onsdag 28 juli 2021

Jag, jag, jag - och Gustav Mahler

Eftersom nästan alla bloggar handlar om ego in absurdum, för att nu inte tala om allt annat här i livet som handlar om ego, så inviterar jag Gustav Mahler till en liten stund med mig. Gustav och jag har egentligen ett rätt kort förhållande, som utvecklades till det bättre efter att jag haft en sjukdom och en tids konvalescens. Denna period i mitt liv gav så mycket genom alla konserter jag äntligen gick på. Mest kyrkokonserter, men även i Berwaldhallen och Konserthuset. Så jag sätter 2011 som året för en viss förälskelse i Gustav. Hörde bland annat Mahlers 1:a i Gustaf Vasa kyrka, och blev helt upplyft. Det är, för er som inte minns, den roliga, rätt experimentella symfonin där den barnsliga satsen med Broder-Jakob-melodin fogats in helt sömlöst. Sen följde många andra konserter, Brahms, Bach, Prokofjev, Sandström, Rachmaninoff, Mozart, Benjamin Britten, Dvorak. Särskilt den sistnämnde var en ny bekantskap som rymde stor förtjusning. Men det där med Gustav var och är ändå något speciellt. Jag tror det har att göra med hans rätt ovanliga kombi av det seriösa och det lekfulla, det dramatiska och det lätta, det romantiska och det stringenta. Givet att ni inte redan vet det så är 1:an, 2:an och kanske 4:an bland det bästa han gjort. Erkänner frankt att jag just nu glömt bort 3:an.

Ikväll spelades i Sveriges Radio P2 hans 7:e symfoni. Till en början några helt förtrollande satser, så vackert, så fritt och till synes enkelt. Men sen vet jag inte vad som händer i sista satsen. Den är helt enkelt inte bra. Känns som om kompositören går på tomgång och klampar lite hit och dit i korridoren till sitt eget verk. Ach, meine Liebe Gustav - det där var som så mycket annat festligt: Man ska sluta i tid. Eller så är det som med all konstnärlig verksamhet: Överansträng den inte med enbart ambitioner!

Måste tillägga: De här trångsynta höger-reaktionärerna som nu är ute efter att kontrollera eller avveckla Public Service, de är det mycket synd om. De har inte ens fattat vilken rikedom av kultur SR (och även Svt) bibringar oss alla, inte minst i en pandemi när vi sitter hemma mycket, eller för alla dem som bor i avkrokar där kulturutbytet är litet. Hela denna klump av SD-högerreaktionär-moderater och fake liberaler tål alltså inte folkbildning? Men inte bara det, även sporten vill de förstöra. Nu under OS, som jag inte tittar på, hör jag inget annat än jämmerliga klagomål över sändningar som ständigt avbryts och förstörs av reklam. Det är alltså den sortens falska frihet moderat-liberalerna och SD vill gynna. Jag och Gustav Mahler är helt emot detta. Och många andra med oss. Vi vill att alla ska få ta del av kultur och vetenskap (och sport) utan inblandning av kapital-maffian.

Här är Mahlers 7:e symfoni, för kännedom.

 


Glöm inte heller att hans musik bannlystes av nazisterna, han var ju radikal och modern, och dessutom jude. Varningsflagg igen då för de storsvenska reaktionärerna!

måndag 26 juli 2021

Filosofer går ur tiden - i fler än en bemärkelse, här t.ex. Focault

 

Leonidas Aretakis gör en snabb genomgång i hur det som en gång var radikalt, kan framstå som reaktionärt, i ett annat sammanhang. Focault, hans exempel, lärde oss mycket om att ständigt vara skeptiska mot övervakningssamhällets juridiska, biopolitiska och psykologiska påföljder. Vartefter svängde han alltmer i riktning av en galen frihetlighet till varje pris. Aretakis artikel avslutar med nuläget:

"Vad pandemin har tydliggjort är att de institutioner som Michel Foucault framför allt vände sig emot – nationalstaten och vetenskapen – behövs för att hålla oss vid liv. ­Alternativet är att de rika inrättar sina egna vaccinationsprogram och att resten lämnas utanför. De länder som snabbt stängde ner räddade också fler, medan högerpopulister som Jair Bolsonaro och Donald Trump spred massdöd genom att låta staten vara passiv. Impulsen att omedelbart fördöma demokratiska staters kraftsamling för att rädda liv, samtidigt som deras legitimitet utmanas från alla håll, är i dag på gränsen till reaktionär.

En del unga vänsterintellektuella avfärdar därför poststrukturalismen som ”boomerteori”, en term vars elakhet bottnar i en ilska över att en så privilegierad generation la all kraft på att kritisera välfärdsstaten. Vilket arv har de lämnat dagens unga, som måste ta itu med en värld som svämmas över medan våra rikaste kapplöper till mars? Jo, den förlamande förmågan att i varje försök att bygga ett bättre samhälle se ännu en av maktens omvandlingar."

Läs hela hans artikel här, det är den absolut värd.

Lite grann med anknytning till detta, men naturligtvis helt fristående, är artikeln om Allra-härvan och dess upplösning. Friheten att sko sig på pensionssparares pengar mynnade ut i kriminellt rafsande av miljoner till egen fördel. Investeringar som skulle gått till pensionssparare gick till lycksökande rikemansliv.

"Fängelse i mellan fyra och sex år och ett skadestånd på 170 miljoner kronor plus ränta från 2012. Efter den friande domen i tingsrätten var hovrättens utslag i veckan en stor seger, inte bara för åklagaren utan också för alla oss som via pensionsavgifter och arbetsgivaravgifter på våra löner bidragit till att finansiera kalaset. Även om sista ordet inte är sagt är domen viktig. Staten, det allmänna, vi tillsammans klev fram och sade ifrån."

Också en bra artikel.  

fredag 23 juli 2021

Strindberg - mycket roligt sällskap

Nu läser jag Strindbergs brev igen, och jag måste säga - det var länge sen jag hade så roligt med en författare. Jag vet ju alla politiskt korrekta invändningar man kan ha mot mannen, främst de feministiska (hans kvinnohat är ju hans neuros), men just nu skiter jag lite grann i det. Entusiasmeras av hans obändiga självständighet, den stora humorn, uppfinningsrikedomen - även av praktisk-komisk art, som då han instruerar en producent om alla konkreta detaljer för en uppsättning av Hemsöborna på Djurgårdsteatern - samt hans stora vänskaplighet som ändå aldrig blir mesig. I ett brev till Heidenstam om idealism kontra realism, kan man följa hur elegant han desavouerar idealismen utan att direkt trampa Heidenstam på tårna.

"Vad konjunkturerna beträffar för en återinträdande idealism, synas de mig i Sverige vara gynnsamma,  men i utlandet hopplösa, då vi nordiska naturalister hälsas som renässansförfattare i Tyskland, då Gengångare spelas i London och Berlin...."

Andra brev, till Ola Hansson, Birger Mörner, för att inte tala om Frida Uhl, är av ömsintare art. Och han korresponderar friskt med alla samtidens stora: Georg Brandes, Bjørnstjerne Bjørnson, Carl Larsson, Hjalmar Branting. Öppenhjärtig mot alla och ständigt självdramatiserande. Än är han socialist, än Rousseauan, än vill han gå i kloster, än är han Nietzschean, och alltid förstår jag honom. Sen hör det ju till saken att han är så stånkig och aggressiv, och slår ut med armar och ben mot allt som skulle kunna fånga in honom, eller hans ande. Det får man ta.

Han har noll populära åsikter, hans syn är helt egen (men allt det där vet ni ju), han står alltid lite utanför, och det är lätt att beteckna honom  - tillsammans med Ernst Josephson - som en av Sveriges första stora outsiders bland konstnärer. Idag finns i Sverige inga outsiders bland konstnärer, möjligen ett par författare. (Men Lars Norén är ju död).

Nåväl, i stället för att ytterligare prisa honom salig, avslutar jag med att citera något ur ett brev.

Du kan tänka huru svårt det är att träffa mig då jag reser blixt genom hela vårt stora land. Huru skall jag då kunna skriva artikel till Magazin. Säg att AugSg ist ein Sonderling som tycker det är roligt att han spelas, men ger fan i hur det går; att han nu är ute och vandrar i Sverige, icke kan anträffas med brev, och går i självmordstankar som vanligt; kan således icke avlockas någon artikel om ock ära och guld väntade. Han s---r med ett ord i hela världen och icke minst i sig själv, minst dock sina barn vilka han önskar framgång i Berlin.

Om sitt författeri och dess mål vet han ingenting ty hans dikt växer fritt i hans huvud som druvor eller mögel.

 

Ur brev till Ola Hansson, 13 okt, 1890.

August Strindberg, Brev, Bonniers 1965

fredag 16 juli 2021

Om den teknisk-ekonomistiska människosynen

"As for inventing new metaphores of the self, what often happens is that we create grotesques and caricatures. And some of these grotesques are taken very seriously, such as the self as digital computer (...)

They take a little part of man for the whole, and that´s absurd. It´s worse than absurd, it´s dangerous, because we´re talking about a science of man complete with various technologies. We´re not just talking about a dozen clever bur vapourous figures of speech.

Here is another one: The self as calculator of self-interest, the metaphor the economists have always beleived in. Even that hoary old halftruth seems to be having av revival, and among psychologists of all people, who ought to know better."

Brewster Smith in Psychology today

Ja, det var nog bara det idag.

onsdag 7 juli 2021

Dagens poet: Zbigniew Herbert

The Envoy of Mr. Cogito

 
Translated by Bogdana Carpenter 
 
 
Go where those others went to the dark boundary
for the golden fleece of nothingness your last prize

go upright among those who are on their knees
among those with their backs turned and those toppled in the dust

you were saved not in order to live
you have little time you must give testimony

be courageous when the mind deceives you be courageous
in the final account only this is important

and let your helpless Anger be like the sea
whenever you hear the voice of the insulted and beaten

let your sister Scorn not leave you
for the informers executioners cowards—they will win
they will go to your funeral and with relief will throw a lump of earth
the woodborer will write your smoothed-over biography

and do not forgive truly it is not in your power
to forgive in the name of those betrayed at dawn

beware however of unnecessary pride
keep looking at your clown’s face in the mirror
repeat: I was called—weren’t there better ones than I

beware of dryness of heart love the morning spring
the bird with an unknown name the winter oak

light on a wall the splendour of the sky
they don’t need your warm breath
they are there to say: no one will console you

be vigilant—when the light on the mountains gives the sign—arise and go
as long as blood turns in the breast your dark star

repeat old incantations of humanity fables and legends
because this is how you will attain the good you will not attain
repeat great words repeat them stubbornly
like those crossing the desert who perished in the sand

and they will reward you with what they have at hand
with the whip of laughter with murder on a garbage heap

go because only in this way will you be admitted to the company of cold skulls
to the company of your ancestors: Gilgamesh Hector Roland
the defenders of the kingdom without limit and the city of ashes

Be faithful Go

 

torsdag 1 juli 2021

Karin Mamma Andersson

En av de riktigt bra svenska konstnärerna, Karin Mamma Andersson, återfann jag i den här intervjun som gjordes för hennes utställning på Louisiana. Den pågår till en bit in i oktober, kanske får jag tillfälle att se den. Hittar igenkänningar i en hel del av det hon säger. Scrolla ner till intervjun. 

Hon har säkert i sin tidiga utveckling varit starkt påverkad av Dick Bengtsson. Jag ska lägga in min långa artikel om honom från Konstperspektiv, om några dar, så kan ni själva se släktskapet. Men hon har också utvecklat en känsla för människor i situationer som är mer ömsint figurativa än Bengtssons stil tillät.