torsdag 23 januari 2020

Wolfgang Herrndorf - vackraste tyskan jag läst i år


Det goda med nätet: Jag hade aldrig hittat den här författaren utan det. Slumpens skördar. Precis som när jag hittade Faulkners As I lay Dying (som jag skrev om här.) och Sofia Robergs blogg Axon Terminal, långt innan hon kom ut med sin diktsamling (som jag skrev om här.)

Men Wolfgang Herrndorf alltså. Mannen med det kanske vackraste tyska språk jag läst. Som fick mig att ägna dagar åt att sitta och läsa högt och återfinna mina egna tyska ljud, de jag haft med mig från barndomen och de tyska hembiträdena och inte egentligen praktiserat sedan min vän österrikaren Robert Pick dog för några år sedan.

Herrndorf var konstnär innan han blev författare och har skrivit ett par böcker, däribland Tschick, Sand, och några till, flera prisbelönta, som fått stor uppmärksamhet, men inte i Sverige. Men den jag hittade heter Arbeit und Struktur, och handlar om de sista tre åren efter en cancerdiagnos. Hjärntumör.

Men den handlar om så mycket mer. Här finns inget ält. Sakligt och aggressivt tar han sig an sin sjukdom. Sakligt: Hur länge? Ska jag verkligen orka flytta från min lilla etta, som är trång även för en författare. Hur i helvete ska jag orka med all byråkrati och allt släpande som ingår i en flytt? Han står inte ut med att gå på visningar. Han ger upp. Så småningom hittar hans kvinna en lägenhet på högsta våningen, där de lever med utsikt över en stor esplanad. Han glädjer sig åt himlarna, det sista han har.
Och författarna: Don DeLillo, Munro, Mann.

Men han är också en vanemänniska, cyklare, simmare, läsare. De ständiga utflykterna till en sjö i parken med vänner eller ensam är njutningsfullt beskrivna. Allt det vackra han ser, under träden, utmed Schönbrunn, vid Plötzensee, Tegeler see och Leopoldplatz, förstärks av tidens korthet. Han ser allt med förgänglighetens klarhet. Också vännernas ansikten - och vänskapen är stark och hjälpsam i denna bok.
Han gråter förtvivlat mot sin kvinnas axel. Han tänker frenetiskt på hur han ska hinna skriva ett par böcker till (han hinner en, förutom denna dagbok), och han är totalt disciplinerad. Han har inte tid med onödiga eller sentimentala besök. Han avvisar bryskt en gammal bekant, eftersom han behöver all sin tid till skrivandet. Livet är för kort för småprat. Med tiden försvinner också hans talförmåga helt. Han blir sittande passiv på en stol bland vänner som festar. Han tänker allt oftare på att avsluta sitt liv själv.

Men så är han också så oerhört uppmuntrande förbannad, på ett roligt sätt: Arg på alla  fantasilösningar rörande cancer, antroposofiska kurer med ringa resultat, tanter som hör av sig med sina skenheliga förslag, alternativa kostkurer och gud vet vad som inte kan hjälpa. Han föreställer sig att han, förutom de nära vännerna och vårdspecialisterna, står helt allena med sin död, avvisar också all religiös tröst.
Men det är den humor, skönhet, filosofiska intelligens och frenesi med vilka han kämpar sig igenom allt detta som gör det till en omistlig bok. Den fullständigt ärliga forskande redogörelsen för allt som händer inom honom, allt av värde, all galenskap, all smärta och ömhet. Stort.
Ni måste läsa, alla som kan tyska måste läsa Wolfgang Herrndorf.





Fick just veta att hans genombrottsroman Tschick finns utgiven på svenska: Nilsson förlag, de har även gett ut översättningen av Arbete och struktur.

tisdag 21 januari 2020

Cecilia Bartoli - den gudomliga


Eftersom jag inte är nån fan av opera missar jag ofta sångare som hörs mest i den kategorin. Därför har jag inte förrän idag fattat Cecilia Bartolis storhet. (Min svåger som älskar opera har naturligtvis fattat för länge sen). Men just idag fick jag alltså den där konstnärliga chocken som bara uppstår ibland, när någonting är otroligt bra. Cecilia Bartoli sjöng Giovanni Antoninis "Mancare Dio Mi Sento", tidigare i världen ofta sjungen av kastratsångare. Man tackar att det var hon idag.

Begeistringen var stor, lyfte till taket och vidare: Denna människa har fullständig kontroll över sitt instrument; det känns som om hela orkestern får rätta sig efter hennes rytm, som i det här fallet var lugn, djup och bärig i varenda ton. Gudomligt vackert. Och urkvinnligt. Sång bär ofta fram detta - det mest kvinnliga och det mest manliga. Man behöver bara höra att det finns, trots all relativisering av könens olikheter. Det manliga, som naturligtvis inte har ett dugg med att lyfta vikter att göra, och det kvinnliga som har ett helt annat djup än att vattna blommor och måla naglarna. Basar och sopraner, tenor och alt, variabler med underbar spännvidd.

Cecilia Bartoli bär sin röst över djupen. Här finns en inspelning från Youtube. Nämnda sång ligger cirka 10 min in.




fredag 17 januari 2020

Maten, natten och flickan


När började maten smaka ihåligt, frågade han. Är det sen det blev normalt att forsla fisk från Nordatlanten 800 mil, för att paketera den i Kina? Eller är det för att...
Han kom inte på något mer just då.
Hon hade just ätit en banan, och hon anade att den kom från en plantage som uppstått på en plats där all naturlig vegetation röjts undan.
I skålen på bordet fanns också mandlar från Kalifornien. Den plats på jorden som använder mest pesticider mot skadedjur.

Ingen av dem orkade tänka så länge på den saken.
De åt och drack och solen förflyttade sig lite, sen kom månen upp. Molnen flög förbi månen, den kom fram, den dolde sig igen. De stod på balkongen i den milda januarikvällen. Runtomkring dem fanns arton balkonger med ljuslyktor tända. Ingen stod på de andra balkongerna.

När blev natten den enda verkliga platsen, frågade hon sig själv, hon kunde inte fråga honom om det, eftersom han var en morgonmänniska. Men om natten, när allt var tyst, när det verkade som om hela världen sov, då öppnade sig andra kanaler, förbindelser som inte var Handels. Rikedomar som inte förtjänades med gifter och underbetald arbetskraft på kinesiska förpackningsindustrier.

När natten kommer, tänkte hon, då blir vi människor så som vi var förr; nattjagande rovdjur, med alla sinnen vakna. Och det är så musiken uppstår. Och berättelserna. Människan drömmer vaket om sin inåtvända jakt, om immateriella förbindelser, utan artificiella tillsatser.
Det är ett motgift. För varenda gift som marknaden producerar uppstår ett motgift av något slag. En utsikt åt ett annat håll. En dikt, eller ett musikstycke. Ibland en flicka som varje fredag sitter vid ett riksdagshus och demonstrerar för livet på jorden.

Kulturen är inte de där abonnemangen till Operan, Dramaten eller ens på Ord&Bild. Den riktiga kulturen är motståndet. Först mot gravitationen: Katedralerna reser sig. Sen mot makten, förslagenheten och lögnerna. Skapa är att verkliggöra det som ligger under, det som snacket och de hemliga överenskommelserna döljer.

Fiskarna som simmar, regnet, dagens långsamma ankomst, skönheten. En idé, en meanderflod, lekande rovdjursungar. Den oerhörda sagan om livet. Politiken satt på håll käft en stund.
Kultur är när maten inte smakar ihåligt. Inte fryst, 800 mil jet, förpackad. Och konst får gärna vara större än debatten.



Målning: Edvard Munch


Poesi i januari: Inger Christensen


Igår skulle Inger Christensen, om hon levat, fyllt 85 år. Den vackraste danskan är hennes uppfinning.

fiskehejren findes, med sin gråblå hvælvede
ryg findes den, med sin fjertop sort
og sine halefjer lyse findes den; i kolonier
findes den; i den såkaldt Gamle Verden;
findes også fiskene; og fiskeørnen, fjeldrypen
falken; festgræsset og fårenes farver;
fissionsprodukterne findes og figentræet findes;
fejlene findes, de grove, de systematiske,
de tilfældige; fjernstyringen findes og fuglene;
og frugttræerne findes og frugterne i frugthaven hvor
abrikostræerne findes, abrikostræerne findes,
i lande hvor varmen vil frembringe netop den
farve i kødet abrikosfrugter har.



Ur Alphabet, 1981

lördag 11 januari 2020

Den sociala Idealismen

Häromdagen hade Lena Andersson en av sina rationalistiska missförståndstexter i DN. Ni vet de där när hon - asap - sätter två motsättningar emot varandra, tes, antites, och aldrig hamnar någon annanstans än i motsättningar. Hon lyckades med det tvångsmässiga konststycket att förvandla SD till idealister och den gamla socialdemokratin till dess motsats. Det passar ju bra så, när man vill glida vidare på nyliberalismens alltmer ekande tomma "friheter".

Därför blev jag uppriktigt glad över att läsa den här artikeln av Umair Haque. Den har något av torgmöte över sig, han upprepar sig, han är astrött på identitetspolitik (som jag), han hävdar rätten för varje varelse att växa och utvecklas, men han säger nästan ingenting partipolitiskt. Man anar en socialliberal hållning, men en som är långtifrån den nyliberala utförsäljningsvågen och de skattefinansierade vinstdrivna privatskolorna. Han låter egentligen som en tidig, en idealistisk, socialdemokrat, en August Palm. Allt åt alla. Han låter som det jag skulle önska att den nya motståndsflocken socialdemokrater - Reformisterna - kunde vara. (Men på sitt lite mer konkreta svenska vis då).

"The bad guys are winning across the globe because we gave up on the great, timeless, and most beautiful projects of civilization and progress. Yes, really. The result is that we’re trapped in a kind of pointless, self-destructive cycle. They frighten and scare us, with yet another provocation. We react. See what happens? We’re always the ones on the defensive. We’re always on the back foot. Then, maybe, we attack each other. Nobody has the courage, grace, wisdom or truth anymore left, really, to say something as outrageously, shockingly beautiful as: “We should have a world where every single life can prosper, even an insect or a meadow of flowers or a tiny baby tree.” What the? LOL — everyone would mock us and call us soft and stupid and naive. We’d be laughed at by a neo-fascist right…but also by a decadent left more obsessed by what to call what’s in whose pants than whether the planet’s burning down. See the problem?"

 "And so right about now, my friends, nobody much is passing the test of standing up for a better world — all of it, humanity, planet, globe. What happens when we forget the great projects of civilization and progress? Isn’t it obvious? Barbarism and regress. Hate and violence. Ignorance and fear. Stupidity and greed. The tribe re-asserts itself, the demagogues demand allegiance to the bloodline, and the frightened masses kneel in fear. All of which you can now see in India, China, America, Britain, and beyond".

Hela artikeln finns här.

Här är Lena Andersson.  


Bästa musikern den här veckan

torsdag 2 januari 2020

Nyårslöftet



Ska förklara mera sen, eller inte....
Lägger till den här utmärkta artikeln från Aeon, för något ska man ju säga också:  Classics for the people: Why workingclass Britons loved reading and debating the Classics.

Plus för kortfattat konkret Nyårslöfte: Inte kolla 20 nyhetsrubriker och onödiga artiklar flera gånger om dagen. Mera me-time. Mindre skit utifrån. Mindre känslostormar om allt jag inte kan göra något åt. Gå med i valfritt parti. Delta i opposition.