fredag 28 februari 2014

Hipp Hurra: Klas Östergren

Nu blev jag riktigt glad. Synnerligen bra val av Akademin att ta in Klas Östergren på stol nr 11.
En rikt begåvad, flödande och intelligent författare (mina adjektiv är inte så noga nu i den allmänna yran). Men han är rolig också. Har en bred fond av erfarenheter; människor, platser. Han kan dessutom - vilket jag inte tycker är så nödvändigt - skapa en intrig; personer som dyker upp i kapitel 2 återfinns i kapitel 11, och så vidare.

Klas Östergren är på många sätt en traditionell romanförfattare - ändå känns det som om han har förnyat genren. Och det enbart i kraft av sin mångsidiga personlighet och sin ton; den där lite överseende, allmänmänskliga, intet-är-mig-främmande-tonen.

Sent började jag läsa honom, sisådär en fem år sen. Gentlemen, Den sista cigaretten och några till. Läs honom gärna från nu och bakåt för så gjorde jag, och jag bara älskar den här författaren. Finns inget annat ord just nu.

Åsa Linderborg och jag fick som vi ville. Och många andra, förstås. Och så här skriver Peter Englund om dagens val där han också formulerar det som är av vikt: Klas Östergren som samhällsskildrare.

Tar in den här bitte lilla texten, från Den Blinde Argus, nov 2009:

"...Klas Östergren, som jag först nu börjat läsa. Gangster. En sträckläsarbok som jag tog mig igenom raklång på sängen en hel lördag utan tanke på något annat. Jag tycker så mycket om honom: Hans lätthet och distans, och de återkommande tecknen på medkänsla, humor och dessutom, vilket är svårt att kombinera med en så personrik roman, ett stort grepp om den yttre verkligheten; Tiden och tidsandan och fula gubbars spel i kulisserna. Läs honom; och tro föralldel inte att böcker utan intrig, utan cliffhangers, utan feeling, utan metaforer, utan, utan, utan, med nödvändighet är av finare slag".

torsdag 27 februari 2014

Man Ray Missförstådd


Man Ray, Misunderstood, 1938


Är inte den här bilden ovan alldeles oemotståndlig? Vadå missförstådd? Är inte alla konstnärer/författare missförstådda, sedda över axeln, molande i sin bittersöta genialitet? Men tidens tand läker alla sår. Och Man Ray ställs ut på Millesgården i Stockholm t.o.m. 8:e juni. Vi ska gå och se och berätta mer. Här nedan Man Ray och en annan man som ser lika coco banana ut: Salvador Dali.

Paris, 1934

onsdag 26 februari 2014

Pete Seeger i god form



Efter Pete Seegers död har man här och var hört lite för mycket av och om hans mest utdaterade låt: Little Boxes. Men häromdan hörde jag i radio, tack vare Kalejdoskop och Emeli Jeremias, den här låten - som förklarar en del av Seegers betydelse som sångare. Budskapet är rakt: Anti-war.  Det totala kriget USA förde i Vietnam varade i tjugo år. Det dödade minst 1.700.000 människor, varav 59.000 var amerikaner. Seegers sång kopplar förbrytelserna i Vietnam till krigsdomstolen i Nürnberg.

Musiken och kompet och framförandet är som gjort för en tidig efterföljare, Bob Dylan. Snarlik den mycket längre låten "A hard rain´s a gonna fall", också den anti-war. Det finns en sann förtvivlan i det det här. Hur skulle det annars låta. Texten till Dylans låt finns här. Året är 1963, det år vi började lyssna på honom. Och här finns en inspelning. Rätt sorts aggression sitter!


And a little love goes a long way. 


tisdag 25 februari 2014

Skammen i vården

Skam går på torra land idag igen; när vi får veta att unga kvinnors förlossningar påskyndas så att de allt oftare får sprickor i underlivet. Än en gång har casha-in-sjukvården misslyckats och det är dags för alla partier att inse det. Just i det här fallet gäller det en allvarsam kvinnofråga. Men lika ofta en barnfråga, en äldrefråga, en skolfråga. Är vi tillräckligt trötta på de här rapporterna nu för att helt avstyra riskkapitalvård som äter skattepengar som borde gå till något bättre än skatteparadis? Och därmed slussa tillbaka skattepengar där de behövs? Bland annat i förlossningsvården. För att förtydliga: Graviditet och förlossning är ingen sjukdom, om man inte gör det till det.

Om vi levat i början av 1900-talet hade riskkapitalet placerat sina pengar i vapenindustrin. Men vi har inte så många krig i Europa idag. Så man placerar i sjukhus, skolor, vårdhem. Hur naiv måste man vara för att tro att etiken i dessa företag passar för vården? Ett av de större har lagt under sig en hel del av mammografi-verksamheten i Norden. Bara att casha in. Alla ska ha mammografi. Money makes the world go around. (Minelli &Grey)

Jag har själv erfarenhet av aktieägare-sjukhus. Allt skulle gå som på löpande band, en stor magundersökning som gör mera ont ju mer bråttom man har. När jag reste mig upp för att klä på mig rann det vatten ur mig. Fick resa hem med blöta underbyxor och långbyxor, vågade inte ta en taxi eftersom jag var kräkfärdig. Fick en ursäkt av läkaren i stil med den vanliga kommunikationsideologin. "Oj, där gjorde vi visst lite fel".  Jag skulle föredra att de lät folk gå hem med torra byxor i stället för att tänka på sina ägare, och skattesmita till Cayman Islands. Vad kostar det?

Men take a look on the bright side of Life. Nu kommer ljuset. Idag såg jag två doppingar som putsade fjäder vid badplatsen. Ljuvligt. Hörde en envis och stark bofink, samt koltrastens drill för första gången i år. På Torö, söder om Stockholm, kan man möta mindre sångsvanar. Om man är så lagd. 




måndag 24 februari 2014

Äldreomsorg eller Rikemansborg?

Skam går på torra land, tänker jag, efter att ha sett reportaget om hur hemtjänstpersonal i Västerås inte ens hinner hälsa på de gamla, hur deras löner skurits ner till förmån för en omänsklig logistik. 3 min för goddag till Alma borttaget. Varje städmoment pressat till det yttersta. Till förmån för vad?

Ja, bland annat till förmån för att de mycket rika, i sina borgliknande villor i Djursholm och sina paradvåningar på Strandvägen, ska få fyra av sina åtta rum städade av skattebetalare. Borgs politik för borgare i Rikemansborgar. Det är nästan en för bra associationskedja. Men den är sann.

Den som lider av sjukdom eller ålder ska prövas och omprövas i ett system som tar allt mer tid från gamla och sjuka. Den som vill få åtta rum städade till priset av fyra tarvar ingen prövning. Det är samhällsekonomi, bästa läsare. Tänk grundligt på det innan ni bestämmer vad ni ska rösta på nästa gång.

Jag är inte här för att presentera siffrorna. Det kan man hitta på andra ställen. Ekonomi-och-politik-bloggar och tidningar. Men jag fattar inte vilka som vill leva i ett samhälle där busschaufförens, lärarens, sjuksköterskans och veterinärens skatter ska betala för de redan rikas villastädningar. Sjukt! En idé av storborgare för storborgare. Själv är jag inte ens småborgerlig. Men jag vill - som alla andra - ha den äldreomsorg jag behöver när det är dags. Utan en regering som sneglar på sina kompisars lyxbehov i Täby, Danderyd, Lidingö och Östermalm.

Och ska vi snacka entreprenörer och småföretagande, vilket alliansen älskar mest i världen, och snart nog gör även Löfvén det - då kan vi prata om en kedja av goda firmor och god arbetsetik för den vård och omsorg Sverige behöver framöver. Vi har fått nog av rofferiet från de små till de stora.

----------------------------------------------

Här en kort krönika av Lena Sommestad som tangerar inlägget ovan.Och här en krönika av Torun Carrfors om hemtjänst som en jämlikhetsfråga.

söndag 23 februari 2014

Herakleitos


Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.


(Fragment, Herakleitos).


torsdag 20 februari 2014

Joyce Carol Oates igen

Börjar läsa Joyce Carol Oates igen. Det var vi som var Mulvaneys.
Blir inte klok på den här författaren, som jag instinktivt tycker om, för hennes hållning, till människor och samhälle och känslornas vågspel. Hon är bra. Men riktigt dålig också.

Nu ska hon porträttera den här familjen. Och hon lägger minst fyra, fem inledande kapitel på att "levandegöra" (som det heter) deras omgivningar; platsen, gården, träden, släkten, individers förgreningar. Det är som om hon tror att vi kan se deras topografiska karta. Jag ser inte den. För jag har så bråttom. Lika bråttom som jag tycker att hon har, när hon pladdrar på om familjens alla detaljer. Mammans intresse för antikviteter, djuren runt omkring dem, hundarna, hur det ser ut i trappen, att det inte är riktigt rent. Allt det där som kan skapa en atmosfär. Och gör det också. Men det är för mycket. Hon vill ge oss det myller, som de flesta större familjer lever i, men hon gör det en smula mekaniskt: Så här går det till, liksom. Myllrandet.

Ändå respekterar jag henne: Att hennes karaktärer och deras spelplan så ofta påminner om klassiska tragedier; Någon blir utsatt för något som förstör allt omkring dem. Här är det en ung syster som blir våldtagen. Oates ser människan i nätet av omständigheternas makt, och därmed också samhällets makt. Och jag vet förstås redan nu hur åt helvete det kommer att gå för Mulvaneys. Men jag ska läsa mig fram till punkten där de kanske tar sig samman igen, hittar en utgång.

Joyce Carol Oates är - i motsats till mycket amerikansk kultlitteratur - en moralisk författare. Hon har en kompassros. Men jag konstaterar om igen hur ojämn hon är. Den briljanta svarta komiken i Vad jag levde för samsas med Svart flicka, vit flicka, medioker, och den präktiga Marilynboken, som aldrig betog mig, och den sorgsna kyliga Gör med mig vad du vill, och så vidare. Man förstår att Nobelpriset är out of reach. Men grejen är; det spelar ingen roll, när en författare har en kärna man tror på. Visst önskar jag ofta att hon var mindre pratig, det har jag önskat mig med Doris Lessing också, ingen av dem är minimalister, och de är inte heller så skickliga på att skapa ett vitalt flöde, som tex Henry Miller var, eller Norman Mailer, not to mention Virginia Woolf. Men de har en kvinnlig erfarenhet, en blick, ett djup - som inte finns hos många andra - och de speglar en tid, en historisk-social mentalitet, med träffsäker skärpa.

Således - jag vet hundra författare som har en coolare stil än Oates - men har de lika mycket att berätta, är de lika brinnande i anden? Vet inte. Men jag önskar att hon strök lite mer, och skrev aningens mindre bullrigt. Kanske har hon bara lite för lätt för sig.

onsdag 19 februari 2014

Rymdens ros - Valentinernebulosan

Ett av tusen gigantiska och sublima rymdfenomen; den här nebulosan kallas av några mer romantiska astronomer för Valentinerrose. Se mer här. Jag har den som bakgrund på min laptop, och i motsats till alla mina vackra naturbilder från fjäll, hav och öar, så får inte den här bilden mig att längta någonstans. Jag är ju redan där - ute. Vi alla - är där. Nedan en mer "hemtam" galax, som inte är så dum den heller.

Man får tacka NASA och Hubbleteleskopet för mycket. Men det var nog tur att jag inte blev astronom; vet inte om jag någonsin gått hem för att äta, städa, skriva, dansa, måla - då. Jag tycker om den stora världen, och den lilla i den. Och i samband med det vill jag länka till en text som Bengt O. skrev om Harry Martinsson, mer specifikt om Aniara. En kritik av kritiken. Som ju ibland har alldeles för små perspektiv.

-----------------------------------------------------------------------------------

Credit to: T.A. Rector (University of Alaska Anchorage) and H. Schweiker (WIYN and NOAO/AURA/NSF) för bilden av Valentinernebulosan.

tisdag 18 februari 2014

Det bästa är gott nog: Janine Jansen och Tjajkovskij

Peter Tjajkovskij: Violinkonsert D-dur. Solist: Janine Jansen, violin, spelar med tyska radions symfoniorkester.



Och för den som pallar ännu mer virtuositet samma kväll finns tredje satsen här.

måndag 17 februari 2014

I min lilla, lilla värld av blommor

Igår när vi var ute och gick i 25 gram sol, upptäckte vi att massor med vintergäck stod i knopp vid en husvägg. Troligen nytt rekord?

Här hemma står blommorna på rad på i fönstren, en rödrosa orkidé, en binge pärlhyacinter, en korallröd ranunkel, som längtar ut, och tre kallrosa tulpaner på lök. Som sagt, jag gillar växter som visar att de växer, inte de där stillastående hårdbladiga typerna, svärmorstunga och sånt.

Ja, det var bara det just nu. Känner mig uppmuntrad av blommor i en liten kaskad mot tre månaders gråväder som fond. De har också den fördelen att de inte pratar för mycket när man sitter och skriver, som jag nu. Fast egentligen stryker jag mest. 20 Word-sidor på två kvällar. Vackert så. Nu sjunger vi om blommorna, si så här från 1944. Och idag var det riktig sol, och utan tvekan blå himmel. Samt gröna knoppar på syrenerna. Hej o hå, vårvinter! 

Bild: Susanne Tupy. Tala om hur jag ska vända på den! Det är vintergäcken, just så.

söndag 16 februari 2014

Ett hjärta till Åsa Avdic

Hennes intervjuer är rättframma och hennes frågor raka. Inte utan vänlighet ser hon den illa behandlade eller den illa behandlande stadigt i ögonen. Frågar på, frågar vidare, in i det obekväma.
Jag har aldrig intresserat mig särskilt för konsumentfrågor, men Åsa Avdic kan hålla mig kvar framför teven för att det hon gör är bra journalistik. Jag är övertygad om att hon skulle kunna intervjua Assad eller Cameron, Borg eller Lööf, ständige sekreteraren, kungen eller Löfvén, med samma omsorg om sakfrågorna.


Nu är hon alltså programledare i "Plus", och reser omkring i landet för att uppsöka folk som fått sin häst dåligt behandlad av klumpig veterinär, eller som inte får ut en rättmätig försäkring efter en bilolycka. Hon gör det med värme och värdighet. Jag anar ett samhällsintresse som ligger i botten och gör att varje liten grej får ett anslag av väsentlighet. Även detta är rättvisefrågor.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

PS: Ett hjärta är alltid mest värt när det kommer lite sinkat, efter att alla andra gjort sitt under trycket av ett enda datum.
Mer om Åsa Avdics arbete kan man läsa i senaste numret av Journalisten, men intervjun finns tyvärr inte i nätupplagan.

lördag 15 februari 2014

Mira Stolpe Törneman sjunger



Min smarta och vänliga guddotter, som jag är så stolt över, nu i San Francisco för studier, kan höras på Soundcloud.





fredag 14 februari 2014

Hamburgerpartiet Moderaterna

Hörde på Spanarna idag. Inte så intressant. Men Per Naroskin var som vanligt inne på väsentligheter, samtidigt som han tappade bort dem lite grann i sin lust att vara kul. Han berättade - apropå yttrandefrihet - att Hamburgerkedjan Max har uppmanat sina anställda att rösta på alliansen; "för annars ska ni få se hur det blir här, med höjd restaurangmoms".

"Är ni det femte allianspartiet?" frågade en trött kund. 

Jag ser framför mig ett helt samhälle baserat på särintressen. Rösta på X för då slipper du trängselskatten. Rösta på H för då får du lån hur lätt som helst. Rösta på O, då kan du bosätta dig på orter där du inte har något att göra, men gärna vill äga en lägenhet. Typ Strandvägen i Stockholm, där jag varje kväll på vintern ser att högst 25 procent av de boende är hemma.

Rösta på B, för då får alla korna bidrag. Rösta på R, så de giriga tar all plats i samhället. Rösta på K för då får endast svenska barn subventionerad tandvård. Rösta på G som i Gabi, för då kommer alla människor att få det bra utom de dumma. Und so weiter. Men värst ändå är nog tanken - och den är inte så lite amerikansk - att stora privata korporationer ska kunna skuffa sina anställda hit och dit, i linje med sitt enda särintresse: Lägre skatt för de redan rika. Massor med avdrag. Atlas Copco och Securitas nolltaxerar. Ja, så mycket som var tredje svenskt storföretag nolltaxerar, enligt Dagens Industri. Och några kan bli populära, genom förflyttning av nolltaxerade pengar till välgörande ändamål. Mest förflyttas dock pengarna till skalbolag i den egna koncernen.

Man säger att kongressen i USA nu domineras av miljonärer. Men även Kinas ex-maoister har lärt sig hur bluffsamhället fungerar. Besluten lär bli därefter. Så att: Hej Plutokratin, hej då demokratin! Det är en förskjutning av samhällsmakten vi talar om. Den väger tyngre än snabbmat i plastförpackning.


torsdag 13 februari 2014

Jag bara bjuder asså...

...men det är andra som gör storverket, med Dag Wiréns stråkkvartett nr 2, ännu en av trehundratusen anledningar att söka sig allt längre in i musiken och i allt vidare cirklar. Varsågoda! Länk här.

Och mer om Dag Wirén finns att läsa här. Och tänk - som av en händelse var en av min pappas filmer kompade av Wiréns musik; En lektion i kärlek>>>>.

onsdag 12 februari 2014

Monbiot om vår futila brist på frihet

"Had our ancestors been asked to predict what would happen in an age of widespread prosperity in which most religious and cultural proscriptions had lost their power, how many would have guessed that our favourite activities would not be fiery political meetings, masked orgies, philosophical debates, hunting wild boar or surfing monstrous waves but shopping and watching other people pretending to enjoy themselves? How many would have foreseen a national conversation – in public and in private – that revolves around the three Rs: renovation, recipes and resorts? How many would have guessed that people possessed of unimaginable wealth and leisure and liberty would spend their time shopping for onion goggles and wheatgrass juicers? Man was born free, and he is everywhere in chainstores."

Läs hela artikeln från The Guardian här. Den handlar om det gamla vanliga: Att sälja sin själ för en grynvälling. Fast grynvällingen är rökfärgad och dold bakom dimridåer av artificiell reklam för ett tomt liv.



Eller, som Jonathan Franzen beskrev det, i Freedom:

Walter and Patty were the young pioneers of Ramsey Hill—the first college grads to buy a house on Barrier Street (...). They paid nothing for their Victorian and then killed themselves for ten years renovating it.

Bild från Unhappy Hipsters.

tisdag 11 februari 2014

Mannen som är Gud

Jag vet inte om jag har rätt i det här, man kan bara gissa - eller tro. Men den här mannen måste vara Gud. Han har visa ögon, grått hår, en lugn och samlad stil, medmänsklighet, koncentration, humor. Han räddar liv.

Han heter Edward Kiely och är kirurg på Great Ormond Street Hospitals barnavdelning i London, där han bland annat lyckosamt särat på två siamesiska tvillingar "their lives were never in danger", och opererat mängder med svåra cancerfall. Han går in och ut i samtalen med människor på det sätt jag föreställer mig att Gud gör; kortfattat, koncist, inget svammel, ingen sentimentalitet, djupt allvar och medkänsla.

Om man råkar ha en dag när man mist hoppet om mänskligheten, och ser utvecklingen gå tillbaka till apstadiet och den ohöljda vulgaritetens egenintresse, så kan man dämpa sin dystopi genom att höra på den här mannen, i arbete.

BBC filmade honom, och andra i hans team, i en serie om Great Ormonds Street Hospital 2010. Jag såg den då, men såg om den nu igen. Gud har inte blivit en dag äldre. Fast han är en bra bit över 70 nu. Och precis som alla som älskar sitt arbete och/eller har ett kall, fortsätter han så länge handen inte darrar. Nu vet vi vad som är Medicinmannens mening: Barmhärtighet och intelligens. Note to Fascistoida Samlingspartiet: Det är till detta och liknande miljonerna bör gå, inte till Arenor och skattesänkningar för de redan rika. Gud håller med mig. Reprisen om Great Ormond Street Hospital kan ni se här. Fler avsnitt följer.

Motsatsen: I Sverige 2014 placerar man barn i fosterhem, utan insyn, på grund av Marknadsaktörernas behov av att tjäna miljoner på utsatta barn. Ingen kontroll, ingen kompetens, bara små barn som forslas in i ovissa omständigheter, och hanteras som styckegods av privata firmor. Hur fult kan det bli innan vi motar helvetet i grind?
 

måndag 10 februari 2014

Kinesisk erotisk poesi (2)

Between the sheets

One was languid and newly aroused,                                              
The other was fire and bursting with passion.
She was parched firewood to his heat,
Drenched in his lightning, a firestorm kindled in
         her body.
For the neighbors´ears they cared not a jot,
Happily secure behind locked doors.
What need for go-betweens and ceremony
Now flesh to flesh was joined?
Like water to a thirsty traveler, their release;
Their love-game ended, a dead soul was reborn.



Ling Mengchu (1580-1644)
Övers: John Scott and Graham Martin

Tidigare inlägg här.

Bild: Tecknet för eld. 

 

lördag 8 februari 2014

Arvstvist som serie

Ny svensk serie "Tjockare än vatten" , går på måndagar. Jag såg första avsnittet och tyckte att där fanns en viss puls, en dokumentärisk snabbhet, och tillräckligt komplicerade dramatiska vändningar. Andra avsnittet var so-so, eftersom det handlade mycket om att lägga ut nycklarna till familjära celler där problem uppstår eller har uppstått. Man anar hur familjeproblem repriseras. Någon dör, någon sviker, någon tar kontroll över arvet, någon är mer girig än de andra. Somliga har inget samvete alls. Här och var finns en liten psykopat som njuter av att ta makten. Arv är sällan rättvisemärkta. Men märkta är de. 

Det är något sorgligt med att släktblod, ”tjockare än vatten”, alltid förmår att fascinera. Det är som all världens freudianska Oidipuskomplex, syskonavund, manipulationer och kompensatoriska habegär, florerar som bäst i familjer, och – förstås – maffiafamiljer. Det finns alltid någon som tänkt ut i förväg vad som bör göras, för en själv eller för barnen, och det blir väldigt ofta fel. Det finns alltid någon som kastat snikna blickar på den gemensamma egendomen; kusiner som vill driva ut andra kusiner, ingifta släktingar som aldrig gjort annat än skott sig på en familj. 

Så ynkligt, så sorgligt, och så gammalt som Moliéres Den Girige, Köpmannen i Venedig eller brödrakampen i Lång dags färd mot natt. Inte för att jag jämför ”Tjockare än vatten” med O´Neill. Inte i närheten. Men den här serien är ändå tillräcklig bra för att hålla intresset vid liv. Så även skådespelarna. Tredje avsnittet nu på måndag.


torsdag 6 februari 2014

Hjälp: Dator med dålig prestanda

Vänner, läsare, ingenjörer, IT-killar, kollaboratörer, meditatörer, vintersportare, orienterare, vinkännare, multimediakonstnärer, tekniker (inte minst): VAD GÖR MAN när man ideligen får upp budskapet "Din dators prestanda är dålig" ???

Jag får upp det flera gånger om dagen och vågar inte klicka på någonting. Har försökt rensa datorn på onödigt material och gamla cookies. Och enligt datorns egen uppgift har jag gott om utrymme kvar. Så vad är problemet?

Svara den som kan! Inte den som gissar. Hej!

(Bild: Salvador Dali)

tisdag 4 februari 2014

Nymfomanist, va trist!

Jaha ja. Så har Lars von Triers stora "epos" om sexualiteten nått ut i Europa. Reaktionerna har varit skilda, från: Nejhuochuschanemej (omodernt), till: Det är ju så där sexualiteten är liksom, (modernt).
Kerstin Gezelius i DN - för övrigt en utmärkt filmkritiker - hör till försvararna, men som vanligt blandar hon in sina egna sexuella preferenser i tolkningen av den hårt arbetande nymfomanen: "Joe följer varje sexuell impuls direkt, innan den hinner förgiftas eller förskönas av någon längtan, nostalgi eller romantik. Hon köper grisen i säcken utan att tveka. Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den – utan för vad hon kan upptäcka om sig själv".

"Köpa grisen i säcken" - och "vara beredd att dö för den", är en rätt kontaminerad liknelse och låter i mina öron som självdestruktion på sexuell nivå. Triers film tycks också (jag har inte sett den än) mer handla om lidande än om lust. En pornografisk besatthet som kan ha föresvävat Mauriac när han skrev: "Människan är korsfäst på sin sexualitet". Det tror jag egentligen är von Triers röda tråd, kanske rentav grisen i säcken, som han brukar plocka fram: En mytologisering av det moderna levernet, där sexualiteten blivit ersatz för religion, och kräver både ritualisering och offer.

Joe, nymfomanen i hans film, är beredd att offra allt för en sorts superorgasm hon längtat efter sen tolv års ålder. Även det verkar synonymt med frälsning, omvändelse, extas. För denna frälsning går hon ut hårt, jobbar som en slav, underkastar sig alla möjliga sexuella hårdheter, som mixar adrenalinkickar, riskbeteende och hardcoresex till en riktigt häftig drog.

Jag ska inte moralisera vare sig över filmen eller huvudpersonens beteende. Men inte heller idealisera, det vore befängt. Ingen kommer hem till en gammal man för att vila ut med en kropp full av blåmärken, som sas har förverkligat sig själv. I filmen går Joe i gruppterapi och lär sig kalla sin nymfomani för sexmissbruk. Men de intressanta teman som von Trier väver in i glappet mellan själ och kropp, mellan medvetande och dragningen till medvetslöshet, mellan klarheten och skiten, är nog så allmänmänskliga. Skulle jag tro.

Själv har jag den erfarenheten att orgasmer och allt annat är bäst med den man älskar. Men jag har haft en bekant som inte kunnat låta en karl gå förbi huset, utan att...och jag har undrat hur hon tar det. Efteråt. Är det som det där tomma hålet som måste ha en till och en till, men vars tomhet aldrig fylls - som i filmen?

Nu är det här förstås vare sig en feministisk eller allvetande film, men mer av svarta djup och filosofiska reflexioner, har jag fattat. Jag ska se den, men skulle gärna avstå den andra halvan, som innehåller det som finns på internet. Och vad beträffar diskussionen, med exemplet Gezelius ovan, kan man undra över motsättningen mellan sexuellt riskbeteende och feministiska sexkontrakt. Komplicerat. "Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den".

Det finns förstås ingen gyllene medelväg i sexualiteten. Men drugaddicts, sexaddicts - they all go, "not with a bang, but a whimper". Och det gör förstås vi andra med, tids nog.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Citatet ur T.S. Eliots The hollow men.
Länk till Gezelius i DN.
Mer om von Trier, Antichrist, här på min blogg.


måndag 3 februari 2014

Still in love with Paul Desmond

Mer av bästa sortens jazz; som sjunger milt, ofta melankoliskt. Geniala fraseringar som följer andningen och gör altsaxen till ett av de mest sensuella instrumenten. I rätt händer.





 

Har varit ute och gått i dimman. Isen som låg för en vecka sen, nu sjunken, ovanpå ligger en månstensfärgad vattenyta som speglar skogshöjderna. Vackert. Nu åter till mitt pensum; skriva 3 timmar. Paul Desmond i öronen när jag pausar. Das ewig Männliche zieht uns an.
Någon skrev på en jazz-site att enda felet med Paul Desmond är att hans solon ofta var för korta. Håller med. Det fanns en blyghet hos den här mannen - märker man på videoinspelningar - som kanske bara gjorde honom än mer älskvärd. I alla fall, han kan konsten att hålla igen. Länkar till en omistlig inspelning av Take Ten, med Jim Hall quartet.


söndag 2 februari 2014

Lite skoj för er andra

Med gamla riktigt bra dixieland-musiker. Notera Mezz Mezzrov på klarinett. Blues in disguise. Ha så kul! Medan jag går i kyrkan och hör på Benjamin Britten. A Ceremony of Carols. Fint det med.



Och här en liten del av det jag hörde idag, till min fröjd, med St Matteus ungdomskör. Inspelningen nedan med gosskör från Novgorod.