Finaste musiken: Antonin Dvořák

Den store Julian Bream är död

Han är en av de gitarrister jag fäst mig allra mest vid - och det kom rätt sent i livet. Julian Bream är pånken som växte upp med en konstnärlig pappa, musiker och tecknare. Det sägs att han låg under pianot och var alldeles till sig redan som treåring, när pappan spelade.
Sedan följer den "vanliga" storyn. Han får ett instrument, han lyssnar på de stora, i Julian Breams fall många av de stora inom jazzen. Jag kan undra om det är det som får hans klassiska gitarrspel att svänga lite mer än andras. Man kan ibland föredra en riktigt torr Tarrega, ungefär som ett riktigt torrt vin, men när Julian spelar Tarrega kommer det in mer av feeling, mer av det känslosamma, mänskliga. I love it.
Julian Bream dog helt stilla i sitt hem, han blev 87 år. Lyssna nu, kiddos!




Julian Bream 15 juli 1933 - 14 Augusti 2020.

Mahler - igen

Radion bjuder mig på allt under denna magra tid. Ikväll Gustav Mahlers första symfoni. Jag blev nästan lika hänförd som när jag hörde Sjostakovitj 7:e häromkvällen. Men så olika.

Mahlers etta är cool och lekfull, liksom nästan ansvarslöst påhittig. Vandrar mellan den välbekanta barnsliga Broder-Jakob-visan och dramatiska sättningar med mycket brass. Man ska bara hänga på, som med livet. Här finns knappt någonting att tolka - inga stora underliggande problem som hos Sjostakovitj eller Sibelius - mest en massa infall och experiment med själva musikaliteten. Så glad att jag hörde denna konsert live en gång i Gustav Vasa kyrka, under en period när jag gick på ovanligt mycket klassiska konserter. Nu får man avstå det ett tag.

Just därför så oerhört tacksam för Sveriges radio - leve Public Service! - och det geniala utbudet av inspelningar från världens alla hörn. (Denna var från Göteborg och inget ont om Göteborg, men kanske inte den allra bästa inspelning av ettan jag hört. Lite osynkad i rytmiken i andra satsen, sen tog det sig). Denna konsert ligger kvar på P 2 där alla Corona-instängda svenskar kan höra den. Grattis är gratis! Här är länken.

Prokofjev var det ju

Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.

(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).

Cecilia Bartoli - den gudomliga

Eftersom jag inte är nån fan av opera missar jag ofta sångare som hörs mest i den kategorin. Därför har jag inte förrän idag fattat Cecilia Bartolis storhet. (Min svåger som älskar opera har naturligtvis fattat för länge sen). Men just idag fick jag alltså den där konstnärliga chocken som bara uppstår ibland, när någonting är otroligt bra. Cecilia Bartoli sjöng Giovanni Antoninis "Mancare Dio Mi Sento", tidigare i världen ofta sjungen av kastratsångare. Man tackar att det var hon idag.

Begeistringen var stor, lyfte till taket och vidare: Denna människa har fullständig kontroll över sitt instrument; det känns som om hela orkestern får rätta sig efter hennes rytm, som i det här fallet var lugn, djup och bärig i varenda ton. Gudomligt vackert. Och urkvinnligt. Sång bär ofta fram detta - det mest kvinnliga och det mest manliga. Man behöver bara höra att det finns, trots all relativisering av könens olikheter. Det manliga, som naturligtvis inte har ett dugg med att lyfta vikter att göra, och det kvinnliga som har ett helt annat djup än att vattna blommor och måla naglarna. Basar och sopraner, tenor och alt, variabler med underbar spännvidd.

Cecilia Bartoli bär sin röst över djupen. Här finns en inspelning från Youtube. Nämnda sång ligger cirka 10 min in.

What happens to the heart

 
Att han kan göra så mycket av så lite, och så lite av så mycket. Av allt det där som händer - med ens hjärta.

Jag blir på något sätt lugn - av Leonard Cohen.

Och så - hans ansikte: Ung, vacker och sorgsen, gammal, stilig och gladare. Vilket är bäst? Jag tror det senare. För alla inblandade, i vad som händer med Hjärtat.
                                                                   
                                                                    ***

Men sen - om man läser hans sångtexter, och ser ett par intervjuer från tidigare år, märker man det där draget som är så typiskt för intellektuella män; att han alltid måste distansera sig. Att han gör små paradoxala volter i förhållande till kärleken, som "who´s kidding who". Eller, i en annan sång där hans käresta måste vänta, för att han är där uppe i huset "waiting for the miracle to come". Och hans mirakel är inte kärleken, utan snarare dikten och sången.

Lite glad då att jag träffat x antal män, begåvade och intellektuella, som kunde lägga ner det där försvaret. Samtidigt så finns det ju från min sida max förståelse för folk, både män och kvinnor, som måste stänga in sig, undvika telefoner, internet och premiärer, för att själva skapandet är viktigare. Och ibland viktigare än de närmaste. Så bara är det.

Nu får ni sångtexten till What happens to the heart. Den, och andra sånger från den av Cohens son posthumt utgivna, "Thank´s for the dance" finns här och på fler videos på You Tube.  (Vi ursäktar att videon är lite kitschig).
Och här finns en intervju med Adam Cohen, som tillsammans med sina vänner, bl.a den eminente producenten och musikern Daniel Lanois, sammanställde sin pappas sista album.



I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ reading Marx
Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There's a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
And the women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
So I've come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets

I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guard
So I never had to witness
What happens to the heart

I should have seen it coming
You could say I wrote the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple

Adam Cohen med sin pappa

But I never liked the part
It ain't pretty, it ain't subtle
What happens to the heart

Now the angel's got a fiddle
And the devil's got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I've opened every window
But the house, the house is dark
Just say Uncle, then it's simple
What happens to the heart

I was always working steady

Cohen och Joni Mitchell 1967

But I never called it art
The slaves were there already
The singers chained and charred
Now the arc of justice bending
And the injured soon to march
I lost my job defending
What happens to the heart

I studied with this beggar
He was filthy he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar blessing
What happens to the heart

Cohen med vänner, Hydra, 1960-tal.

I was always working steady
But I never called it art
I could lift, but nothing heavy
Almost lost my union card
I was handy with a rifle
My father's .303
We fought for something final
Not the right to disagree

Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

June 24, 2016 

Idag: Sergej Rachmaninov

Sergej Rachmaninov som ung, med sin hund och en bok

Jag har en plan, rätt lös, men jag vill lära mig "allt" om Rachmaninov. I och med Symfoniska danser, op 45, har han fångat mig med sin musik; sin rika eleganta orkestrering, klangvärlden, de folkviseenkla sångliga momenten. Han kan måla både det ljust melodiösa, oskuldsfulla i människolivet, dess melankoliska längtan och dess bullrande stampande kamp. Han skriver romantiska och rytmiska sånger på horisontalen som laddas upp med expressiva tvärslag från brass och puka. Det viktiga är att det dramatiska och sorgliga får vara med. Bara så kan det fånga in både hans tid, och min, eller rättare sagt vår.

Det är stora problem i luften, man behärskar dem inte med ett reklammässigt: Ha en bra dag! (för att nu inte tala om politiska utspel med tummen upp). Inte heller får det riktigt plats hos vissa lättare (trots det älskvärda) tonsättare. Men hos Rachmaninov finns människolivets hela spektrum och motsättningar integrerade. Man hör både mörkret och ljuset, det tunga och det alla vackraste. I Opus 45 blir den lågmälda dansen sakta vildare och vildare, i andra satsen fräckt arrangerad med blåsarna, trumpeter, saxofon, fagotter. Därtill klockspel och pukor. Man anar ett det är ett formidabelt svårdirigerat stycke.

Sista satsen är återigen mer svepande känslosam - rysk, tänker man - innan man uppfattar det stoiska draget, toner som följer en stramt upprätthållen struktur kring verkets obändighet, som både kämpar och överraskar och så plötsligt  - kabang! - har hörbart kul i sin uppfinningsrikedom: Så vill jag se Rachmaninov, och särskilt detta stycke. 

Här en respekterad inspelning med dirigenten Kirill Kondrashin och Moskvas symfoniorkester från 1963. För er som kan dela min begeistring så finns, så här nära alla själars dag, även en inspelning av De dödas ö, med Stockholmsfilharmonikerna, under Andrew Davis ledning. Men börja med den första, som är hans sista stora.

Förfärliga tåg, underbara människor

Jag reste alltså iväg till Köpenhamn med nattåget. Svindyr första klass egen kupé. Vagnen var den sista i ett jättelångt tåg, jag i den sista kupén. En konstant gungande, skramlande, ljudlig färd tog vid. Jag hade glömt mina öronproppar. Sov inte en blund. Kom fram till Köpenhamn, åt frukost, sov sex timmar på hotellet. Gik så ud på byen. Det regnede och regnede och regnede og det var mørkt alle stæder, i alle retninger. Men - så charmerende.

Gjorde en kort promenad till Rådhusplatsen. Varför har Köpenhamn ett så flott rådhus i tegel och med torn, och vi i Stockholm har ett urtråkigt pretentiöst? Varför är deras slott och börshus och kyrkor så mycket roligare? Som om de alltid haft mer fantasibegåvade arkitekter än vi?

Åt en sen middag på en italiensk restaurang där kyparen var en tung pojke från Kroatien. Jag har aldrig sett en kypare sätta ner varje steg med sådan tyngd mot jorden och så lugna rörelser. Han berättade att han kom från Zagreb och tog mig i hand för att jag också varit där. Jag frågade om han ofta reste tillbaka. Ja, när jag har råd, sa han. Livet, som det är, för människorna.
Sen åt jag den goda fisksoppan toppad med havskräfta och jätteräkor med mera. Vitt vin. En sexa Chivas. Den enda gudomliga drycken.

Och ännu en dag följde, med sol på Glyptotekets takterass, vid utsikt, och den stora Bonnard-utställningen i sju salar under. (Men det ska jag berätta mer om senare).
Det fina med att resa ensam är att man blir intresserad av andra än sitt resesällskap. Små skraltiga tanter från Tyskland. Unga män som druckit för mycket öl. Den vackra indiskan som absolut ville ta en selfie med mig (detta är mig djupt främmande, men vad gör man inte?) Den ursnygge amerikanen från Kentucky utanför Glyptoteket på en soffa där han väntade på sin fru. Servitrisen på caféet som blev jätteglad för att jag sa att hon gick på lika lätta snabba fötter som Gena Rowlands.
Och i pausen på Daniel-Hope-konserten kom jag i samtal med en kvinna av den gamla fina borgerliga sorten som också är Köpenhamnsk. Vi delade intressen, konst, musik och så vidare. Hon var förnämligt lugn och vänlig och vi skildes vid utgången utan vidare åtbörder. Inga selfies.

Någon dag senare var det hemresa. Efter en del trassel med dysfunktionella hissar och rulltrappor når jag den mest avlägsna perrongen på Hovedbangården. I kupén där jag landar lägger jag märke till en ung man som ser spansk ut. Vi växlar ett par ord, och sen frågar han om han kan komma och sitta bredvid mig.
Det blir ett intensivt samtal. En rörande öppenhet från hans sida. Efter en stunds samtal tar han min ena hand. Han vill verkligen hålla i den. Detta gör mig en smula förlägen, men de är ju så raska, unga män. Jag värmer hans fingrar en stund och sen säger jag, men nu får du ta och släppa handen. Senare förklarar han att han är "lite impulsiv".

Den spanska Velasquez-mannen, med det svarta skägget, visar sig vara en kurd från Syrien. En av de som flydde och kom hit 2015. Han har en syster i Hässleholm, en mamma nånstans, och en syster i Tyskland, som han just besökt. Han talar god svenska (lär er gärna kurdiska på fyra år). Han ska läsa till elektriker. Han har uppehållstillstånd och hoppas att han får stanna.
Jag säger det jag menar: Såklart ska du få stanna.

Han har hamnat vid svenska ostkusten, och detta är han mycket glad för. I höst ska han studera i Kalmar. Han är mycket känslosam. Det var ett tag sen någon tittade mig så djupt i ögonen. Hans profil är förtrollande, men jag har ingen lust på unga män. Inte nu längre. (Men - det är nåt skumt med mig och yngre män. Jag träffar de alltid på resor). Det här får vara ett möte, och det gör mig glad. Vi har ett ärligt och berörande samtal, och jag är den gränssättande. Lugnet själv.

Hans ansikte är klassiskt, klassiska är också de hemskheter han gått igenom. Tänk på honom nästa gång ni läser Iliaden och tycker att den är så förnämlig. Kom ut ur era finheters elfenbenstorn, och er rasistiska ynkedom. Varje människa kan bära på en helighet ni inte har en aning om i Sölvesborg.

Målning: El Greco

Det är något tekniskt fel på snabbtåget. Vagnarna skraltar och vaggar häftigt och man tror de ska falla av rälsen. I restaurangvagnen faller min öl av bordet och jag får en annan. Räkmackan är okej, men allting faller, alla slår emot någonting, hela världen gungar. Mohammed stiger av i Alvesta. Först efter Nässjö fungerar stabiliseringstekniken, och de sista timmarna blir lugna. Hjärtat bär.

Jag idag...snart Köpenhamn

Valde jag rätt hotell? Hinner jag bli klar med recensionen? MÅSTE jag välja egen sovvagnskupé för 1400? Är en konsert i Köpenhamn värd sammanlagt 5-6000? Blir det bra nu med det gamla vanliga hotellet där jag inte sovit på 15 år?

Varför är mina bästa vänner i Köpenhamn inte längre kvar där?

Skulle jag lika gärna kunnat stanna hemma (NEJ). Daniel Hope spelar inte här. Bonnard-utställningen är på Glyptoteket. Jag vill se Per Kirkebys målningar live igen, nu när han är död. Nej, jag tänker inte gå till hans grav uppe på det sorgliga Bispebjerg. Men hoppas jag träffar någon jag känt, från förr. Kalle är förstås i Frankrike nu.

Och: Jag älskar att åka tåg. Och: Daniel Hope är den bäste nu levande violinisten. Och: Konsertsalen i Den Sorte Diamant har jag inte suttit i sen Inger och jag hörde Palle Mikkelborg där. Detta ska bli så fint. Och jag är lugn om x antal timmar när recensionen är klar.

Ta tvättstugan. Glöm inte dina konsertglasögon! Fyll på Visakortet! Börja inte leta ett nytt hotell ikväll, sn-ä-ä-ä-ä-l-la. Det gamla vanliga går bra. Köpenhamn är din andra stad. Fortfarande.

P.S  Mina vänner fick inte träffa mig den här helgen heller (ser så mycket fram emot dem) - men jag blev klar med recensionen, såklart. Det kallas prioriteringar. Och ja, Kalle skrev att han är kvar i Frankrike hela hösten. Så där är det, när man har ett litet hus i Rians ; )

Woodstock - 50 år

Efter en utflykt en ljuvlig augustikväll hamnar jag utmattad framför TV-filmen om Woodstock. Förvånar mig själv över att bli så varmt berörd, tycka så mycket om alltihop, ända till det leriga slutet som är too much. Men visst, it´s ma-ma-ma-my-generation. Och jag är glad att jag deltog i ett liknande liv i Stockholm, med musikfestivaler på Gärdet och resor med musiker i folkabussar genom Sverige. Glad att jag levde mitt i min tid, och inte bara satt och duktade mig på ett universitet, eller liknande. Men jag blev också färdig med Woodstock-eran, och tog adjö, lite snabbare än andra.

Ändå beror en del av min berördhet på att det finns nåt så jävla fint i allt det där, blåögda ungdomliga tafatta upproret. Senare också det politiska upproret. Det är den generationen som under sena 70-talet och 80-talet möttes av en formidabel back-lash. Nyliberalism och konsumism slog sina klor i människorna. Politiken högerut gjorde sitt bästa för att överföra makt från samhället till privata halvgangsters. Allt blev ekonomism, allt blev att ta för sig och skita i andra, allt blev listor på inhandling, aktiekurser och bilmodeller.
Var är de nu, de där ljuvliga långhåriga dansande utflippade kidsen? I någon office, inordnade som hotellvaktmästare, jurister, McDonalds-personal, någon författare kanske, någon professor, någon studiomusiker, någon som kör samma ackord som för femtio år sen, antingen i fabriken, eller vid datorn.

Ja, alltså evig ungdom finns ju inte - mer än för Ulf Lundell - men själva geisten; att gå utanför villaförorternas mall? Det man ser är ju att hippisarna egentligen är rätt välartade kids, de ser ut att vara softa, har haft softa liv. Och såklart återvände de flesta efter några år till college, universitet och praktikantplatser. Inget sorgligt med det. Men själva geisten?

Jag märker att jag inte kan skriva något nytt om det här. Alla vet ju. Det sorgliga är förstås att mest bara drogromantiken finns kvar från den här eran; men nu som partydroger och extralyft när man inte orkar längre. Så att folk inte bara dör av en överdos i en gränd i Harlem utan lika ofta på ett flott lägenhetshotell på Manhattan. Eller efter en kväll på Stureplan. Inte lika många rika som fattiga, men nästan.

Så detta firande av Woodstock 50 år senare, som nu pågår i spalterna, är lika nostalgiskt som firande av Gustav VI Adolf eller Rule Brittania på Proms? Nej, så illa är det inte. Något av upproret finns kvar, eller snarare återkommer, och tar andra, kanske mer stabila, former. Miljöaktivism, feminism, djurrätt, antirasism. Och nu, alldeles snart, blir anti-kärnvapenrörelsen en helt nödvändig utveckling. Festen är över, men gästerna är kvar, och diskuterar vår framtid. Den är inte lika ljus som 1969.




Nödvändigt PS: Hippietidens män var skitdåliga på feminism. Fanns inte en kvinna som fick den plats hon var värd. Uselt grabbig hierarki. DS.

Daniel Hope extra

Finns ingen violinist i världen som sjunger med sin fiol så som Daniel Hope. Gratulera mig till att ha hittat honom. Beklaga mig att jag missade en betald konsert i Berlin förra året i Oktober på grund av saker. Men missa inte alla hans spelningar på you-tube, och för den än mer alerta, på Deutsche Grammophon Gesellschaft.

Och lyssna här på soft kvällsmusik. 

Viva Dag Wirén

När man har lyssnat för länge på Max Richters Vivaldivariationer och längtar efter att höra dem live och när man kört igenom sina gamla Philip-Glass-favoriter, när man inte alltid kan återvända till Bach och när Bruckner känns för omständlig. Ja, överhuvudtaget när man tröttnat lite på konstmusikens pretentioner - kan man alltid återvända till Dag Wirén. Lättheten, leken. Och - om ni ursäktar - vilken manlig energi!
Listen folks, be happy!

Till er som sover....

....eller inte sover. Till Bodil med sin brutna fot, till Gunnar med sin brutna Brexit, till Lennart med sin lungpajskur, till mig själv i snöig natt, till alla som läser här, till Gerd i Lappland, till Sussi i Nacka, till Mira och Adam i Kärrtorp, till den andra Gabrielle, till Sverker i Skarpnäck, till Inga och Eva alla mina vänner och syskon. Denna violinist står högst på min himmel nu.

Känslosam eller sentimental?

Jag behöver bara höra två låtar på P2 för att registrera detta. Det sker via P2 Världen: En kvinna sjunger "Vem kan segla förutan vind", både på grekiska och svenska, båda språken blir laddade av sentiment - det ligger för övrigt i den visans natur - och alla verser är liksom lagda tätt intill en gråtmild saknad, eller melankolisk känslovurm.
Strax efter en engelsman - och vilken engelsman! Han sjunger om kärlek, längtan, up over the hills and beyond the sea, om någon älskad, om nån som gick ut i kriget, Brittania called to war. Men jävlars vilket kärvt humör det finns i denna saknad och längtan. Grabbigheten på en pub någonstans i Hertfordshire faller in i en som skönt känslosam, på ett starkt vis. Noll sentiment.

Så vad är skillnaden? Den sentimentale tittar tillbaka med ett förskönande av det förflutna (mentalt sett kanske en modersbundenhet) och på ett kollektivt plan bildas små celler av dalahäst-romantiker och traditons-fanatiker och mamma-har-alltid-rätt. Den hatiska nationalismen är sentimental. Hitler var sentimental, Jimmie och hans argsinta polare är klart sentimentala; de saknar all sund känslosamhet, som till exempel medlidande med människor på flykt, men älskar att grotta in sig i sentimentala (nedkylda) idylliska versioner av ett Gam-Sverige som knappt aldrig funnits.

Den sjungande engelsmannen vet att han har förlorat allt det där. Det han har är sitt hjärta, sin humor, sin aldrig mätta och aldrig självbelåtna längtan. Efter liv, mera liv. Det är riktigt bra känslosamhet.

Här en låt med det fina engelska trad&mulit-kulti-bandet The Imagined Village. Martin Carthy sjunger, med sisters&brothers från när och fjärran.

Can´t help but bring you....

Fortfarande det vackraste jag vet...

...det vackraste jag vet just nu alltså: Och nu hittade jag hela konserten på nätet, fri från intervjuer. Detta är en benådad tolkning/omtolkning av Vivaldi. Max Richters minimala och samtidigt rockiga variation, med soloinsats av tidens mest passionerade violinist, Daniel Hope (vid sidan av Janine Jansen måste jag tillägga då). Man kan dansa till den eller bara hänga på som om det gällde livet.
Ta hit den här konserten för tusan, Berwaldhallen eller Konserthuset eller Göteborgs filharmoniker. Ni måste göra det. Måste! Jag kommer. Jag tvingar alla mina vänner att komma med.

Max Richters Vivaldi

Jag tar om den här i en annan upplaga, för jag vet att jag måste tvinga er att lyssna på den. Max Richters rekomposition av Vivaldi, med den helt fabulöse violinisten Daniel Hope. Om ni inte lyssnar går ni miste om något som är värre än att kastanjerna blommar över och syrenerna är i sitt esse bara några dagar till.

Den här är i sitt esse for ever. And ever. And ever. Be happy!

Op al den ting som Gud har gjort

Den här psalmen av Brorson hörde jag en vers av i den nya danska serien Herrens vägar. Den ganska vilsna prästen sjöng den för en man som behövde hans hjälp. Det var lite som en Nattvardsgästerna revisited: En hygglig men förtvivlad präst. Well - resten får ni titta på i TV.

Så här börjar psalmen, och den börjar nu.              

Målning: Peder Mørk Mønsted, 1800-tal.

Op al den ting, som Gud har gjort,
hans herlighed at prise!
Det mindste, han har skabt, er stort
og kan hans magt bevise.

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.


Hela texten, alla verser, finns att läsa på
en textsida som heter Gamle Danske Sange.
(Och i TV-serien spelas prästen av en av
Danmarks absolut bästa skådespeare:
Lars Mikkelsen).

Daniel Hope rockar upp och minimaliserar Vivaldi

Och med den humorn, med den remixen, hör vi för hundrafemtielfte gången Vivaldi, utan att tröttna. Max Richter heter den tyska kompositören (t.h.) som har omkomponerat Vivaldi med en rytm och metrik som närmar sig minimalismen, men ändå inte missar All That Feeling. Hela konserten är fullständigt lysande, inspelad i Rostock, med hög stämning.

Bästa musiken

Denna. Som jag alltid kan lyssna på, även när jag arbetar, om jag arbetar med något konstnärligt, skriver, målar.
Den stör aldrig koncentrationen. Den är inte mycket mer än suset i träden, ljudet av svallvågor, en rytm av snöfall som löper genom nordliga breddgrader. Ingen störande personlig dramatik, inga yviga romanser. Det var det minimalisterna menade med det opersonliga. Hos Philip Glass blir det opersonliga mer än något distanserat och rytmiskt. Upprepningarna liknar en blandning av känsloströmmar, drömmar, möten, förbiilande fragment av ett liv bland andra varelser, människor, fåglar, små ödlor.
(Dock ska man vara på ett rätt energiskt humör när man lyssnar på den, annars blir man dränkt).

Sen var naturligtvis filmen The Hours enastående bra. Och det är som om hans musik ibland blir större, mer varierad, just när den är filmmusik. Jag tycker det är roligt, hur konsterna korsbefruktar varandra, i en värld av skönhet och förtroende, långt bortom detta löjliga stackars materialistiska samhälle.