onsdag 30 juni 2021

De goda råden i pandemin...

Vi tar allt det här en gång till, eftersom det fortfarande verkar vara en alltför stor del av befolkningen som inte fattat allvaret. Ja - den vuxna befolkningen är till hälften vaccinerad nu. Vaccinen har helt förändrat smittläget. Men på match i Ryssland smittades en massa finnar, och risken för smitta finns kvar. Så varsågod för den här infon om igen, från Aftonbladet.

Och här finns en betänksam professor, angående öppnandet i England, från The Guardian.

Och här varnar WHO för en ny våg pga Delta-varianten, AB 1/7. Annan viktig artikel från CNN :

"This is now becoming a virus of younger people, and we are letting that happen by not preventing transmission in those settings," said Gurdasani. Recent outbreaks of the Delta variant in schools in Israel -- another country with high vaccinated rates -- has fueled concerns further.
"We need to refocus our entire strategy on reducing transmission," Gurdasani said. "All countries need to have long term focus on masks and ventilation, (and to) clamp down on outbreaks as they occur."
 
Och nu tar Spanien tillbaka en del av sina restriktioner på grund av ökad smittspridning bland unga. I Frankrike är man oroad för en fjärde våg på grund av den höga frekvensen av delta-varianten.
Senaste nyheterna om Covid finns alltid här på Svt.
 
Den här rtikeln från The Guardian: Surging Covid and unlocking: does England risk being a variant factory? är också tänkvärd. 

Och WHO varnar nu för att öppnandet i Europa kommer för tidigt och är för riskabelt, med tanke på Deltavarianten.

Så gör du för att bromsa smittspridningen

  • STANNA HEMMA i minst sju dygn om du haft symtom, även milda, i över ett dygn, och inte testat dig. Gäller både vuxna och barn. Du ska ha känt dig frisk och varit feberfri de två sista dagarna hemma.
    Läs mer här.
  • TESTA DIG FÖR COVID-19 vid symtom. Gäller även skolbarn. Hur du går tillväga för att testa dig i just din region finns information om på 1177 Vårdguiden.
    Läs mer här.
  • ISOLERA FAMILJEN om någon är smittad. Stanna hemma i minst sju dagar och testa dig/barnen efter fem dagar.
    Läs mer här.
  • JOBBA HEMIFRÅN om du har möjlighet.
  • ANVÄND MUNSKYDD i kollektivtrafiken och undvik om möjligt rusningstid om du måste resa.
  • HÅLL AVSTÅND till andra och avstå från fester, bröllop, begravningar och liknande större tillställningar. Max 8 personer är tillåtna vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
    Läs mer här.
  • UMGÅS MED FÅ PERSONER och träffas gärna utomhus.
  • HANDLA GÄRNA ENSAM och undvik miljöer där det kan uppstå trängsel.

Bästa infon om Covidläget och Deltavarianten: dr John Campbell

lördag 26 juni 2021

Om Ingela Lind

Ingela Lind dog i april 2021. Jag blev tagen; hur kunde denna enormt vitala och - som jag såg det - friska människa dö så alldeles för tidigt?

Men liv och död har inga regler. Först när jag såg dokumentären om Ingela Lind fick jag veta att hon haft bröstcancer i sexton år, och att den nyligen börjat spöka med metastaser. Jag fick också veta mycket mer om hennes liv, vilket också berörde mig.

Ingela och jag möttes första gången på Sveriges Radio. Jag hade gjort ett program och hon inviterade mig till att göra mer. Under ett par år bidrog jag till det nu dessvärre bortdomnade Konstfönstret i P1. 

Jag gjorde inslag med intervjuer och essäer och vi producerade ett program om sexualitet i konsten. Senare flyttade Ingela till DN och Maud Reuterswärd blev min producent, bl.a. för en lång programserie som hette "I barnets tid" och som senare även publicerades i bokform av Norstedts. Under ungefär samma period skrev jag en radiopjäs för SR.

Sen mötte jag min man, och lät karriären segla iväg bakom mig. Flyttade från Stockholm och kände mig befriad. Någon karriärist har jag aldrig varit. Men senare, när jag flyttade tillbaka till Stockholm, satt Ingela som främsta konstkritiker på DN och hon hade bl.a. en sida som numera är nedlagd (pengarna, pengarna) och som hette Galleriet. Där kunde jag och andra konstskribenter skriva korta essäer om en enda konstnär, eller målning. 

Ingela var generös, opretentiös och en väldigt öppen människa. Öppnare än jag var för en massa konstigheter i den nya konsten. Kanske därför jag trivdes så bra med min man, också konstvetare (och museichef) - vi föredrog båda måleriet, det som jag sen har fortsatt med själv. Ingela målade också, man kunde ana en del av hennes målningar i det fina huset på Gotland där en del av programmet om henne spelades in.

Sista gången vi sågs var på Svenska Akademin, i Gyllene salen, inför Harold Pinters nobeltal. Hon verkade som alltid glad att se mig, och jag henne. Eller kanske var sista gången uppe på Mosebacke torg, en energisk Ingela, som alltid såg ung ut. 

Hon var nominerad som chefsperson till Moderna Muséet en gång, men en kader av manspesoner stod före och hon fick inte det jobbet. Jag tänker på det nu, när Mårten Carstenfors (Ikea ni vet) ska avgå från Liljevalchs konsthall och har delat ut sitt ämbete som present till nån konsult han gängat sig med i den alltmer kindpussande, nätverkande, affärsmässiga konstvärlden. Önskar att Ingela levde, och att hon blev den nya chefen för Liljevalchs. Men hon har alltså gjort sitt. Och det är mycket.

Mest rörd blev jag nog ändå av att se henne och hennes gänglige man gå hand i hand över en äng på Gotland för en sommardag vid havet. De höll ihop hela livet.

Här finns programmet om Ingela Lind.

söndag 20 juni 2021

Käre Alex Schulman

Ägnade några svala kvällstimmar åt att läsa Alex Schulmas bok om sin mamma: Glöm mig. Det är nog en av de värsta barndomsskildringar jag läst. Han skriver med lätt hand, rättframt, dialogiskt, tecknar med några enkla snitt miljöer och situationer. Men det är så förfärligt: En mamma som under trettio år är mer eller mindre alkoholiserad. Som ofta gör sig onåbar för sin familj. Som blir direkt fientlig mot Alex när han vill att hon ska sluta dricka. Då förintar hon honom, talar inte med honom, ser honom inte. 

Alkoholen, beroendet, är den första kärleken för denna kvinna. En intelligent och begåvad person som själv haft en besynnerlig barndom; ständigt bortskickad från sina föräldrar till olika skolor och internat, helt sedan hon var en ung flicka. Jag ska inte gå närmare in på släktrelationerna, det lämnar jag till er att upptäcka.

Men när denne unge man, Alex, med sin välvilja, ska bjuda ut sin mamma på middag, är hon så berusad att hon knappt lyfter sina ögon mot honom, från tallriken. Denna lilla pojke, Alex fem år, och hans bror Calle, blir utskällda när de tillsammans med pappa Allan, vill fira Mors dag med tårta på sängkanten. Mamman skriker. Hon skriker ofta. Hon talar om sitt hem som ett dårhus. Hon kastar saker. Beroendet av alkoholen förändrar en från början glad och kul person till ett sängliggande masochistiskt - och sadistiskt - monster. Så småningom kommer pojkarna till hennes undsättning med ett behandlingshem. Då är deras snälla pappa sen länge död. 

Om jag hade anlag för att gråta mig igenom berättelser skulle jag göra det. Men det har jag egentligen bara gjort en gång, med Ib Michaels Vanillepigen, om hans barndom med en polioskadad syster. Och då hade min egen mamma - inte heller hon särskilt moderlig - nyss dött, och jag var känslig. Jag gråter inte för boken Glöm mig, men jag känner en oändlig systerlig sympati för den lille och den store Alex. Kära du: Vilket himla jobb du gjort som kom ifrån det där! Och vilken kvalitet, den där obändiga viljan att fortsätta tala klart om saker. Jag tänker dessutom, apropå min egen mammas värre sidor: Well, it could be worse, much worse. Men så finns ju de där räddande varma papporna.

 


 

Glöm mig valdes till årets bok 2017. Jag hittade den, som så ofta med böcker jag inte letat mig fram till själv, i sommarhuset.

"– Jag skriver för att få vara med min pappa. Så är det. Varje gång jag lämnar det rum jag skapat med pappa, känner jag sorg. Ibland ren förtvivlan. "

Ur en intervju i Viläser

fredag 18 juni 2021

En tid på landet

Kom ut till det gamla stället. Allt stod i blom, gullvivor, liljekonvaljer, syrener, äppelträd och plommon. Den ena blommen har följt den andra. Nu lupiner, olvon, iris, klöver, midsommarblomster, och min älskling - blodnäva.

Naturen och ljuset faller in i mig. Första dagarna är jag astrött efter den här besvärliga vintern. Sen öppnar själ och ögon alla sina gluggar och hela härligheten blir ett med mig. Skönhet och tystnad, borde vara de första buden. Först när man har skönhet och tystnad orkar man älska nånting. 

Jag går omkring och ser på gräsen, de som Dürer målat så fint. Och ormbunkarna, som Lena Cronqvist målat. Och iris, som jag själv målat, när maken och jag hade dem i trädgården. Det är nog bästa tiden att vara här ute i skärgården, innan alla pinkat in sina revir, med motorbåtar, vattenscootrar, och allt annat som bullrar och har sig. Nu tyst. Bara fåglarna och jag. Taltrast, korpar, bofink, talgoxe - den har ungar under taket -  och en fiskmås som spatserar framför mig på verandan och antagligen vill ha en matbit. Men vi har små bra pratstunder. Sen kommer haren. Den åt upp alla blommorna på penséeerna. Det gör inget. Det är inte så noga här ute.

Jag vattnar systerns och systerdotterns små odlingar, och glor betagen på månhalvan när den stiger upp. Läser gör jag också. En Kristina Lugn: Hennes små tal och essäer för Akademin. Sen för första gången en Raymond Carver, Short Cuts, och Tove Ditlevsens Gift. Mer om det en annan gång. Nu läser jag Alex Schulmans bok om sin alkade mamma. Inte stor litteratur, men ärlig. Och jag tycker så mycket om honom. Det finns ju saker i en sån familj som jag inte vet så mycket om.