Tjejer och flickor och kvinnor och kvinns (bara inte fruntimmer, tack). Ni är obetalbara, oersättliga och ovärderliga. Ja, inte bara sådär allmänt; att nu ska vi hjälpas åt och vidga vyerna och breda ut vingarna och masa oss fram i ljuset, det ska vi förstås. Men jag tänker mera på de verkligt omistliga, för min personliga del, oersättliga damer och brudar och ladies förutan vilka jag inte kan tänka mig glada dagar och svåra dagar och svarta nätter och evighetslånga telefonsamtal och små exklusiva middagar och sällsynta fylleslag och återkommande presenter och inkorporeringar i familjer och barn och nyårsaftnar och landskap och städer och midsommaraftnar och utställningar och konserter och jobb och uppror och sammanträden och FÖRTROENDEN.
Så att jag bara passar på att hälsa och tacka och hurra för Brudarna Brides:
Gerd här i Lappland (hemlig ort), som jag nu känt i 26 år. Min äldsta väninna Sussie, som varit min förtrognaste förtrogna i över 40 år, och Björg, nästan lika länge, och Inga P, som jag mötte på konstvetenskapen, och Susanne T, och Eva Z, och Jill i Skåne, och Inger i Köpenhamn (som tyvärr inte lever längre, men som lärde mig allt om dansk gästfrihet och kvinnlig skaparkraft), och Elisabet P som jag hade så bra samarbete med på Paletten, och Ylva B som är den smartaste kvinna jag känt, och Silvia som bara alltför sällan kommer hem till Sverige, och Helena Looft, som lyfte mina dagar på en gemensam arbetsplats, och Blenda B, min bästa barndomsvän, och mina två systrar och de andra halvt okända systrarna där ute i blogglandet, som jag gillar och respekterar: Anna i Portugal, Karin i Paris, Gabrielle RW i Stockholm och många fler.
Hej, allihop. Och hurra! Vi ska snart inte alls behöva någon särskild kvinnodag. Alla dagar är våra! Not to mention the nights...
Här månsken och en stark lukt av vilt utanför dörren. Jag gissar på Lo eller Varg, men det är väl mest vildmarksromantik. Det bara snöar och snöar om igen. Jag tänker på Jobs bok; när Gud frågar den arma människan: "Har du varit framme vid snöns förrådshus?". JAAA, svarar visst inte Job, men det gör jag. Herren blir förstummad. Allt tystnar i snö.
BIld: Inger Hanmann, "komposition i rött och svart". Emalj.
Åh, vilken härlig hälsning på Kvinnodagen. Jag blir varm i hjärtat av att läsa ditt hurra för Brudarna Brides. Vad vore livet utan vänner? Och utan systrar?
SvaraRaderaJag blir glad också av att se att jag själv är med på ett hörn som bloggarväninna. Du är den enda Gabrielle jag känner (såväl i blogglandet som överhuvudtaget) och jag säger Hurra för dig! Och önskar dig fortsatt sköna dagar i snöiga landet i norr.
Ja, inte fattade man bättre här direkt, det där med Job. Men grattis tillbaks eller vad man säger. Kul att vara med på ett hörn. Och nu tycker jag nog att du får åka hem igen, så att du inte snöar in på Bibeln. Hehe.
SvaraRaderaHehe, säger jag också, apropå Job, och tänker att det är klart att du har varit framme vid snöns förrådshus! Och fan vet om du inte är kompis med Leviatan och Behemot också :-) Hur som helst så är jag också glad för hyllningen och hyllar dig tillbaka på en av årets alla andra kvinnodagar.
SvaraRaderaKarin - du ska inte tro jag läser Bibeln här, det där med Job är en gammel kendskab, nu ska jag vara tydlig: Job klagar på sin sjukdoms olycka, för vilken han klandras av andra, som om det var hans eget fel; han har inte varit from nog, och allt detta dygdens skit häller de rätttrogna över honom medans han ligger skinnflådd på marken.
SvaraRaderaSjälv hävdar han, som få personer i Bibeln, sin rätt och sin oskuld, hävdar sig ända tills den där oerhörda Gammeltestamentliga Herren kommer in och ställer direkta frågor till honom, frågor som allihop handlar om vilken oerhörd övermakt Job står inför, Herren Herren som liksom skapat "snöns förrådshus", med mera. NU måste du fatta.
Tack för vänliga hälsningar alla tre; det är mera dansk översättning än annan läsning här, men jag ska göra en liten Tranströmer-afton för ortsborna.
Och Helena; jag vågar mig inte alls på att vara i närheten av Behemot och såna storheter. Men håller mig till själva landskapets väldigheter.
Med en veckas försening vill jag tacka för att få sitta med en stund i det här finrummet. Eller ska vi säga förmaket, detta ljuvliga ord för ett rum där (jag tror, baserat på min ivriga läsning av LM Montgomery där det ofta sitts i förmaket) man sitter ner en stund och samtalar med den som kommer på besök.
RaderaHåller med om förmaket; liksom en liten fristad mellan samhället och privatlivet.
RaderaSom en blogg i goda stunder, och en intressegemenskap, kan vara.
Ser att ni hade 23 i Portugal. Man börjar vädra åt ett annat håll.
Här är snöfallet så egendomligt ljust att man tycker sig gå runt i ljusblåvit monokrom av Yves Klein. Finna liksom inga skuggor. Man kan kliva rakt ut i vitheten och bli immateriell, any second. Om det inte vore för knäna då.
Hälsar Die Frau ohne schatten.