måndag 31 mars 2014

Sitter och gråter

Det sitter en kvinna och gråter i den kalla hallen till vårdcentralen. Klockan är fem och hon väntar på färdtjänst. Hon är mager och sliten, gråter som en liten flicka, tappar sitt färdtjänstkort, säger: Jag orkar inte längre. Jag har afasi.

Jag förstår absolut ingenting av det här. Varför sitter en ensam sjuttioårig kvinna och gråter i hallen till en vårdcentral där kall luft hela tiden blåser in från gatan? Varför? Det är inte heller första gången jag stannar till hos en gammal människa som väntat en halvtimme eller mer på en bil.

Jag klappar henne lite på huvudet och säger att jag ska gå hem och ringa till färdtjänst. Jag har ingen mobil med mig. Sju minuter senare ringer jag. Telefonisten är inte oempatisk. Hon tycker det är förskräckligt, men kan inte hjälpa mig. "Vi har 3000 bilar i Stockholm".

Jag försöker nå kvarterspolisen, i samma hus där kvinnan väntar, men det är stängt. Försöker nå vårdcentralen. Stängt. Då har det snart gått en halvtimme och jag kan bara hoppas att färdtjänst nått fram. Men behöver inte en skruttig kvinna med afasi mer än färdtjänst? Varför har hon ingen ledsagare? Varför bor hon inte någonstans i en vårdande gemenskap?

Alltså, återigen: Jag fattar inte det här; ett rikt samhälle som låter schizofrena gå runt och tala högt i butiker, som låter en ensam kvinna med afasi sitta och gråta, säkert rätt ofta, som drar in på skolpsykologer och låter folk - bokstavligen - vänta till döddagar på en plats i äldreboende.

Skam går på torra land idag igen. Skattepengar rinner ut i banksterpooler. Och jag erinrar mig vad visionären, ingenjören, miljöteknikern Jaque Fresco sa i en intervju: Rich people come to me and ask if I can help them build a strong wall around their estates. I tell them if I do that - do they not beleive the poor people will find a way to trespass?

Sisådär ja. Det har jag haft en tanke om i många år. Hur planerar - internationellt sett - de där stenrika stötarna, de 1. 5 procenten, som fortsatt maximerar sina egendomar? Hur tänker de hopa sina tillgångar? Just så: De tänker sig en ringborg. De är varken världarnas krig eller 1984, eller Fahrenheit 451, det är Game of Thrones de tänker spela. Men i deras spel finns bara en klubb: Masters of Coin. Apornas planet. Etisk regression. Tre pooler, åtta flygplan. Andra må gråta.

onsdag 26 mars 2014

Jag beundrar djuren


Det var en regnig, blåsig natt med blanka plåttak. Alla mänskor sov utom jag. Träden gungande i blåsten. Där satt kajorna som små svarta spetsiga klumpar och svajade. Gung, gungeligung. Inte en rörelse från kajorna, inte ett ljud. Varför har ingen berättat för mig hur de sover, hur de håller vätan borta, och kylan, hur de håller balansen?

Jag beundrar djuren. Själv skulle jag inte klara en enda natt gungande i trädet, i regnet, i blåsten, utan sydväst och regnrock. Eller med sydväst och regnrock.
Jag beundrar alla djur. Trots att fästingar, ormar och råttor kan vara lite besvärande. Särskilt råttor man kan se i stan, stora som två händer, rusande mellan soptunnorna. Men då ska man betänka att de inget ont gjort. Mänskor gnager på varann. Råttor gnager bara på en gammal korvbit och en ostkant. 

Och kajorna; de har förstås sina sidor. Har sett dem hålla på i timmar och rangordna sig och tjafsa, ja, verkligen tjafsa. Om vems gren som är vems och hur många som får plats eller inte får plats i det högsta trädet, och hur många som måste, bara måste, flyga vidare till ett annat träd. Däri liknar kajorna Sverigedemokrater. Det är inte till deras fördel.  Men annars är det ok att djur är djur. Och människor människor. 


söndag 23 mars 2014

På begäran - Ingmar Bergman igen

Bergman. Nu igen, och varför? Svaret är enkelt: Det har inte funnits en fullödig Bergmanbiografi på svenska förrän nu, med Mikael Timms bok Lusten och dämonerna (Norstedts). Det tog honom sex år att skriva den, och den beskriver sju decennier av svensk teater- och filmhistoria, med Bergman som epicentrum.

DET BÖRJAR I BARNDOMEN, men den har Bergman skrivit så mycket om att vi nästan kan den utantill. För egen del blir jag mer betagen av kapitel som handlar om en nittonårig yngling med teaterfeber och omättliga ambitioner. Frikallad från lumpen drar han igång sin teaterverksamhet på Mäster Olofsgården i Gamla stan. Han håller benhårt på disciplin och arbetstider, även för de amatörer han då arbetar med, och får tidigt beröm för sina uppsättningar.
Därifrån är det gå som gäller; till Medborgarskolans teater och nya berömmande recensioner. Vidare till Studentteatern, Dramatikerstudion, och till Helsingborgs stadsteater, som han fick sådan fart på att den småborgerliga staden blev teaterfrälst. Sedan till Göteborgs och Malmös stadsteatrar, med returer till Stockholms teatrar, och de första filmförsöken på 40-talet.

UNDER 50-TALET ÄR BERGMAN den regissör som efter pilsnerfilmerna och Hasse Ekman-vågen börjar göra film med en egenartad konstnärlig kvalitet. Samtidigt blir han, som på beställning, en stötesten för vissa kritiker. Bergman, själv en komplexfylld beundrare av 40-talistförfattarna, får sin råaste kritik från det litterära hållet. Olof Lagercrantz recenserar Sommarnattens leende med en drapa:
»En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning. (...) Jag skäms att jag har sett den«.

MEN SOMMARNATTENS LEENDE fick pris i Cannes, och drog in så mycket pengar att Bergman fick körkort för fortsatt filmande. På 60-talet blev filmen etablerad som en egen konstart, och Bergman är en av tidens stora auteurer, en av dem som själva skriver, regisserar och klipper sina filmer. Samtidigt får hans teateruppsättningar världsrykte. Men det expansiva 60-talet övergår i det politiska 70-talet och Bergman får nytt motstånd. I Sverige betraktas han av många som en fadersgestalt som ska störtas, och som handledare på Filmskolan är han impopulär.



Forts....
Läs hela artikeln i TCO-tidningen här.
Eller på björnstrand backwater.

Bilden: Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i Kvinnors Väntan 1952.
Den berömda hiss-scenen.

Två andra texter om Bergman:
Om Nattvardsgästerna.
Om Andhorils roman. 

tisdag 18 mars 2014

Mitt hjärta


Jag vill att mitt hjärta
ska vara hårt och rent
som granit
och att det luktar lite bränt
om det
när det slår

Som när vi slog
mot berghällen som barn
för att krossa en nöt

Jag vill att mitt hjärta
är vänt mot havet,
valar och vattengudar,
artärernas dån,
en oanad ordning,
vari båtarna far
dit de måste

De steg man tar
i kärlek
och besvikelse,
hur kan de kontrolleras?
Jag önskar mitt hjärta
frid,
ingen ånger.



2.

Nu kommer de veka molnen
farande över himlen,
en eller två
pneumatiska ljusa
ovaler
så starkt belysta att
de bildar
ett skenbart system
under din måne,
Afaja.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den här skrevs för tre veckor sen, men jag lägger in den i mars, för hjärtat börjar om till våren. 
Såg hos Jonas Bergh att han också skrev ordet hjärta. Det ena helt oberoende av det andra. Läs hans text också.

Afaja är en grekisk mångudinna. 1997 var jag uppe vid det vackra templet på Egina som är tillägnat henne.

torsdag 13 mars 2014

"Något har gått sönder i Sverige"

Japp. Det har det säkert. En del leksaker. Någons bil. Tant Annas tekopp. En och annan hiss. Ett och annat äktenskap. Min karaff.
Men varje gång jag hör det där uttrycket - blir jag irriterad, generad, språkligt retoriskt störd.

Det är en sossedevis och jag är ingen antisosse; men det här låter för bedrövligt. En samhällskritik som startar med en ramsa i masochistisk stil kan inte ens en duktig idiot lyssna på.
Vadå gått sönder? Är det leksaken igen? Eller är det en skolköksföreståndares klagan över kakfatet som föll i golvet. Vojne.

Bästa sossar till höger och vänster om mitten; ta aldrig mer detta uttryck i era munnar. Det är skitdålig retorik, även om det kan locka några riktigt trötta underdogs.
Nu ska ni och andra till vänster gå till offensiven i stället. Tala om vad man gjort med de utförsålda tillgångarna, tala om vilka som inte får hemtjänst medan de rika får sina 8-rumsvillor städade för skattepengar, diskutera nedskärningar på BB och i äldrevård, tala om dåliga löner, lönedumpning och skatteflyktande privata ägare. Allt det där som vi visserligen hört förut, men som ändå är på allvar. Det är inget som "har gått sönder", det är en medveten politik som favoriserar det privata kapitalet, svenskt och alltmer utländskt, och låter dem köpa upp vad som återstår att investera i när guld och råvarors värde sjunker, och än mer när Rysslands aktier faller: Våra skolor, sjukhus, äldreboenden, järnvägar, daghem, hyreshus, ambulanser, bussar, mm.

Vakna upp och slit av er "sönderkoftan". Fajtas med raka puckar! Eller vad vill ni?
Det var mer okej med "det var vi som byggde landet"- retoriken. Den var ju sann, en gång.

Den som känner sig hågad att syna vad det byggda landet gav bort kan läsa den här krönikan från ETC: Nu kommer nästa våg av privatiseringar.  Där kan man - med lite matematisk kompetens - räkna ut hur många samhälleliga satsningar man kunde gjort för de pengar som hamnat hos privata exploatörer.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(Med tack till den reporter i P 1 som gav mig uppslaget)

tisdag 11 mars 2014

Illusionen om att lämna saker bakom sig

Vi människor har extremt många illusioner, och - som en författare uttryckte det - ingen orkar väl börja skriva en bok utan att lyfta sig själv med X antal illusioner. Om man inte är genial är man en milstolpe, och om man inte stolpar omkring i backen, skriver man långa stolpar om vad som bör skrivas. Eller nåt.

Men det är förstås inte enbart konstnärliga typer som har illusioner; alla förälskade har det, alla med nyfödda och planer för nyfödda, de flesta företagare och äventyrare och upptäckare. Många semesterfirare. Familjära klaner. Presidenter.

Den första illusionen är ego-illusionen: Att jag som en fixpunkt kan bestämma över allt i mitt liv, gärna också - med eller utan manipulationer - över andra människor. En del inskränker sitt ego till att ta höjd över en partner eller ett barn, andra behöver betydligt större rum än ett kök för att känna sin jagiska makt. Allt detta är mänskligt, övermänskligt, undermänskligt. Whatever.

En annan illusion som är så vanlig att t.o.m undertecknad är behäftad med den, är illusionen om att man kan lämna saker bakom sig. Skaka dem av sig. Skudda stoftet av fötterna, som det heter i Bibeln. Det kan man inte. Allt som finns finns.

Allt som finns finns. Vare sig man tycker om det eller ej. Man kan fatta beslut; det där passar inte mig, det där har jag växt ifrån och det där mår jag inte bra av. Det här vill jag gärna vara med om oftare och det här lyfter mig till oanade höjder och den här människan är min sort. Men det vi kallar det gamla, ens bakgrund, långa erfarenheter, smärtpunkter och glädjerus, lyckliga dagar och glada år, trista händelser och oärliga människor, finns kvar. Det onda med det goda. Man får ta det. Allt som finns.

Och kanske stolpa vidare med en eller annan illusion om illusionsfrihet. Mognad, till exempel. Att faktiskt ha lärt sig något av alltihop utan att bli en småleende besserwisser. "Men must endure their going hence, even as their coming hither. Ripeness is all".

(William Shakespeare, King Lear, Akt V, scen 2).

Samt hittade jag så lämpligt det här citatet av den varannan gång überkloka Nietzsche:
"Illusions are expensive amusements but the destruction of illusions is a more expensive amusement".

söndag 9 mars 2014

Stockholm, söndag

Lyser sol in i från väster igen i rummet. Kommer lätt mild sydvind. Sjön ligger blank i eftermiddagsljuset. Disig och målerisk luft. Andas in, andas ut. Glöm.
I Bergianska Trädgården har små dvärgcyklamen brett ut sig i mattor av ljuslila och rödviolett. Det händer varje år. Det gör det inte mindre. Rodondendron i knopp utmed långa backen. Solnedgång rosa som den bör vara.

Alen har hängen och puffar pollen om man petar på dem. Lågvattenstånd råder. Man ser randiga stora stenar och gamla grå väl skulpterade stubbar i vattenbrynet. Mysko.
I japanska parken blommar trollhasseln. Häger har setts flyga över sjön två gånger. Det är tecken för något. I trädet på gården leker skogsduvorna. Hanen bockar och bockar. Snödroppar kommer upp ur ingenting. Koltrasten sjunger för första gången. Jag är här.


Kinesiska trollhasseln för några veckor sen. Foto: Susanne Tupy.




 
Några dagar senare ser jag den här blomma på bar kvist, Viburnum Farreri.

lördag 8 mars 2014

Olga Ravn läser: Reklamepigebarnet

Som om det var gjort för en manifestation på kvinnodagen står den unga danska poeten Olga Ravn här och läser i en gränd, i Bergen. Och jag tänker på Bergen, hur länge sedan jag var där, och om jag ännu kan hälsa på mina vänner, och bo över som förr.
Tänker på när jag en vinter åkte kälke med deras son Gabriel nerför Fløyen, och hur jag den tredje gången hyrde en lägenhet på samma sida som Bryggen. Hur jag andra gången, om sommaren, intervjuade en norsk psykolog, om barns behov, och hur jag reste hem över Hardangervidda för att göra radio och sedan reste tillbaka igen med min blivande man, till ett seminarium i Voss. Det var där våra händer möttes nere vid stranden av sjön, och den flytande kroppsliga gasen upptäcktes. Det var där vi hämtade, i en bäck uppe i bergen, den stora grå finslipade rullstenen, som ligger i mitt badrum. Det var där. Det var då. Jag vill tillbaka till Hardangervidda. Det var där jag en gång åkte skidor i månsken. Det var.

Och nu är jag långt borta från Olga Ravn, vars dikt heter Reklamepigebarnet och svävar, cirklar runt kroppen, bilden, ögat, reklamen, utnyttjandet, förintandet, som finns i "systemet". Även jag, som är van vid danska, måste öppna öronen väl.

Hör! http://vimeo.com/40513867

fredag 7 mars 2014

Takes two to tango


Vad jag tittar på de här dagarna: ansikten. Putin, Kerry, Bildt, Jan Eliasson. Och de här två uttrycksfulla människorna. Jag säger inget om deras etik, politik eller maktanspråk just nu. Jag betraktar ansikten. Och tycker det är synd att det inte var de här två som möttes i Paris häromdagen. Personkemi, som det kallas. Och den går bara igång om man vågar visa känslor: Som Jan Eliasson. Som Hillary Clinton och Sergei Lavrov. 

Bilden tagen för drygt två år sen.


torsdag 6 mars 2014

Tulpaner

Inne på Coop lyckades jag snabbt dra åt mig en bukett tulpaner. Men nogsamt ändå. För jag ögnade igenom varenda knippe innan jag tog det rätta: Crimsonrosa liljeblommande tulpaner.
Påminner om den längst ned till höger, fast ljusare. De står så lysande fint i mitt köksfönster och jag tycker aldrig jag haft så vackra.
Vad är det med oss människor och tulpaner? Oss nordbor. Oss kvinnor. Nätet vimlar av tulpaner. Kvinnor knökar alltid in tulpaner på sina bloggar. Men jag har aldrig sett att män gör det. Om de inte ingår i en trädgårdstävling, eller nåt.

När jag var gift var det nästan alltid jag som köpte tulpanerna. Män köper blommor när de uppvaktar (där kom det orkidéer, tulpaner, fresia, mimosa, rosor) - och kanske vid högtidliga tillfällen, bröllopsdag, födelsedag etc. Men kvinnor - jag och de jag känner - vill alltid ha blommor. Vi känner inte igen oss själva utan dem.

Och så finns då de små roliga, ljuvliga trädgårdarna, antingen vid huset, eller på en kolonilott. Jag går förbi de närmaste om somrarna och beundrar. Särskilt finska Katrinas extra omhuldade trädgårdsland. Där växer månad efter månad, noga planerat de tidiga och de sena blomstren om varandra. Själv har jag haft trädgård i tio år, och tyckte sen att det räckte; med gräva maskros och sånt. Men jag skulle kunna tänka mig något alldeles litet. Egentligen just det som mina tre goda grannar med stor möda anlagt på vår gård: Från Bambu till Rudbeckia, från rosenbuske till Iris, från tidig jättesnödroppe till sen zinnia sol.




                               Bild hämtad från Råcksta Trädgårdar

onsdag 5 mars 2014

Konstig Mänska

Om någon vid Himlaporten skulle fråga mig vad jag ägnade huvudparten av mitt liv åt, vad skulle jag svara?
Försökte vara fri, stå så obunden som möjligt, aldrig kröka rygg för makter och hierarkier och kotterier.
Och det skulle vara ett rätt så sanningsenligt svar, tror jag.

Men på den vägen blir man såklart en mycket konstig människa. Redan på Universitetet talar man med professorerna som med jämlikar och med docenterna en smula varsamt, och när de pushar om att man absolut borde doktorera, så säger man ett artigt tack, men tänker gud-nej-åtta-år-på-samma-stol.

Man tar för sig av rummet på det där odrägligt frimodiga sättet, och man hasar inte runt i stum beundran för vare sig Institutioner, Akademier, Rika Grannar eller Storvulna Undergrundförfattare. Man tar var och en som en människa bara, och somliga trivs bra med det, andra vill absolut att man ska gå på knäna för deras egna konstiga hierarkiers skull. Men njet.

Man längtar inte in i korridorerna, för man vet att där pågår slick upp och spark ner eller tvärtom, och man vill inte ha en chef för det passar sig inte i frihetens rike. Man åtrår inte att komma in Här eller Där, och det är först trettio år senare som man undrar om man gjorde rätt, när man läser de undermåliga texterna av de som kom in Där eller Här.

Men man gjorde nog rätt. Man är som man är. Älskar alla de man kan samarbeta med som människor face-to-face (nämner jag alla de namnen räcker det till ännu en blogtext), de som man på något underligt sätt har en valfrändskap med (som Goethe, gunås, kallade det) som kan vara i några år eller i decennier. Och man reser ragg, rätar på ryggen och säger nej tack varje gång någon försöker trycka in en i något sämre.

Vet inte hur många redaktörer, producenter med flera som ville ligga, då det begav sig. Nej tack. Eller hur många som önskade att man smorde in sig med den kotteristiska gruppsykologin, en kulturell fanclub eller en ambitiös Vi-i-Villa-Comeuppance. Boring.

Man kan alltså inte äta kakan och ha den kvar. Så här står jag nu som den konstiga människa jag är. Ingen villa, ingen hierarkisk position, inga kotterier. Men med ryggen fri.
Kanske är det i överkant att alls associera detta till krisen i Ukraina. Men jag ska toucha det mycket lätt: Hur fasansfullt är det inte att känna att var man än vänder sig är man inte fri. Kan inte följa sin egen vilja. Kan inte röra sig bland möjligheter, navigera, fritt. Så har Östra Europa haft det, kollektivt. Och när jag ser den intill stelkramp botoxade Putin hålla "presskonferens" framför ett stort antal journalister som ser ut som en lydig skolklass ryser jag.

Frihet är det bästa ting.



tisdag 4 mars 2014

Things fall apart


Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.


Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in sands of the desert
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?




The Second Coming, 
William Butler Yeats, 1919

måndag 3 mars 2014

En Modern Konstnär



Det som slår mig när jag betraktar bilden ovan är hur mycket i den som blivit "allmängods" bland konstnärer de senaste tjugo åren: Det kaotiska bildrummet, de icke samstämda delarna som ser ut att vara slängda, eller hopträngda på måfå. Den schizofrena auran; en splittrad "verklighet" där saker hänger och dinglar och berör varandra utan att höra samman.

Det är Öyvind Fahlströms bild. En konstnär med högkonjunktur på 60 och 70-talet, som senare fick stor betydelse för de yngre. På Moderna Museet hänger en av hans stora spel-målningar; ett myller av bisarra detaljer; som att se in på baksidan av världen där saker sammanfaller och slits isär och konjugerar och retarderar i ett böljande plastiskt spel, neurologiskt eller storpolitiskt eller whatever.
Det är också en konst som rätt amoraliskt gör vad som faller den in. Crazy. Men bakom det finns en komplicerad strukturalistisk uppfattning om samhället och dess interagerande delar.

När jag var ung och romantisk hörde inte Fahlström till de konstnärer jag föll för. Men jag behöver inte falla längre. Jag kan stå. Och föreslår mig själv och andra att se utställningen på Galerie Bel Art. Pågår fram till 5/4 2014.




                     Bilderna ovan är gjorda vid slutet av 50-talet.

söndag 2 mars 2014

Länkar om Ukraina

Eftersom jag inte är en politisk kommentator av naturen, men gärna tar del av andras tankar, gör jag idag bara en länklista om Ukraina. Utan inbördes rangordning, och utan att favorisera någon viss politisk orientering. Med tanke på det som hänt de senaste dagarna får ni gärna återkomma med egen information.

1. The Independent om varför ett nytt Ukraina är Kreml´s värsta mardröm.
    Föreslår att ni även läser kommentarerna till den här artikeln.
2. Timothy Snyder i New York Rewiev of Books.
3. Rasmus Fleischer på Copyriot.
4. Thomas Nydahl på Occident.
5. Om Ukrainas frihetsrörelse på Euromaidan PR. (Tack Bodil)
6. BBC News om revolutionsdagarna.
7. BBC, Kort historielektion, nutid.
8. Jonathan Marcus, korrespondent för BBC: Spelet om Ukraina.
9. Torsten Kälvemark, från slutet av januari. Februari om Lwów/Lemberg. 
    Samt det här inlägget idag.
10. Åsa Linderborg: En tredje ståndpunkt. AB 6/3.
11. Karin Olsson bemöter Linderborg i Expressen.
12. Svetlana Aleksijevitj om Putin och Ukraina, GP 9/3
13. James Meek om Putins Counterrevolution, i London Rew. of Books.
14. Paradoxalt? Ultrahögerns samspel med Ryssland, EU-observer.
15. Martin Aagard i Aftonbladet 18.3.


Kort utdrag ur Timothy Snyders artikel:
"On January 16, the Ukrainian government, headed by President Yanukovych, tried to put an end to Ukrainian civil society. A series of laws passed hastily and without following normal procedure did away with freedom of speech and assembly, and removed the few remaining checks on executive authority. This was intended to turn Ukraine into a dictatorship and to make all participants in the Maidan, by then probably numbering in the low millions, into criminals. The result was that the protests, until then entirely peaceful, became violent. Yanukovych lost support, even in his political base in the southeast, near the Russian border."