torsdag 19 april 2018

Leonard Cohen och motsatsernas försoning

And here is your death, in your daugters heart....





Hello my love and goodbye my love.

Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love                                                                
Sharon Robinson, producent, sångare och kompositör, med Cohen.
For all things.
Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.
Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.
Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,                                               
Another kind of Cohen...America.
And, my love, Goodbye.

And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.
And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.
May everyone live,
And may everyone die.                                                     
Hello, my love,                                                          
Målning: Pat Steir, total silver
And, my love, Goodbye.

And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.


Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will


May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.




Tillägnas en tre, fyra män jag älskat, 
plus min far.










tisdag 17 april 2018

Balsam Karam, Händelsehorisonten


Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.
Men i motsats till Lessing och Trotzig (och många andra) så gör inte Karam sin historia psykologisk eller politisk, hon har inget av Lessings utforskande drag. I stället är det som om hon skyddar sina människor, deras tragiska historia, bakom en talande vägg som liknar sagans poetik. Förutom fyra kvinnliga huvudpersoner, varav den viktigaste är den upproriska Milde, svävar alla de andra omkring i ett perspektiv där de sinnliga bilderna blir som en tapet. Man ser de röra sig på marken, man lär inte känna dem. Men sådan är sagan: Där finns onda och goda, som hos Tolkien eller Astrid Lindgren. Det onda finns i de stora staternas och städernas orättfärdiga maktutövning. Det goda finns i människornas sammanhållning och värme. Det är Saurons rike mot snälla Hobbits. Och när jag accepterat att det är sagan som är hennes form, kan jag lättare förstå att den stil hon använder (kanske) skyddar mot det värsta: Det som hon själv bär på kollektivt, av kurdiska minnen, av förtryck och uppror.
Landet är en sydlig ort, staden doftar av jasmin, och caféerna hyser många katter och en del gamla kvinnor som stjäl vad de kan komma över, och barn som gör detsamma, så att de kan överleva i utkanterna där de bor. Utkanterna, dit de fördrivits, är så satans fattigt, villkoren liknar vilken som helst lägerstad för flyktingar i världen. Det är de villkoren som författaren borrar in i läsaren, inte så att hon tvingar det på oss, men det milda repetitiva sjungandet når längre och längre in. Dagar utan vatten, att få be om tillgång till en vattenkran, att ständigt lappa kläder, äta mat som andra kastat, eller kastat till en, att sova tätt intill varandra för att hålla kylan borta, och att ändå se skönheten över bergen. Skönheten som är den enda oförgängliga gåvan i deras liv.
Det onda består av soldater, poliser, förhörsledare, som vanligt, och begripligt. Men jag irriterar mig lite på att det goda är helt matriarkalt, saknar varje spår av män. Sagan vill tydligen ha det så, men det liknar en dogm.
Det finns ett mod i att så renskalat hålla fast vid en arkaisk berättarstil – det överpersonliga, lyriska – men samtidigt finns risken att bli alltför monoton.
Man kan också säga att den monotoni med vilken hon frambesvärjer de deporterade människornas liv, är den monotoni med vilken de lever, och som författaren ser till att vi tar del av, vi som kräver underhållning och ”händelser”. Trots det - här och var i Händelsehorisonten hade jag nog velat rucka på rytmen, bända upp det skyddande höljet av repetitiv text och även korta en del. Det är ungefär den enda kritik jag har. I övrigt är detta en ovanlig och rörande stark debut.

Eftersom även ni som inte har tillgång till Mellansveriges många tidningar ska kunna läsa den, klippte jag in den här.

söndag 15 april 2018

Op al den ting som Gud har gjort

Den här psalmen av Brorson hörde jag en vers av i den nya danska serien Herrens vägar. Den ganska vilsna prästen sjöng den för en man som behövde hans hjälp. Det var lite som en Nattvardsgästerna revisited: En hygglig men förtvivlad präst. Well - resten får ni titta på i TV.

Så här börjar psalmen, och den börjar nu.              
Målning: Peder Mørk Mønsted, 1800-tal.


Op al den ting, som Gud har gjort,
hans herlighed at prise!
Det mindste, han har skabt, er stort
og kan hans magt bevise.

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.


Hela texten, alla verser, finns att läsa på
en textsida som heter Gamle Danske Sange.
(Och i TV-serien spelas prästen av en av
Danmarks absolut bästa skådespeare:
Lars Mikkelsen).

torsdag 12 april 2018

Mikael Niemis senaste roman

Hela min recension av Mikael Niemis Koka björn ligger nu på björnstrand backwater.

"Det sägs att man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och synerna.
Niemi kan sin miljö som en sniffande räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade, filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk."