Frånvaro och närvaro

En av de män jag på senare år tyckt om, har ett evigt rum i mitt hjärta. Delvis på grund av sina professionella kvalitéer, men också genom något helt annat, något inte så många män är bra på. Närvaro.

Jag har förstås också sett honom bli frånvarande - men det märkliga är att hans frånvaro samtidigt är full av närvaro. Nämligen en närvaro i något som pågår inom honom själv, något muller i tankebanorna eller känslo-regionerna, något skapande driv.

Det är liksom något helt annat än en Frånvarande Frånvaro - det där som man kan uppleva med människor som inte riktigt befinner sig i rummet där de är, fastän de kanske försöker upprätthålla en konversation om någon film (de vill helst berätta hela filmen) eller någon avlägsen släkting som nyss gift sig med en mänska man aldrig sett och aldrig kommer att se (de vill gärna berätta alla detaljer om den mänskan). Och på den vägen förlorar sig närvaron ut i en frånvaro som är ingens. Därför att den här människan med sina tankesprång och utflykter i släktlinjerna, faktiskt inte är särskilt närvarande i Sig Själv. Det kan bero på dagsformen. Jag har också sådana dagar. Orkar inte lyssna. Pratar om nåt på TV. Byter ämne till mig själv hela tiden: Jag menar bara - Låt oss nu prata om något intressant!

Och jag accepterar all nödvändig separation mellan människor. Vi är ju inte varandra. Men ibland så.

Håll i er, nu blir jag privat: Jag hade en gång en s.k. ung käresta, som verkligen var allt annat än en toy-boy, men snarare en av mina djupare upplevelser på Området. Han hade också en fascinerande stark närvaro. För mycket närvaro, skulle jag säga. Så mycket att han knappt orkade med det själv. Distans behöver man ju också. Humor var hans räddning. Men inte hela vägen.

Min man, däremot, kunde grilla mig med sin frånvarande frånvaro: det vill säga: Han kunde säga: Men jag är ju så medveten om dig hela tiden, och jag kunde väsa; men visa det då!
Jag tyckte att han försvann i oändliga korridorer i sin hjärna, där han kanske möjligen ruvade över någon gammal skuld, eller någon utställningsidé, eller någon Dröm, faktiskt. Jag tror i hans fall att frånvaron var en kombi av många yrkesplikter och en konstnärlig lust att fly. Han hade många projekt, han genomförde många av dem. Men ett av hans käraste var en kollektiv konst-bildbank, som skulle vara tillgänglig för alla. Det är tjugo år sen. Nu finns den på nätet, utan hans ansträngningar. Men han visste något om verkliga sociala behov, han grunnade på något viktigt. Liksom många "frånvarande" molar på något spännande i sin inre värld, fast de knappt vet vad det är.

Man måste nog få dra ifrån rejält ibland, in i sin egen rutt - för att sedan vara närvarande. Därför att man har roten i sig själv. Funnen.

Det handlar kanske om det där Systerfartyget till våra Liv, som Tranan skriver om. Det är det vi har känning med, i den närvarande frånvaron.

"Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna."

(Tranströmer-citatet är inte korrekt, men nära. Jag har inte boken här, men får kanske be Lennart korrigera mig. Som vanligt.)