lördag 30 december 2023

Dagsdikt - Vinter

De tunga åren sjönk under lager på lager

av flygande, blåsande stillnad snö

träden ritade sina frostiga grenar

hängande glittrande mönster

inga namn nämnda men snön

var uthållig, blåste i virvlar från taken

la sig över det mördande bullret

stadshusens alla hammare och slag,  

familjernas banaliteter, ägande och kontroll

låntagarnas banaliteter, tillräckliga

för ett helt liv i tjänst hos

hur vi ser ut, hur vi gör oss

vem någon ska tro att vi är

 

snön föll alltmer, isen la sig, högar

av snö plogades samman till tunga

nya små berg, inga penningberg

inget sånt, inget glitter och glam

inget tjafs med renoveringar och 

försäljningar, och vad som var vems

snön föll horisontalt, motade undan

varje falsk tanke, i det vita kom

rådjuren, och bad om att få en bit

någonting litet av människan,

i snön.

En gammal kutig kvinna

öppnade sitt fönster och slängde ut 

en pannkaka.


måndag 11 december 2023

Snö, spark, julpsalmer och nobel

Enorma mängder snö. Och ingen vind. Snön ligger kvar i träden och skapar en skulpturpark utanför mitt fönster. Jag har varit ute i stort sett varje dag med sparken, ibland på fint glid, ibland på pulsig snö.

Landskapet har länge varit helt frostigt, det gnistrar om varenda liten gren på träden. Riktig bjällerklang-atmosfär. Snö som hänger ner från taken. Granar med enorma snötäcken. 

Och så åkte vi till kyrkan i lördags, jag och grannarna. Julpsalmer med kören och allsång och glögg. En gitarrist sjöng solo. Bra stämning, mycket barn. Alla var där. 

Mitt liv här uppe är mycket enkelt och naturnära, med P2 som i stort sett enda dagliga underhållning. Men så såg jag på nobelfesten på tv förstås. Tycker alltid det är så vackert och festligt. Fast jag hoppar över det alltför petiga pratet om kläder, tiaror och mat. 

Särskilt intressant öde bland nobelpristagarna i år är ju Katalin Karikó, som under rätt stort motstånd forskat och experimenterat med mRNA och fann nyckeln till Covidvaccinet. Man är tacksam.

Och så Fosse då, som med nästan humoristisk stillsamhet höll tidernas kortaste nobeltal, på festen. Bra. Men jag ska ärligen berätta att jag sett en enda uppsättning av en av hans pjäser i Stockholm, och det var mycket tråkigt. (Kan ha berott på uppsättningen). Samt började jag, för rätt länge sen, läsa en av hans böcker, och tröttnade efter en tredjedel. Men jag ska absolut göra nya försök. (Letar förgäves efter den lilla tunna boken i bokhyllan, kanske blev den kvar i Stockholm).

Det var allt för idag.

 




fredag 8 december 2023

Stig Dagerrman, en dikt

 

En dag om året borde alla låtsas
Att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
Och ingen skjuts för fyra dollars skull.
 
Världskatastrofen sover lugnt och stilla
Emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
Och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.
 
Inga män blir plötsligt sönderbrända
Och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: vi kan låtsas så.
 
 
Stig Dagerman, 1954.
 

söndag 3 december 2023

Landskapet

Ute igen med sparken i det ljuvliga stora vita. Massa små svarta streckfigurer ute på den vida isen. Skidåkarnas första storhelg. 100 gäster på hotellet. Det är dit ni ska ta er om ni åker skidor.
Jag tänker på min man, stor skidåkare, föll i slalombacken i Alperna och bröt en arm. Tillsammans åkte vi längdskidor i de östgötska skogarna och dalarna med hunden Bella pulsande i släptåg.