fredag 4 oktober 2019

Nick Cave sjunger All the pretty little horses

Det här är en sång jag ofta nynnar på, eller sjunger och försöker minnas orden, när jag går på en stig om sommaren, eller uppför en skogsbacke mot fjället när rallarrosen blommar vilt. Jag minns aldrig alla orden, men jag minns att man sjunger den för ett barn, och så sjunger jag den för barnet inom mig, för "all the pretty little horses" och kanske också för den tiden, då Peter, Paul and Mary sjöng den. Nick Caves version är mycket annorlunda, lugnt repetitiv, inte söt, med ett par vemodiga tonfall: "In my dreams you shall rise...".





Ni får ursäkta sentimental vinjettbild. Bara lyssna. Nån här säger att den liknar Caves nya samling.

måndag 30 september 2019

Min recension av Steve Sem-Sandbergs W



Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?
Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.
Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman.
  
Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 
W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 
Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 
Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling. 


Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.

fredag 20 september 2019

Beate Grimsrud - recension av nya romanen



Trodde jag att en berättelse om en Räv och en Råtta och deras diskussioner om livet kunde beröra mig? Gör den det? Ja, fullständigt.
Råttans och Rävens samtal om händelser på botten av Hornsgatan är dock bara en del av Beate Grimsruds roman, Jag föreslår att vi vaknar (Bonniers). De två filosofiska figurerna fungerar som pendanger eller pausfåglar till berättelsens stora tema, som är en dödshotande sjukdom och hur en medelålders kvinna kämpar med den, omgiven av sin käresta, lojala vänner, gamla mor som ringer från Oslo, och mer eller mindre finkänslig sjukvårdspersonal. Vilde Berg heter kvinnan i berättelsens centrum; en framgångsrik författare, ett alter ego. Men Södersjukhuset tornar upp sig i bakgrunden, dess svängdörrar är vägen till underjorden, strålningen, cellgifterna, expertisen, fattbara eller ofattbara förändringar i kroppen. Plötsligt faller hon ihop på gatan. Plötsligt är hennes vita blodkroppar på allra lägsta nivå.

Romanens nutid blandas med återblickar från Vildes liv, bilder av modern, av barndomens kompisar och den fria fjällnaturen i Dovre. Vilde är den sagoberättande, fotbollspelande, slalomåkande ivriga flickan. Men mitt i livet åker tävlingsmänniskan på en stöt hon knappt klarar att hantera: hon är skadskjuten av cancern: ”Skäms du över att vara drabbad? Skäms du över att inte vara på topp?” frågar hon sig själv. Vem är hon om inte hennes trettio nya projekt i datorn blir något av?
Om tillvaron är våra föreställningar och tankar om tillvaron, så ändrar sig dessa aldrig så snabbt som vid fara för vårt liv. Beate Grimsrud är fena på att beskriva sådana minutiösa förändringar. Från stund till stund, från dag till dag, står kvinnan Vilde och kämpar förtvivlat efter tankar som håller, idéer som är roliga nog, stora nog, att stävja smärtan och hantera döden och mota fan i grind med en ande som kan klättra i rymden och prata med Gud lika väl som med vänner och barn. Lite vid sidan av finns de fabelaktiga djuren, Råttan och Räven, som får ta hand om ännu fler samtal och tankelekar, som rör djupet av vår existens såväl som mat för dagen. Det är rörande och humoristiskt.

Man inser att romanens huvudperson, Vilde – eller om det nu är författaren – är enormt självupptagen. Även om det förekommer varma bilder av hennes vänner, så är hon det jättestora egot mitt i allt. Men, paradoxalt nog, är det detta pejlande av det egna jaget, gnuggandet mot det svåra, och den egensinniga framställningen av Gåtan Jag Själv, som bär upp hennes roman. Lidandet är verkligt, döden står för dörren, och inte en enda vrå av det lilla jaget saknar vindlingar ut i det stora Universum. Det är som om den envisa vägen in är vägen ut. Autofiktionen blir konst i kraft av en språklig fantasi som lyfter från det förhandenvarande till det förutvarande och kanskeblivande och allt-i-alla-varande. Få självbiografiska romaner lyckas med det. 

”I konsten”, skrev Kafka, ”måste man kasta bort sitt liv för att få det åter”. Det gör Grimsrud. Ut med allt, allt ska bort, språkets lekfullhet och infallen balanserar på spänd lina. Resultatet är en rik roman, generös med sina mänskliga fumligheter, och så full med oväntade existentiella formuleringar att jag för ovanlighetens skull läser om hela sidor jag nyss läst.

Grimsruds sinne för dramatik och rytm gör att den stora tråden sjuk, frisk, sjuk igen, aldrig blir monoton. Vilde odlar en sanningskär, punkig intensitet. Hon ställer ofta fräcka frågor till läkarna och hon skrämmer de andra patienterna när hon börjar skrikgråta: ”Den dag hon skriker rakt ut. Rädda mig inte! Jag står inte ut!”. Så fruktansvärt ont gör behandlingen.  

Som läsare förblir jag konstant berörd, 576 sidor. Eller nästan, för de allra sista kapitlen tycker jag är svagare. Men det är nog för att det var så häftigt, alldeles innan.

Jag har alltid satt Beate Grimsruds författarskap högt. Hon är en av de originella. Men den här romanen är hennes största, mest svidande och levande. Genialt, säger Räven. Men hjärtat fortsätter att flimra inför en människas dödlighet, allas vår dödlighet.



 Tidigare publicerad i Gd, ST, BT, ÖP, Vlt, m.fl mittsvenska tidningar.

torsdag 12 september 2019

Förfärliga tåg, underbara människor

Jag reste alltså iväg till Köpenhamn med nattåget. Svindyr första klass egen kupé. Vagnen var den sista i ett jättelångt tåg, jag i den sista kupén. En konstant gungande, skramlande, ljudlig färd tog vid. Jag hade glömt mina öronproppar. Sov inte en blund. Kom fram till Köpenhamn, åt frukost, sov sex timmar på hotellet. Gikk så ud på byen. Det regnede och regnede och regnede och det var mørkt alle stæder, i alle retninger. Men - så charmerende.

Gjorde en kort promenad till Rådhusplatsen. Varför har Köpenhamn ett så flott rådhus i tegel och med torn, och vi i Stockholm har ett urtråkigt pretentiöst? Varför är deras slott och börshus och kyrkor så mycket roligare? Som om de alltid haft mer fantasibegåvade arkitekter än vi?

Åt en sen middag på en italiensk restaurang där kyparen var en tung pojke från Kroatien. Jag har aldrig sett en kypare sätta ner varje steg med sådan tyngd mot jorden och så lugna rörelser. Han berättade att han kom från Zagreb och tog mig i hand för att jag också varit där. Jag frågade om han ofta reste tillbaka. Ja, när jag har råd, sa han. Livet, som det är, för människorna.
Sen åt jag den goda fisksoppan toppad med havskräfta och jätteräkor med mera. Vitt vin. En sexa Chivas. Den enda gudomliga drycken.

Och ännu en dag följde, med sol på Glyptotekets takterass, vid utsikt, och den stora Bonnard-utställningen i sju salar under. (Men det ska jag berätta mer om senare).
Det fina med att resa ensam är att man blir intresserad av andra än sitt resesällskap. Små skraltiga tanter från Tyskland. Unga män som druckit för mycket öl. Den vackra indiskan som absolut ville ta en selfie med mig (detta är mig djupt främmande, men vad gör man inte?) Den ursnygge amerikanen från Kentucky utanför Glyptoteket på en soffa där han väntade på sin fru. Servitrisen på caféet som blev jätteglad för att jag sa att hon gick på lika lätta snabba fötter som Gena Rowlands.
Och i pausen på Daniel-Hope-konserten kom jag i samtal med en kvinna av den gamla fina borgerliga sorten som också är Köpenhamnsk. Vi delade intressen, konst, musik och så vidare. Hon var förnämligt lugn och vänlig och vi skildes vid utgången utan vidare åtbörder. Inga selfies.

Någon dag senare var det hemresa. Efter en del trassel med dysfunktionella hissar och rulltrappor når jag den mest avlägsna perrongen på Hovedbangården. I kupén där jag landar lägger jag märke till en ung man som ser spansk ut. Vi växlar ett par ord, och sen frågar han om han kan komma och sitta bredvid mig.
Det blir ett intensivt samtal. En rörande öppenhet från hans sida. Efter en stunds samtal tar han min ena hand. Han vill verkligen hålla i den. Detta gör mig en smula förlägen, men de är ju så raska, unga män. Jag värmer hans fingrar en stund och sen säger jag, men nu får du ta och släppa handen. Senare förklarar han att han är "lite impulsiv".

Den spanska Velasquez-mannen, med det svarta skägget, visar sig vara en kurd från Syrien. En av de som flydde och kom hit 2015. Han har en syster i Hässleholm, en mamma nånstans, och en syster i Tyskland, som han just besökt. Han talar god svenska (lär er gärna kurdiska på fyra år). Han ska läsa till elektriker. Han har uppehållstillstånd och hoppas att han får stanna.
Jag säger det jag menar: Såklart ska du få stanna.

Han har hamnat vid svenska ostkusten, och detta är han mycket glad för. I höst ska han studera i Kalmar. Han är mycket känslosam. Det var ett tag sen någon tittade mig så djupt i ögonen. Hans profil är förtrollande, men jag har ingen lust på unga män. Inte nu längre. (Men - det är nåt skumt med mig och yngre män. Jag träffar de alltid på resor). Det här får vara ett möte, och det gör mig glad. Vi har ett ärligt och berörande samtal, och jag är den gränssättande. Lugnet själv.

Hans ansikte är klassiskt, klassiska är också de hemskheter han gått igenom. Tänk på honom nästa gång ni läser Iliaden och tycker att den är så förnämlig. Kom ut ur era finheters elfenbenstorn, och er rasistiska ynkedom. Varje människa kan bära på en helighet ni inte har en aning om i Sölvesborg.


Målning: El Greco

Det är något tekniskt fel på snabbtåget. Vagnarna skraltar och vaggar häftigt och man tror de ska falla av rälsen. I restaurangvagnen faller min öl av bordet och jag får en annan. Räkmackan är okej, men allting faller, alla slår emot någonting, hela världen gungar. Mohammed stiger av i Alvesta. Först efter Nässjö fungerar stabiliseringstekniken, och de sista timmarna blir lugna. Hjärtat bär.

fredag 6 september 2019

Jag idag...snart Köpenhamn

Valde jag rätt hotell? Hinner jag bli klar med recensionen? MÅSTE jag välja egen sovvagnskupé för 1400? Är en konsert i Köpenhamn värd sammanlagt 5-6000? Blir det bra nu med det gamla vanliga hotellet där jag inte sovit på 15 år?

Varför är mina bästa vänner i Köpenhamn inte längre kvar där?

Skulle jag lika gärna kunnat stanna hemma (NEJ). Daniel Hope spelar inte här. Bonnard-utställningen är på Glyptoteket. Jag vill se Per Kirkebys målningar live igen, nu när han är död. Nej, jag tänker inte gå till hans grav uppe på det sorgliga Bispebjerg. Men hoppas jag träffar någon jag känt, från förr. Kalle är förstås i Frankrike nu.

Och: Jag älskar att åka tåg. Och: Daniel Hope är den bäste nu levande violinisten. Och: Konsertsalen i Den Sorte Diamant har jag inte suttit i sen Inger och jag hörde Palle Mikkelborg där. Detta ska bli så fint. Och jag är lugn om x antal timmar när recensionen är klar.

Ta tvättstugan. Glöm inte dina konsertglasögon! Fyll på Visakortet! Börja inte leta ett nytt hotell ikväll, sn-ä-ä-ä-ä-l-la. Det gamla vanliga går bra. Köpenhamn är din andra stad. Fortfarande.



P.S  Mina vänner fick inte träffa mig den här helgen heller (ser så mycket fram emot dem) - men jag blev klar med recensionen, såklart. Det kallas prioriteringar. Och ja, Kalle skrev att han är kvar i Frankrike hela hösten. Så där är det, när man har ett litet hus i Rians ; )

måndag 2 september 2019

Ivar Arpi ser inte människan

Igår var det tumult på twitter. Det blir lätt det. Särskilt på den politiska flanken. Höger-Vänster-und so weiter. Men nu ska ni höra:
Ivar Arpi, välbeställd ledarskribent i Svd går ut med en ledare där han föreslår invandrare att återvända "hem". Naturligtvis grundar han sin åsikt på volymer och antal och statistik. En del skrämselpropaganda blandat med en alltmer SD-fierad samhällssyn. Även hyggliga konservativa reagerar över detta som en human människa bör göra, med hån och ironi, med satir och förbannelse.

Jag hör själv till dem som menar att det måste gå rätt till med invandringen, med asylskäl och anhöriginvandring. Det finns ingen anledning för Sverige att bli lika snålt mot invandring som det rika Norge är, men det finns heller ingen anledning att bli det mest öppna landet i Europa (näst Tyskland). Men det finns en oerhört stark anledning att mota såna högerkrumbukter som Ivar Arpis i grind. Han är en populist. Han talar till de sämsta inom den svenska kommuniteten. Folk som tror att det fortfarande finns någon liten speciell återvändsgränd i tiden, nån liten extra väl inredd grotta, för de rasistiska grottfolken i Sverige, Polen, Ungern, Italien, att dra sig tillbaka till och smaska på sin husmanskost i trygg förvissning om att allt är lika lugnt som 1930 (?). Det finns det inte.

Den tid vi lever i ägnar sig inte för sentimentala idéer om någon liten ficka i tiden för just svenskar. Allt sånt är en illusion. Vi lever i en svår historisk epok, folkvandringar äger rum, på grund av krig, på grund av miljökatastrofer. Den bästa "ledarartikeln" om allt detta skrevs av Doris Lessing, 1979. Romanen Shikasta. Den är fylld med komplicerade historiska, globala sammanhang, katastrofer, krig, men också en djupt mänsklig sammanhållning. Allting berättat ur ett vardagligt interplanetärt sci-fi-perspektiv. Den är allt man behöver läsa för att veta vilken tid vi lever i och sluta hoppas på lederhosen och den reaktionära scoutrörelsen som - likt Ivar Arpi - berikar sig på swishpengar från den anonyma massan av nostalgiska det-var-bättre-förr-svenskar. Samma massa vars företrädare inom SD hör till den mest kriminellt belastade delen av riksdagens ledamöter.

Grejen, bland annat, med såna scouter som Ivar Arpi är att de bara ser hur knopar ska knytas och knappar ska knäppas och grillkolen skötas och halssnodden fästas och alla ska ropa: Hedra ditt fosterland, lev och dö för dess ära. Men de ser inte människan.

De mörka folken är i gatubilden. Scouterna tycker inte de knäpper sina knappar rätt. De kan inget om knopar. De har inte övat. Har de ens läst svenska, tänker den där lilla scouten som själv stavar och talar lika illa som Donald Trump. De ser inte människan.

Men en av dem är Ibrahim, som var fjorton år när USA anföll Irak, och som levt med islamistiska terrordåd och amerikanska bombningar, innan han och hans familj kunde fly till Sverige. Tycker ni det är naturligt att han ska resa tillbaka till det land som härjade hans uppväxt? Ibrahim är en s.k. "twittervän". Han är också journalist, och idag publicerade han ett kort och alldeles hövligt svar till Ivar Arpi. Det kan ni läsa här, i Expressen.


Doris Lessing. En som ser.