Stockholm, söndag

Lyser sol in i från väster igen i rummet. Kommer lätt mild sydvind. Sjön ligger blank i eftermiddagsljuset. Disig och målerisk luft. Andas in, andas ut. Glöm.
I Bergianska Trädgården har små dvärgcyklamen brett ut sig i mattor av ljuslila och rödviolett. Det händer varje år. Det gör det inte mindre. Rodondendron i knopp utmed långa backen. Solnedgång rosa som den bör vara.

Alen har hängen och puffar pollen om man petar på dem. Lågvattenstånd råder. Man ser randiga stora stenar och gamla grå väl skulpterade stubbar i vattenbrynet. Mysko.
I japanska parken blommar trollhasseln. Häger har setts flyga över sjön två gånger. Det är tecken för något. I trädet på gården leker skogsduvorna. Hanen bockar och bockar. Snödroppar kommer upp ur ingenting. Koltrasten sjunger för första gången. Jag är här.

Kinesiska trollhasseln för några veckor sen. Foto: Susanne Tupy.

 
Några dagar senare ser jag den här blomma på bar kvist, Viburnum Farreri.

Olga Ravn läser: Reklamepigebarnet

Som om det var gjort för en manifestation på kvinnodagen står den unga danska poeten Olga Ravn här och läser i en gränd, i Bergen. Och jag tänker på Bergen, hur länge sedan jag var där, och om jag ännu kan hälsa på mina vänner, och bo över som förr.
Tänker på när jag en vinter åkte kälke med deras son Gabriel nerför Fløyen, och hur jag den tredje gången hyrde en lägenhet på samma sida som Bryggen. Hur jag andra gången, om sommaren, intervjuade en norsk psykolog, om barns behov, och hur jag reste hem över Hardangervidda för att göra radio och sedan reste tillbaka igen med min blivande man, till ett seminarium i Voss. Det var där våra händer möttes nere vid stranden av sjön, och den flytande kroppsliga gasen upptäcktes. Det var där vi hämtade, i en bäck uppe i bergen, den stora grå finslipade rullstenen, som ligger i mitt badrum. Det var där. Det var då. Jag vill tillbaka till Hardangervidda. Det var där jag en gång åkte skidor i månsken. Det var.

Och nu är jag långt borta från Olga Ravn, vars dikt heter Reklamepigebarnet och svävar, cirklar runt kroppen, bilden, ögat, reklamen, utnyttjandet, förintandet, som finns i "systemet". Även jag, som är van vid danska, måste öppna öronen väl.

Hör! http://vimeo.com/40513867

Takes two to tango

Vad jag tittar på de här dagarna: ansikten. Putin, Kerry, Bildt, Jan Eliasson. Och de här två uttrycksfulla människorna. Jag säger inget om deras etik, politik eller maktanspråk just nu. Jag betraktar ansikten. Och tycker det är synd att det inte var de här två som möttes i Paris häromdagen. Personkemi, som det kallas. Och den går bara igång om man vågar visa känslor: Som Jan Eliasson. Som Hillary Clinton och Sergei Lavrov. 

Bilden tagen för drygt två år sen.

Tulpaner

Inne på Coop lyckades jag snabbt dra åt mig en bukett tulpaner. Men nogsamt ändå. För jag ögnade igenom varenda knippe innan jag tog det rätta: Crimsonrosa liljeblommande tulpaner.
Påminner om den längst ned till höger, fast ljusare. De står så lysande fint i mitt köksfönster och jag tycker aldrig jag haft så vackra.
Vad är det med oss människor och tulpaner? Oss nordbor. Oss kvinnor. Nätet vimlar av tulpaner. Kvinnor knökar alltid in tulpaner på sina bloggar. Men jag har aldrig sett att män gör det. Om de inte ingår i en trädgårdstävling, eller nåt.

När jag var gift var det nästan alltid jag som köpte tulpanerna. Män köper blommor när de uppvaktar (där kom det orkidéer, tulpaner, fresia, mimosa, rosor) - och kanske vid högtidliga tillfällen, bröllopsdag, födelsedag etc. Men kvinnor - jag och de jag känner - vill alltid ha blommor. Vi känner inte igen oss själva utan dem.

Och så finns då de små roliga, ljuvliga trädgårdarna, antingen vid huset, eller på en kolonilott. Jag går förbi de närmaste om somrarna och beundrar. Särskilt finska Katrinas extra omhuldade trädgårdsland. Där växer månad efter månad, noga planerat de tidiga och de sena blomstren om varandra. Själv har jag haft trädgård i tio år, och tyckte sen att det räckte; med gräva maskros och sånt. Men jag skulle kunna tänka mig något alldeles litet. Egentligen just det som mina tre goda grannar med stor möda anlagt på vår gård: Från Bambu till Rudbeckia, från rosenbuske till Iris, från tidig jättesnödroppe till sen zinnia sol.

                               Bild hämtad från Råcksta Trädgårdar

Konstig Mänska

Om någon vid Himlaporten skulle fråga mig vad jag ägnade huvudparten av mitt liv åt, vad skulle jag svara?
Försökte vara fri, stå så obunden som möjligt, aldrig kröka rygg för makter och hierarkier och kotterier.
Och det skulle vara ett rätt så sanningsenligt svar, tror jag.

Men på den vägen blir man såklart en mycket konstig människa. Redan på Universitetet talar man med professorerna som med jämlikar och med docenterna en smula varsamt, och när de pushar om att man absolut borde doktorera, så säger man ett artigt tack, men tänker gud-nej-åtta-år-på-samma-stol.

Man tar för sig av rummet på det där odrägligt frimodiga sättet, och man hasar inte runt i stum beundran för vare sig Institutioner, Akademier, Rika Grannar eller Storvulna Undergrundförfattare. Man tar var och en som en människa bara, och somliga trivs bra med det, andra vill absolut att man ska gå på knäna för deras egna konstiga hierarkiers skull. Men njet.

Man längtar inte in i korridorerna, för man vet att där pågår slick upp och spark ner eller tvärtom, och man vill inte ha en chef för det passar sig inte i frihetens rike. Man åtrår inte att komma in Här eller Där, och det är först trettio år senare som man undrar om man gjorde rätt, när man läser de undermåliga texterna av de som kom in Där eller Här.

Men man gjorde nog rätt. Man är som man är. Älskar alla de man kan samarbeta med som människor face-to-face (nämner jag alla de namnen räcker det till ännu en blogtext), de som man på något underligt sätt har en valfrändskap med (som Goethe, gunås, kallade det) som kan vara i några år eller i decennier. Och man reser ragg, rätar på ryggen och säger nej tack varje gång någon försöker trycka in en i något sämre.

Vet inte hur många redaktörer, producenter med flera som ville ligga, då det begav sig. Nej tack. Eller hur många som önskade att man smorde in sig med den kotteristiska gruppsykologin, en kulturell fanclub eller en ambitiös Vi-i-Villa-Comeuppance. Boring.

Man kan alltså inte äta kakan och ha den kvar. Så här står jag nu som den konstiga människa jag är. Ingen villa, ingen hierarkisk position, inga kotterier. Men med ryggen fri.
Kanske är det i överkant att alls associera detta till krisen i Ukraina. Men jag ska toucha det mycket lätt: Hur fasansfullt är det inte att känna att var man än vänder sig är man inte fri. Kan inte följa sin egen vilja. Kan inte röra sig bland möjligheter, navigera, fritt. Så har Östra Europa haft det, kollektivt. Och när jag ser den intill stelkramp botoxade Putin hålla "presskonferens" framför ett stort antal journalister som ser ut som en lydig skolklass ryser jag.

Frihet är det bästa ting.

Things fall apart

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in sands of the desert
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?



The Second Coming, 
William Butler Yeats, 1919

En Modern Konstnär

Det som slår mig när jag betraktar bilden ovan är hur mycket i den som blivit "allmängods" bland konstnärer de senaste tjugo åren: Det kaotiska bildrummet, de icke samstämda delarna som ser ut att vara slängda, eller hopträngda på måfå. Den schizofrena auran; en splittrad "verklighet" där saker hänger och dinglar och berör varandra utan att höra samman.

Det är Öyvind Fahlströms bild. En konstnär med högkonjunktur på 60 och 70-talet, som senare fick stor betydelse för de yngre. På Moderna Museet hänger en av hans stora spel-målningar; ett myller av bisarra detaljer; som att se in på baksidan av världen där saker sammanfaller och slits isär och konjugerar och retarderar i ett böljande plastiskt spel, neurologiskt eller storpolitiskt eller whatever.
Det är också en konst som rätt amoraliskt gör vad som faller den in. Crazy. Men bakom det finns en komplicerad strukturalistisk uppfattning om samhället och dess interagerande delar.

När jag var ung och romantisk hörde inte Fahlström till de konstnärer jag föll för. Men jag behöver inte falla längre. Jag kan stå. Och föreslår mig själv och andra att se utställningen på Galerie Bel Art. Pågår fram till 5/4 2014.

                     Bilderna ovan är gjorda vid slutet av 50-talet.

Länkar om Ukraina

Eftersom jag inte är en politisk kommentator av naturen, men gärna tar del av andras tankar, gör jag idag bara en länklista om Ukraina. Utan inbördes rangordning, och utan att favorisera någon viss politisk orientering. Med tanke på det som hänt de senaste dagarna får ni gärna återkomma med egen information.

1. The Independent om varför ett nytt Ukraina är Kreml´s värsta mardröm.
    Föreslår att ni även läser kommentarerna till den här artikeln.
2. Timothy Snyder i New York Rewiev of Books.
3. Rasmus Fleischer på Copyriot.
4. Thomas Nydahl på Occident.
5. Om Ukrainas frihetsrörelse på Euromaidan PR. (Tack Bodil)
6. BBC News om revolutionsdagarna.
7. BBC, Kort historielektion, nutid.
8. Jonathan Marcus, korrespondent för BBC: Spelet om Ukraina.
9. Torsten Kälvemark, från slutet av januari. Februari om Lwów/Lemberg. 
    Samt det här inlägget idag.
10. Åsa Linderborg: En tredje ståndpunkt. AB 6/3.
11. Karin Olsson bemöter Linderborg i Expressen.
12. Svetlana Aleksijevitj om Putin och Ukraina, GP 9/3
13. James Meek om Putins Counterrevolution, i London Rew. of Books.
14. Paradoxalt? Ultrahögerns samspel med Ryssland, EU-observer.
15. Martin Aagard i Aftonbladet 18.3.


Kort utdrag ur Timothy Snyders artikel:
"On January 16, the Ukrainian government, headed by President Yanukovych, tried to put an end to Ukrainian civil society. A series of laws passed hastily and without following normal procedure did away with freedom of speech and assembly, and removed the few remaining checks on executive authority. This was intended to turn Ukraine into a dictatorship and to make all participants in the Maidan, by then probably numbering in the low millions, into criminals. The result was that the protests, until then entirely peaceful, became violent. Yanukovych lost support, even in his political base in the southeast, near the Russian border."

Hipp Hurra: Klas Östergren

Nu blev jag riktigt glad. Synnerligen bra val av Akademin att ta in Klas Östergren på stol nr 11.
En rikt begåvad, flödande och intelligent författare (mina adjektiv är inte så noga nu i den allmänna yran). Men han är rolig också. Har en bred fond av erfarenheter; människor, platser. Han kan dessutom - vilket jag inte tycker är så nödvändigt - skapa en intrig; personer som dyker upp i kapitel 2 återfinns i kapitel 11, och så vidare.

Klas Östergren är på många sätt en traditionell romanförfattare - ändå känns det som om han har förnyat genren. Och det enbart i kraft av sin mångsidiga personlighet och sin ton; den där lite överseende, allmänmänskliga, intet-är-mig-främmande-tonen.

Sent började jag läsa honom, sisådär en fem år sen. Gentlemen, Den sista cigaretten och några till. Läs honom gärna från nu och bakåt för så gjorde jag, och jag bara älskar den här författaren. Finns inget annat ord just nu.

Åsa Linderborg och jag fick som vi ville. Och många andra, förstås. Och så här skriver Peter Englund om dagens val där han också formulerar det som är av vikt: Klas Östergren som samhällsskildrare.

Tar in den här bitte lilla texten, från Den Blinde Argus, nov 2009:

"...Klas Östergren, som jag först nu börjat läsa. Gangster. En sträckläsarbok som jag tog mig igenom raklång på sängen en hel lördag utan tanke på något annat. Jag tycker så mycket om honom: Hans lätthet och distans, och de återkommande tecknen på medkänsla, humor och dessutom, vilket är svårt att kombinera med en så personrik roman, ett stort grepp om den yttre verkligheten; Tiden och tidsandan och fula gubbars spel i kulisserna. Läs honom; och tro föralldel inte att böcker utan intrig, utan cliffhangers, utan feeling, utan metaforer, utan, utan, utan, med nödvändighet är av finare slag".

Man Ray Missförstådd

Man Ray, Misunderstood, 1938

Är inte den här bilden ovan alldeles oemotståndlig? Vadå missförstådd? Är inte alla konstnärer/författare missförstådda, sedda över axeln, molande i sin bittersöta genialitet? Men tidens tand läker alla sår. Och Man Ray ställs ut på Millesgården i Stockholm t.o.m. 8:e juni. Vi ska gå och se och berätta mer. Här nedan Man Ray och en annan man som ser lika coco banana ut: Salvador Dali.

Paris, 1934

Pete Seeger i god form

Efter Pete Seegers död har man här och var hört lite för mycket av och om hans mest utdaterade låt: Little Boxes. Men häromdan hörde jag i radio, tack vare Kalejdoskop och Emeli Jeremias, den här låten - som förklarar en del av Seegers betydelse som sångare. Budskapet är rakt: Anti-war.  Det totala kriget USA förde i Vietnam varade i tjugo år. Det dödade minst 1.700.000 människor, varav 59.000 var amerikaner. Seegers sång kopplar förbrytelserna i Vietnam till krigsdomstolen i Nürnberg.

Musiken och kompet och framförandet är som gjort för en tidig efterföljare, Bob Dylan. Snarlik den mycket längre låten "A hard rain´s a gonna fall", också den anti-war. Det finns en sann förtvivlan i det det här. Hur skulle det annars låta. Texten till Dylans låt finns här. Året är 1963, det år vi började lyssna på honom. Och här finns en inspelning. Rätt sorts aggression sitter!

And a little love goes a long way. 

Skammen i vården

Skam går på torra land idag igen; när vi får veta att unga kvinnors förlossningar påskyndas så att de allt oftare får sprickor i underlivet. Än en gång har casha-in-sjukvården misslyckats och det är dags för alla partier att inse det. Just i det här fallet gäller det en allvarsam kvinnofråga. Men lika ofta en barnfråga, en äldrefråga, en skolfråga. Är vi tillräckligt trötta på de här rapporterna nu för att helt avstyra riskkapitalvård som äter skattepengar som borde gå till något bättre än skatteparadis? Och därmed slussa tillbaka skattepengar där de behövs? Bland annat i förlossningsvården. För att förtydliga: Graviditet och förlossning är ingen sjukdom, om man inte gör det till det.

Om vi levat i början av 1900-talet hade riskkapitalet placerat sina pengar i vapenindustrin. Men vi har inte så många krig i Europa idag. Så man placerar i sjukhus, skolor, vårdhem. Hur naiv måste man vara för att tro att etiken i dessa företag passar för vården? Ett av de större har lagt under sig en hel del av mammografi-verksamheten i Norden. Bara att casha in. Alla ska ha mammografi. Money makes the world go around. (Minelli &Grey)

Jag har själv erfarenhet av aktieägare-sjukhus. Allt skulle gå som på löpande band, en stor magundersökning som gör mera ont ju mer bråttom man har. När jag reste mig upp för att klä på mig rann det vatten ur mig. Fick resa hem med blöta underbyxor och långbyxor, vågade inte ta en taxi eftersom jag var kräkfärdig. Fick en ursäkt av läkaren i stil med den vanliga kommunikationsideologin. "Oj, där gjorde vi visst lite fel".  Jag skulle föredra att de lät folk gå hem med torra byxor i stället för att tänka på sina ägare, och skattesmita till Cayman Islands. Vad kostar det?

Men take a look on the bright side of Life. Nu kommer ljuset. Idag såg jag två doppingar som putsade fjäder vid badplatsen. Ljuvligt. Hörde en envis och stark bofink, samt koltrastens drill för första gången i år. På Torö, söder om Stockholm, kan man möta mindre sångsvanar. Om man är så lagd. 

Äldreomsorg eller Rikemansborg?

Skam går på torra land, tänker jag, efter att ha sett reportaget om hur hemtjänstpersonal i Västerås inte ens hinner hälsa på de gamla, hur deras löner skurits ner till förmån för en omänsklig logistik. 3 min för goddag till Alma borttaget. Varje städmoment pressat till det yttersta. Till förmån för vad?

Ja, bland annat till förmån för att de mycket rika, i sina borgliknande villor i Djursholm och sina paradvåningar på Strandvägen, ska få fyra av sina åtta rum städade av skattebetalare. Borgs politik för borgare i Rikemansborgar. Det är nästan en för bra associationskedja. Men den är sann.

Den som lider av sjukdom eller ålder ska prövas och omprövas i ett system som tar allt mer tid från gamla och sjuka. Den som vill få åtta rum städade till priset av fyra tarvar ingen prövning. Det är samhällsekonomi, bästa läsare. Tänk grundligt på det innan ni bestämmer vad ni ska rösta på nästa gång.

Jag är inte här för att presentera siffrorna. Det kan man hitta på andra ställen. Ekonomi-och-politik-bloggar och tidningar. Men jag fattar inte vilka som vill leva i ett samhälle där busschaufförens, lärarens, sjuksköterskans och veterinärens skatter ska betala för de redan rikas villastädningar. Sjukt! En idé av storborgare för storborgare. Själv är jag inte ens småborgerlig. Men jag vill - som alla andra - ha den äldreomsorg jag behöver när det är dags. Utan en regering som sneglar på sina kompisars lyxbehov i Täby, Danderyd, Lidingö och Östermalm.

Och ska vi snacka entreprenörer och småföretagande, vilket alliansen älskar mest i världen, och snart nog gör även Löfvén det - då kan vi prata om en kedja av goda firmor och god arbetsetik för den vård och omsorg Sverige behöver framöver. Vi har fått nog av rofferiet från de små till de stora.

----------------------------------------------

Här en kort krönika av Lena Sommestad som tangerar inlägget ovan.Och här en krönika av Torun Carrfors om hemtjänst som en jämlikhetsfråga.

Herakleitos

Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.


(Fragment, Herakleitos).

Joyce Carol Oates igen

Börjar läsa Joyce Carol Oates igen. Det var vi som var Mulvaneys.
Blir inte klok på den här författaren, som jag instinktivt tycker om, för hennes hållning, till människor och samhälle och känslornas vågspel. Hon är bra. Men riktigt dålig också.

Nu ska hon porträttera den här familjen. Och hon lägger minst fyra, fem inledande kapitel på att "levandegöra" (som det heter) deras omgivningar; platsen, gården, träden, släkten, individers förgreningar. Det är som om hon tror att vi kan se deras topografiska karta. Jag ser inte den. För jag har så bråttom. Lika bråttom som jag tycker att hon har, när hon pladdrar på om familjens alla detaljer. Mammans intresse för antikviteter, djuren runt omkring dem, hundarna, hur det ser ut i trappen, att det inte är riktigt rent. Allt det där som kan skapa en atmosfär. Och gör det också. Men det är för mycket. Hon vill ge oss det myller, som de flesta större familjer lever i, men hon gör det en smula mekaniskt: Så här går det till, liksom. Myllrandet.

Ändå respekterar jag henne: Att hennes karaktärer och deras spelplan så ofta påminner om klassiska tragedier; Någon blir utsatt för något som förstör allt omkring dem. Här är det en ung syster som blir våldtagen. Oates ser människan i nätet av omständigheternas makt, och därmed också samhällets makt. Och jag vet förstås redan nu hur åt helvete det kommer att gå för Mulvaneys. Men jag ska läsa mig fram till punkten där de kanske tar sig samman igen, hittar en utgång.

Joyce Carol Oates är - i motsats till mycket amerikansk kultlitteratur - en moralisk författare. Hon har en kompassros. Men jag konstaterar om igen hur ojämn hon är. Den briljanta svarta komiken i Vad jag levde för samsas med Svart flicka, vit flicka, medioker, och den präktiga Marilynboken, som aldrig betog mig, och den sorgsna kyliga Gör med mig vad du vill, och så vidare. Man förstår att Nobelpriset är out of reach. Men grejen är; det spelar ingen roll, när en författare har en kärna man tror på. Visst önskar jag ofta att hon var mindre pratig, det har jag önskat mig med Doris Lessing också, ingen av dem är minimalister, och de är inte heller så skickliga på att skapa ett vitalt flöde, som tex Henry Miller var, eller Norman Mailer, not to mention Virginia Woolf. Men de har en kvinnlig erfarenhet, en blick, ett djup - som inte finns hos många andra - och de speglar en tid, en historisk-social mentalitet, med träffsäker skärpa.

Således - jag vet hundra författare som har en coolare stil än Oates - men har de lika mycket att berätta, är de lika brinnande i anden? Vet inte. Men jag önskar att hon strök lite mer, och skrev aningens mindre bullrigt. Kanske har hon bara lite för lätt för sig.

Rymdens ros - Valentinernebulosan

Ett av tusen gigantiska och sublima rymdfenomen; den här nebulosan kallas av några mer romantiska astronomer för Valentinerrose. Se mer här. Jag har den som bakgrund på min laptop, och i motsats till alla mina vackra naturbilder från fjäll, hav och öar, så får inte den här bilden mig att längta någonstans. Jag är ju redan där - ute. Vi alla - är där. Nedan en mer "hemtam" galax, som inte är så dum den heller.

Man får tacka NASA och Hubbleteleskopet för mycket. Men det var nog tur att jag inte blev astronom; vet inte om jag någonsin gått hem för att äta, städa, skriva, dansa, måla - då. Jag tycker om den stora världen, och den lilla i den. Och i samband med det vill jag länka till en text som Bengt O. skrev om Harry Martinsson, mer specifikt om Aniara. En kritik av kritiken. Som ju ibland har alldeles för små perspektiv.

-----------------------------------------------------------------------------------

Credit to: T.A. Rector (University of Alaska Anchorage) and H. Schweiker (WIYN and NOAO/AURA/NSF) för bilden av Valentinernebulosan.

Det bästa är gott nog: Janine Jansen och Tjajkovskij

Peter Tjajkovskij: Violinkonsert D-dur. Solist: Janine Jansen, violin, spelar med tyska radions symfoniorkester.



Och för den som pallar ännu mer virtuositet samma kväll finns tredje satsen här.

I min lilla, lilla värld av blommor

Igår när vi var ute och gick i 25 gram sol, upptäckte vi att massor med vintergäck stod i knopp vid en husvägg. Troligen nytt rekord?

Här hemma står blommorna på rad på i fönstren, en rödrosa orkidé, en binge pärlhyacinter, en korallröd ranunkel, som längtar ut, och tre kallrosa tulpaner på lök. Som sagt, jag gillar växter som visar att de växer, inte de där stillastående hårdbladiga typerna, svärmorstunga och sånt.

Ja, det var bara det just nu. Känner mig uppmuntrad av blommor i en liten kaskad mot tre månaders gråväder som fond. De har också den fördelen att de inte pratar för mycket när man sitter och skriver, som jag nu. Fast egentligen stryker jag mest. 20 Word-sidor på två kvällar. Vackert så. Nu sjunger vi om blommorna, si så här från 1944. Och idag var det riktig sol, och utan tvekan blå himmel. Samt gröna knoppar på syrenerna. Hej o hå, vårvinter! 

Bild: Susanne Tupy. Tala om hur jag ska vända på den! Det är vintergäcken, just så.

Ett hjärta till Åsa Avdic

Hennes intervjuer är rättframma och hennes frågor raka. Inte utan vänlighet ser hon den illa behandlade eller den illa behandlande stadigt i ögonen. Frågar på, frågar vidare, in i det obekväma.
Jag har aldrig intresserat mig särskilt för konsumentfrågor, men Åsa Avdic kan hålla mig kvar framför teven för att det hon gör är bra journalistik. Jag är övertygad om att hon skulle kunna intervjua Assad eller Cameron, Borg eller Lööf, ständige sekreteraren, kungen eller Löfvén, med samma omsorg om sakfrågorna.

Nu är hon alltså programledare i "Plus", och reser omkring i landet för att uppsöka folk som fått sin häst dåligt behandlad av klumpig veterinär, eller som inte får ut en rättmätig försäkring efter en bilolycka. Hon gör det med värme och värdighet. Jag anar ett samhällsintresse som ligger i botten och gör att varje liten grej får ett anslag av väsentlighet. Även detta är rättvisefrågor.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

PS: Ett hjärta är alltid mest värt när det kommer lite sinkat, efter att alla andra gjort sitt under trycket av ett enda datum.
Mer om Åsa Avdics arbete kan man läsa i senaste numret av Journalisten, men intervjun finns tyvärr inte i nätupplagan.

Mira Stolpe Törneman sjunger

Min smarta och vänliga guddotter, som jag är så stolt över, nu i San Francisco för studier, kan höras på Soundcloud.

Hamburgerpartiet Moderaterna

Hörde på Spanarna idag. Inte så intressant. Men Per Naroskin var som vanligt inne på väsentligheter, samtidigt som han tappade bort dem lite grann i sin lust att vara kul. Han berättade - apropå yttrandefrihet - att Hamburgerkedjan Max har uppmanat sina anställda att rösta på alliansen; "för annars ska ni få se hur det blir här, med höjd restaurangmoms".

"Är ni det femte allianspartiet?" frågade en trött kund. 

Jag ser framför mig ett helt samhälle baserat på särintressen. Rösta på X för då slipper du trängselskatten. Rösta på H för då får du lån hur lätt som helst. Rösta på O, då kan du bosätta dig på orter där du inte har något att göra, men gärna vill äga en lägenhet. Typ Strandvägen i Stockholm, där jag varje kväll på vintern ser att högst 25 procent av de boende är hemma.

Rösta på B, för då får alla korna bidrag. Rösta på R, så de giriga tar all plats i samhället. Rösta på K för då får endast svenska barn subventionerad tandvård. Rösta på G som i Gabi, för då kommer alla människor att få det bra utom de dumma. Und so weiter. Men värst ändå är nog tanken - och den är inte så lite amerikansk - att stora privata korporationer ska kunna skuffa sina anställda hit och dit, i linje med sitt enda särintresse: Lägre skatt för de redan rika. Massor med avdrag. Atlas Copco och Securitas nolltaxerar. Ja, så mycket som var tredje svenskt storföretag nolltaxerar, enligt Dagens Industri. Och några kan bli populära, genom förflyttning av nolltaxerade pengar till välgörande ändamål. Mest förflyttas dock pengarna till skalbolag i den egna koncernen.

Man säger att kongressen i USA nu domineras av miljonärer. Men även Kinas ex-maoister har lärt sig hur bluffsamhället fungerar. Besluten lär bli därefter. Så att: Hej Plutokratin, hej då demokratin! Det är en förskjutning av samhällsmakten vi talar om. Den väger tyngre än snabbmat i plastförpackning.

Jag bara bjuder asså...

...men det är andra som gör storverket, med Dag Wiréns stråkkvartett nr 2, ännu en av trehundratusen anledningar att söka sig allt längre in i musiken och i allt vidare cirklar. Varsågoda! Länk här.

Och mer om Dag Wirén finns att läsa här. Och tänk - som av en händelse var en av min pappas filmer kompade av Wiréns musik; En lektion i kärlek>>>>.

Monbiot om vår futila brist på frihet

"Had our ancestors been asked to predict what would happen in an age of widespread prosperity in which most religious and cultural proscriptions had lost their power, how many would have guessed that our favourite activities would not be fiery political meetings, masked orgies, philosophical debates, hunting wild boar or surfing monstrous waves but shopping and watching other people pretending to enjoy themselves? How many would have foreseen a national conversation – in public and in private – that revolves around the three Rs: renovation, recipes and resorts? How many would have guessed that people possessed of unimaginable wealth and leisure and liberty would spend their time shopping for onion goggles and wheatgrass juicers? Man was born free, and he is everywhere in chainstores."

Läs hela artikeln från The Guardian här. Den handlar om det gamla vanliga: Att sälja sin själ för en grynvälling. Fast grynvällingen är rökfärgad och dold bakom dimridåer av artificiell reklam för ett tomt liv.

Eller, som Jonathan Franzen beskrev det, i Freedom:

Walter and Patty were the young pioneers of Ramsey Hill—the first college grads to buy a house on Barrier Street (...). They paid nothing for their Victorian and then killed themselves for ten years renovating it.

Bild från Unhappy Hipsters.

Mannen som är Gud

Jag vet inte om jag har rätt i det här, man kan bara gissa - eller tro. Men den här mannen måste vara Gud. Han har visa ögon, grått hår, en lugn och samlad stil, medmänsklighet, koncentration, humor. Han räddar liv.

Han heter Edward Kiely och är kirurg på Great Ormond Street Hospitals barnavdelning i London, där han bland annat lyckosamt särat på två siamesiska tvillingar "their lives were never in danger", och opererat mängder med svåra cancerfall. Han går in och ut i samtalen med människor på det sätt jag föreställer mig att Gud gör; kortfattat, koncist, inget svammel, ingen sentimentalitet, djupt allvar och medkänsla.

Om man råkar ha en dag när man mist hoppet om mänskligheten, och ser utvecklingen gå tillbaka till apstadiet och den ohöljda vulgaritetens egenintresse, så kan man dämpa sin dystopi genom att höra på den här mannen, i arbete.

BBC filmade honom, och andra i hans team, i en serie om Great Ormonds Street Hospital 2010. Jag såg den då, men såg om den nu igen. Gud har inte blivit en dag äldre. Fast han är en bra bit över 70 nu. Och precis som alla som älskar sitt arbete och/eller har ett kall, fortsätter han så länge handen inte darrar. Nu vet vi vad som är Medicinmannens mening: Barmhärtighet och intelligens. Note to Fascistoida Samlingspartiet: Det är till detta och liknande miljonerna bör gå, inte till Arenor och skattesänkningar för de redan rika. Gud håller med mig. Reprisen om Great Ormond Street Hospital kan ni se här. Fler avsnitt följer.

Motsatsen: I Sverige 2014 placerar man barn i fosterhem, utan insyn, på grund av Marknadsaktörernas behov av att tjäna miljoner på utsatta barn. Ingen kontroll, ingen kompetens, bara små barn som forslas in i ovissa omständigheter, och hanteras som styckegods av privata firmor. Hur fult kan det bli innan vi motar helvetet i grind?
 

Kinesisk erotisk poesi (2)

Between the sheets

One was languid and newly aroused,                                              
The other was fire and bursting with passion.
She was parched firewood to his heat,
Drenched in his lightning, a firestorm kindled in
         her body.
For the neighbors´ears they cared not a jot,
Happily secure behind locked doors.
What need for go-betweens and ceremony
Now flesh to flesh was joined?
Like water to a thirsty traveler, their release;
Their love-game ended, a dead soul was reborn.



Ling Mengchu (1580-1644)
Övers: John Scott and Graham Martin

Tidigare inlägg här.

Bild: Tecknet för eld. 

 

Arvstvist som serie

Ny svensk serie "Tjockare än vatten" , går på måndagar. Jag såg första avsnittet och tyckte att där fanns en viss puls, en dokumentärisk snabbhet, och tillräckligt komplicerade dramatiska vändningar. Andra avsnittet var so-so, eftersom det handlade mycket om att lägga ut nycklarna till familjära celler där problem uppstår eller har uppstått. Man anar hur familjeproblem repriseras. Någon dör, någon sviker, någon tar kontroll över arvet, någon är mer girig än de andra. Somliga har inget samvete alls. Här och var finns en liten psykopat som njuter av att ta makten. Arv är sällan rättvisemärkta. Men märkta är de. 

Det är något sorgligt med att släktblod, ”tjockare än vatten”, alltid förmår att fascinera. Det är som all världens freudianska Oidipuskomplex, syskonavund, manipulationer och kompensatoriska habegär, florerar som bäst i familjer, och – förstås – maffiafamiljer. Det finns alltid någon som tänkt ut i förväg vad som bör göras, för en själv eller för barnen, och det blir väldigt ofta fel. Det finns alltid någon som kastat snikna blickar på den gemensamma egendomen; kusiner som vill driva ut andra kusiner, ingifta släktingar som aldrig gjort annat än skott sig på en familj. 

Så ynkligt, så sorgligt, och så gammalt som Moliéres Den Girige, Köpmannen i Venedig eller brödrakampen i Lång dags färd mot natt. Inte för att jag jämför ”Tjockare än vatten” med O´Neill. Inte i närheten. Men den här serien är ändå tillräcklig bra för att hålla intresset vid liv. Så även skådespelarna. Tredje avsnittet nu på måndag.

Hjälp: Dator med dålig prestanda

Vänner, läsare, ingenjörer, IT-killar, kollaboratörer, meditatörer, vintersportare, orienterare, vinkännare, multimediakonstnärer, tekniker (inte minst): VAD GÖR MAN när man ideligen får upp budskapet "Din dators prestanda är dålig" ???

Jag får upp det flera gånger om dagen och vågar inte klicka på någonting. Har försökt rensa datorn på onödigt material och gamla cookies. Och enligt datorns egen uppgift har jag gott om utrymme kvar. Så vad är problemet?

Svara den som kan! Inte den som gissar. Hej!

(Bild: Salvador Dali)

Nymfomanist, va trist!

Jaha ja. Så har Lars von Triers stora "epos" om sexualiteten nått ut i Europa. Reaktionerna har varit skilda, från: Nejhuochuschanemej (omodernt), till: Det är ju så där sexualiteten är liksom, (modernt).
Kerstin Gezelius i DN - för övrigt en utmärkt filmkritiker - hör till försvararna, men som vanligt blandar hon in sina egna sexuella preferenser i tolkningen av den hårt arbetande nymfomanen: "Joe följer varje sexuell impuls direkt, innan den hinner förgiftas eller förskönas av någon längtan, nostalgi eller romantik. Hon köper grisen i säcken utan att tveka. Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den – utan för vad hon kan upptäcka om sig själv".

"Köpa grisen i säcken" - och "vara beredd att dö för den", är en rätt kontaminerad liknelse och låter i mina öron som självdestruktion på sexuell nivå. Triers film tycks också (jag har inte sett den än) mer handla om lidande än om lust. En pornografisk besatthet som kan ha föresvävat Mauriac när han skrev: "Människan är korsfäst på sin sexualitet". Det tror jag egentligen är von Triers röda tråd, kanske rentav grisen i säcken, som han brukar plocka fram: En mytologisering av det moderna levernet, där sexualiteten blivit ersatz för religion, och kräver både ritualisering och offer.

Joe, nymfomanen i hans film, är beredd att offra allt för en sorts superorgasm hon längtat efter sen tolv års ålder. Även det verkar synonymt med frälsning, omvändelse, extas. För denna frälsning går hon ut hårt, jobbar som en slav, underkastar sig alla möjliga sexuella hårdheter, som mixar adrenalinkickar, riskbeteende och hardcoresex till en riktigt häftig drog.

Jag ska inte moralisera vare sig över filmen eller huvudpersonens beteende. Men inte heller idealisera, det vore befängt. Ingen kommer hem till en gammal man för att vila ut med en kropp full av blåmärken, som sas har förverkligat sig själv. I filmen går Joe i gruppterapi och lär sig kalla sin nymfomani för sexmissbruk. Men de intressanta teman som von Trier väver in i glappet mellan själ och kropp, mellan medvetande och dragningen till medvetslöshet, mellan klarheten och skiten, är nog så allmänmänskliga. Skulle jag tro.

Själv har jag den erfarenheten att orgasmer och allt annat är bäst med den man älskar. Men jag har haft en bekant som inte kunnat låta en karl gå förbi huset, utan att...och jag har undrat hur hon tar det. Efteråt. Är det som det där tomma hålet som måste ha en till och en till, men vars tomhet aldrig fylls - som i filmen?

Nu är det här förstås vare sig en feministisk eller allvetande film, men mer av svarta djup och filosofiska reflexioner, har jag fattat. Jag ska se den, men skulle gärna avstå den andra halvan, som innehåller det som finns på internet. Och vad beträffar diskussionen, med exemplet Gezelius ovan, kan man undra över motsättningen mellan sexuellt riskbeteende och feministiska sexkontrakt. Komplicerat. "Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den".

Det finns förstås ingen gyllene medelväg i sexualiteten. Men drugaddicts, sexaddicts - they all go, "not with a bang, but a whimper". Och det gör förstås vi andra med, tids nog.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Citatet ur T.S. Eliots The hollow men.
Länk till Gezelius i DN.
Mer om von Trier, Antichrist, här på min blogg.

Still in love with Paul Desmond

Mer av bästa sortens jazz; som sjunger milt, ofta melankoliskt. Geniala fraseringar som följer andningen och gör altsaxen till ett av de mest sensuella instrumenten. I rätt händer.





 

Har varit ute och gått i dimman. Isen som låg för en vecka sen, nu sjunken, ovanpå ligger en månstensfärgad vattenyta som speglar skogshöjderna. Vackert. Nu åter till mitt pensum; skriva 3 timmar. Paul Desmond i öronen när jag pausar. Das ewig Männliche zieht uns an.
Någon skrev på en jazz-site att enda felet med Paul Desmond är att hans solon ofta var för korta. Håller med. Det fanns en blyghet hos den här mannen - märker man på videoinspelningar - som kanske bara gjorde honom än mer älskvärd. I alla fall, han kan konsten att hålla igen. Länkar till en omistlig inspelning av Take Ten, med Jim Hall quartet.

Lite skoj för er andra

Med gamla riktigt bra dixieland-musiker. Notera Mezz Mezzrov på klarinett. Blues in disguise. Ha så kul! Medan jag går i kyrkan och hör på Benjamin Britten. A Ceremony of Carols. Fint det med.



Och här en liten del av det jag hörde idag, till min fröjd, med St Matteus ungdomskör. Inspelningen nedan med gosskör från Novgorod. 

Köpenhamn i skilda ljus

Och så sitter jag här med min Köpenhamnsbaserade bok och längtar inte ens till Köpenhamn, men till en särskild kväll när jag dansade vilt på en musikpub på Vesterbrogade och gick hem med en ung musiker från Chicago som sjungit där hela kvällen, och naturligtvis var han en irländsk amerikan med fräknar. Och han hade Emerson på nattduksbordet, det var hans reselektyr, Emerson och friheten och individen, och han skulle stanna en hel månad och spela i Köpenhamn, och ganska ofta gå hem ensam om natten från Vesterbrogade, och han bad mig stanna ett dygn till, men jag sa nej: Jag måste se utställningen på Louisiana innan jag far hem, Toulouse-Lautrec var det kanske, eller Monet, jag minns inte. Och min mamma skulle fylla 80 år och jag skulle laga middag hemma i Stockholm för henne och syskonen, och snälla, sa jag till honom, kan du följa mig till Hotel Nabo på Istedgade, för jag måste ändå vakna där i morgon och lämna rummet. Och han som hette Brendan följde mig genom Köpenhamn klockan fem om morgonen, och det blev nästan ljust fast det var i november. Och det är lättare att vara vild och kärleksfull i en främmande stad, och senare, rätt mycket senare, fanns alla de andra nätterna och dagarna i Köpenhamn, en annan tid, den jag skriver om nu.
Och så såg jag hos Jonas Bergh, en bloggande författare jag tycker om, att han också skrev om sina nätter och dagar i Köpenhamn, och jag känner mig så nära det där, att jag gör den gamla leken. Ni vet, när man viker ett papper och fortsätter en historia som någon påbörjat, och så viker man upp det och ser att det blev rätt tokigt. Nu gör jag den ikväll.  Hej Jonas - ursäkta. It´s just a childs play.

Vid världens ände

Strunt i diverse prisbelönta och halvbra filmer, se den här i stället: En dokumentär om en båtfärd längst upp i norra Grönland, genom fjordar och fjäll som ständigt skiftar från svavelgult, till midnattsblått till rött. En samling vetenskapsmän, geologer, marinbiologer, geofysiker mm, en konstnär, en filosof, upptäcker denna värld tillsammans, och blir stundtals stående som uppslukade av skönheten. Deras skojiga existentiella och utforskande samtal är en del av resan som gör den till något helt annat än sedvanliga naturprogram. Fotot är magnifikt och man tackar fotografen som dröjer vid ett väders ankomst, en utblick mellan bergen, eller den långsamma hemresan mellan isflak som ständigt hotar att växa samman framför skeppet. Manligt, mänskligt, kvinnligt. Se!

Dox: Expedition till världens ände här. Chans att se den på Svt Play, Sverige 23 dagar. 

 

 

De dåliga förslagens månad

Det ramlar in reklam i kuvert eller utan. Mäklarbyrån Mackel&Fix vill påminna om att lägenheter i "ditt hus är mycket eftertraktade". Inte säker på att de skulle säga det om de kom in här. Dessutom är det inte mitt hus. Men väldigt eftertraktat ändå. Av mig och några goda grannar. Vi bor vid en gård med höga träd och fem minuter till Stockholms vackraste naturskyddsområde. Mackel&Fix kan dra. Liksom deras konkurrent Honest&Rotten. Ja, jag är lite trött på mäklare, av helt privata skäl, de drar i folks sinnelag. Försäljartankarna gnisslar i folks hjärnor och huset bombarderas av oförsiktiga okunniga renoveringar. Tjatar jag? Det är inget mot vad mäklarna tjatar.

Jag får också fina kuvert med reklam för Viasat sportkanal som jag absolut borde ha nu inför Sotji-OS. Ja ja. Skidor och snor och vinnarskallar. Deeply moving. Och så alla dessa Linkedin som vill linka på. Zzzzzz-zzz. Ibland ett par trägna gallerister som fortfarande tror att jag gillar vernissager, och någon museimänska som inte fattat att jag är färdig med pressmöten, men det är ju bara gulligt. Och så ramlar det in mail efter mail om att jag har sista chansen att få en extra lott om jag går med i Postkodlotteriet NU. Så där håller de på en och en halv månad. Men bästa Postkodare, det finns enklare sätt att ge bort sina pengar. Med mindre spill. Betala en gång i månaden till Läkare utan gränser. Eller skänk 100-1000 för att hjälpa Fillippinerna. Det är inget dåligt förslag. Igår sa förresten Bill Gates att ni/vi som ger något av det ni/vi inte har överflöd av är större givare än han själv, som inte behöver avstå något. Bill Gates är en bra karl. Oansett miljarderna, eller just därför att han ger bort så pass många av dem. En förebild för miljardärer. Man vill ju gärna avsluta på en bonne nôte - marxistiskt korrekt eller ej.

--------------------------------------------------------------------------------

PS: Och den som vill ha något mer kunskapsorienterat av värde hänvisar jag till Torsten Kälvemarks blogg och hans text om Ukraina idag.

Och från en av mina mer respekterade gallerister fick jag invitation till den här utställningen. Galleri Olsson: Pågår till 2/2. Onsd-torsd-Fred öppet till 17, Lörd-sönd till 16. Åsa Larssons måleri  är värt ett besök. Såg det förra gången på Thielska, och då var det mer av lyrisk skogs-förfining. Nu har det surrealistiska stillebenet tagit plats, långsamt och detaljfixerat. Återkommer om det här - rätt skoj förslaget.

T.S. Eliot - om poesi

"...det finns en naturlag som är starkare än någon av dessa skiftande strömningar eller inflytanden från utlandet eller det förflutna: lagen att poesin inte får avlägsna sig för långt från det vanliga vardagsspråk vi använder och lyssnar till. Vare sig poesin bygger på betoning eller stavelseräkning, vare sig den är rimmad eller orimmad, bunden eller fri, har den inte råd att förlora kontakten med det normala umgängeslivets skiftande språk. (...)

Poesins musik måste alltid vara en musik som ligger latent i tidens gängse språkbruk. Och detta betyder i sin tur att det måste ligga latent i poetens miljö. Det är inte min avsikt att här fara ut i smädelser mot vårt allestädes närvarande standardspråk, den så kallade BBC-engelskan. Om det ginge därhän att vi allesammans talade lika skulle det inte längre tjäna någonting till att vi skrev olika; men tills den tiden kommer - och jag hoppas det dröjer länge - är det diktarens uppgift att utnyttja det språk han finner runtomkring sig, det som han är mest förtrogen med. Jag ska alltid komma ihåg vilket intryck det gjorde när W.B. Yeats reciterade poesi. Att höra honom läsa sina egna verk var en påminnelse om i hur hög grad det irländska sättet att tala bidrar till att framhäva skönhetsvärdet i irländsk diktning..."

T. S. Eliot: Om poesi, 1956.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Och här läser "an artist known as content provider" Laurie Anderson, improviserat skulle jag tro: "Technology is taking the Human Race on a reckless ride to Nowhere". 
Ur The Speed Of Darkness, del 3 av 11. 
Och här en kort låt med Anderson och maken: In our sleep. Så väldigt New-York-miljö.

En dag när som helst

Nej, jag bryr mig faktiskt inte om striden om Guillous nya bok.
Det rager mig en papskid, som man säger i Danmark.
Och jag bryr mig jättelite om Fittstim-snacket, fast jag gillar Belinda Olsson
så hon får göra vad tusan hon vill för mig.

Om jag ska tycka något alls idag, apropå Olssons nämnda serie, så tycker jag att det inte ens är värt en seg råtta att en (intervjuad) mamma inte tillåter sitt barn att ha något kön utan låtsas som ingenting. Inte pojke, inte flicka. Färdigtyckt i femininum-maskulinum-frågan. Blaha blaha, som Malte Lindeman sa.

Åter till Musiken. Svävar hela eftermiddagen mellan Beethoven och Paul Desmond och en för mig ny komponist, Tommy Andersson, som gjorde sin retro-I-love-you-Beethoven i en konsertkväll som ni kan lyssna till här. Pratar med min norrländska jazz-väninna som genast fattar allt jag säger om Paul Desmond. Den Kvinnan Förstår Musik.

Läste Munro i natt. Hon sågar sig in i mig långsamt. Ibland blir det lite torrt fast på ett intressant sätt. Någon förgiftar någon med rabarber. Och jag undrar över konstens alla moden. Jag har läst noveller av Greene och Ahlin och Drabble som är styvare än Munros, men det kanske handlar om att tona ner och vara himla vardaglig nu. Eller så kan man få ett retroaktivt konceptualiserat utbrott, som Anna Odell. Musen som röt.

Man undrar över hur många som känt sig mobbade i detta land, i denna generation. Och vad kallades det förr i tiden? När statarna stod med mössan i handen och tog skit. Vilket somliga gör idag igen i arbetslöshetens, visstidsanställningarnas och tågbaronernas tidevarv. Jag vet att skolmobbningen har ökat, och att jag inte har varit med om det hennes film handlar om. Men jag tror mer på långa led av solidaritet än enskilda utbrott av medial karaktär. Det är dags att hålla ihop mot det som är åt fanders. Det är därför den ställföreträdande musen blir så älskad. Just när samhället alltmer liknar en förljugen återträff där alla kan bordsskicket och ingen bryr sig om något annat än sin portion och position.

Kinesisk erotisk poesi (1)

Footsteps


Footsteps? It must be my fatal foe.                   
I poke a hole in the window paper
and steal a look at him.
He stands quietly for so long.
Why doesn´t he say anything?
Dew drops wet his clothes
til they hang drenched.
Why does he hesitate so long?
Is he starting to freeze? Good.


(Anonym, Ming, 1600-tal)



Kommer halvvägs genom Munros "För mycket lycka", kommer halvvägs genom Wallace Stevens Collected Poems, kommer halvvägs genom andra böcker, men återvänder till en liten fin utgåva från Everymans Pocket med "Chinese Erotic Poems", inte så få översatta av Gary Snyder, amerikansk poet med sinne för japansk och kinesisk kultur.

Everymans pocket verkar vara min pocket; den andra jag äger är Shakespeares sonetter. Nu börjar jag förstå bibliofiler, för det här är två mycket eleganta små böcker. Men mer ändå börjar jag förstå kinesisk erotisk poesi: där känslorna transkriberas genom pioner och jadestavar, persikoblom och fullmåne, en stadig roddbåt med stadig åra, etcetera etcetera i den älskliga natursymboliken där även regn och eld och höstens vind och några uppskrämda ankor får spela roll i den eviga rörelsen mellan könen. 

Från 600-talet och fram till 1900-talet finns en tråd av sinnrika förskjutningar; allt det erotiska i öppen dag, men ofta destillerat till symbolspråk. Vemodiga, lyckliga och vilda känslor, befriade från västerländsk sexualnoja och/eller pornografisk exploatering. Ni vet kanske hur de små erotiska akvarellerna från Kina ser ut? Ofta barnsligare, mer oskuldsfulla än de japanska. Ibland - som i Japansk Shunga - får uppförstorade kön och elegant draperade kläder utgöra en fetischistisk fascination. Men i kinesernas poesi är allt som i en trädgård, en spång över en bäck, en väg mellan bergen, där man och kvinna möts, ibland som "fatal foes". Lotusblom, lemmar som smälter, tuppar som gal, ett bett i en axel. Väntan, återkomster, en bambumatta.

Drunkna i pengar

Jag vet inte riktigt hur väl den här artikeln av George Monbiot går att överföra på svenska förhållanden, men troligen på de flesta europeiska länder med temporära översvämningar. Han berättar med glasklart ursinne om den engelska regeringspolitik som med hjälp av skattepengar och fonder bedriver en ingenjörsmässig förändring av landskap och floder.

2007 var det år då England upplevde översvämningar av närmast tropisk art, med åtföljande förstörelse av hus och egendom. Monbiots argument är att översvämningar av det här slaget, som blivit mer frekventa under senare år, är en direkt följd av urusel miljöpolitik: Ett bidragssytem till lantägare som enbart prioriterar öppen betesmark och underminerar varje försök att i stället få plantera träd och buskage. Träd, som enligt nyare forskning, har en förmåga att suga upp nederbörd med 67 gånger större effektivitet än gräsmarker och beteshagar.

Men regeringens jordbruksstöd är så utformat att det bara kan hamna hos dem som inte har "onödig" växtlighet på sina marker. Inga vattensugande småskogar, inga lövträd runt ängarna. Bara ett litet gäng framsynta typer har sett till att skapa detta, på experimentella gårdar, och därmed befrämjat vattnets kanalisering ner i djupare jordlager.

Men jordbruksstödet går fortsatt till de som plöjer upp varenda bit jord, på kullar och i sluttande terräng. Samtidigt som politiken har varit att räta ut och fixera floderna med vallar och med utplåning av meanderslingor. Det är som en parodi på teknikens rädsla för naturen, och får som följd att den förvirrade naturen; i det här fallet floden, blir än mer fartig i sitt lopp, och har ännu färre hinder på sin väg. Tänk er meandern som naturens egen rytmisering av en rusande vattenmassa, ett lätt silande av lera och sten. Och tänk er - som Monbiot säger - att man prioriterat strukturer som befrämjar vattnets störtande in mot hus, med höga försäkringspremier och stor skattebelastning i upprensningsområden, som följd.

Och, som en liten femetta, naturligtvis får lantegendomar med årliga ripjakter, utmärkt mycket stöd av engelska skattebetalare. Det är ju alltid lika ljuvligt att se personager ur Downton Abbey stå i stövlar och skjuta med gevär. När jag läser detta minns jag den gode Nils von Dardel, på fågeljakt med en högvälboren herre som fastnade i vassen och hojtade till de andra om hjälp. "Men skjut honom - så slipper han plågas", var Dardels kommentar.

Läs Monbiot. Här finns åtminstone en koppling till svensk "naturvård": Det gäller skogarna och skogens penningstyrda artspecialisering, som bevisligen varit en urbota dum grej när stormarna vräker in över pinniga furor.

(Inlägget öppnar för diskussion med Anna, den enda jag vet som forskar på lanthushållning. Och här en möjligen kontroversiell artikel från Sveriges Småbrukare. Här: Monbiots artikel från The Guardian. Länkar nu i efterhand till Annas artikel/inlägg om jordbruksstöd).

Gloucester 2007. På fotot syns tydligt att Gloucester Cathedral ligger mitt i en meanderögla.

Amazonfloden

Snö fåglar jazz

Det är något helt annat nu. Att vakna i gråvitt. Jag är spänd i kroppen efter mycket träning, går en ensam promenad och är noga med att inte halka. Jaha ja, så är det den tiden igen. Tiden när en del av mina vänner resignerar och sätter på sig broddar, tiden när jag inte minns i vilken låda jag la mina och inte orkar bry mig.
Jag drar upp kapuschongen och ser ut över sjön. Den har en tunn hinna av porös is som absorberar mörkret, ser ut som asfalt. Bakom den öppnar sig vattnet och överlämnar sig långsamt till skymningen. Jag med.

På gården är fåglarna hundratals, skator mest. Vinden blåser upp och de ser ut att förbereda sig för sömn med kulingvarning. Griper sina klor omkring takräcken, träd och staket. Jag tycker det är genialt; hur de kan hålla fast i en gren och ända sova. Det kan inte jag. Om jag håller fast i nånting är det åt helvete med sömnen. I natt satt jag och höll fast i mitt skrivande till exempel. Ingen sömn före fyra. Och i den långa natten fick jazzen, en viss sorts cool jazz sin ingång i mig igen. Delar den här. Och nu iväg till vänner. Life goes on!

¨

Det finns hur många inspelningar som helst av Take Five, och vet ni någon bättre får ni höra av er. Men jag är numera postumt förälskad i Paul Desmond. Världens mjukaste sax. Dave Brubeck och - inte minst - Joe Morello är också formidabla musiker.
Morello, som hade en synskada, ville först bli violinst men avstod när han insåg att han aldrig kunde bli lika bra som Jascha Heifetz. Då tog han trummorna, och han är en av de märkligaste trummisar jag hört. Man ser: Här är en som bara följer sin egen ådra.

Och så en liten hälsning till rasisterna: Alla de här begåvade herrarna är ett strålande resultat av amerikansk mischmasch. Förutom den svarte basisten, Eugene Wright, även han mer skitbra än jag kan bedöma, så är Brubeck själv av schweizisk, engelsk, tysk och indiansk härkomst. Med stigande ålder såg han alltmer ut som en gammal indianhövding. Desmond är judisk och angloirisk. Morello italiensk. What a good mix in this stew!
Och här ytterligare en inspelning där Morello glänser till och Desmond spelar på gränsen till zen och försvinnandet: Livet 1961.


At the time, I thought it was kind of a throwaway. I was ready to trade in the entire rights of “Take Five” for a used Ronson electric razor. ~ Paul Desmond 

PS: "Within a few years of "Take Five's" success, the segmented popularity-charting of the music industry, targeted marketing practices of record companies and mandated playlists at radio stations had strangled the possibility of an unconventional record driving its way to the top by force of its musical merit and attractiveness. The disc jockeys who exposed "Take Five" to a receptive public simply because they liked it were soon to lose their freedom to choose the records they played on the air. "
Från:  Jazzprofiles
 

Vattnets kraft

Såg de här två bilderna tillsammans och hur fint de löper i varandra, från Gaustafallet på Stekenjokk, till Josephsons skiss av Näcken med felan, som man kan se på Thielska Galleriet i Stockholm. Och just nu, när man vant sig vid vatten, dis, dimma, regn och blöta gator, kom snön. Igår föll den över svart gård med flingor stora som chips. Vackert det med. 

Foto. Gerd Ulander

Kanske bästa jazz jag hört

Easy does it!

Dimma Juloratorium Akustik

Just bara det. Vi gick ut i dimman och kom hem i dimman. Och i dimman var det också vackert. Grå sjö med svarta träd, ni har hört det förut på den här bloggen, om ni inte kom in nyss. Att jag gillar väder. Men den här julen har varit tung, man går ut och fukten tränger in och man kommer in och fryser. Jag välkomnar väderomslag och snö.

I Gustav Vasa kyrka gav de halva juloratoriet den sista juldagen, tretton kallad. Fullsatt. Alla längtade tydligen efter någon sorts andlighet, marsipangrisar och lattemaskiner till trots. Men jag hade vissa små förbehåll, beroende på att jag bara undantagsvis uppskattar solo-oratorium, trala trala. Förbehållet var befogat, särskilt med tanke på att denna enorma nybarockkyrka slukar röster med sin takhöjd. Det lät som om både tenor, sopran och bas flög upp till laterninen och sjöng sina solon där. Medan alten, Anna Zander, som lutade åt mezzo, övervann takhöjden. (Hur katten kan det låta i Peterskyrkan undrar man?)

Bach är ändå alltid så svängig och glädjande, särskilt koralerna. Och så den ljuvliga Drottningholms barockensemble, som jag måste läsa på mer om, för jag tror några av dem spelade på tidstrogna instrument. Tack för det!

Och apropå inget särskilt så hörde jag en del av Lena Anderssons roman bli läst i radio idag. Det lät lite som en moralisk krönika med inlagd dialog. Andersson tänker hela tiden åt den andra parten så att säga. Men det är säkert bra stoff där, för alla de kvinnor som någon gång suttit i kalla trappor och väntat på män. Jag nonchar; äh, känner inte riktigt igen det där! Peppar, peppar. Hej och hå.

--------------------------------------------------------------------------------

Förlänger det här inlägget med ett litet PS: Jag hade rätt, de spelar med tidstrogna instrument Läs här: Drottningholms Barockensemble. 
Och så måste jag säga ett extra tack till de två oboisterna som jag såg bra, och därför också kunde urskilja vad de gjorde för (superfina) insatser: Ulf Bjurenhed och Bertil Färnlöf. Och en You-tube-inspelning med halva härligheten finns här med Engelbrekts kammarkör.

Zlatanismen

Zlatanism.
Ordet kom för mig här alldeles nyss och jag tycker det är väldigt fyndigt. Inte för att jag finner något sataniskt hos Zlatan, utan bara för associationens skull. Alla älskar Z. Alla vill ha mer och förlängda kontrakt på Z. Alla accepterar att Z tjänar pengar som en gris, och tusen gånger mer än en professor.

Ytterligare förtydligande: Jag är själv helt såld på Zlatan, och kan - från min egen lilla osportiga horisont - snabbt överse med några dumheter han tydligen kläckt ur sig om damfotboll. Big deal. Det är ju ändå så, av genetiska och hormonella orsaker, att män har mer och starkare muskelmassa än kvinnor, och att kvinnor som bygger på sig själva i den riktningen ofta gör det med hjälp av testosteron och steroider. Men, som någon skrev på twitter; "att släppa ut Zlatan i debatt utanför planen är lite grann som att låta en rymdfarkost gå i skytteltrafik mellan Mallorca och Barcelona".

Å-kej ra. För den som inte bryr sig muchas om fotboll, är det - när Zlatan är på plan - en helt annan dimension. Konst. Klackspark. Timing. En långsam koncentrerad uppmärksamhet (Z vet också när han ska vila sig på plan) - som övergår i rusande attacker, passningar och oväntade spelrum. Artisteri. Man häpnar och uppnår det folkliga stadiet av: Jaaa, ja, ja, yes, wow, jaaaaaaaa, vrålat framför teven.

Huruvida det sen också har att göra med att Z är ett rätt stilig karl, ska jag låta vara osagt. Han är absolut inte min typ, men det handlar inte om det. Det handlar om nån sorts stolt - och revanschistisk - urkraft, förenad med charm och uthållighet. Som att se en varelse på samma obehindrade biologiska nivå som gnuer, pantrar och vilda hästar. Och så är han dock av vår svettiga sort, men kastar sig mot en boll med samma fabulösa rytm som när delfiner gör en sväng ovanför havet. Att kalla det cirkus är att förminska honom.

Ändå kan man ju - som vanligt - begrubbla den samhällsutveckling som ger miljarderna till sport och drar in på miljarderna till universiteten. Ett samhälle lite åt romarhållet, och lite granna på väg utför, om ni frågar mig.
Zlatan själv kan ändå få representera gamla hyggliga antika ideal som "en sund själ i en sund kropp". Därtill kommer att han är omistlig för generationer av barn med utländsk bakgrund. Alla tiders förortshjälte. Vi älskar honom för det.

 

Kolla; Han är örn också.

Centrum i en avlägsen förort - Orions Nebulosa

Orion Nebula Center

This is probably the most amazing photo you will see of the Orion nebula's center, a cloud of gas and dust known as M42. The work was created by Adam Block at the Mount Lemon Sky Center observatory in Arizona.
Image: Adam Block/Mount Lemmon SkyCenter/University of Arizona [high-resolution]
Caption: Wired Science