lördag 29 december 2012

Över till underhållningsdetaljen

Bästa slidegitarren, ur en av de bästa filmerna. Ry Cooders musik till Paris Texas (Wim Wenders).




Och så den här låten, som gjord för en kommande afton: Chan Chan med Buena Vista Social Club, från Kuba (som Wim Wenders också gjorde en film om). Tar med den här också när vi ändå är igång.
Jag hade turen att se detta uråldriga älskvärda gäng på Vattenfestivalen i Stockholm; vilken sommar minns jag inte. Some people never get old. Är inte det ett bra års-slut?

torsdag 27 december 2012

Vart är avdunsta timmar - känns högre i senor?

Det här kom till mig från en vänlig mailkontakt. Dikten var på tyska. Jag försökte med en google-översättning. Hur det kan bli. Även Goethe skulle skratta lite.



Avstämning

Passion ger lidande! - Vem blidkade
Beklommnes hjärta som förlorat för mycket?
Vart är avdunsta timmar över snabbt?
Förgäves valdes som den vackraste du!
Trista är "anden, förvirrade starten,
Den höga världen som den bleknar till sinnena!
 

Musik flyter ute med änglavingar
Väver de miljontals Toen "på ljud
Människor att tränga rakt igenom,
För att fylla honom med eviga skönhet:
Fuktar ögat, känns högre i senor
Gudarna värde anteckningar som av tårar.
 

Och så underlättar hjärtats flinka anteckningar
Att det fortfarande är vid liv och vill föreslå och föreslå
Tack vare en riktig hand över donation
Själva erwiedernd gärna darzutragen.
Eftersom filt - oh att det skulle vara för evigt! -
Den dubbla lyckan av musik och kärlek.

 

Johann Wolfgang von Goethe

(Obs: Hjärtats flinka anteckningar som vill föreslå och föreslå - rena Gabitrippen?)

Originalet HÄR 

onsdag 26 december 2012

Framtidens EU?


Ser ni vad som är den avgörande skillnaden mot idag? De har tid, de sitter nedsjunkna i tid i kroppar som har tid. Bara det en predikan. Gloriorna symboliserar enligt min oortodoxa tolkning att de är koncentrerade på det enda väsentliga, och inte har sålt sina hjärnor till Mammon. Giotto Pincit. 1300-tal.

Länkar även till en vettig EU-diskussion hos Bengt O. Här och Här. Har inte själv något klokare att säga. F.n.

måndag 24 december 2012

God Jul med Brahms Intermezzo


Svatoslav Richter spelar. En av de få pianister som jag minns från mina föräldrars "diskotek". Som barn eller ung flicka tyckte jag alltid att han såg en smula brutal ut, han hade inga "pianohänder". Men han spelar som en lidelsefull ängel. Kanske var det någon som sa till mig redan då att man inte skulle döma hunden efter håren. När jag nu återvänder till några av hans inspelningar kan jag inte tänka mig en djupare eller mer lyhörd interpretör.

När vi ändå är igång med det ryska, och för att det inte ska bli ett alltför gulligt julkort, lägger jag till en Rachmaninoff-konsert, med Rachmaninoff själv vid pianot. Den är lite åldrad och skruttig i ljudet men för oss nördar ändå en upplevelse av sär kvalitet. Därmed önskar jag er en livlig, fridfull och Glad Jul.

söndag 23 december 2012

Karlfeldt

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar. 



Ur Vinterorgel. 

fredag 21 december 2012

Nagelteknologernas tid - och Obildningens

Alldeles vid hörnet finns en stor frisörsalong, med mycket vitt, flott och få kunder. Salongen skyltar också med Nagelteknolog, och jag ser en kvinna med latexhandskar och munskydd pyssla med en annan kvinnas klor. Här har man en affärsidé som funkar. Allt i ett.
Inget ont i det. Varje människa får väl glänsa så gott det går, med eller utan julgransglitter i nagellacket. Men av någon anledning kopplar jag ihop detta lilla hantverksrevir med en debatt om skolan nyligen.

Vi har ju hört att osten i välfärdskakan har hål, och att det vore bra om ungdomar med dåliga betyg fyllde i dessa hål med praktik; i kök, frisörsalonger, köttdiskar, snickarglädje och gud vet. Det är i alla fall en del av Björklunds recept för de nästan utanförslagna. Lena Sommestad har förstås en annan syn.

Flickors betyg går upp, pojkars går ner, och vi har inte längre några segelfartyg att skicka de vilda pojkarna till. Praktik och hantverk KAN vara en lösning. Men att undervärdera kunskaper och vägledning till kunskaper kan inte vara det. Först måste man se till att göra rätt för de som verkligen kunde förkovra sig om de fick ett stödjande  sammanhang. I Sverige har folkhögskolan varit det för många, och i radion idag hördes en essä av idéhistorikern Sverker Sörlin om folkhögskolans betydelse. Men det är som med allt annat väsentligt; folkhögskolor är på nedskärningslistan och om de skulle konkurrensutsättas har vi kanske några käcka kockskolor och nagelteknolog/frisör/hundfrisör-linjer kvar. Budskapet är nämligen konstant: Lär er det som man snabbast möjligt kan göra pengar av. Denna nyttotanke börjar nu även nagga Universiteten i kanten.

I en debatt i TV härförleden om skola/utbildning berättade journalisten Jan Gradvall att franska företagare finner det utomordentligt tråkigt att äta middag med svenska affärsmän; alldenstund de senare inte har något annat att prata om än jobbet, och möjligen lite golf. Ingen aning om litteratur, film, teater, konst, dans, opera, whatever.

Talk shop är vad man kan när man inte är någon intressant människa. En intressant människa är nämligen en med intressen och inte alla hål in one.
Jag tror här skulle kunna finnas ett gemensamt motstånd från kulturvänster till kulturkonservativa: Att inte utarma skolor och barn på den västerländska kulturen (och annan). Att inte göra dem så jävla fattiga i anden att deras enda extra bonus är ett par stenhårda glittrande klor.
Till utarmningen hör att det blivit allt vanligare bland unga att "köpa" sig till en examen, skaffa en spökskrivare för en avgörande uppsats, fuska sig fram. Och visst: Om affärsvärlden är den enda modell man har så blir det ful och likgiltig business även på gymnasienivå.

Men: Det är förstås inte bra för ett samhälle, inte ens för ett postmodernt hyperekonomistiskt och skolförsäljande samhälle att odla fram en sån inre fattigdom. Som motsats nämnde Gradvall ett universitet i USA där humaniora - "the arts" - är linkat till varenda kurs.

Vidare om folkhögskolornas betydelse: Vi skulle kanske inte ha en Lars Ahlin, Ivar Lo, Gustaf Sjökvist, Dan Andersson, Mirja Unge eller Ann-Charlotte Alverfors utan dem. För att bara nämna några som börjat sin bildningsresa där.
Och här finns den första och viktigaste delen av Sverker Sörlins radioessä om folkhögskolan. 

-------------------------------------------
Hela Gradvalls artikel här.


         Teckning gjord i lilla skruttverktyget Paint: Platon beundrar sina nagelskulpturer.

onsdag 19 december 2012

Thoreau´s tur

De flesta av livets lyxvanor och många av dess så kallade bekvämligheter är inte endast umbärliga; de är i själva verket positivt i vägen för höjandet av mänsklighetens nivå. Beträffande lyx och bekvämlighet har alltid de visaste levat ett enklare och torftigare liv än de fattiga. Ingen människoklass har någonsin varit fattigare på yttre rikedomar än de gamla filosoferna hos kineser, hinduer, perser och greker; ingen har varit rikare på inre. Vi vet inte mycket om dem; det är i själva verket märkvärdigt att vi alls vet något om dem. Samma sak gäller om de moderna reformatorerna och välgörarna. Ingen kan vara en vis och opartisk granskare av människolivet, om han inte studerar det från en egen ståndpunkt av vad vi skulle kalla en frivillig fattigdom. Ett liv i lyx har lyx till frukt, vare sig i lantbruk, handel, litteratur eller konst. Nu för tiden finns det professorer i filosofi, men det finns inga filosofer. Likväl är det berömvärt att leva. Att vara filosof vill inte bara säga att göra märkvärdiga och svåra tankeutredningar, inte ens att grunda en skola, utan det innebär att älska visheten så högt att man lever i överensstämmelse med dess bud ett liv av enkelhet, oberoende, vidhjärtenhet och tilltro. 

Henry David Thoreau
Ur Skogsliv vid Walden

Och hur mycket av hans filosofi måste inte människorna anamma innan jordens resurser är uttömda eller förgiftade?
Och hur troligt är det inte att de längsta julklappslistorna kommer från dem som känner sig fattiga inuti?
Och vem vill inte hellre samtala med Thoreau, Emerson, eller William Blake, än höra på det tillväxthysteriska tilltalet?
Om 10 år är det Thoreau och hans likar som leder vägen, tillsammans med alla de kloka och uppfinningsrika naturvetare och tekniker och företagare som på allvar är mera intresserade av att rädda vår jord än att bestjäla den och dess människor så mycket som möjligt.

tisdag 18 december 2012

Moderat julhälsning

Vi moderater är stolta över att vi har allt färre platser inom äldreomsorgen, varvid vi sparat på budgeten för att i gengäld kunna slösa lite mer på våra ständigt bidragsberoende medlemmar i stora villor och lägenheter vars städning och renovering vi lägger alltmer skattepengar på. Bartender och kaffeflickor ingår. De äldre sjukas anförvanter däremot, kan lyfta, vända, mata, så gott de går i hemmet. Hemtrevnad är fint.

Vi känner oss trygga med att tågen står väldigt stilla nu, lagom till Jul, så att ingen behöver vara orolig för att komma långt bort till lomhörda släktingar, eller fastna i en snödriva mellan Sveg och Östersund, mellan Sundsvall och Stockholm, mellan Karlstad och Umeå. Tågen kommer att gå igen till midsommar och kostnadsmässigt är det en fördel.

Vi moderater vet att våra miljardföretag behöver ytterligare skattesänkningar för att motiveras till nya stordåd inom bilindustrin, massa, trävaru, järn, transport, IT och metaller. Då dessa branscher delvis råkat ut för stora friställningar, ser vi fram emot att de friställda får mindre hjälp än förr med omställning och vidareutbildning. Vi känner oss trygga med att bemanningsföretagen kan få använda de friställda lite som det hampar sig.

Vi moderater vill dock inte att saker ska hampa sig för oss och våra likar. Vi behöver känna oss trygga med att alltid kunna ta av skattemedel till våra skattesänkningar för rika företagare och deras tanter. Pensionärer däremot får räkna med avsevärt mycket mer julgröt än julskinka. Men det är bara nyttigt.

Nyttigt är också att våra sjurumslägenheter och tolvrumsvillor städas av underbetalda invandrakvinnor i företag som smiter undan från sociala avgifter och normala arbetspass. Lika nyttigt är det att våra sjukhus städas lite som det hampar sig, av städare som jobbar på ackord, och som aldrig anvisats en grundkurs om hygien och bakteriespridning.

De skyltar om Noll Vinterunderhållning som vi från moderata stadshuset satt upp lite här och var i Stockholm är bara en av våra många besparingsåtgärder som vi döpt till: FRÅN de behövande TILL de som inte behöver mer. Det är därför man inte längre kan gå till Ica, eller promenera runt våra parker och sjöar på sandad mark, utan tvingas halka fram och klara sig enligt socialdarwinistiska bud: Halka den som halka bör. Vi känner oss trygga med att de benbrott som därvid uppstår ska gå att infoga i riskkapitalpolitiken på våra utförsålda sjukhus.

Kostnadsmässigt kan det knappast gå jämnt upp. Men ekonomi har aldrig varit vår starka sida. Dock är konkursförvaltarnas ekonomi ytterst god i vårt land.
God Jul,
önskar Didrik Schmutzfelt och Acke Borgare.

--------------------------------------------------------------------

(Inspirerad av Bengt O. - frångår jag min annars o så svenskt neutrala politiska linje).

söndag 16 december 2012

Snö till salu

Någon som vill ha snö? Jag har ett generöst erbjudande: Blötsnö, särskilt bra för stärkande av balanssinnet. Man halkar hit och dit och har ett underbart sjå med att ta sig över trottoarkanterna mot gatan där is och skorpsmulesnö och skorpbitar och vatten blandats till en oförlikneklig soppa, modell fångläger.

Gunnar, Karin, Anna och Gabrielle RW i sina respektive ovintriga ändar av Europa och Australien kanske känner ett sting av längtan till detta?

I annat fall kan ni få va med på minnenas snöresa från december 2012: Långsamt och tungt fallande snö, resulterande i sex centimeters beklädnad av träd och grenar. Den arkaiska skulpturparken återuppstånden. I sen eftermiddagssol blir nästan allting blått och slocknar i ännu blåare. Frid på jorden.

Alternativ: Tät men lätt snö över sjön där isen lagt sig och fukten bildar dimmor över vattnet som svagt genomlyses av solen (Dr Zhivago). Eller: Blåsande kall snö från sidan, nordvästlig vind. Bilarna insnöade. Enorma istappar från taket. Senare: Stillsamt fallande kornsnö. Idealisk för sinnelaget. Åt människorna en god vilja.

Styv kuling och vajande träd i snö, på gården. 20 girland-upplysta balkonger. En ensam skogsduva syns sittande mellan två trädklykor och tycks sova genom kvällen, mörkret, natten. Kanske stelfrusen. Först när trädet gungar till ordentligt fattar man att den lever. Vrider lite på huvudet och håller fast i sin gren.

Tredje advent.



Laras theme från Doktor Zhivago. Förvänta er ryska kyrkor i snö, m.m.

torsdag 13 december 2012

Bruch, Mahler, Musil. Och potatismos.

Vet inte om jag håller på att bli för gammal för det här med Lucia. Barnkörer i kyrkor har man ju hört ett antal gånger. Och nu har en smartass till copywriter sabbat en del av min oskuld med sin slogan: O helga katt! Så står det där man handlar lussebullar. Jag köper inga, men inser att materialismen har de gudar den förtjänar.

Bästa Lucian var nog promenad med H. igår på det stillsamma Skeppsholmen, där plogmaskinen gjorde rent precis framför fötterna på oss, och sandade, så vi kunde gå utan vare sig halka eller pulsa. Allt medan julljus och upplysta fartyg skimrade på andra sidan vattnet.

Idag massor med träning. Hem helt slut. Då hörs i P2 bästa musiken. Potatismoset får vänta. Max Bruchs violinkonsert tar över. Vidunderligt vackert. Även om jag tycker att violinisten Ray Chen saknar något av feeling och kör på en smula musikmaterialistiskt, som unga stjärnor ofta gör, medan de gamla, som framlidne Isaac Stern, mognade i en salig blandning av skicklighet och känsla.

I pausen en intervju med dirigenten. Jag gör hemlagat potatismos, med korv till. Nås av upptakten till Mahlers etta. Han lägger lätta båtar av papper på en mörk flod. Barndomsljud i dunkel. Och så kommer Broder Jakob-temat. Klezmertemat. De gyllene blåsarnas lätta touche. Mot slutet lite pampigt.

Då letar jag fram några band av Musils: Mannen utan egenskaper, som jag läst sporadiskt, och vill återhämta, bland annat för att han skriver om kärlek/erotik och jag själv skriver på något - lika hemligt. När jag slår upp band 3 och 4 märker jag att jag läst mer i dem än jag trott. Försättsbladen nerklottrade med sid-anvisningar. Jag minns Musils evärdeliga men kloka dividerande om kärleken. Uppblandat på ett ryckigt, postmodernt sätt, med känslor och stämningar. Bland annat detta:

"Deras kroppar rörde sig inte och förändrades inte, ändå genomströmmades de av en lycka vars like de aldrig tidigare hade upplevt. Det var inte någon tanke och inte någon inbillning! Varhelst de rörde vid varandra, vare sig det var med höfterna, händerna, eller några hårstrån, trängde de in i varandra".

Många av hans iofs sensibla bilder visar trots allt hur svårt det är att skriva om kärlek. Han klarar det oftast genom att låta som en självanalytiker på den egna soffan. Han pratar och pratar. Men det är just det som är den här boken.


Länk till Nobelkonserten i SvT 2

Max Bruch 1838-1920
Rober Musil 1880-1942
   

tisdag 11 december 2012

Jag tycker lite synd om Mo Yan

Så stod han där, den slutne lille mannen, i en talarstol och skulle tacka, tala. Han såg ut som en liten bondpojke som ätit bark och kål som barn, och han påminde om igen i sitt tal om detta faktum. Den långa vägen. Jag såg ingen glädje i hans ansikte, jag såg en viss osäkerhet. Bondpojken som fått nobelpris såg ut som om han stod med mössan i handen.

Det finns olika bud om hans betydelse för mänskliga rättigheter i Kina, och för andra mer regimkritiska författare. I sin egenskap av vice ordförande i Författarförbundet har han ett ansvar. Själv hävdar han att han visst skrivit samhällskritiskt, men andra påstår att hans kritik endast gäller Maos tid, kort sagt att han är en anpassling.
I en liten film om honom häromkvällen framträdde en stillsam man, oerhört arbetsam, men också tillbakadragen. En som tar fram tuschet och kalligrafipenseln när han har tid över. En som kanske lever lite som det står i gamla kinesiska skrifter; vid sidan av, sökande ro. Alla är inte gjorda av rebelliskt virke. Alla är inte Mandela, Havel eller Moberg.

Senare ska jag läsa något av honom. Men just nu tänker jag att det hade varit mänskligt sett schysstare om han hade fått ha sitt pris och sin Fest ifred. Denna enda kväll. Kunde man inte göra med pristagare lite grann som med sjuklingar: Vi tar det svåra efteråt?

Nä, det kan man förstås inte. Jag har väl fel. Men det händer mig ofta när alla de inbäddade i svensk trygghet ropar efter andras mod; det händer att jag bryr mig mer om en människa än om principer. Hur som: Det kan vara bra att höra en annan sida av saken; av en som ofta och gärna och kanske lojalt (?) sett Kina från insidan: Göran Sommardahl.

måndag 10 december 2012

Nopelpriset

Nope. Jag fick det inte i år heller. Fasen också!
Nopel-priset, som hallåan råkade säga i förbifarten.
Men jag kommer väl att sitta där ikväll vid TVn och gotta mig i balklänningar och en och annan minister som kliar sig i örat, den tomma blicken hos trötta deltagare, den allmänna lyckan över glamour och Festivitas, den lilla avslöjande detaljen i en gest, en uttrycksfull blick över bordet, eller någon som bara somnar sött, som Tranströmer gjorde vid prisutdelningen i eftermiddags. No wonder.

Och eftersom jag inte läst Mo Yan utan bara hört Per Wästbergs tal, fullt av påståendesatser, så vet jag inte mycket om årets författare. Alltså återvänder jag till Tranströmer, letar, och läser av misstag: Sanningskarriären. En bokstav fel, precis som hallåan, eller som i Akademins partitur: Det stod Sanningsbarriären; en diktsamling från 1978. Ur den hämtar jag:

Minusgrader

Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin
mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlings-
bangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman: En krita har
klottrat på vagnsdörrarna.
    Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt
våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det
andra som också finns; en solkatt som flyttar sig på husväggen
och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten,
ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är mot-
sägelsefull som du själv."
    I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom
morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger
ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skol-
bussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.


fredag 7 december 2012

Eternal places of the spotless mind


Fotot (från BBC) är från Castlebay, på Barra, Hebriderna, där jag bodde lite vänsterut vid den enda landsvägen i ljuset av klara dagar som denna.
Men här och nu och länge än är det bara mer och mer snö, och folk stretar knuffar trängs halkar hasar glider genom modden utan att kunna stava till street-wise. Och de som bor vid de här gatorna i Gamla Stan - vad tyckte de?

torsdag 6 december 2012

Wolodarski d.ä. på Kungsholmen

Peter Wolodarskis pappa alltså - som om jag hade en aning om det förrän idag.
När jag efter ett besök på S:t Eriks ögonklinik och lättad över att slippa operation, tog mig in i S:t Eriks bostadsområde mötte jag av en slump en journalist som berättade lite om platsen. Inte för att den var obekant, jag har passerat där förr, under sommartid, och tyckt att området äger en viss - kanske lite overklig - stillhet. Då som nu gick jag omvägen dit för att slippa den maxat urtråkiga Flemingatan. Och så kommer man in i det här vackert färgsatta, tysta och privilegierade riket.

Men jag har inte sett dess baksida än. Bara noterat de fina rundade huskropparna i mitten (hästskoformer enligt någon) som ju i sig skapar en trevnad. Samt då färgsättningen och de lugna små gatorna med ännu inte fullvuxna träd.


När den här platsen blev bebodd för X antal år sen fanns här både bostasdrätter och hyresrätter (jag gissar vilt att dagens planerare nästan enbart bygger för de som kan köpa). Inflyttningshyrorna var uppe till diskussion och dåvarande fastighetsborgarrådet Annika Billström (S) såg till att hyressättningen inte blev alltför rikemansbetonad. Bra gjort!

Efter det har området, dess grundritning och stil, fått mycken kritik från arkitekthåll, men också beröm, ofta från de boende i närheten. Själv tycker jag det här är både roligare och mer humanistiskt (kolla bara höjden på husen) än mycket annat brutal-eller-post-modernistiskt. Men området har också vissa konstiga drag; som t.ex. tornen. De finns ju inte riktigt i verkligheten, utan är en kopiering av något gammalt som känns - uh - just gammalt. Och lite pretentiöst; liksom en signal för att här bor vi som blickar bakåt.


Alexander Wolodarski född i Sibirien, uppvuxen i Warsawa, utbildade sig i Moskva, Warsawa och senare i Sverige, och har kanske något kvar av storsovjetisk planering. I alla fall tycker några av hans kritiska kollegor det. Som den verkligt intresserade kan läsa sig till i den här länken. Eller så kan man läsa den här mer gullande texten. Men gå dit själva, och se.

För närvarande är Wolodarski anlitad som planerare för Hagastaden, vars första förslag om två massiva, klubbsvampsliknande torn (se nedan), avskrivits på grund av engagerad kritik. Jag tyckte själv de var höggradigt Skitfula och skulle döda allt omkring. De var dessutom alltför nära mig. Men att döma av planerna blir det hur som helst massiva huskroppar med lite mellanrum och - återigen - en känsla av segregerad miljö, och grandiosa föreställningar. Och phalliska torn, av omnipotent karaktär. 
Här en kritisk artikel från Svd. Och här ännu en betänksam angående hela Hagastadsprojektet, från DN.

Citat från Wiki om Wolodarski:
För närvarande (2010) är han engagerad i Hagastaden. Enligt Aleksander Wolodarski är "Norra station det största jag gjort. Allt jag gjort tidigare är småflugor i jämförelse".Hans främsta skapelser här, de båda hårt kritiserade Tors torn - två 40 våningars höghus på vardera sidan om Torsgatans förlängning i Solna - är dock avskrivna och kommer inte att förverkligas sedan den norska byggherren backat ur 2011.

Hagastaden, modell. Wennergrenskrapan till vänster. Karolinska i förgrunden.













Densitet? Miljöfattigdom kamouflerad som rikedom?

Kolla hur kakforms-tornen (en senare variant) och den massiva bebyggelsen kommer att dominera över Birkastan, Rödabergsområdet och Karlberg. Haga - själva parken - ska hålla för enormt mycket högre exploatering/slitage. Som om man helt distanserat kan kalkylera med vad en park tål. Och det går väl så länge man stirrar på den här overkliga modellen. Men: Det blir precis lika mycket frigolit som det ser ut som, jag lovar. Kycklingfarm à la stordrift. Och sen ska alla kycklingarna ut i Hagaparken, och det blir cirka en maskros per skalle. Gött. 
Lägger till en länk till den f.d. diplomaten Gösta Grassmans artikel i Newsmill, om detta projekt och andra lika okänsliga.

Tors torn. Första modellen.

onsdag 5 december 2012

Scottish accent

Harmonisk dag. Igår alltså. Idag var det lite väl mycket snö att kämpa med. Fast hellre det, som jag hör hela Stockholm säga, medan de väntar på tunnelbanan till avlägsna förorter som de kanske aldrig kommer fram till i kväll. Pity the poor immigrant.

Igår däremot hampade det sig så att det var lagom snö och att jag sammanföll med två skottar i det (föga) vilda utelivet. Det var kort och lagom och noll raggfaktor, men jag fick höra den där ljuvee-liga dialekten som gör mig på gott humör. Jag pratade på om mina färder i nordvästra Skottland, och de fyllde i. "Yeee, the väästerrn ajjlands, teeey arrr the best. Wiir from Glasgou yo nåå, so theese arr´ourr pleejses." "Åoh, yo´we biin to Iona of Mull, hääv yo?  (Är det förresten inte bara skottar som kan konsten att uttala dubbel-W-et i ett What? på rätta sättet? OW.) 

De tyckte Sverige var vackert och jag rekommenderade Lappland som vanligt. Sen gick jag hem och drömde förliden natt - som Sjöberg skriver - inte om Beatrice Aurore, men om den här:


En kossa jag bara "träffat" på Iona. Highland cattle heter den. Tio centimeter lång ytterull för att daska av regn och snö, och en exceptionellt tät innerull för att hålla värmen. Djur vet hur man ska klä sig. Under en lång vandring utmed höga stränder på Iona stötte jag på en flock av dessa kor och tjurar som betade i en vindskyddad vik. Jag var inställd på att ta mig förbi dem ned till stranden. Fixade en käpp och gick förbi. De var hur lugna som helst. Men vad visste jag. En sorts myskoxar? Nix, det här är kor har jag fattat läääjtli. Myskoxar hör till getfamiljen.

Strand på South Uist

Hur som, de skotska öarna, från Isle of Skye till North Uist, South Uist - och med omvägar över Oban, Mull, Iona är en av de allra vackraste resor jag gjort. England har nästan alltid varit snällt med vädret i september. Och Iona och Barra ligger fortfarande så fint kvar i mitt minne att jag kanske inte ens behöver resa dit igen. Fast gärna för mig.
Nu tror ni jag ska avsluta med Bob Dylan: My heart is in the highlands. Men det blir något mer skotskt än så. Av en om möjligt ännu mer romantisk. Robert Burns.





måndag 3 december 2012

Elektriskt & Döden

Promenerar i skymningen vid Brunnsviken. Kala träd mot en himmel som är elektriskt blå. Ekarnas grenar spretar med snövita linjer, björkarna lika fluffigt vita som de var i Lappland. Knarr under fötterna. Det liknar Gam-Sverige här nu: Carl Eldhs ateljé är väl det sista huset i innerstan i brunlaserat trä. På andra sidan vägen gamla stallar i samma färg. Och ett översnöat duvslag. Me likes. 

För ett tag sen vaknade jag en morgon med en fågel i rummet. Någon flög runt huvudet och utstötte oro. Den hade kommit in genom en springa under natten, letade kanske efter ett schysst vinterbo. Men inte ihop med mig. Panik. Jag fick den mellan händerna, men den var alltför mjuk att hållas fast. Öppnade fönstret på vid gavel, och fågeln hittade ut. Den var mörk ovanpå, hann jag se. Kanske en bofink. 

Inte helt ovanligt att någon flyger in i mitt rum, men fåglar får mig att tänka: vad ville den? Det går i familjen. När min pappa var bortrest från farmor om sommaren sa hon till honom: Om du tänker på mig skickar jag en fågel. Och det gjorde hon. 

En vän berättade en dröm för mig och vi sa: Den handlar nog om döden. Den var obehaglig, instängd. Men jag tänker ibland att man kanske kan välja sin död. Om man får va frisk alltså. Och att det jag är rädd för nog inte är själva döden utan allt det andra. Bäcken, slangar, näringsvätska, katet, fanans moster. Vännen och jag har kommit överens om att förkorta livet åt varann, om det kniper. Men pro tempo jobbar vi enbart med att förlänga det.

Ibland när jag mediterar kan jag komma in i ett tillstånd som väl är en alpha-rytm: Här-är-Gabi-hör-nu, med mera, stannar av. Jag blir som en organisk enhet: En kålrot, en lilja, en sovande kamel. Det är på det sättet jag tror att man – om man har tur – kan dö som man vill. Bara släppa allting, lägga sig ned och sväva iväg i cellulär trans. Möjligen vet jag några som var inne på det; och visste ungefär när de ville lägga av; min pappa och min bästa väns pappa: Nä, hörrni grabbar och ladies, nu räcker det. Några veckor senare var de döda. Kanske var det därför min pappas ansikte förvandlades inför mina ögon från dödsångest till en stolt liggande riddare. Som om han själv hade satt av hästen. Det var det sista han skickade till mig.  


söndag 2 december 2012

300 är vår volym

Sverige, Sverige coachland. Konsultland. Föredragshållar-må-bra-land- Tänka-positivt-skratta-på-sig-kurser. Men framförallt, numera, i växande arbetslöshetstider: Ett coach-land.

Nu ska ni inte sitta där och tänka illa och tro att jag menar såna hyggliga coacher som Victorias f.d. träningscoach Daniel. Nej da, lite ländryggsarbete och magmuskelfeeling och pilates-bollar har aldrig gjort någon illa.

Nej - jag tänker på hur varje statlig/och/eller/kommunal verksamhet nu blivit föremål för sneglarögon: Ni vet de där trollen som står i skogen och skyfflar in guld i sina grottor. De sneglar på vårdmottagningar, rehabcentraler, äldrevård, barnomsorg och skolor. De ser ett litet klipp. (Jag bortser nu på mitt vanliga satiriska sätt från det lilla fåtalet som VILL någonting MER än att tjäna pengar på transaktionerna.)

Ja: Och så har vi då coachföretagen. De som är kopplade till "en aktiv arbetsmarknadspolitik", och som innebär att några otroligt engagerade mänskor ska hjälpa till att putta ut folk i arbetslivet: Skriva CV, kamma håret, putsa skorna, koncentrera sig på tangenterna och lilla tråkprogrammet Excel, tänker ni. Ja, kanske det.

Men nu handlar det om stora pengar, och folk som föses omkring utan support, och med urusla datorer till det facila priset av 32.000 per person och månad. Tänk Riktig Utbildning för samma pris. Tänk några rejäla kurser i dövspråk, fotvård, busskörkort, franska, växeltelefoni, turism, historia, barnpedagogik, ergonomi - eller vad vet jag.

300 är vår volym, säger den enfaldige chefen för ett litet exat företag som låter folk sitta och vänta på uttjänta datorer och några möten i veckan med en överansträngd coach. Många av de som söker jobb blir anvisade detta idiotiska vara-på-plats-i-vadå? som krav. Man dealar med folk som om de var huggen skog: 300 är vår volym. Kapa!

Tänk 300 x 32.000 x inte-vet-jag-hur-många på alla andra ställen. Multiplicera det med årets tolv månader. Och simsalabim: Sverige har råd med att utbilda arbetslösa! Vad man däremot inte kan försvara är en löjeväckande "jobbpolitik" som är som gjord för att sudda siffror och gynna fixartyper.

God natt i advent!

---------------------------------------------------------------

Den som vill veta mer kan höra ett program gjort av Sveriges radio här, som tände på detta blogginlägg.

lördag 1 december 2012