Visar inlägg med etikett Spelsamhället. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spelsamhället. Visa alla inlägg

lördag 4 juli 2020

När de rika förstör för sig


Det finns förstås en sensmoral här, och det märker ni redan i rubriken. Detta märkliga; att människor som fått allt materiellt serverat ändå inte kan nöja sig, och inte nog med det, de kan inte heller låta bli att i någon mening förstöra det som de har fått. Det kan vara eviga arvstvister som mellan de rika syskonen Stenbeck-af Ugglas. Det kan vara små lumpna falskheter och smygande schismer om pengar. Somliga går omkring när deras far ligger döende i cancer, rotar i lådor, försöker lägga sig till med så mycket som möjligt på andras bekostnad.

Men låt oss se ut i den s.k. stora världen. Där finns t.ex. den stenrika pedofilen Jeffrey Epstein och hans frilla eller medarbetare i pedofilverksamheten Ghislaine Maxwell. Ghislaines pappa, som hon tydligen var helt fixerad på, var en mycket rik och mäktig man som dessutom fifflade kriminellt med att suga ut sina egna bolags pensionsfonder. Det som skulle gå till andra, skulle han också lägga beslag på. Det är ha-människans grundläggande karaktär. Timbro-iterna tycker att det är bra. De vill att alla ska bli mer giriga. En av deras f.d. medarbetare är nu anställd som Ulf Kristerssons pressekreterare. Så nu vet vi ännu bättre vad Moderaterna går för.

Medan Maxwell-Epstein-historien än en gång rullas upp för våra ögon är det om igen tid att häpna över vad de bortskämda kan ta sig för med sina liv: Ghislaine Maxwell som alltså hjälpte Epstein att lura till sig minderåriga flickor som han tände på, och som hon själv tydligen fick någon sexuell kick av. Andra människors värde och värdighet är som vanligt underordnat dessa hamänniskors begär. Det kan gälla företagare som överutnyttjar fattig arbetskraft utan rimliga kontrakt, liksom det kan gälla för partyswingers som använder andras kroppar som sexmaskiner. Grundläggande är användandet av och utsugandet av och förtrycket av andra människor.

En tjej som Ghislaine Maxwell, vars enda uppgift i livet tycks ha varit att försöka göra intryck på andra, leva loppan, parta, swinga, privata jet-plan, vara medlem av the jet-set. Kanske hade hon också en fixering vid Jeffrey Epstein liknande den på fadern. I alla fall lär hon ha varit en rätt osäker tjej som gärna slängde "fina" namn omkring sig. Det finns psykologi här. Men det finns också en rak linje: störtrik-bortskämd-dekadent-blasé-börjar förstöra sitt liv. Kicks. Och nya kicks. Parallellt med en identitetslös identifikation med allt som är märkvärdigt, identifikation med ting och modeassecoirer och modetankar, som att det är ball att äga och då kan man göra hur fan man vill med all etik och moral.
(Tanken går lite lätt till Timbrohögern igen, men lika mycket till alla dessa sorter som inte har någon egen kärna utan bara vill vara som alla andra i tidsandans konsumism).

Snygg kvinna, har allt hon kan behöva, fin utbildning, stålar - förstör alltihop genom att gänga sig med en pedofil. Andra förstör alltihop genom att knarka, eller genom evigt taffliga äktenskap/skilsmässor som varje gång kostar frid och pengar. Eller genom kriminella affärer, som Jared Kushners farscha. Eller genom lånepoker, som icke-presidenten Trump (en annan snubbe i Epsteins krets). Åter andra förstör varje uns av familjesammanhållning genom sina strider om pengar och ägande. Det är ingen vacker rollmodell - girigheten - hälsar jag till Timbro, om igen.



Sen är det självklart så att vi önskar att Donald J Trump förstör riktigt jävla mycket för sig själv. Han är redan på den vägen, och fallet lär bli stort. Man kan lura sig själv, men inte alla andra. Är man en rik fjant så är man. Och om ni inte redan tröttnat kan ni läsa Mary Trumps ingående beskrivning av en helt sjuk familj, där dock Donald klarade sig genom ständigt fusk: "When Fred Sr. slipped into dementia soon before dying, Donald, strapped for cash, maneuvered unsuccessfully to push his siblings aside and gain control of an estate worth several hundred million dollars." Hela artikeln/recensionen ligger här.

onsdag 5 februari 2020

"It´s a shitshow!"

Om ni bara ska läsa en artikel idag, som man säger, så ta den här, om en ny bok som avslöjar skitshowen i Vita Huset. Det enda som retar mig är att Martin Jönsson i DN inte kunde få åtminstone 6.000 tecken till för en riktig genomgång av de här grejerna, så som det skulle sett ut i The Times eller Le Monde. Och detta efter att vi har hört evinnerliga radio-och-tv-program med respektfulla nullifierings-journalister som talar om att: Donald Trump säger, Trump anser, enligt Donald Trump osv, som om karln överhuvudtaget var värd att tas på allvar. Nej, det är en okunnig, maktgalen, falsk jävla show, ladies and gentlemen, get real!

Som kask till kaffet kan det kanske vara fint med en intervju med demokraten Elisabeth Warren, i The Rolling Stone. 
Och så en lite längre och grundligare depprunda med den alltid kämpande Robert Reich i The Guardian. Ja, det var allt från Amerikat för idag. Fler brev hem till bygden lär komma.



söndag 1 december 2019

Exit "Exit" - om en tv-serie

Jag hörde en gång en bekant berätta om en "affärskonferens" på Mallorca, där kokainet flödade från morgon till kväll, och natten bjöd på ytterligare droger. Minns inte om horor var inkluderade, tror inte det. Det är annars en rätt vanlig bisyssla för de allra rikaste uppkomlingarna i olika heta branscher; att ha ett galleri av köpta kvinnor som de kan förslösa sina övriga sado-masochistiska impulser på. Gärna f.d. fattiga invandrarflickor från Östeuropa eller Asien. Tjabang! Är det detta som kallas ett erotiskt liv? Tror inte det va. Snarare torrknull a la carte.

Om jag säger att det ingår i "övriga sado-masochistiska impulser" så är det för att själva deras "affärsverksamhet" ofta inte handlar om att skapa något utan enbart om att rassla åt sig, slå till hårt på klipp, dola runt med hedgefonder, tävla, bedra, och placera svarta eller andra pengar där inget skattesystem når dem. D.v.s. en totalt onyttig penningverksamhet som inte ger någon annan någonting, men däremot tar från en massa människor. Alltså: Den sadomasochistiska finansiella epoken (som naturligtvis har en lång tradition i det koloniala helvetet, se Joseph Conrad och Sven Lindqvist).

Om dessa amoraliska killar i investment-börs-och-bankfifflar-skiten har den norske regissören Øystein Karlsen gjort en TV-serie, som blivit sensationellt populär och även, delvis, prisad. Så jag, min dumma jävel, satte mig och såg.

Självklart är det så här: Att dessa fyra män i 40-årsåldern representerar en hel kader känslomässigt störda män på alla möjliga nivåer. Här befinner de sig i sammanhang där de är så rika att ingen kan invända mot vad de håller på med. De förnedrar kvinnor på löpande band, även sina hustrur, även om de muntra fruarna också har sina stenhårda drag. De fixar hemliga fester med levande juckmaskiner, talar som misogyna idioter, kör bil som om de ständigt tävlade, konsumerar allt från droger till märkesvaror, ser aldrig sina barn, blir inblandade med kriminella karteller etc. etc.

Det förväntade alltså. Men bortsett från en rad fina skådespelarprestationer, särskilt då av Agnes Kittelsen,  Pål Sverre Hagen och Tobias Santelmann, så är det en utdragen historia vars syfte och innehåll blir uppenbart från avsnitt 1. Ett par förvandlingar äger visserligen rum; en man blir galen och förföljd av sina lånegangsters, en kvinna blir misshandlad och bryter upp. Annars är det mest en samling tablåer över dessa artfrämmande ufon och deras döda partyvärld. Dvs de jobbar ju också ibland, över nätet, flyttar pengar, döljer inkomster, undflyr skatt, osv: Allt det där vi vet att den sorten gör och som bidrar till att urholka det norska såväl som andra samhällen.

Ett autentiskt citat från en av snubbarna: "Du ska aldrig underskatta kapital, energi och mindervärdeskomplex".

Men jag tror tyvärr att historien om de skamlösa porr-och-kokain-konsumenterna, drar till sig sensationslystnad. Det är inget konstigt. Vi är alla nyfikna på den undre världen. Särskilt den undre värld som inbillar sig att den är en övre värld. Men ändå. Det är en serie tablåer, hopfogade utan rytmisk finess, som förutsebara undervisningsobjekt. Okej, vi vet att de är hemska typer. Okej, det blir tråkigt i längden, både för dem och för oss. Och det är bland annat väldigt tråkigt att stirra in i deras tomma ansikten, särskilt då det fullständigt döda och stumma ansikte som Simon J Berger presterar.

Detta har gjorts bättre av både amerikaner och danskar, i Billons och Follow the Money. Fördelen med den här serien är kanske att den bygger på intervjuer med norska miljardärer, som öppet talat om sin känslomässiga misär. Dvs skrytmisär. Dvs allt detta har jag. Och om jag inte har det så blir jag uttråkad. Wrooom! Sniff, snorta, fitta. Både linjen och linan är tydliga. Och i serien - tyvärr - övertydliga.


En desperat Tobias Santelmann i Exit

söndag 17 november 2019

Svenonius och sjörövar-Karolinska

Det finns nästan ingen politiker i Stockholms stad som befolkningen tycker mer illa om än Irene Svenonius. Och med all rätt hånar även Twitter henne regelbundet och ofta med stor humor.
Man kan se henne som en beskäftig och uppjagad skolflicka som valpar runt i konsultbranschen viftande på svansen åt alla dessa underbara uppköpare av svenska skattebetalares vårdpengar. Man anar en person som aldrig blivit vuxen - o, ja, det finns många såna - uppfylld av sin egen lilla betydelse och sina skenheliga men fullständigt orealistiska och korrupta planer för svensk sjukvård. En ärketönt. Hon tar in den lika okunnige maken i processen, trevligt - lite som i Ceaușescus Rumänien! Låta upphandlingarna gå på måfå och bli 47 miljarder dyrare än planerat. (Tänk vårdbehov, skolor, äldrevård för den summan, den är svindlande).Visa upp sitt troskyldiga skolflicksansikte i TV och försöka se ut som om man bara är en duktig hantverkare i sjukvårdsförstörelse-skogen. Hugga ner fint, det kan vi moderater, och vi gör det med tjusiga slogans om New Public Management, Vårdval och "Värdebaserad vård" Ha! Hyckleriet är så obscent att det svider. Minst en människa har uppenbarligen dött av den här proceduren och många, många fler står i kö för en specialistvård som aldrig kom. För att travestera Peter Wolodarski: Irene Svenonius borde äntligen ta ansvar för sitt sjunkande skepp och hänga sig i masten, eller vad det heter på sjörövarspråk. Och många fler än hon bär ansvar för en sjukvård som hamnat i klorna på de vanliga sjörövarna; de som alltid skor sig på andras resurser: I detta fall skattemedel som kunde ha gått till EN ANSTÄNDIG SJUKVÅRD.

Läs Peter Wolodarski i söndagens ledare: Äntligen ryter han till lite mer än han brukar.
Och här den gamla Arena-artikeln om jäv.
Ja, det finns hur mycket som helst att ta fasta på för den som vill leta. Men viktigast och grundligast är förstås Anna Gustafsson och Lisa Röstlund i sina gräv, som ju handlar om något större, om samhällsskickets "nydaning".
Alla de viktiga artiklarna om Nya Karolinska av Gustafsson/Röstlund kan ni söka i DN. Och deras bok finns här. 

Här finns även en utomordentligt arg och kunnig artikel av Fanny Nilsson, underläkare och skribent.

"Allt det vi hade tillsammans har sålts. Det var aldrig politikernas att rea ut. Apoteken, vårdcentralerna, sjukhusen, äldreboendena, hemtjänsten: allt detta viktiga som räddar liv eller ger ett smärtfritt liv, ett längre liv, ett värdigt liv. Hur kunde makthavarna sälja våra liv?" så skriver Jona Elings Knutsson i ännu en svinbra artikel i Dagens Samhälle.


Sveriges bästa offentliga upphandling står det på ljustavlan bakom Svenonius. Get yourself a fucking consultant lawyer!



fredag 17 maj 2019

Kapitalism med ett mänskligt ansikte...



....och den korkade nationalismen får man på köpet.

Och så har vi de övergödda typerna, som gjort miljoner på urusla flyktingboenden samtidigt som de skott sig själva med en fullständigt löjeväckande lyxvilla i leksaks-kunglig stil. Samt lyxbåtar, lyxbilar, medan flyktingar sov fem stycken i små små rum.
Denna vedervärdiga människosort, som inte tvekar att sno åt sig allt de kan komma över. Lågheten. Men någon smartare, klokare form av kontroll hade ju behövts både på flyktingboenden, och på Nya Karolinska, bland annat. För det är inte så stor skillnad på vissa moderata folkvalda politiker och deras lilla krets av ingifta och middagsgäster (som också suger ut så mycket de kan under skenet av konsulter i "arbete") och de här råbuffliga uppkomlingarna. Det är som om kontrollinstanserna lever kvar i nån sorts hygglig bild av världen, de har inte fattat att hela skiten är Trumpish. Kapitalism med ett grisansikte.
Så: Hur många övergödda direktörer från denna till Bert Karlsson ska svenska skattebetalare göda år ut och år in? Expressen har bara skummat den sura grädden.

Och här finns en tidigare artikel om samma fenomenala grisigt giriga omständigheter. Intressant att det kan pågå utan kontroll från myndigheter.

lördag 5 januari 2019

#metoo för pojkar

Jag respekterar, men har inte deltagit i, metoo-rörelsen. Sent har jag fattat hur mycket överjävligt skit kvinnor har varit utsatta för. Kanske också att vissa yrken är mer smittsamma för folk som vill "tänja gänser" eller folk som inte kan sätta gränser. Som teater-och-film-världen, musikvärlden, konstscenerna, sportvärlden, restaurangbranschen, med flera. När skådespelerskan Eva Röse i TV pratar om hur många män som stått och dinglat med organet framför näsan på henne, gissar jag att hon talar sanning. Och att "stoppa in den där, vi ska jobba" också är det enda rätta svaret.

På filmbolaget Zentropa i Danmark lär man ha satt i system att ha festliga porrkvällar med nakna tjejer på borden, för att lätta upp stämningen för de hårt arbetande genierna. Antar att bolagets kvinnliga producenter också tyckte det var en fin idé, eftersom ingen av dem hördes protestera på den tid det begav sig.
Den högkulturella klubben Forum har jag - dessbättre tydligen - aldrig besökt, men ryktena om Jean-Claude Arnault har nått mig för länge sen från brudar i grannskapet av KB. Han är naturligtvis inte så ensam som det ser ut, syndabock för en hel generation mansidioter som han blivit.

När det gäller överskridandet av en kvinnas spontana nej och/eller ja, är det nog en av de känsligaste zoner som existerar i det mänskliga livet. Alla som vet ett uns om verklig Eros vet hur tydlig gränsen är mellan det totala ja-et och det tveksamma nej-jag-tror-inte-det. Men porrkulturen har gjort denna subtila känsla helt suddig av "alla får ligga" och liknande hypnotiska termer som inte har ett dyft med sexuell kvalitet att göra. Vi vet redan att alla får ligga, att lansera det som ett ideal är en förolämpning mot prima samlag. Alla har legat någon gång i de där kroppsliga högarna av besvikelse, och alla får - förhoppningsvis - uppleva det verkliga erotiska undret, en annan gång.

Jag är bara så tacksam att jag inte ens varit utsatt för pinsamma plågoandar, det räcker så bra med allt fummel i ungdomen. Samtidigt undrar jag om det finns en inbyggd stolthet som gör att jag faktiskt aldrig ens behövt tveka inför typer som Arnault, och liknande. Se exemplet Eva Röse.

Nu vet alla också att sex och små flirtiga "tjänster" av olika slag kan förekomma i en värld där en flicka, eller pojke, vill fram. En roll, en bok, en utställning, en konsert kan stå på spel. I andra sammanhang kan det gälla pojkar som blir upplockade av "fadersersättare" -  typer som missbrukar deras förtroende och ger sig på dem sexuellt. Patrick Sjöberg, Jonas Gardell och andra har vittnat om det. Det kunde alltså behövas ett #metoo för pojkar också.

Riktigt jävla sorgligt är det att i ett tv-reportage få höra om unga pojkar och flickor som regelbundet och tvångsmässigt säljer sig till sexuella handlingar. Pojken som sa att detta lindrade hans ångest och flickan som sa att hon blev lyssnad på av sina sexköpare är som stora sorgliga budskap till vuxenvärlden och samhället: Var fan är ni när dessa barn säljer sig (var tionde svensk ungdom har någon gång sålt sex enligt en rapport)?

Det är alltså något helt förvridet och olustigt i vår porrifierade tid. På nätet drar de sig fram, sexmissbrukarna, eller på en bakgata. Och i det sjuka nätet hamnar helt unga människor, flickor och pojkar. Det behövs ett #metoo för pojkarna också.

- - - - - - - - - - - - - - -

Här är mitt gamla debattinlägg från AB om pedofiler på nätet. 
Och den här debatten om en porrfri skola är ju så oerhört sen och nödvändig. Vilket pinsamt skitliv man säljer in på barn. Själv tycker jag man skulle gå till källan: Bort med all porreklam i nätbolagen. Vuxna missbrukare får fanemej klara sig själva.
Läs även: Konsten att förstöra sex med sex.
Och i The Guardian skriver Johanna Ekström om det kallkåta kulturella "samlaget".
På någon sorts underlig omväg har den här texten av Gunnar Strandberg också med saken att göra.

onsdag 12 december 2018

Svensk politik, idag

Ulf Kristersson & Lööf och deras skatteprivilegierade bidragstagare går in i väggen med sin RUT-slav före.




(Utlys extraval att hållas samtidigt som EU-valet. Heller Kleins recept. Mitt med.)

söndag 11 november 2018

The Social Family Fake

När jag häromdagen tyckte jag gjorde ett fynd på Hemköp, genom att köpa två kilo äpplen i påse, för extrapris, visade sig hela vidden av vårt samhälles förvandling till äganderåttornas paradis. Miljardrika Antonia Ax:son Johnson gjorde sig alltså lite rikare genom att sälja frukt. Vid öppnandet visade det sig vara kantstötta äpplen, såna som fallit från trädet, och när jag skulle göra något av dem fick jag skära bort ungefär 80 procent av de två kilona. Det blir ett skyhögt kilopris.

Men - som sagt - äpplet faller inte långt från päronträdet, och nu har vi fått in den här mentaliteten också bland alla landets uppkomlingar. De som säljer sin hyresrätter till folk som renoverar och säljer om igen med miljonvinster till nästa som renoverar och säljer om igen (bara det en idiotsyssla av onödigt mijljöavfall). Eller de som köper nybyggda lägenheter enbart för att sälja dem vidare några månader senare, med en säker vinst på någon miljon varje gång. Jag säger inte att dessa lägenheter är kantstötta. Det som är kantstött är mentaliteten. Ta allting från alla så fort som möjligt, lura, ljug och bedrag. Sug ut skattepengar till undermåliga skolor. Ge bort sjukhus och skolor för en struntsumma till dina egna partivänner. Skatteplanera. Ät upp miljarder ur folkets samlade skattekista genom smarta upplägg som omdirigerar pengar som du aldrig ens betalat till ett fejkkonto där du låtsas ha betalt och NU BÖR FÅ UT DIN SKATTEÅTERBÄRING. Den nya "överklassen" saknar all heder. Etik ska vi bara inte tala om.

Det är de hagalnas epok. Ynkliga själar som tror att de blir finare och finare av att ta mer och mer från andra. De har ingen skam i kroppen. De är inte "överklass", de är jordens drägg. Om samhället någon gång tidigare betraktats som en familj, där man håller ihop, visar solidaritet, tar en viss skärv från de rika och ger till de fattigare, så närmar vi oss ett tillstånd där de omvända förhållandena råder: Ta från de fattigare (via statskassan eller kommunbudget) och ge till de rika som saknar skam i kroppen.

Nya Karolinska är bara toppen av ett isberg av swinging utsugare som ger till sina kompisar, behandlar kommunala uppköp som sin egen lyxresa jorden runt, och DESSUTOM KOMMER UNDAN MED SKITEN. I Danmark finns uttrycket: "De små tyver hænger mand, de store lader man løbe". Och det är samhällets stortjuvar som nu kommer undan i snart sagt alla länder. De äger världen. Och de sprider sin ynkliga mentalitet till minsta lilla undermåliga sprätt av en uppkomling. Idealet är numera endast ett jag-vill-ha-ideal. Det söndrar samhället, det söndrar familjer, och det kommer att göra den här planeten obeboelig innan det är utbytt mot en större, mer varaktig inställning.

"There is no such thing as society" sa Margaret Thatcher, ett numera överciterat uttalande. Med denna 80-tals-slogan har varje västerländskt samhälle kukat ur sin kraft och blivit till ett bidragssamhälle för redan rika. Kanske är det bara klimatkatastroferna som kan få samhällets skuta att vända i sjöarna. Innan haven äter upp våra stränder, bränderna härjar våra skogar månad efter månad, barnen svälter ihjäl och de rika räddar sig upp i sina falska idyller bakom murar av lögn.


                                                          @@@@@

Här en länk om svenska skattesmitare. Och nu senats: Skatteplanerarnas "masterplan": Minst 70 miljarder stulna från europeiska skattebetalare. Och här finns länken till den stilfulla penningtvätthärvan i Danske Bank, cirka 270 miljarder av kriminella pengar.  Avslutar t.v. med den här rara kvinnan som svindlat danska staten på motsvarande 147 milj kronor. 
Den senaste artikeln om skattefusk i AB idag. 130 miljarder/år.
Annat tips för dem som orkar gräva i girig-mentaliteten är att googla på skatteavdrag och skatteupplägg på nätet. Finns hur mycket som helst.
Och nu bygger bostadsrättsföreningar in sig bakom taggtrådsstängsel till skydd för de andra, de som bor i hyresrätter.

PS: Några dagar senare köpte jag två kilo äpplen på Coop för samma pris. Alla var friska. Trots att Coop också haft sina skandaler på senare år, så gjorde dessa äpplen mig lite mer förtröstansfull om framtiden för det som en gång var min mormors fars första politiska kamp: Kooperativen för bruksarbetarna i Högsjö.

tisdag 17 juli 2018

Babianernas Brexit och De debilas Kapitalism

Och ja - mitt i ökenhettan - måste det ändå tas om igen; att vi har gått in i den tredje ekonomistiska eran, den som handlar om grandiost kriminella inslag i "demokratin". Vi har Trump som glufsar runt i sina gamla vanliga trötta hjulspår, och i det ärorika Drottningriket Brittania har ett par dribblande ökenråttor fastnat i en råttfälla av juridisk disciplin, som hävdar att de fått mer pengadonationer än vad som var "the limit" för pro-Brexit-kampanjen, samt att de mörkat dessa pengar som vore de till dem själva. Så gulligt att Drottningriket kan sätta åt dem för dessa tre, fyra, fem miljoner för mycket. Medan världen i övrigt pågår som den pågår.

De redan havandes vill hava mer, stjäla mer, gömma mer pengar, fly mer skatt, ljuga dygnet runt för sina närmaste och sina institutioner, förstöra mer av naturen, leja fler yrkesmördare, samla mer vapen och atombomber, gräva efter den sista oljan, förstöra totalt för framtida generationer och ja - mitt i ökenhettan nås vi av budskapet som var som hittat - de vill också privatisera vattnet. En affärsidé i 30 - 35 grader celsius är ju en affärsidé så god som någon. Go for it, förstör absolut allt. Eller så gör vi vad vi kan för att rösta bort de värsta jävla degenererade kapitalisterna, här och i alla andra länder. *)

Det räcker ju att titta på hur de ser ut för att fatta att det här är den lägsta generationen av kapitalister som någonsin existerat på jorden, fullt jämförbar med de mest debila och mordiska romerska kejsarna. Steve Bannon med sitt uppsvällda ansikte, Trump i sin groteska gestalt, Putin och hans stelkrampade kinder, Boris Johnsons infantila skiter-väl-i-allt-look, och alla de där ytterst besynnerliga snubbarna i den amerikanska kongressen, varav minst hälften ser ut som om de kom från maffian eller är hopmixade i ett labb. (Jag vägrar skicka bilder). För att nu inte tala om det retarderade gänget i Vita huset.

Men visst - redan Jesus visste ju detta - "så skola de sista bliva de första och de första skola vara de sista". Han menade nog på väldigt, väldigt långt sikt. Att glufsande babianer till maktmänniskor skulle ut, och människan skulle framträda. Nån jävla gång! Låt oss hålla ut!

*) Jag gör ett undantag för Soros in his old age.
_ _ _ _ _ _ _

Här finns artikeln i The Independent. 

Och som ett tecken av mer oskyldig art: En haj har siktats några meter från badstranden i Cornwall.
Mer om hajarna och deras planer kan ni nog läsa i de flesta engelska tidningar idag.

"Official Brexit organisation, fronted by Boris Johnson and Michael Gove, breached electoral law by co-ordinating illegaly with another group"


“These are serious breaches of the laws put in place by parliament to ensure fairness and transparency at elections and referendums.”

PS: Och det är alltså den sjukligt nyliberala "tankesmedjan" Timbro, som igår lanserat den nygamla och dåliga idén om att privatisera vattnet, med en skruvad länk till miljön bla.bla. I själva verket finns det inget farligare än att ha privatiserat vatten i mänskliga nödsituationer. Här finns den artikeln för er som inte genast vänder ryggen till.

PS 2: Jon Weman om den dåliga nygamla idén att privatisera vatten.

onsdag 7 mars 2018

Trump som symbol för den sålda människan som låtsas vara rik

Trump, Donald. Född etc. Utbildning? Casinon, golfbanor, realityshower, skönhetstävlingar, etc.
En showman som med hjälp av pappas pengar fixat sig fram i affärsvärlden, men som - trots sitt eget skryt - lämnat mängder av havererade företag bakom sig. Illa behandlade anställda. Noll arbetsetik. Skulder. Men inte så stora skulder som svärsonen, nepoten, Jared Kushner. En till ihålig idol ur den amerikanska drömmen.

Den amerikanska ytan som alltmer börjar efterhärmas bland overkliga svenska drömmare:
Massor med skulder på banken och ideliga renoveringar "för att göra intryck på folk som man egentligen inte bryr sig om", som Imre Kertész skrev. Det kan verka som en liten sak. Men man ska alltid lita på reklamen. I reklamen är det en jättegrej, liksom i de eviga teve-programmen om renoveringar, husköp, en Ernst som tipsar om hur vi kan lulla in oss totalt i en mammas-gosse-värld av grilla, fixa, greja, snygga till, "nu är jag riktigt nöjd", som Ernst brukar säga, som om vi inte redan fattat det. Hur nöjda alla är.

Särskilt nöjda är kanske de som - i enlighet med den stora Trump-dockan - lyckats lista till sig en hel massa på andras bekostnad. Det syns förstås inte i reklamen men gör sitt intryck i ständiga försämringar av andra människors liv, de som ännu inte är bank-ägda bröstopererade näsopererade Las-Vegas-varelser, utan vanliga hyggliga människor, som arbetat ihop sin lön, som bodde i ett hyggligt hus, ägt av allmännyttan, som litade på sina grannar, folkvalda m.fl. att de aldrig skulle bli som Las-Vegas-Casino-människor.

Men vad vet man?

Casinovarelsen är i Sverige benämnd bostadskarriärist. Alla som vet något vet numera att dessa förstörde trivseln i absolut alla hus de någonsin kom in i. Och att de numera reser runt i Sverige och ser sig om efter lägenheter som kan renoveras upp och säljas snabbt, och att de ofta inte ens betalar skatt för sina miljoninkomster. För vem kollar? Vad jag hört från min egen bostadsrättsförening är det ingen som kollar om dessa renoveringsrobotar överhuvudtaget betalar skatt. Man svarar undvikande. Det är detsamma som att flera tusen lägenhets-fifflare åker runt i Sverige och har gjort detta till sin affärsidé. Briljant. Om man är Trump. Cyniskt och destruktivt för samhället, för alla oss och våra förfäder som var med och byggde allmännyttans husbestånd. En del av den svenska socialdemokratin som glömdes bort samtidigt som ekonomisten Kjell Olof Feldt började sätta sitt bankarschle på partiets stolar.

Resultat, kära högersossar: Vi har ett land där vem som helst kan sko sig på det som var folkets egendom. Skolor, sjukhus, hyreshus. Varsågoda fixare!
Folk - som likt Donald Trump - förgiftar miljön för alla omkring sig. Därför att de endast tänker på en enda sak; att förmera sitt ägande. Bryt ner väggar, bygg om rör, bullra i månader i streck, även lördag/söndag, och gör det med bostadsrättsföreningarnas goda minne, eftersom de också är helt Trumpifierade; huvudsaken är ju att nån sno-åt-sig-typ höjer värdet på bostäderna i huset.

Huset har nämligen, precis som Donald Trump, Jared Kushner, och hela USA, stora skulder. Skulder som uppstått på grund av alla dem som gick in och ut  i huset i 10 år och gjorde sig en hacka.
Arbetslag efter arbetslag. Svart arbetskraft. Billigt för Trump, billigt här. Resultat: Läckande rör, mögel i tak, felbyggda altaner, dysfunktionell hiss, men vafan - vi ska ju ändå sticka härifrån, vi som sticker från allt skit och lämnar över det till andra. Vi låtsasrika, med alla våra lån på banken. Och så de halvkriminella, som utnyttjar Sveriges byggbestånd, men inte betalar skatt för det som århundraden av svenskar byggt upp.

I varje hus en Trump, snart en i varje familj. Det är den amerikaniserade motsvarigheten till kommunismens statliga kontrollanter. Här är kontrollen helt enkelt pengarna. Vad man kan ta från andra, och komma undan med. Vilka samveten som köper sig fria. Vilka samhällsregler som upphör att gälla, vilka dagliga doser av fixarnas buller människor ska stå ut med, för pengarna.

Pengarna är det nya samvetslösa samvetet. Säg goddag till Herr Trump i Spegeln. Och invänta bostadsbubblan med saktmod. Du kan bli president. Eller något annat, som också är på låtsas. Ett lån. En bubbla. Ett jagande efter vind.




"Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me." (Imre Kertész)

PS: En helt annan sak är ju att människan kan ha en naturlig stolthet, utan tillsatser, så att säga.
       Men det vet man nog inte riktigt vad det är längre.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Se även: 
Marknaden vill ha bostadsbrist.
Spekulationsköp i Stockholms bostadsboom dippar och flippar ut. 
Bostäderna har blivit svensk ekonomis akilleshäl – peta på huspriserna och moder Svea darrar. 
Och för er som är mer intresserade av grafer och kalkyler och ev bostadskraschlandning går det att Lösa Per Björklund här och på andra ställen. Följ honom gärna på Twitter för en viss överblick.
Han har skrivit en bok också, den heter Kasinolandet.

Bild: Meghan Dauphinee

måndag 26 februari 2018

De hagalnas epok

Det fryser till, kommer mängder av kyla norrifrån. Det snöar hela dagen, flingorna yr i luften. På isen ett tjockt lager snö, de som vandrar där försvinner i vitt. En skugga på långt håll förvandlas till en mycket liten hund, när den når fram till mig. Människorna ler mot varandra, ty detta är gamlivet i Norden. Vi som härdade gör våra strapatser genom naturen. Några med rätt valla åker skidor över lösa snön, andra går med stavar, som jag. Och livet kan vara vackert. När man delar det.

Övriga rapporter från samma stad: Ett gäng mafioso-politiker som sitter av sina middagar med näringslivet, bankerna, företagarna, fifflarna och vårdkapitalet. Under åratal har de sett till att utöka både sin politiska och privata makt över Stockholms stad. De snyltar sig in i sjukhus, som de betalar en vänskapskorrumperad summa för. De snyltar sig in i skolor, vårdhem, barndaghem, asylboenden, och de gör sig på ett tiotal år, eller det kan räcka med fem, miljardvinster på dessa företag. De har hackat folkets egendom in real life, de är det privata näringslivets hackers. Och som vi alla vet: Hackers förstör alla system där de lyckas ta sig in.

Bostadssituationen i Stockholm är komplicerad. För få bostäder, och de som byggs är för dyra. Däremot har moderater och högersossar tillsammans lyckats förstöra det som var ett tryggt bostadsbestånd för vanliga människor. Utförsäljningen av allmännyttan har säkert bidragit till x antal schyssta bostadsrättsföreningar, men rapporterna om de dåliga är väl så irriterande; därför att det alltid, i alla hus, i alla sammanhang, finns några sorter som enbart sneglar på vad DE KAN TJÄNA PÅ SKITEN. 

Det som då händer, och det har hänt i det hus där jag bor, är: De första som fick sina lägenheter för en skitsumma av staten, sålde snabbt och flyttade. Andra hårdrenoverade och pumpade ut en miljon till ur sina lägenheter. Ytterligare andra såg till att sälja vindsvåningen och skapa lägenheter där. Inget fel i det utom att: Under tolv år levde vi med FELBYGGNATIONER av okunniga svartjobbar-team som i sin tur blev utsugna av någon byggingenjör som i sin tur att hade nån herre över sig som drog in ytterligare stålar på den utförsålda egendomen. Folkets egendom gick snabbt upp och iväg till de nya kleptokraterna, som över allt och allestädes tar för sig vad de kan komma undan med.

Så vad gör man när man bara tänker på ägandet, avkastningen: Man tar in en massa fattiga polacker och andra som jobbar svart eller för urusla löner, flera av dem kan inte det jobb de ska göra. Resultatet: Åratal av ombyggnationer av ombyggnationer, reparationer av nyligen gjorda jobb som ska betalas en gång till. I mitt hus har vi levat i 12 år med dessa hafsjobb på hafsjobb; vattenskador, tak som fallit ner, dysfunktionell hiss, hårdrenoveringar som tillåts pågå i månader innan någon jävel har tjänat en miljon till eller två. Det är miserabelt. Det är inga hem längre. Det är ställen där man med varje bullerstörd månad hackar i sig en tusenlapp per dag. 

Det är de hagalnas epok.

Samma sak händer med Oscar Properties i nya Hagastaden, där polisen gjorde razzia bland hundratals arbetare som bara sticker så fort polisen kommer. Många fattiga hantverkare från när och fjärran som någon utlandsboende direktör ska cascha in på. Vår tids tsarvälde är alla dessa vulgära kapitalister, som bor utomlands, inte ens skattar ordentligt i Sverige, och behandlar arbetare som utbytbar global underklass utan några som helst rättigheter. 
Och vilka har öppnat portarna för den här mentaliteten i Sverige, i Stockholm: Jo, Nya Moderaterna och andra kissliberala, sossar till och med.

Det är inte längre någon hemlighet, och ni kan själva hitta länkarna till alla de katastrofer som Moderaternas egoistiska vinningslystnad har skapat. Vänskapskorruptionen som förstört planeringen av Nya Karolinska. 17 miljader back för ett dysfunktionellt sjukhus där en moderat partifunktionärs moderata make fått stort inflytande under en upphandlingsprocess som maffian i New York hade gillat, 1933. Att det lilla småstads-höghus-med-pretentioner som nu byggs i Hagastaden kommer att dras med liknande dysfunktionella problem är bara att vänta. Vi kan den här skiten nu: Hur ni suger ut pengar och lämnar åt andra att betala följderna, antingen monetärt eller med sitt välmående. 

J´accuse!

Sen kan vi ju för skoj skull nämna NUON, en skitaffär som okunniga moderater tillsammans med grandiosa Maud Olofsson, kastade ner till skattebetalarna: 53 miljarder.
Ja, det var ju synd att det inte gick till landsbygdsprojekt, fru landsbygdsmoderat.
Nya Karolinska är så stor skandal att ni alla känner till den nu, men här är Robert Aschbergs text för info. 
Vidare Post-Nord, dysfunktionell utförsäljning. Skolorna och vårdhemmen och sjukhusen är delvis skandaliserade och om ni bryr hur det går till när de sämsta och girigaste tar över ett samhälle kan ni själva söka på nätet om ämnet.

Till saken hör också, att det här, precis som i London, gentrifieras stadsdel efter stadsdel, och att det ofta är skumma pengar inblandade och/eller slaveri-arbete för "utländsk arbetskraft". Det som hände i mitt hus, händer överallt och på mycket högre och mer ogenomskinliga nivåer.

Det är t.ex. ingen hemlighet att delar av Strandvägen ägs av ryska oligarker och andra med ungefär samma moraliska standard. Det är därför man så ofta ser att husen är helt nersläckta på Strandvägen. De är bara sommarbostäder för en och annan veckas besök när nån inadopterad kapitalist från utlandet ska landa i Sverige för lite affärer, middagar och trivsam korruption. 
Andra hus byggs för fullt nu, till exempel i Hagastaden. Tättbebyggda höghus där den nya Solsidan kan sitta och glo in hos varandra på två meters håll. Weel, good luck with that one.  

De hagalnas epok är ju inte heller en privatsak. Det är en mentalitet som modellerar om ett helt samhälle. Folk som tror att de är storartade exemplar på gud vet vad står på Stureplan och duschar varandra i Champagne, samtidigt som deras arbetare bor i ett källarutrymme utan dusch och utan kokmöjligheter.  

Det är sinnebilden för ett samhälle med ökande klyftor, men också ett samhälle i etiskt förfall. Pengarna styr allt: Infiltrerar grannskap, vänskap, arbetsplatser och familjeband. 
I varje grupp finns någon som inte tvekar att på ett vedervärdigt sätt utnyttja andra, eller lägga under sig andras resurser. Helst ska det tas från samhällets allmänna fond, eller som Jonas Sjöstedt sa i ett radioprogram: Vi har entreprenörer som suger upp skattepengar med sugrör.
Ja, och, placerar sin vinst utomlands, fuskar med skatt, skapar brevlådeföretag. 

De hagalnas epok förstör också på det sättet att det är en falsk idealbildning (eller snarare ingen idealbildning alls) som äter sig in i skallarna på de mest obetydliga varelser: Att de ändå kan sko sig på någonting: Ett förfuskat arv. Pappas firma. Ett familjehus om inte annat.
Och det förekommer såklart även i statsstödda verksamheter, ibland inom kulturen där nån filur av tveksam kaliber kan gå omkring i åratal och suga ut kulturbidrag för en verksamhet som är nätt och jämnt funktionell. (Det senare är ändå en så liten del av de allmänna samhällskostnaderna för girigheten, att det är försumbart.)  

De hagalnas epok.

Vi kommer att få veta mer än vi ville och trodde.

Men nu går jag ut i snön, i solen igen, och intet av detta ska vara mitt liv. 


Bild: Francisco Goya.

torsdag 21 december 2017

Donald Trumps Energi

Sedan han blev vald till president har det knappt gått en dag utan att man sett hans nuna i pressen, på twitter, i TV. Gummiansiktet grimaserar och gör sig till, spelar upp sina ynkliga roller, och trutar med munnen som en unge som väntar på något mer ur en nappflaska. Ögonen är grisigt grå och ansiktet har grova porer. Under det finns en växt av små feta muskler, en organiskt stabbig energi, som fördelar sig i hela kroppen, men som blir särskilt tydligt i ett ansikte som aldrig någonsin varit i närheten av en känsla utöver jag vill ha, jag vill va, jag ska ta. Den totala och simpla vulgariteten har fått sin första totalt simpla och vulgära president.

Är det meningen att man ska bli folklig nu? Tala om folkvaldheten? I detta rövarnäste av fixartyper och egendomliga inblandningar från främmande stat? Tala om att han är demokratiskt vald? När hela skiten bygger på fiffel och båg och en samling penningkåta varelser som kört sitt yttersta race för att förstöra det sista av något gott som fanns i USA.

Så gör de ju nämligen alltid, överallt. I Latinamerika har det behövts fascistiska överstar för att göra det (Chile 1973, 9/11, med hjälp av CIA), i USA går det bra att puffa fram en merkantil idiot som aldrig tänkt på något annat än att tjäna pengar, och som stöttas av andra med lika låga intressen och ännu mer pengar. Han skrytsamhet är också av det vulgära slaget, men dessutom ljuger han som en borstbindare (varför de nu i det folkliga språket skulle anses ljuga mer). Ljuger om hur mycket pengar han bara ärvt, ljuger om sina misslyckade och havererade affärsprojekt, ljuger om sina förbindelser utomlands och framförallt med Ryssland, som pågått sedan 1987.

Stabbigheten i hans ansikte och de teatrala utspelen har fascinerat mig också. Vad är det för underlig energi han går på, brukar jag tänka, eller vilken helvetes energi han har? Går han på blodtransfusioner? När ska den där biffiga, bullriga energin ta slut? Sanningen är, tror jag, att den börjar krackelera. De senaste dagarnas bilder av Trump visar en annan oro i blicken, en såradhet. Ansiktet har börjat sjunka inåt, neråt. Trutmunnen ser mer sammanbitet trött ut. Det är bra så, det är mycket bra. Hoppas karln imploderar.

Det finns nämligen två energier i världen: Den goda, som går på kärlek och kreativa val, konstnärligt, politiskt, familjärt, vänskapligt, kollegialt. Och den destruktiva, sataniska energi som går på låga val, ständig egoism, hagalenskap och intriger, och som - viket ju Bibeln ofta hävdat - till slut förgör sig själv. Köttslig energi, som inte ens är detsamma som köttslig lust, som ju ofta leder till kärlek, utan en köttslig energi som bara vill knuffa sig fram, ta det som inte tillkommer den, knuffa undan andra, så där som DT gjorde på ett politiskt möte med andra makthavare. Har man sett den lilla ynkedomen komma in  i rummet och tränga sig förbi en annan politiker, som en treåring på en skolgård, då har man sett allt. Då vet man att skitmänniskorna tagit över i världen.

Eller - varför kalla dem människor?


torsdag 23 november 2017

John le Carrés farväl till agenterna


Copyright/fotograf: Harry Borden

Jag skrev om John le Carrés roman Spionernas arv


"Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter."


Läs hela recensionen här.

måndag 16 oktober 2017

Detta är livet

Veckor i sträck har vi gått som i en tunnel av regn och moln. Alla våra sinnen har varit nordiskt motståndskraftiga, dock lite trötta. I en skruv av denna trötthet vänder man sig inåt, ger upp det yttre, stänger ner twitter, slutar ringa folk i onödan. Köper hem To kill a mockingbird och börjar läsa något man definitivt har missat. Läser även den importerade essäsamlingen Consider the Lobster av världens då mest samvetsömma författare, David Foster Wallace. Ingen kan som han skriva otroligt långa meningar som ändå hänger samman som i dans, märkligt förenade med intellektuell distans. Han är så otroligt begåvad att det är farligt att läsa honom*).

Men, som nån sa, jämförelser är förhatliga. Jag finner mig en dag sittande på en bänk i solen, som om allt i hela världen, det vill säga min värld, är okej. Man måste inte alltid en hel massa. Man får drömma, njuta av den lågt stående höstsolen. Öppna ögonen under varje rosaröd lönn och se svanarna pendla förbi i skuggan av träd i motljus. Känna lättnaden i att man precis nu en stund vilar från världssamvetet, och att man faktiskt inte gjort någon annan människa särskilt ont. Här finns en risk för självgodhet, jag vet. Men anta att man under en lycklig stjärna slipper förstöra för andra människor, kanske är det ens fylgia, skyddsängeln, som har hållit en i schack.

Tyvärr är skandalerna från världens alla hörn så monstruösa att jag under dagar av allt för många intryck, orkaner, skogsbränder, krig, förföljelse, blir lika pessimistisk om mänskligheten som de unga apokalyps-filosoferna. Jag förstår dem, men det går inte att leva varje dag med blicken fäst på plasten i havet, kvinnohandel, naturens förstörelse. Allt detta finns, och ska ha sin absolut nödvändiga uppmärksamhet. Men ingen människa orkar, eller ska behöva orka, att ständigt vara uppmärksam på det förgiftade i tillvaron.

Idag är det den vackraste oktoberdagen i år. Träden ser ut som - ja, ni vet. En mild västlig vind kluckar genom vattnet, blåser i håret. Solen, solen, solen över alla färger. Rejoice!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)
David Foster Wallaces´s litterära reportage Big red son från en "mässa" för porrfilmsproducenter, och deras arma "stjärnor," är det bästa, mest intelligent satiriska, jag läst om marknadiseringen av människan (som är en av de främsta signifikanterna för vår tid). Läs den, eller förbli lite ovetande om hur kroppen kommodifieras, tills även tanken, ja - det vi förr kallade själen - blir ett horhus. Som med Trump, så och med alla andra obetydliga och grandiosa harvare i kött och salesmanship.

                    


onsdag 23 augusti 2017

Att mutera till marknadsvarelse

Det finns något som heter evolution. Det behöver jag inte förklara för er, alla vet. Utveckling i riktning av någon högre funktion, bättre villkor för en art.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.

De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.

Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.

Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.

Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.

Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.

Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.

Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.

Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.

måndag 14 augusti 2017

Trump Deconstructed


Det här är den bästa artikel jag läst om hela fenomenet Donald Trump. Nu råder "om-ni-ska-läsa-en-enda-artikel-idag"-regeln. Det blir Sidney Blumenthal i LRB!

"What Gatsby and Trump also have in common are gangsters. Gatsby’s fortune is secretly derived from his bootlegging partnership with Meyer Wolfsheim, a character based on the mobster Arnold Rothstein, who fixed the 1919 World Series. Trump’s business has been dependent almost from the start on real-life racketeers. There was Anthony ‘Fat Tony’ Salerno, boss of the Genovese crime family, and Paul ‘Big Paulie’ Castellano, boss of the Gambino crime family, who owned the company that provided the ready-mix cement for Trump Tower, used in place of the usual steel girders. There was John Cody, the boss of Teamsters Local 282, who controlled the cement trucks and was an associate of the Gambino family. There was Daniel Sullivan, Trump’s labour ‘consultant’, who in partnership with the Philadelphia crime boss Nicodemos ‘Nicky’ Scarfo’s financier, sold Trump a property in Atlantic City that became his casino. There was Salvatore ‘Salvie’ Testa, ‘crown prince’ of the Philadelphia Mob, who sold Trump the site on which two construction firms owned by Scarfo built the Trump Plaza and Casino. There was Felix Sater, convicted money launderer for the Russian Mafia, Trump’s partner in building the Trump SoHo hotel through the Bayrock Group LLC, which by 2007 had more than $2 billion in Trump licensed projects and by 2014 was no more. There was Tevfik Arif, another Trump partner, Bayrock’s chairman, originally from Kazakhstan. Bayrock’s equity financing came from three Kazakh billionaires known as ‘the Trio’, who were reported to be engaged in racketeering, money laundering and other crimes. And so on.​"

Länk här

tisdag 30 maj 2017

Böjer sig kulturmedia för klick-journalistiken?

I ett par intressanta små intervjuer i norska tidningen Klasskampen (ja, föralldel, låt inte namnet hindra er) - diskuteras kulturjournalistikens villkor i surfplattornas och klick-nyheternas tid.
Från Aftenpostens Sarah Sørheim till Forlagsredaktør Trygve Riiser Gundersen och Frode Bjerkestrand på Bergens Tidende, hörs samma gånglåt: Även kulturen måste anpassa sig till det nya mediala klimatet.
Som innebär vad? Jo, att kultursidor fångar upp ovanligt lite klick i nättidningarnas räknesystem. Det som fångar är boendebilagor, känslosamma rubriker, sport, mat etc.
I ett lite större perspektiv, som mitt, är det lätt att se att det är materialismen som segrat över kultursidor och kulturbevakning. Näst efter kommer den känslostyrda amygdala-blicken.

Konstig nog, och utan all kritik mot David Lagercrantz, så sammanföll mycket av det nya kulturfältets problematik i dokumentären om honom igår kväll. En man som går fram och tillbaka mellan hem och förlag, skrattar, stressar, gråter och uttrycker sig elegant men också ärligt: Mest om känslor. Om hans egentliga arbetsliv vid skrivbordet sades mycket lite.
Hans bestseller står som nummer 4 i Millenium-trilogin, och ni vet alla vad som hände sen. Massor av kritik, beröm på utländska kultursidor, en David mellan hopp och förtvivlan. Dokumentären producerades av det företag där hans fru har en hög position och i samarbete med hans förlag där Jessika Gedin har en släkting.

Vad är det Göteborgare och Malmöiter brukar säga: I Stockholm ligger hela kulturgänget med varandra, gifter sig, går på fest och skriver om varandra. Väldigt ofta positivt. David Lagercrantz blev ett undantag, en syndabock. Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om att han, och makarna Kepler, Thommy Berggren, Ebba-och-Horace-skilsmässan, med mera sensationellt material ÄR så väl anpassade till den nya klicko-kratin. Lanseringen av Lagercrantz´ Millenium-bok var enorm. En helt utmattad, emotionellt skör författare åkte runt jorden och skrev signaturer och pratade. Han var för övrigt rätt rolig att höra på.
Men samtidigt fick en begåvad författare som Helena Looft kämpa i åratal med sitt förlag för att få ut sin mycket smalare, och vackert skrivna bok; Pappa, vet du vad jag drömde? (På ett annat förlag). Exemplen kan mångfaldigas, och det är inte ointressant när författare vrider om sin karriär till krimi-branschen, eller när en ung poet provocerar med att säga: Jag vill tjäna mycket pengar på mina dikter. Ska hon skriva klick-betes-dikter? Skapa skandaler? Gifta sig, skilja sig, och TALA UT i pressen?

Kultursidorna drog ned på sin bevakning redan för femton år sen, då jag skrev för många av dem. Den lilla tappra TCO-tidningen, med en stor fackförening bakom sig, höll ut lite längre med sin kultursida. I dagsläget finns det inte sällan en mer självständig kulturbevakning på landets medelstora tidningar, än på de riktigt stora, där populärkulturen tar enorm plats.

Problemet är, som alla vet, att prenumerantstocken sjunker hos morgontidningarna, och kvällstidningarna lockar med sina smaskigaste berättelser för betalande läsare. Det somliga kulturredaktörer gör, i alla fall i Norge, är att skapa videos för kulturhändelser: En snutt av en utställning, plus kommentar, en snutt av en dansföreställning. Inget ont i det, om det kan upprätthålla information och intresse för kulturhändelser.
Men kultur är mer än händelser. Kulturbevakningen bör hålla fanan högt, och vi som vill läsa gedigna, genomarbetade, personligt hållna kulturartiklar, och även skriva sådana, måste hålla ut som en förtrupp, och inte låta oss inrangeras som klickväldets eftertrupp. Inte heller bör vi hålla oss alltför väl med de stora städernas korridorfamiljer.



                                               ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Läs för övrigt gärna de olika artiklarna, från norsk kulturhorisont, bara att klicka vidare. "Kulturmediernes knefall"

Trygve Riiser Gundersen:
"Det er ikke slik at anmeldelser skal være forbrukerstoff på lik linje med produkttester av for eksempel yoghurter. Anmeldelser har vært en ekstremt viktig del av hele økologien i kulturfeltet, fordi de gir forlagene mulighet til å produsere bøker, leserne mulighet til å følge med på hva som gis ut og kulturen anledning til å diskutere med seg selv".

måndag 27 mars 2017

För ytterligare politisk förvirring...

...och kanske klarhet, läser ni den här artikeln, skriven av några journalistiska snillen på The New Yorker.
Det är sånt man läser med fara för stigande blodtryck, ökande cynism, eller lugn förtvivlan.
Historien om alla lösa och/eller väl riggade trådar mellan USA, Trump-familjen, hans kampanj och ryska intressen kan vi ju, ytligt sett, men det här är hela reservoiren av små händelser som gör journalistik lika spännande som John Le Carré. Läs den, slit den med hälsan, men ge mig ett par rader till.

För det är när man läser sånt här som man inser att världen, och då särskilt politiken och affärsvärlden, inte alls är uppbyggd på logik, sunt förnuft och andra cartesianska eller judeo-kristna dygder. Den hänger i sköra trådar. Den är en spindelväv av intrikata förvecklingar där små droppar av hemligheter darrar till och faller ner, plask, mitt i magen på kongressen, och där både onda och goda flugor fastnar som mat åt själva systemet, det bräckliga av spott och lite annat vävda trådarna. Lite KGB, lite FBI, lite CIA och en massa ruttna penning-och-makt-intressen.

Skörheten består i att inte ens de som vill ha allting, all makt, allt godis, har en susning om vad de håller på med. Min slutsats: Det är bara ren och skär självbevarelsedrift som kan rädda oss människor, politiker inkluderat. Det är det enda hoppet; att det inte inne i dessa kadrer av misstänksamma, äregiriga, paranoida, giriga och/eller välvilliga makthavare plötsligt uppstår en smitta, en IS-kris, en hoppa-ut-genom-fönstret-mentalitet. Jag är uppriktigt rädd för denna världens självdestruktivitet. Alla sorters folks, alla nationers. Men, visst, jag kan göra en Rosling och peka på den goda statistiken. Som för närvarande dock inte inkluderar vare sig tusentals svältande, flyktingar, eller den uppvärmda polarisen. Vi har en del att jobba med, vi som vill åt rätt håll. Och då gäller det att se klart på spindelväven.