onsdag 26 september 2018

Cohen-kväll på Kreta





Majkväll. Första kvällen i Hora Sfakion, på Kretas sydkust. Rätt svalt för att vara i Grekland. Jag bär en ponco med inslag av alpackaull utanpå klänningen. Jag äter middag med James, från Skottland.
Här har jag alltså landat efter en vild resa över Kretas höga berg, där gåsgamarna svävade långt under bussens höjd på de smala, slingrande bergsvägarna före sista stupet ned mot kusten. Vi föll inte. Vi kom fram, drog vår väska till första (sämsta) hotell. Träffade där den smale skotten. Bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans.

Dagar med oplanerad resa går ofta fort. Det ligger i sakens natur. Man är omtumlad och fortsätter vara det, trots ungdom och allmän saklighet. Den lilla orten är så vacker, bergen så höga och torra, båtar glittrar på redden och huvudgatan luktar stekt fisk, sedan länge härdad olivolja och ugnsbakad paprika. Vi dricker vin. Han börjar berätta om sig själv. Han är målare. Vi har roligt.

Sen lunkar vi hemåt till det första (sämsta) hotellet och slår oss ner i en grupp som samlats utanför. Det är här Cohen kommer in i bilden. Tre av fyra runt bordet är kanadensare. En är jude och journalist, en är filmvetare (och börjar fråga ut mig om Bergman), en är litt.stud och den fjärde är pikt, säger han. Det senare är alltså inget jobb, i stil med knekt eller plit, utan en gammal folkspillra i Skottland. Men han är ingen spillra utan kraftig som få. Mörk, bullrig och kul. Kanadensarna är mer Cohen, typ. Kultiverade, eleganta, romantiska. Dricker lagom mycket. Vill prata om konstnärliga grejer.

James, visar det sig, dricker ini helvete för mycket. I did´nt see that coming. Vilket inger mig en lätt ångest. Jag har aldrig, aldrig gillat män som dricker för mycket. Tycker just där, just då, att det var synd på en trevlig karl. Men det är hur som helst den judiske kanadensaren som är Den Vackre vid bordet. Ofrånkomligt. Hans kvinna också, vacker. Liksom jag fortfarande känner mig. Vi har det lätt, vi passar här, vi är Beautiful Losers waiting for the Miracle to come. Hotellägaren kommer ut och jag hinner säga: "Kali hypnosis". Nyss har min hjärna fattat att hypnosis funkar för "sömn" på grekiska. "Good" säger han.

Pikten dricker som fan, men blir inte full, James fortsätter hiva i sig på det där sättet som är alltför glupande. Jag sitter med mitt andra glas vin och är färdigdrucken. När vi går in ser jag James vingla in till sitt rum. Jag säger "see you later" och går till mitt, en trappa upp. Sitter en stund i lugnet, på balkongen med utsikt mot havet. Befinner mig i månskenstid.

Det som händer någon dag senare är en annan spiral av Cohensk natur: James har varit uppe i bergen och målat ett par jävla bra bilder. Alkisen är en konstnär. Och han har dagen efter orkat upp på smala stigar, bland torra gräs och buskar, och suttit i timmar i solen och tecknat och kritat. In the tower of art. Det får räcka så. Och mer blir det inte.

                                                           ****            

(Men här är Adam Cohens postludium till sin pappa i The Guardian.)
 



söndag 16 september 2018

London - med Gunnar Pettersson

Det är så länge sedan jag var i London att det är nästan genant att nämna det: 1980. Men när jag läser Gunnar Petterssons bok om sin nuvarande hemstad är jag genast där igen, som hemma. Han är författaren som tar en vid handen och lurar en att tro att man faktiskt närmar sig staden London, 1830-something, tillsammans med Dickens och hans skapelse, Oliver Twist: "Oliver hade aldrig sett en sådan smuts och sådant elände. Men han var framme...".

Från de tydliga, demografiska och nästan geologiska beskrivningarna av London, från de burgna kullarna i Hampstead Heath till de mindre flotta fotbollsarenorna i flacklandet Hackney Marshes, från Thatchers begravning till marknadsgatorna Portobello Road och Broadway Market, har författaren en så förtrogen, historiskt-politiskt kunnig och fotvandrande kunskap om sin stad att man blir kär i den på nytt. Och förbannad på nytt. För trots all den humor som GP slösar över sin berättelse ser man förstörelsen; gentrifieringen av centrala London.

"Privatiseringen av allmänägd mark har också fört med sig uppkomsten av så kallade pops - ´privately owned public spaces´, privatägd allmän plats. Som några exempel kan man nämna Paternoster Square, alldeles vid St Paulskatedralen, Granary Square vid Kings Cross och marken runt själva City Hall."
Därpå följer en liten beskrivning av hur inskränkningen av frihetligt samhällsliv blir konsekvensen när allmänna tillgångar privatiseras - kanske också en understucken varning till liknande privatiseringsvurm i Sverige.

De politiska konjunkturerna blir tydliga, helt i takt med arkitekturens flamboyanta karaktär; the Shard och 30 St Mary Axe är uppförda under samma era som Londons trafiknät privatiserats å det grymmaste, som vi också kunde läsa om i Tony Judts: Ill fares the country (På svenska: Illa far landet, en bra parallell-läsning till Petterssons bok). Skolornas kvalitet försämras och under Thatchers regering sker - som väl alla vet - också en social tillbakagång. Men husägandet och bostadsägandet expanderar, precis som i Stockholm under högerregeringar. Sen faller husägarna och låntagarna som käglor vid första, bästa finanskris (2008), medan bankerna och låneinstituten fixar sina egna korthus med hjälp av svarta och kriminella pengar.

Man kan läsa den här boken för det informativa värdet, för de många infallsrika vinklarna på Londons gatunät, matvanor, skolor, musiktraditioner, ekonomi, kultur, språk och uttryck - men man kan framförallt läsa den för att Gunnar Pettersson har en så härlig berättartalang. Det är svårt att inte igenkänna den Göteborgska humorns whimsicality i hans engelska vandringar. Dessutom präglas boken av en människosyn som är öppen och tolerant, med vänlig blick på tillvarons alla udda och/eller prima existenser. Det är en central karaktärspoäng i hans bok: His heart is in the right place.
Till vänster alltså.


London 2014. Till vänster The Shard och till höger, inne i finanskvarterens City of London höghus, ser vi "The Gherkin" eller 30 St Mary Axe, kallad.


onsdag 12 september 2018

Gun-Britt Sundström: Skrivliv

Jag skrev om Gun-Britt Sundströms dagbok från 60-70-tal. Två klipp ur recensionen:

"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."   





"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".

Den hellånga recensionen finns som vanligt bland annat här.

torsdag 6 september 2018

Lyra Koli: Allting växer

Jag skrev om Lyra Koli: En sorgebok över en förlorad värld. 




Golfströmmen har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt mantra i Jossis hjärna: mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol.

Nutiden är ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden. Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.


Eftersom karaktärerna i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn. Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren sörjer med dem.  

Och som vanligt kan bara ni som har tillgång till Mittmedias tidningar läsa den. 

onsdag 5 september 2018

Elin Bengtsson: Rosenregimen

Ny bok av ung författare.


"Berättelsen är uppbyggd i små scener som följer på varandra, mycket vackert, lätt stiliserat och rytmiserat. Det är få unga författare jag läst som skriver så bra som Elin Bengtsson, med så stringent iakttagelseförmåga. Hon har också en talang för att skissa sociala situationer, från Universitetet och klubbar, med ett par fräcka streck. Och hon skildrar en ungdomlig osäkerhet som – inte så paradoxalt – kombineras med formuleringsförmåga och tidstypiska intellektualiseringar. Ändå känns det rätt ofta som att jag läst den här historien om den hårt bevakade relationen förr, konstellationen mellan en som söker trygghet och en som vill ha mer frihet".

Ni som har tillgång till Mitt-Sveriges tidningar kan läsa hela recensionen, bland annat här.