Såg om Nattvardsgästerna för sjätte gången, eller nåt, på TV häromdagen. Satt kvar enbart för min gode faders skull. Annars var det ju en rätt trist historia, som man i efterhand förstår var alltför ensidigt Bergmansk. För vem brottas idag med denna malande protestantiska skuld, och denna aggressiva frigörelseproblematik från ett strängt prästerligt hem?
I dialogerna vilar så rader av teologisk fundersamhet, Guds Tystnad, människans otillräcklighet, med mera. Ej att förakta. Men det har gjorts bättre. Av Heinrich Böll till exempel, men har var ju dessbättre katolik. Nåja, vi tar inte den diskussionen nu.
Men det är underligt med film. Den här rullen såg jag sist på stor duk i världens bästa salong; Filmhuset på Gärdet. Jag tror det var första gången jag fattade att det var en stark film, och förstod varför många cineaster tycker det. Det hade då bara med nyanserna i spelet att göra, och den koncentrerade svenska tråkighetens vackra scenerier.
Ändå, numera förstår jag mycket väl varför min far tackade nej till den här rollen två gånger, innan Bergman lyckades övertala honom. Innehållet var liksom inte hans problem. Han var "cast against type". Också därför blir jag lite irriterad när jag ser filmen; om jag vill minnas min pappa ser jag hellre Sjunde Inseglet eller Sommarnattens leende eller whatever, där jag lättare känner igen honom. Det är förstås privat. Men Nattvardsgästerna var också en så svår inspelning, med Bergmans gamla fadersuppror och hans liggande i skilsmässa med Käbi L, och hela konkarongen - ja, olustigt. Annars hade ju de där två haft mycket kul ihop. Och jag ser hellre filmerna som är resultatet av deras goda samarbete.
Och så undrar jag om det finns någon, ens på norska västkusten, eller bland amerikanska hillbilly-religiösa och fundamentalister, som har någon feeling för dessa Bergmanska dilemman, idag? Nattvardsgästerna är nog mer som en sorts antropologi: Så här illa kunde det alltså gå, mellan Gud och människan, när det begav sig - på 1950-talet.
Jag undrar inte på att Vilgot Sjöman, som följde inspelningen, döpte hela rullen till "SnorJohan och Lipsillen på nya äventyr". Rätt fyndigt.
Men, men, som sagt, beröm för rolltolkningarna har de alla fått, från Gunnar till den alltid underbare Allan Edwall. Nog om.
Protestantisk skuld - om blott som arv - tror jag nog de flesta svenskar brottas med fortfarande. Men de vet liksom inte längre varifrån den kommer. Den bara tar sig nya uttryck, men skulden är densamma. Jag menar skuld känner ju alla, oavsett tro eller inte.
SvaraRaderaAnnars var det ett tag sen jag såg den, men jag gillade den, den är liksom kul på något vanvettigt sätt. Snuvan och eländet och det där stränga ljuset. Din pappa gör något märkligt liksom lätt humoristiskt av det hela - som jag minns det. Eller man känner sådär: Ska jag skratta eller gråta? typ.
Det var ju bra. Men ag har sett honom "humoristiskare"...
SvaraRaderaMen, jag tänkte vidare en stund efter att jag skrivit inlägget, och resonemanget i min egen hjärna liknade ditt; skulden finns kvar, men osorterad, flytande...
Jag tänker på Martin Bubers bok "Skuld och skuldkänsla", där han gjorde en bra distinktion mellan neurotisk skuld och autentisk skuld; där den senare förstås är den man känner av reella skäl; som världens elände, och sina egna skyldigheter visavi andra, kära, människor.
Men alltså, skulden i Nattvardsgästerna är definitivt av det neurotiska slaget; bära typ allt på sina axlar...man förstår så himla väl att IB ville kasta av sig hela skiten...
Det här med arbetslinjen är väl fö en riktig prottegrej; allt av värde hos människan ska liksom förläggas dit - varvid sjuka, gamla, friställda ska känna...ja, varsågod och fortsätt resonemanget med egna ord...
Sen finns det ju en helt annan, hedonistisk social kultur idag, typ: allt genast och med grädde till och på avbetalning, utan skuld.
Kanske har vi förlagt skuldproblematiken till banken ; ) Men det orkar jag inte utreda ikväll. Ciao!
Tack för en intressant kommentar och en ovanlig inblick i en stor skådespelares yrkesliv. Själv har jag aldrig sett filmen men vill dra din uppmärksamhet till vad bloggare Enn Kokk skrev om den för några dagar sedan. Länken är http://enn.kokk.se/?p=19773
SvaraRaderaJag uppskattade mycket din fars komiska sida. I ett annat sammanhang diskuterade vi Hasse Ekmans "Gabrielle" (sic!). Där hade han en biroll - men vilken! Vi som är från en gången tid känner omedelbart igen typen och vet vilka känslor den framkallar i verkliga livet.
Du nämner med rätta Allan Edwall. Han och Björnstrand hör till de skådespelare som har en slags omedelbar närvaro som skiljer dem från i övrigt så briljanta skådespelare som t.ex. Jarl Kulle eller Börje Ahlstedt. Erland Josephson är en annan.
Om jag säger så. Ursäkta en enkel skomakares funderingar ;-)
Bengt:
SvaraRadera"Omedelbar närvaro"
är nog det bästa betyg man kan ge en skådespelare, och bäst är att även en skomakare kan se det. (Skämt åsido).
Erland var fö på sin höjd i Fanny och Alexander, där han fick användning för något mer hjärtligt och mindre intellektuellt än i många andra roller.
Ska kolla Enn Kokk...
PS till Bengt:
SvaraRaderaHåller med Enn Kokk om att det mest ofrivilligt komiska i tragiken NattVG är denne Jonas Persson som skjuter sig av rädsla för "kineserna", det var mindre reellt och aktuellt då än det kan bli nu ; ) Minns att jag fnissade lite i just den scenen.
Âh, jag gillar Nattvardsgästerna - och i mycket pga just din pappa (tror det var i samband med detta som jag en gâng förstod tack vare din kommentar att det var - din pappa). Ljuset, snön, tystnaden och knarrande steg över det vita - samt just uttrycket av allvar men nâgonstans ocksâ tragikomiken redan omnämnd ovan. Till den övrigt privata anekdoten hör att den som sedermera blev den egna maken när vi möttes en gâng för tusen âr sedan kunde en sak pâ svenska, ocksâ det tack vare din far och Bergman. Gyds tystnöt.
SvaraRaderaVad gäller frâgeställningarna har du säkert rätt i att den rakt av kan ses omodern - men samtidigt tycker jag filmen nâr över den enkelt "kristna frâgeställningen", alltsâ,det existentiella varandet som evig frâga och nâgot filmen tycks nâ upp till? (även om den idag säkert skulle tagit sig andra uttryckssätt än just Guds tystnad, jo). Vi var för övrigt och sâg En folkfiende av Ibsen igârkväll och hamnade lite i samma kluvenhet. Bâde modern och omodern, samtidigt.
"SnorJohan och Lipsillen på nya äventyr". Haha.
Guds tysta nöt. Cést moi.
SvaraRaderaMärkligt att den tycks hålla av konstnärliga skäl, ännu. Eller så är det inget märkligt. Kvalité är kvalité om än i gamla läglar.
Ibsen, ja, jösses. Senast såg jag en bedrövlig uppsättning i regi av just IB på Dramaten; Gengångare. Ja, verkligen gammalt och kanske berodde det bara på just den uppsättningen och det liksom dävet borgerliga som inte intresserar mig ett smack.
Men just En folkefiende har jag sett i en bravissimo uppsättning, även på Dramaten, med Krister Henriksson i huvudrollen - se då blev det fullt ös!
I alla fall: kul med cineaster här i bloggen.
Jag håller inte med dig helt, Gabrielle... Jag tycker din fars prestation är så mycket bättre just därför att han är "cast against type"... Bergman gjorde rätt att insistera, tycker jag... Jag minns fortfarande scener när GB:s ansikte har en stumhet, en tomhet, som är väldigt bergmansk men också väldigt... äkta, tror jag jag menar... autentisk...
SvaraRaderaGunnar: Det är nog du som har rätt -rent objektivt. Och jag menade heller aldrig att det var fel att "casta against type", bara att det - plus en del annat - skapade en del olust i arbetet. Jag tror egentligen att GB var cast against type även i Sjunde Inseglet, för att inte tala om Skammen, och det blev ju skitbra. Min syn som dotter är väl rätt enkel; jag vill se min snälla glada temperamentsfulla pappa, ingen grubblande dysterqvist. I rollen som Jöns var han också just så där fysisk, humoristisk och desuutom "ordhållig", som han faktiskt var.
RaderaYeah, sentiment!
Den "hedonistiska allt-genast-kulturen" idag gör givetvis NVG svårare att förstå. Idag är man ju inte petnoga med ansvar eller skuld på det sättet; blotta tanken att gräva sig ner genom en hög av moralisk skuld på det sättet, att vara beredd på att känna skuld, ses väl numera som Bo Giertz eller Jerry Falwell. Men det här förfrämligandet av filmer och böcker som är öppna mot den problematiken drabbar nog i längden också en film som Fanny och Alexander. Visst, alla kan ta till sig det bullrande varma julfirandet, Ekdahlarnas praktfulla hem och Gustaf Adolfs tal om "den lilla världen" - men om möjligheten av skuld, ångest och vånda lyfts bort, hur ska man då kunna begripa sig på att Emilie gifter sig med biskopen? Att hon ens vill vara ihop med honom (för nog vet hon vilken slags kristendom han står för, har hon inte hört honom predika eller?). Filmen blir (kan komma att ses som) idylliserad, ett happy-end-äventyr.
SvaraRaderaTrots att jag har sett Fanny och Alexander flera gånger under åren, ända sedan 80-talet, kan jag inte säga att den verkligen gestaltar varför Emilie så snabbt går in i denna nya och ödesdigra relation. Det är inget som verkligen klargörs: det finns ett slags tomrum här (även om Emilie *talar* om saken som hastigast med Helena ute oå sommarstället) - men detta tomrum är för mig ingen svaghet i filmen: det utmanar åskådarna att själva fundera. vad är det som driver henne, vad finns i hennes passion för Edvard (en passion vi aldrig ser direkt i bild), kunde jag ha gjort något liknande? Men: för att den där mörka sidan av filmen ska fungera, för att Ekdahls och biskopsgården ska matcha varandra inom storyn, och hennes nya äktenskap inte bara bli en berättarteknisk snits, så måste man nog ha en levande uppfattning om att moralisk skuld kan finnas på insidan av oss. Att den inte bara är lika med risken att bli upptäckt, utskämd och kastad i fängelse eller så. och det är ju inget man gärna talar om i dagens nyrika Täbysverige.
Tack för intressant och engagerad kommentar.
RaderaJag är personligen inte så förtjust i Fanny och A. förutom ett par rollprestationer av sällan skådat slag; Gun Wållgren, Edwall, Josephson.
Jan Malmsjö tycker jag spelade över på ett sätt som bara kan ha tillfredställt Bergmans fadershat. Men att kvinnor väljer de mest egendomliga män av de mest outgrundliga orsaker är ju ingen nyhet. Och vice versa.
Förklaringar som skuld behövs inte, kanske bara det där med att någon kunde skapa "trygghet" för barnen.
Jag har egentligen aldrig funderat mycket på FoA-filmen. Eftersom den inte bet på mig, så värst.
Jag gillar verkligen F&A, och för mig är Jan Malmsjös rolltolkning ibnte överdriven, även om, den har ett drag av lätt förhöjning och stilisering. Att Edvard varit fysiskt tilldragande för Emilie kan jag också köpa, Malmsjö är väldigt stilig i den rollen på ett sätt, och spänningen mellan auktoritet och inre tvivel (och omedveten sadism) är vackert inprickad tycker jag. Han *ska* vara litet främmande. Vergerus är ju en avkomling till Ibsens Brand, inte sant?
RaderaJag har märkt när jag diskuterat filmen med t ex amerikaner att de ibland uppfattar första akten (julfirandet) som alldeles för lång. Det är inte Hollywood att lägga över en timme på att låta oss följa den här sortens hemliv och "det händer ju inget på allvar förrän Oscar dör". The Deer Hunter kan uppfattas som trög i första hälften av liknande skäl, vilket den inte är. Men F&A är inte ett typiskt BBC-kostymdrama, dcen har öppningar mot det sagoaktiga och mot en djup mänsklig svärta och skräck. Om man helt kör ut religion, ångest, skuldtänkande och inre moral genom fönstret så reduceras den här historien till en överlång idyllisk bakelse, en i och för sig spännande men rätt oskyldig saga.
En möjlig tolkning av Emilie och Edvard är förstås att Emilie, halvt medvetet, vill bli nertvingad på knä, att hon går igång på det erotiskt, hur självständig och driven hon än är som aktris och teaterchef (det antyds rätt tydligt att Oscar inte var "mycket till man", inte heller i sängen). Att den vackra och säkra Emilie vill känna sig dominerad av en stark man. Men hon inser inte att för biskopen stannar detta i så fall inte i sängkammaren; han menar verkligen vad han säger med absolut lydnad och barkbrödstillvaro inför Herren Gud. Det där är ju inte direkt en tolkning som går att förena med Bergman som nationellt totem...
Radera"idyllisk bakelse, en i och för sig spännande men rätt oskyldig saga." ja, sant. Men jag tror att hyllningen till "det lilla livet" i Kulles sturm-version blev just precis för mycket av det goda, liksom motsatsen, för mycket av det onda i prästgården.
SvaraRaderaSnabbt över till The Deerhunter, gärna. En av alla tiders bästa filmer. Där de existentiella problemen inte var klistrade i Versaler.
Gustaf Adolfs/Jarl Kulles tal har jag alltid uppfattat som diskret ironiskt i sin placering. Det är *hans* sanning om vad som hänt, men det är näppeligen Bergmans sista ord om den här filmens kosmos. Vem som helst borde ju begripa att Alexander aldrig kommer att känna sig lika trygg inom sin klan som han gjorde innan fadern avled, hur mycket han än gillar människorna där; hans tilltro till människor överlag är nu rejält sargad. Och vi som ser på vet att fem år senare drabbar första världskriget Europa och inget kommer någonsin att bli sig riktigt likt, inte heller i Sverige.
RaderaThe Deer Hunter är en av min mammas favoritfilmer och, tror jag, den film där hon upptäckte Robert De Niro och Meryl Streep. En kanonrulle, javisst.
För att inte tala om den alltför tidigt döde, geniale, John Cazale.
SvaraRaderaEn så intressant och livad diskussion.... Bekräftar alltså att Nattvardsgästerna, på ett eller annat sätt, angår än idag (Vilgot Sjömans lustighet bottnade nog i grumlig avundsjuka).
SvaraRaderaFiskaren Jonas bekymmer om alla hotfulla kärnvapenkineser kan ju te sig smått (tragi)komisk, men det där förpassar jag bara åt sidan och åt dåvarande tidsanda, trots att Jonas självmord förstås borde vara en mittpunkt i handlingen. För mig kvarstår "Guds tystnad" som den iskalla kärlekslösheten prästen tar till för att bli kvitt arma älskande lärarinnan; den som älskar starkt är ofta i hopplöst underläge, särskilt om den människan lider av svårartat eksem och närsynthet... Cynismen som spelas upp är för mig "tystnaden", en brutal frånvändhet.
Och nog var det ett skådespeleri som håller högsta klass, möjligen med undantag för Max von Sydow som blev lite väl förstummad. Det hade varit uppfriskande om han hade fått svära lite vredgat i kyrkan och inte bara vända sig bort i djup och definitiv dysterhet.
Ja, den här filmen bryter sannerligen mot normen att hjältarna/identifikationsobjekten i en film ska vara stiliga eller visuellt anslående. Men det var nog en regel som Bergman hade ett rätt osentimentalt förhållande till; i Höstsonaten ville han ju till och med att den afatiska dottern skulle ha hypertjocka glasögon för att markera hennes hjälplösa, desperata position.
RaderaLena Nyman invände att det var bara för mycket, och därvid blev det. Men hade t ex Spielberg, Ford eller Truffaut vågat göra en av filmens positiva poler, en person man ska känna sympati för, så uttalat ful och tillknycklad?
Sverker, märkligt att du nämner just den scenen om igen; den hade min pappa ovanligt svårt för; den sadistiska tonen var honom främmande.
RaderaMen jag tänkte, trots allt, att Ingrid Thulins gestalt blir så där oerhört klängigt kärleksfull, som vem som helst, om än i mildare form, kan bli galen på.
Jag tycker också att den scenen var överjävligt elak; men jag tror att Guds Tystnad var ett annat problem, i alla fall för upphovsmannen.
Håller med dig om att det kan finnas en gnutta avund i Vilgot Sjmans skämtsamhet. Hans filmer håller sig ju trots allt inte lika bra, utan är mer beroende av tidsandan.
Magnus; ibland tror jag det är en del av regissörens - inget namn nämnt - omedvetna maktutövning; att förfula de vackra, och tråka till dem. Men visst föredrar jag en svensk utseende"realism", framför amerikansk försköning.
SvaraRaderaOrkade inte läsa ikväll och av någon anldening fick jag för mig att se om Nattvardsgästerna.
SvaraRaderaBergman låter spela upp sitt inre, ja, fadersupproret. Tänk en värld utan en Fader... så genomlyst, så begripligt. Och samtidigt; skräcken lyser ur din pappas ögon. Han gör det fenomenalt. Egentligen behöver man inte ha på ljudet, inte lyssna på det som sägs. Det räcker att titta, speciellt på GB:s ögon och mun.
Jag skickar vidare till den käre bortgångne!
SvaraRaderaOch: Fint att du hörde av dig, Gunnar!
Vet du att han också gjorde sånger; och en av de dödsmedvetna verserna löd: "och glömd är du själv uti världen". Not quite.
Har varit borta från bloggvärlden ett tag. Slitit och släpat. Därav viss tystnad. Men snart hägrar friheten!
SvaraRaderaVar det din pappa som komponerade eller menar du Bergman?
Min pappa. Berrgman skiter jag i ; ) Nej, jag skojar. Men pappa hade gjort en hel mängd visor, som jag nu ska vidarebefordra till en av mina musikervänner.
RaderaVälkommen åter Gunnar. Du är en speciell varelse i denna (blogg)världen.
(Rodnar lite och blir glad) - tack! Kul att vara tebaks.
SvaraRaderaKul med visorna! Du måste lova att återkomma här i bloggen om deras vidare öde!