Badklippan

När vi inte for ut till Arkö längst ut vid kusten och när vi inte for ner till Stora Rängen, söder om Linköping, reste vi gärna upp till Skiren. Det är en liten sjö mellan stora skogar, en bit norr om Östgötaslätten, och förmodligen i ett naturområde ägt av någon herr Douglas si eller så. Men det tänkte vi aldrig på. Vi gick ner i den branta backen mellan klippor och tallar, och kom ner på stigen som doftade starkt av barr i solen. Vår hund, Bella The Golden, hade bråttom ner i vattnet, medan vi människor, maken och jag, tog av våra kläder i lugn och ro, solade en stund och lyssnade till lommen som alltid hördes där.

Det var alltså en av minst tio platser i Östergötland som vi återvände till. Sjön var klar och ren, och folktom. Det fanns inga bostäder på mils håll, och vi kunde bada nakna ogenerat. Klimatet i södra mellansverige var också lämpat för att simma från maj till september. Så det gjorde vi. Ibland tog vi oss så långt ut i sjön att det blev för mycket till och med för vår badhund. Då satt hon på stranden och ylade efter oss, som en varg efter sin flock. Ibland simmade vi alla tre, utmed stranden. Detta var de lyckliga dagarna. Länge sen nu. Men klippan finns kvar, rundad och fin, och sjön speglar dagar som är likadana som de var då. Men utan oss.