And sometimes it happens that you are friends and then
You are not friends,
And friendship has passed.
And whole days are lost and among them
A fountain empties itself.
And sometimes it happens that you are loved and then
You are not loved,
And love is past.
And whole days are lost and among them
A fountain empties itself into the grass.
And sometimes you want to speak to her and then
You do not want to speak,
Then the opportunity has passed.
Your dreams flare up, they suddenly vanish.
And also it happens that there is nowhere to go and then
There is somewhere to go,
Then you have bypassed.
And the years flare up and are gone,
Quicker than a minute.
So you have nothing.
You wonder if these things matter and then
As soon you begin to wonder if these things matter
They cease to matter,
And caring is past.
And a fountain empties itself into the grass.
"Sometimes it happens" heter dikten, egentligen.
fredag 24 augusti 2018
måndag 20 augusti 2018
Om Sigrid Hjertén
Jag har alltid haft respekt för Sigrid Hjerténs måleri;
respekt, om än inte precis omedelbar anknytning. Men hon är onekligen en mer
modern gåta än vad hennes make Isaac Grünewald var, som ganska tidigt föll in i
ett mer dekorativt måleri.
Hjertén är aldrig ytlig, däremot kan hon vara oerhört
slarvig; som om hon bara målar för att måla något, vad fan som helst. Så
upplever jag en del av hennes målningar på Waldemarsudde. Snygga linjer, snygg kolorit, men lite meningslöst, kanske är det
faktiskt hennes egna känslor av meningslöshet och depression som syns där.
Annars ska man ju vara förrsiktig med att läsa in sjukdomsjournalerna i
hennes måleri.
Säkert är att hon målar mycket vildare och fräckare än många
i hennes post-impressionistiska, koloristiska generation. Hennes färger är helt
överdrivna: Man har verkligen aldrig sett dessa landskap med oranga kullar och
turkosblå fält under en oxblodshimmel. Vilt. Hon skulle ha passat i 80-talets
Tyskland bland ny-expressionisterna, eller med Macke och Ensor, och andra som
tog ut svängarna utan tanke på konstklimatet.
Det är vad som förblir: Hennes mod. Men också, som alltid,
för min del, de där oerhört kraftfulla målningarna av en roströd lyftkran
framför båtar och tullhus nere vid Stadsgården. Den starka formen som håller
samman hennes målning, på ett sätt som hennes konst behöver.
Annars är det rätt mycket som tenderar att flyta ut i
någonting skrikigt färgstarkt bland jordiska former i ett sydfranskt landskap där man inte
vet var man kan landa. Det ger
svindelkänslor. Och jag tänker inte pliktskyldigt hylla allt hon gör. (Framförallt kunde den här utställningen ha sovrats lite hårdare). Men när
hon är bra är hon enastående, mer okonventionell än många i hennes generation.
Där finns alltid någonting som vibrerar av intensitet. Målningar av sonen, Ivan. Målningar från Gamla Stan, snett ut över
Kornhamnstorg. Målningar från en strand med en livsfarlig kritklippa mot mörka moln.
Här är några av dem. Sigrid Hjertén levde mellan 1885 - 1938. Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m.
Söndag 26/8.
söndag 19 augusti 2018
Till nattugglornas försvar....
....eller, som jag brukar säga: Även Hitler gick upp tidigt om morgonen. Det är liksom inget kriterium för något särskilt.
Här skriver Kate Shellnutt om hur hon tampas med och accepterar sin annorlunda dygnsrytm, som också innebär en kreativ frihet:
"I feel most clear-headed, productive, and energized in the evenings, free to work as long as I’d like. If you’ve ever gone to work in an empty office — on a weekend or holiday or a day when everybody else was on vacation — that’s what working after midnight feels like. There are no meetings, no places to be, no disruptions. It’s eerily quiet, just you and your thoughts".
Läs hela artikeln här.
Här skriver Kate Shellnutt om hur hon tampas med och accepterar sin annorlunda dygnsrytm, som också innebär en kreativ frihet:
"I feel most clear-headed, productive, and energized in the evenings, free to work as long as I’d like. If you’ve ever gone to work in an empty office — on a weekend or holiday or a day when everybody else was on vacation — that’s what working after midnight feels like. There are no meetings, no places to be, no disruptions. It’s eerily quiet, just you and your thoughts".
Läs hela artikeln här.
Edward Hopper: Nighthawks. |
söndag 12 augusti 2018
V. S. Naipaul dog igår. Min text om honom.
V.S. Naipaul - sin faders dröm.
Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen- Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.
För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.
Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.
Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.
Artikeln har tidigare varit publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT, m.fl.
lördag 4 augusti 2018
Simtur med Eva
Det finns en udde, i en sjö, dit jag gärna går. Den är bergig, och i backen upp mot högsta läget växer rodondendron, tallar och björkar, alar och odon. Nere vid stranden finns små klippor och stenar, här och var en len botten. Hit har jag gått med min man och mina vänner, med min danske käresta och mina grannar, och under årens lopp har det blivit till min andra sommarstrand (vid sidan av de i Lappland och de i Roslagen).
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.
Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.
Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.
Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.
Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.
Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.
Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)