måndag 27 april 2020

Det lukkede København

Från Kastellet


Igår kväll var jag inne på en nätkarta över Köpenhamn; mest för att se efter om det fanns ett hotell på Bredgade som jag glömt bort. Det fanns det inte. Men Bredgade sträcker sig från Kongens Nytorv ungefär fram till Kastellet, och vid Kastellet gör gatan en sväng och då heter den plötsligt Grønningen.

Kastellet, Langelinie, galleriet vid Gothersgade, Glyptoteket, alla dessa platser som var mitt andra liv under tolv år, det är soft spots på kartan. Så glad jag var i Köpenhamn; vänskaper och kärlek, och intressanta möten: Inger Hanmann, Per Kirkeby, Palle Mikkelborg, Pia Tafdrup och min käre gamle ungdomsvän Kalle Marosi som lät mig låna hans lägenhet de första åren där, när han var bortrest. Sen bodde jag rätt ofta över hos Inger på Gammel Kongevej, och även hos Gitte på Lille Kannikestraede, ibland på de små hotellen vid Stationen, ett par gånger hos Anna och Torben i Helsingör, för att nu inte nämna den unge mannen på Parosvej långt ute på Amager. Men vi håller honom utanför detta idag.

På kartan hade man varit inne och uppdaterat platserna i det karantäniska Köpenhamn. Det är en minimalistisk dikt. Melankolisk till sitt innehåll, saklig i sin upplysning.

Det Kongelige Bibliotek. Midlertidigt lukket.
Amalienborg. Midlertidigt lukket.
Den sorte Diamant. Midlertidigt lukket
Rundetaarn: Midlertidigt lukket
Statens museum for Kunst. Midlertidigt lukket
Niels Bohr Institutet. Midlertidigt lukket
Nationalmuseum. Midlertidigt lukket
Sigurds Bar. Midlertidigt lukket
Tycho Brahe Planetarium. Midlertidigt lukket
Østre Gasværk Teater. Midlertidigt lukket
Fitness World. Midlertidigt lukket
Københavns Universitet. Midlertidigt lukket
Nyboder skole. Midlertidigt lukked
Fredriks Kirke. Midlertidigt lukked
Thorvaldsens museum. Midlertidigt lukket
Hard Rock Café. Midlertidigt lukket.
Kulturhuset Islands Brygge. Midlertidigt lukket.
Ny Carlsberg Glyptotek. Midlertidigt lukket.
Nørrebro Brygghus. Midlertidigt lukket.
Tivoli. Midleretidigt lukket.
Fhasal Thai Massage. Midlertidigt lukket
Vor Frue Kirke. Midlertidigt lukked

Men Buddha Bikes är inte stängt, inte Café Fata Morgana (såklart) och inte Grundtvigskirken.
Och där uppe på Bispebjergs kyrkogård vilar min stora kärlek i konsten: Per Kirkeby.
Tur han slapp denna skiten. Och så typiskt att Boston Consulting Group håller på och dribblar som vanligt, även i det stängda Köpenhamn. Men Kind of Blue er midlertidigt lukket.


Bild från det inre av Rundetaarn, som det ju ser ut nu, när ingen är där.
Se även tidigare text från Köpenhamn i september: Förfärliga tåg underbara människor.




lördag 25 april 2020

Lönnblom

Ute vid sjön var allt försjunket i ett milt grått ljus. Vita fåglar rörde sig oroligt mot den ljusgrå himlen; trutar, måsar, en och annan kråka. Hägern kom inte idag. Sån tur har man inte alltid.
Men folk hade börjat gå hem.

Jag satt vid sjön och såg de mörka träden på udden, de som ännu kraftsamlar för den stora utslagningen. En händelse bortom all tävlan. Mot det murriga brunsvarta avtecknade sig lönnarnas kronor, ärggröna och vida. Den största och vackraste lönnen var jag framme och hälsade på. Vi är mycket gamla vänner.

En annan gammal vän talade jag länge med, per telefon idag. Delade en del oro som ligger i tiden och en del annat som följt oss under decennier. Så gamla och trofasta vänner har man bara några. Det är strålande. Människor som förstår det mesta om varann, och kan låta resten vara.

Och i förrgår talade jag med min vän i Lappland, också det en vänskap som fyllt mer än trettio år. Det är dessa "enkla" saker som glädjer en nu: Människor som man kan lita på. Träd som slår ut. En kort och oändligt vacker bris över vattnet.
Det finns också en särskilt mild tomhet som kommer över en vid stranden av en sjö i grått väder. Ostörd av allt.

onsdag 22 april 2020

Sådan var kärleken - Yeats


We sat under an old thorn-tree 
And talked away the night, 
Told all that had been said or done 
Since first we saw the light, 
And when we talked of growing up
Knew that we’d halved a soul 
And fell the one in t’other’s arms 
That we might make it whole;

W. B. Yeats

fredag 17 april 2020

Silence - Tystnaden, filmen och jag


Det här är en delvis rörande, delvis rätt vacker historia om en både naiv, töntig, idealistisk och helt underbart festlig tid. Och Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar säger en bra grej i filmen:
"Jag vill göra musik som påminde om det allra vackraste jag upplevt, och som samtidigt kunde tala till alla".
Och det gjorde de, när det var som bäst. Man kan även här och var skymta det gracila och vackra kvinnobarn jag en gång var, och se att det var en flicka med pojktycke och stolthet.



Här är länken till filmen, den går att se ända till i höst, och är delvis en bra, om än idealiserande, skildring av en tid.

onsdag 15 april 2020

Det goda, det onda och det overkliga


Det finns en filosofisk, eller kanske rentav empirisk, tankefigur som ser ut så här: Det goda äger verklighet, i ord eller handlingar. Det onda är overkligt, skuggigt och tunt, oavsett om det bullrar för att överrösta sin tomhet. Så som Trump nu gör. Allt han "åstadkommer" är tomt, men teatern pågår, och trots att han är en jävligt dålig, vulgär skådespelare, så spelar han "president" dag ut och dag in. 

Det goda är som riktigt bröd, det onda som nån sorts urlakad variant av bröd: inte mättande, inte gott.
Det onda kan pågå länge i sin overklighet, men inför katastrofen, döden eller den verkliga verkligheten, visar det upp sin ihålighet, sin bristande förmåga till sanning: Det måste gömma sig bakom ständigt nya, mordiska, ibland folkmordiska, lögner och spel.

Och så ska man förstås läsa Kierkegaards studie av Nero: Tomheten som bränner ner en hel stad, i sin teatraliska strävan efter makt.
Och Simone Weil: Om maktens illusioner, och det neurotiska i maktens grepp om tingen: Makten urholkar sig själv tills endast det overkliga spektaklet är kvar. Då faller korthuset. Det kvantitativa kan inte hålla ihop verkligheten. Det sentimentala är inte kärlek.

fredag 10 april 2020

Dylans vemodiga mässa


Om ni känner att mycket gått förlorat, om ni mitt uppe i Covid-19-katastrofen undrar vad människor går för, om ni undrar vad de någonsin gått för, om ni tänker att det fanns en ljusare tid, att det fanns en rörelse i tiden som övergick förståndet hos de handikappade ha-människor som nu befolkar världens maktcentra, om ni undrar vilka de bästa människorna är, de som överlevde 80-talets paradigmskifte med hjärtat i behåll, om ni tänker att det fanns människor av en annan kvalitet någon gång, ett tag där i tiden, och om ni känner ett visst vemod över att så få av dem är kvar, att så få av dem ännu finns som ljus i mörkret, eller ledstjärnor i en alltmer materialistiskt sinnessjuk värld, om ni tänker att det fanns en tid....

så berättar Dylan om det, i sin långdragna litania, vemodig som fan, sann som helvete; för där finns hela skeendet vars ändprodukt vi nu bevittnar, begynnelsen till slutet, den stora grisen som landat i Vita Huset, och i generationer bakom honom, de vapenbärande reaktionärer som sköt Kennedy, och som fortsatt att skjuta sig in i maktens boningar, utklädda till politiker, eller något annat, alltid kopplat till de stora oljebolagen, de stora tidningskungarna, de undermåliga yrkespittarna och börsfittorna; de kyliga, de lögnaktiga, de fatalt kortsiktiga maktmanipulatörerna och deras alltid lika ynkliga ägandemoral, som inte är någon moral, utan bara ett djuriskt pinkande i reviret...

"Business is business, and it´s a murder most foul..."

Och därutöver: Sångerna, de om kärleken, de om friheten, de om Pussy Cat och Tom Dooley, och Cry me a river. Sångerna som alltid beledsagat hoppet och våra känslor av alltings lysande möjlighet; men som hos Dylan återkallas som en remsa av drömmar, som något tåget susat förbi, något vi önskat oss som krympts av tiden och rispats av desillusioner, men ännu lämnar en strimma kvar....



torsdag 9 april 2020

Poesi i Corona-tid: Philip Larkin


Dublinesque

Down stucco sidestreets,
Where light is pewter
And afternoon mist
Brings lights on in shops
Above race-guides and rosaries,
A funeral passes.

The hearse is ahead,
But after there follows
A troop of streetwalkers
In wide flowered hats,
Leg-of-mutton sleeves,
And ankle-length dresses.

There is an air of great friendliness,
As if they were honouring
One they were fond of;
Some caper a few steps,
Skirts held skilfully (Someone claps time),

And of great sadness also.
As they wend away
A voice is heard singing
Of Kitty, or Katy,
As if the name meant once
All love, all beauty.

tisdag 7 april 2020

Poesi för en tisdag i karantän


A Song on the End of the World 

Translated by Anthony Milosz 
 
On the day the world ends
A bee circles a clover,
A fisherman mends a glimmering net.
Happy porpoises jump in the sea,
By the rainspout young sparrows are playing
And the snake is gold-skinned as it should always be.
         
On the day the world ends
Women walk through the fields under their umbrellas,
A drunkard grows sleepy at the edge of a lawn,
Vegetable peddlers shout in the street
And a yellow-sailed boat comes nearer the island,
The voice of a violin lasts in the air
And leads into a starry night.

And those who expected lightning and thunder
Are disappointed.
And those who expected signs and archangels’ trumps
Do not believe it is happening now.
As long as the sun and the moon are above,
As long as the bumblebee visits a rose,
As long as rosy infants are born
No one believes it is happening now.

Only a white-haired old man, who would be a prophet
Yet is not a prophet, for he’s much too busy,
Repeats while he binds his tomatoes:
There will be no other end of the world,
There will be no other end of the world.

Warsaw, 1944