torsdag 27 februari 2020

Prokofjev var det ju


Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.






(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).

fredag 21 februari 2020

tisdag 18 februari 2020

Fjällugglan

Detta blir allt ni får idag: En fantastisk bild. Samma sorts uggla som svävade i en cirkel ovanför mitt huvud uppe i Lappland 2016, och som jag sen såg flyga upp igen i somras. Tyst flyger de. Endast tre gånger i mitt liv har jag nåtts av en flygande uggla på nära håll. Betraktar dem gärna som omen, men för vad?
Allt detta ska visa sig och nästa gång en uggla svävar över mig ska jag veta. Och: "Man muss sein leben endern", som Rilke sa. Allt annat är stillastående vatten.



måndag 10 februari 2020

Bästa artikeln idag: Italo Calvino om klassiker

Calvino, elegant resonant som alltid, berättar om varför vi ska läsa klassikerna. En listig liten tur från skolans måste-lista till ungdomens rusning och mognadens återvändo eller nyupptäckt. Det är en bra artikel att hänvisa till också när det gäller diskussionen om en eventuell kanon för läsning i skolor. Calvino verkar inte så intresserad av litteratur som en form av kalkbrytning, men.....

"The classics are books that we find all the more new, fresh, and unexpected upon reading, the more we thought we knew them from hearing them talked about.
Naturally, this only happens when a classic really works as such—that is, when it establishes a personal rapport with the reader. If the spark doesn’t come, that’s a pity; but we do not read the classics out of duty or respect, but only out of love. Except at school. And school should enable you to know, either well or badly, a certain number of classics among which—or in reference to which—you can then choose your classics. School is obliged to give you the instruments needed to make a choice, but the choices that count are those that occur outside and after school.
It is only by reading without bias that you might possibly come across the book that becomes your book. I know an excellent art historian, an extraordinarily well-read man, who out of all the books there are has focused his special love on the Pickwick Papers; at every opportunity he comes up with some quip from Dickens’s book, and connects each and every event in life with some Pickwickian episode. Little by little he himself, and true philosophy, and the universe, have taken on the shape and form of the Pickwick Papers by a process of complete identification. In this way we arrive at a very lofty and demanding notion of what a classic is:
10) We use the word “classic” of a book that takes the form of an equivalent to the universe, on a level with the ancient talismans. With this definition we are approaching the idea of the “total book,” as Mallarmé conceived of it".

Hela artikeln finns här i The New Yorker vare sig ni vill eller ej. Dessutom finns ju hans Six Memos for the Next Millenium, en av de bättre essäböcker jag läst om litteraturens fundamenta, om exakthet, bilden i litteraturen, kvickhet med mera. Allra mest tycker jag om kapitlet om lätthet och tyngd.
Denna till svenska översatta bok ligger osynliggjord någonstans i mina bokhyllor, och ett annat ex gav jag till min käre vän i Danmark med dedikationen: Till Per, från Gabrielle, 1999. "Skall det ikke stå noget mer?" sa han. Lidt skuffed. Men det kom mer.

Här finns, för de riktigt intresserade en pdf-version av Six Memos for the next Millenium. På engelska.  Och här finns en till pdf-version, möjligen snyggare att läsa. Fasen vad folk är generösa på nätet! Nästan bättre än i verkligheten. Den svenska utgåvan ser ut så här.

söndag 9 februari 2020

Väder och vind och folk

Stark sydvästlig vind. Långa smala kårar på vattnet, som rispar ytan. Ingen is, ingen snö. Marken ser ut som i April. Det är helt ljuvligt. Vitsippor och såna grejer, hundar och barn och gamla människor, vi är ute och söndagsgår. En fin svensk tradition som lustigt nog inte har ett dugg med nazism att göra. Ja, så kan det vara. Jag - en entusiast för gamla fina svenska traditioner, men noll intresse för SD och deras hambo-fascism. Gärna folkmusik, gärna norrländsk hjälpsamhet, gärna sill och potatis och nubbe.
Men noll rasism. Det behöver kanske inte ens sägas. Nu stormar Ciara hej vilt över all sån skit, här och i England.

S och jag går rundan kring Bellevue och ute på udden blåser det som fan, nedanför Wennergren center blåser det som fan, vid Norrtull blåser det som fan, men precis på framsidan av udden finns en liten lucka lä. Där kan vi sitta och glo på det lilla landskapet som utgörs av Haga och Brunnsviken. Min gamla älsklingsplats på jorden, förutom Lappland då. Kulliga uddar kantade av ljus vass, en bergklack här och var, ett milt februariljus över vattnet.

Människorna här har hur många nationaliteter som helst, det ser Wennergrens center för internationellt forskarutbyte till, om inte annat. Samt koreanerna med sushibaren och indierna på min favoritrestaurang. Somliga av oss nickar och hälsar utan att vi vet vilka vi är. Med andra har man några stående samtalsämnen, som vädret, virus, Corona, hunden, och att folk inte har fattat att de ska borsta bort gruset från bänken när de suttit där med hunden uppepå. Det finns ju hundägare som älskar hundar och skiter i vad de lämnar efter sig åt andra, säger vi. Inte surt, snarare raljant.

Det ligger en optimism i ljuset nu, när det varar en hel timme längre på dan. Och jag som aldrig haft depressioner tror tamejfan att jag haft en semidepression, och att den är över nu. Let´s move on. Up you go and down to the valleys. Livet är bäst. Även grå änglar flyger.



Och i Cornwall var det så här stiligt.


lördag 8 februari 2020

More is more: Matisse




När jag tröttnat lite på både ord och musik, låt oss säga klockan 23.00 en torsdagkväll, efter en dag med nyheter både om Corona och om skådespelare och om musiker som gjort en platta om dödsångest, och om hur lång tid det tar att framställa Coronavaccin, och om de nya supertragiska dystopiska romanernas oerhörda vikt på vågen, och när jag dessutom hört lite för mycket arior på radion för att jag inte gitte stänga av - då är det dags för paus.

Då ser jag på bilder.

Foton från mina resor, ansikten, mina käraste, men allra helst konst: Jag försjunker kontemplativt i Corots dimmiga utsikter och låter mig fyllas av Monets fantastiska ljusskimmer, eller av Matisses snygga interiörer. Som här ovan. Finns inga moraliska gränser för vad karln kan roa sig med. Och det är skönt, det är lek, det är liv. I motsats till en hel del av vår samtida bildkonst som är urtråkig, gravallvarlig och som när den ska leka bara geggar på med lån från alla håll, och särskilt från andra konstnärer.

En era av minimalism övergick i popkonst som övergick i konceptkonst, och nu sitter konstnärerna i installationer och gråter med varandra. Synd på nåt vis. Men det är väl tiden. Den förtjänar en och annan gråtattack. Men jag går inte på utställningar för just det.

Märkligt är det ändå alltid att hjärnan och hjärtat gör sitt lilla hopp när jag övergår från ord (nyheter, kulturartiklar, romaner whatever) till bild. Att jag omedelbart faller in i ett kontemplativt tillstånd. En sorts stilla lycka. Sån är min kärlek till konsten.

PS: Det är bara några tomma avocadoskal som ligger där på bordet.

onsdag 5 februari 2020

"It´s a shitshow!"

Om ni bara ska läsa en artikel idag, som man säger, så ta den här, om en ny bok som avslöjar skitshowen i Vita Huset. Det enda som retar mig är att Martin Jönsson i DN inte kunde få åtminstone 6.000 tecken till för en riktig genomgång av de här grejerna, så som det skulle sett ut i The Times eller Le Monde. Och detta efter att vi har hört evinnerliga radio-och-tv-program med respektfulla nullifierings-journalister som talar om att: Donald Trump säger, Trump anser, enligt Donald Trump osv, som om karln överhuvudtaget var värd att tas på allvar. Nej, det är en okunnig, maktgalen, falsk jävla show, ladies and gentlemen, get real!

Som kask till kaffet kan det kanske vara fint med en intervju med demokraten Elisabeth Warren, i The Rolling Stone. 
Och så en lite längre och grundligare depprunda med den alltid kämpande Robert Reich i The Guardian. Ja, det var allt från Amerikat för idag. Fler brev hem till bygden lär komma.



måndag 3 februari 2020

Bästa musiken idag: Anton Bruckner

Vi äter en helt vanlig middag, torsk med smält smör och pepparrot. I bakgrunden står radion på lågt, men när den här musiken sätter igång måste jag resa mig och sätta upp ljudet. Måste även sluta äta en stund. Det är Anton Bruckner, andra satsen i nionde symfonin, musik som höjer atmosfären, musik som jag sent upptäckt hur mycket jag gillar. Ursäkta, säger jag, till middagsgästen. Nu bara lyssnar vi.

Dramatiken är omistlig, men också denne artonhundratalsmans påfallande modernitet. Upprepningarna, symmetrierna; allt det där som sen blev elementa för minimalisterna, ibland till leda. Hos Bruckner är det strålande nytt och livfullt. Även betoningen av rytmiken är djärv. Tyvärr kunde jag inte hitta den satsen med Claudio Abbado som dirigent, utan ni får nöja er med Karajan. Good night and good luck!