Prokofjev var det ju

Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.

(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).