Förklaringarnas förklaring

Det kom ständigt nya förklaringar
Komplexa fenomen kräver komplexa förklaringar
Den sista förklaringen är självlysande
som fosforescerande marvatten..

På vilket hotell ska den sista förklaringen ta in?
Förklaringen stupade rätt ner i havet
Förklaringar kan bo i både slott och koja,
inte sällan i en forskningsstation på Svalbard.

Vad är din förklaring? frågade hon
Jag tror inte det går att förklara
Hon försvann utan någon som helst förklaring
Utan att ens röra sig österut
förklarade han krig mot Östeuropa.

Din förklaring är inte mera värd än min,
sa professor x till professor y. 
Vi har inte hela förklaringen än, dvs facit.
Förklaringarna rinner upp, som olja på vattnet
En förklaring passerade som en projektil
och föll outlöst ner i Stora Barriärrevet.

Du tog alla mina förklaringar med dig när du gick,
sa hon. Vad har jag nu?
Du har klarhet, sa han.
Förklaringen är ett berg i Galiléen.

Vi har fått nya förklaringar, sen i våras,
under vintern kommer andra förklaringar
att regna och snöa ner över oss
Det blir starka vindbyar när oanade förklaringar
sveper in från väst och syd.

Allt går inte att förklara, det vet vi.
Förklaringar är ett nät som ibland fångar
en fluga, ibland en gös, ibland en bra pinne.
Förklaringar har inga andra syften
än dem som förklararna söker.

Förklaringarna under vintergatan
är inte detsamma som dem bortom vintergatan.
Förklaringens ljus; ett stearinljus i en kammare,
på vinden, där någon tänker på vinden.
Förklaringen är inte tyngden som släpar bakom oss
som en motvillig oxe på väg till slakt.

Förklaringen uthärdar inte, den förhäver sig.
Förklaringen är inte tålig och mild
En del förklaringar är som ljudande malm
En del är fyllda av varm choklad och frasar
när man sätter tänderna i dem

Förklaringen ändrar sig från dag till dag,
från vecka till vecka, en månad senare
är alla de första förklaringarna döda.
Det benämns: Förklaringarnas dödförklaring.
Förklaringar kan betala sig bra.

Presidenten fantiserar ihop förklaringar.
Världens nyhetsankare intervjuar hans fantasier
Psykologerna förklarar hans fantasier
Han klarar sig inte utan dem, förklarar man
Det är åtminstone en riktig förklaring.

På varje förklaring följer en annan förklaring
som en skugga som går framför och styr
Att skuggorna styr är en av många förklaringar
Den sista förklaringen är självlysande
som fosforescerande marvatten.
På vilket hotell ska den sista förklaringen ta in?

Seven Zen Under & Methan

In Seven Zen Under
there is a frosen path
that none of us will enter
who hasn´t done the math 

The Geology is broken
but the friendships are intact
you may bring back a token
from the open cratertract

In Seven Zen Under
When seven monks appear
You know that they will guard
the little monkeys there

Apart from that there´s none
and no protection left
from the magnitude disaters
that will end a World of theft 

The methan gas is flowing
it´s no human kind of flow
this is the time of sinkholes
as CH4 will grow

The seven monks are praying
their tiny clockbells ring
some hour out of eternity
that even blackbirds bring

The visitors are leaving
as strangers always do
behind them is the heaving
of another methan brew

The woodpecker

The tragical story of a woodpeckers life, in five acts.

Act one.

The woodpecker is happy with his little family.
They all love each other and spend their days
in the forest, where there is a tree for everyone
to have their pecking & picking lessons going

Act two.

The woodpecker enters the adolescent life,
with much ado about competition & beauty display.
The woodpecker stares into the pond and finds his look
both beautiful, magnificent and sometimes bleak.

Act three.

The woodpecker gets an agreement from the opposite sex,
he will be allowed to reach and penetrate her sexual organs.
This done the woodpecker feels pretty alone again, not
so much the woodpeckers "wife" as she has her eggs.

Act four.

Oh, the eggs are broken up and little chickens chirp
the woodpeckers are busy finding larvaes in the bark.
the chicks are always hungry, the sexlife is all gone
but only lady Woodpeck does sorely miss the song

Act five.

The little woodpecks growing, the family goes on
to pecking all together until next summers song
their pecking and their picking is heard all season long
this pecking-picking gift is the way their life moves on.

Låt de döda begrava sina papper

Låt de döda begrava sina döda
Låt de döda begrava sina papper
Låt de döda begrava sina möbler
Låt de döda begrava sina slakter
Låt de döda begrava antiloper
Låt de döda begrava sina sopor
Låt de döda begrava sina anfall
Låt de döda begrava sina kall
Låt de döda begrava sina jetplan
Låt de döda vandra genom Rajasthan

Låt de döda begrava sina intriger
Låt de döda begrava dem som tiger
Låt de döda begrava en triljon
Låt de döda begrava dödens mutation
Låt de döda begrava panama papers
Låt de döda begrava sina moneymakers
Låt de döda begrava sina gömda skatter
Låt de döda begrava sina marmorkatter

Låt de döda begrava sina saxofoner
Låt dem alltid minnas sina ekvationer
Låt de döda begrava sina stölder
Låt dem slippa alltför stora bölder
Låt de döda begravas med briljanter
Låt dem sörjas av några äldre tanter
Låt de döda få allt som fanns på listan
Låt dem fatta att det följer med i kistan.

När de rika förstör för sig

Det finns förstås en sensmoral här, och det märker ni redan i rubriken. Detta märkliga; att människor som fått allt materiellt serverat ändå inte kan nöja sig, och inte nog med det, de kan inte heller låta bli att i någon mening förstöra det som de har fått. Det kan vara eviga arvstvister som mellan de rika syskonen Stenbeck-af Ugglas. Det kan vara små lumpna falskheter och smygande schismer om pengar. Somliga går omkring när deras far ligger döende i cancer, rotar i lådor, försöker lägga sig till med så mycket som möjligt på andras bekostnad.

Men låt oss se ut i den s.k. stora världen. Där finns t.ex. den stenrika pedofilen Jeffrey Epstein och hans frilla eller medarbetare i pedofilverksamheten Ghislaine Maxwell. Ghislaines pappa, som hon tydligen var helt fixerad på, var en mycket rik och mäktig man som dessutom fifflade kriminellt med att suga ut sina egna bolags pensionsfonder. Det som skulle gå till andra, skulle han också lägga beslag på. Det är ha-människans grundläggande karaktär. Timbro-iterna tycker att det är bra. De vill att alla ska bli mer giriga. En av deras f.d. medarbetare är nu anställd som Ulf Kristerssons pressekreterare. Så nu vet vi ännu bättre vad Moderaterna går för.

Medan Maxwell-Epstein-historien än en gång rullas upp för våra ögon är det om igen tid att häpna över vad de bortskämda kan ta sig för med sina liv: Ghislaine Maxwell som alltså hjälpte Epstein att lura till sig minderåriga flickor som han tände på, och som hon själv tydligen fick någon sexuell kick av. Andra människors värde och värdighet är som vanligt underordnat dessa hamänniskors begär. Det kan gälla företagare som överutnyttjar fattig arbetskraft utan rimliga kontrakt, liksom det kan gälla för partyswingers som använder andras kroppar som sexmaskiner. Grundläggande är användandet av och utsugandet av och förtrycket av andra människor.

En tjej som Ghislaine Maxwell, vars enda uppgift i livet tycks ha varit att försöka göra intryck på andra, leva loppan, parta, swinga, privata jet-plan, vara medlem av the jet-set. Kanske hade hon också en fixering vid Jeffrey Epstein liknande den på fadern. I alla fall lär hon ha varit en rätt osäker tjej som gärna slängde "fina" namn omkring sig. Det finns psykologi här. Men det finns också en rak linje: störtrik-bortskämd-dekadent-blasé-börjar förstöra sitt liv. Kicks. Och nya kicks. Parallellt med en identitetslös identifikation med allt som är märkvärdigt, identifikation med ting och modeassecoirer och modetankar, som att det är ball att äga och då kan man göra hur fan man vill med all etik och moral.
(Tanken går lite lätt till Timbrohögern igen, men lika mycket till alla dessa sorter som inte har någon egen kärna utan bara vill vara som alla andra i tidsandans konsumism).

Snygg kvinna, har allt hon kan behöva, fin utbildning, stålar - förstör alltihop genom att gänga sig med en pedofil. Andra förstör alltihop genom att knarka, eller genom evigt taffliga äktenskap/skilsmässor som varje gång kostar frid och pengar. Eller genom kriminella affärer, som Jared Kushners farscha. Eller genom lånepoker, som icke-presidenten Trump (en annan snubbe i Epsteins krets). Åter andra förstör varje uns av familjesammanhållning genom sina strider om pengar och ägande. Det är ingen vacker rollmodell - girigheten - hälsar jag till Timbro, om igen.

Sen är det självklart så att vi önskar att Donald J Trump förstör riktigt jävla mycket för sig själv. Han är redan på den vägen, och fallet lär bli stort. Man kan lura sig själv, men inte alla andra. Är man en rik fjant så är man. Och om ni inte redan tröttnat kan ni läsa Mary Trumps ingående beskrivning av en helt sjuk familj, där dock Donald klarade sig genom ständigt fusk: "When Fred Sr. slipped into dementia soon before dying, Donald, strapped for cash, maneuvered unsuccessfully to push his siblings aside and gain control of an estate worth several hundred million dollars." Hela artikeln/recensionen ligger här.

Sjukdomen

Det var bättre i början, sa hon. I början brydde jag mig inte om vad som skulle hända mig. Tiden tog liksom slut, stannade upp vid min vägg, ungefär där kolteckningen från fjället hänger, ungefär i hörnet med ikonen av S:t Göran och draken, ungefär vid min allra bästa målning av en skog, tog rummet slut. Och jag tänkte: När den här skiten är över ska jag samla mig, måla ett par till, och ställa ut alltihop. Men den där bästa, skogen, säljer jag aldrig. Kanske vill jag inte sälja någonting alls. Bara visa de bästa. Slänga det sämre. Mattorna kan jag också slänga och en massa grejer som bara blivit kvar, rensa ut mina böcker, göra min packning så lätt som möjligt. Vad hjälper skåp och lådor och undanlagda vikta dukar och gamla recensionsböcker och fackböcker från Kulturrådet, vad hjälper högarna med tidskrifter, vad hjälper frasvåfflor? Men frasvåfflor visade sig kunna hjälpa lite, liksom varje måltid så småningom blev det goda avbrottet i monotonin. Pandemin.

Tiden stannade så i flera veckor, sjönk inåt och skapade ett lugn som efter ytterligare några veckor övergick i ofattbar otålighet. Det fanns ingenstans att ta vägen. Hon, som var van att alltid ha några flyktvägar öppna, hon som alltid satt frihet före nästan allt annat, kunde nu inte göra mycket mer än att passera ett par kvarter, några trista stoppljus, köer av bilar, och sen ta stigen ned till sjön. Sjön var en lisa, tidig morgon och sen kväll, när nästan inga andra var där. Kom man lite senare var man tvungen att själv gå ut i gatan eller långt ut på gräsmattan för att undgå de som ännu inte fattat vad  pandemi innebar. Ibland, om hon hade stavarna med sig satte hon ut staven, rätt ut, en lång bit, när hon såg en annalkande som inte fattat nåt. Då hade det redan gått tre månader och varje dag stod Tegnell i TV och sa åt oss att hålla avståndet, minst en meter, varje dag stod det i tidningen. Men de odödliga i bortskämdhetssamhället hade ändå inte fattat. Att vara ute på stan samtidigt som dem blev ofrihetens irritation. Så blev den liberala friheten den andres ofrihet, så som det egentligen alltid varit. Men nu blev det alldeles tydligt.

Musiken var en annan utväg, storartad, om än melankolisk i sina slutackord, eftersom det skulle dröja så länge innan hon kunde gå på konsert igen. Läsa artiklar gjorde hon, mer än vanligt, från all världens tidningar. Twitter och nätet var en liten räddning, liksom telefonsamtalen med vännerna. Men alltför många artiklar om Corona föll in i hennes tidigare så lugna sinne. Lugn, otålig, irriterad, orolig. Detta var stadierna. Hon ville till varje pris inte ha den jävla sjukdomen. Allt hon längtade efter var att sätta sig på ett plan till Grekland eller Kroatien. Men när hon såg bilderna från flygen, när de kom igång i juni, och folk satt tätt packade med sina ynkliga munskydd, tänkte hon: Nej. Inte det heller. Det går bara inte. Jag befinner mig i ett fängelse. Och som fängelse betraktat är det ju ändå rätt bra. Fast ord som bra och dåligt inte fann någon klang i henne. Uthärda lät sannare. Som en jävla stoiker skulle hon uthärda även denna fas av sitt liv. Och veta att många andra gjorde detsamma. Eller värre: De blev sjuka, deras man eller fru eller mamma eller pappa blev sjuka. Och även om de blev friska kunde de ha allvarliga men efteråt.

På gården gungade den höga almen i vinden, en hund skällde bjäbbigt varje dag, hantverkarna i huset slipade och bultade, och hon visste inte var hennes sommar skulle ta vägen. Till slut verkade det som att antikropps-test kunde vara utvägen: Om hon hade antikroppar mot sjukdomen (eftersom hon haft en helvetes lång förkylningsperiod inklusive andnöd) så kunde hon sedan våga röra sig friare. En vän berättade i telefon: Och så skulle jag till fucking Odenlab för den där testen, och där var fullt med folk. Jag hade beställt tid, men det var tjockt med väntande, som om vi inte kunde smitta varann bara för att vi hade beställt tid för ett jävla test. Jag var färdig att gå därifrån, men...
- Också detta, så liberalt, eller hur? Att vi har en dödlig sjukdom i samhället, men de vårdföretag som kan tjäna multum på att testa folk ska inte behöva bry sig om att de blir en folkmassa i väntrummen. Marknaden har ju alltid rätt.
- Ja, sa hennes väninna. Marknaden kommer att förmera den här sjukdomen. Snart öppnar allt och alla de odödliga strömmar igenom och glor på grejer och stockas utanför väntrummen och gobbar ihop sig på restauranger och fler blir sjuka igen, och sjukhusen får svårt att klara strömmen av patienter, och på vårdföretagen flockas alla som vill ha antikroppstester och...
- Jag vill inte ha någonting, svarade hon. Jag kommer att lära mig en enda sak av den här skiten: Att inte vilja ha någonting. That´s it.
- Jo, ja. Men lova att du beställer hem det där goda vinet vi drack sist. Så ses vi på en gräsmatta nånstans, va?
- På en gräsmatta nånstans. Corona Sonoma. I solnedgången. Under träden. I Pandemin. Sonoma.
  Men annars vill  jag  inte  ha  någonting. Det räcker att mina vänner älskar mig. Zinfadel.

Om att redigera och räkna de döda

Redigera allt du skriver noga, en lång roman kräver åratal av redigering, du måste under tiden redigera ditt liv, betala av lån på redigeringen, och hoppas att räntan på redigeringen inte går upp, sen måste du redigera dig själv, ett plagg som får ett hål, ett ihåligt ord. Substantivet som hänger slappt under blusens adjektiv. Håret. Det måste formas. Liksom dina sidor grängar sig i varann, och du måste forma och rytmisera, du pågår, du måste räkna ord, räkna sidor. Din hushållskassa. Dina steg? (nej). Men du kan nästan klara den oerhörda pressen att redigera allting, även livet under Covid-19 kan du redigera, om du jobbar en liten bit i taget. I hyllan finns asken med munskydd, i datorn finns gamla kopior som kan bli användbara och som i motsats till munskydd ska hålla längre än ett dygn. Och i hallen skor, andra kläder, onödiga att räkna upp. Men de deltar i redigeringen pga att man tidigt, kanske allra först, lärde sig att knyta skor, och redan det är en form av redigering. Man var aldrig säker på att alla tårna fick plats där i början. Numera är man osäker på om alla tankar får plats, alla erfarenheter och om det ens är nödvändigt eftersom redigeringen ändå ska sluka minst häften av dem, så som coronan nu slukar minst hälften av dem som bor på äldreboenden. Och en gammal skuld kommer upp, en gammal nedskärnings enorma likgiltighet, som förnyat blossar upp i små krig om de döda och alla kastar skuld på alla. Men sen redigerar man antalet döda i en större jämförelse, en med Europa, en med världen, en med tidigare år på ålderdomshem och under svåra influensor. Så kan man tillvarata statistiken som en del av redigeringen och en onödig förvirring faller därmed snett åt sidan och man kan gå in i en rakare, och som man säger ”mer relevant” redigering av siffror och även av hela ord och meningar. Meningar som kanske sades i Februari redigeras bort i April, och de tecken på tillfrisknande man visade upp i rena tal återkallas av en del orena tal, så kallade ovissheter, det som författare och andra historieberättare kallar ”work in progress”, och inte förrän långt efteråt står en man upp på en presskonferens och säger att redigeringen är klar, vi publicerar den här boken nu, om vilka som överlevde och vilka som dog. Vi redigerar ner det till åldersgrupper och sjuksängar, lindriga smittor och immunitet, och vi ska heller inte förhärliga det stora institutet varifrån utsagorna redigerades, /rätt omständlig redaktör där/ och sedan, nu, kanske en sista gång ska redigeras – lite grann för att till sist förbli på samma språkliga platå – innan den slutgiltiga boken kan komma ut.

Rasism USA

Inte alla i USA böjer sig under det korkade klackmonstret. Förstasidan av Time Magazine idag.

Veckans Cartoon

Colin Tom / The New Yorker

Interesting times

Det bästa i en sån här tid av gemensamma prövningar är förstås inte att tjuta och ängslas - även om det är tillåtet - men att helt enkelt intressera sig för själva tiden och vad den gör med en.
"We live in interesting times", för att travestera någon, jag minns inte vem. Det betyder naturligtvis inte att vi omedelbart blir intressanta, om vi inte var det innan. Men att det sker en förskjutning av intressen gäller nog för alla.

För mig personligen kanske skillnaden är mindre än för många andra, van som jag är att "arbeta hemifrån" och likaså van att inte ha några särskilda privilegier att försvara: Inga baler, inga auktioner, inga premiärer, ingen ny bil vart tredje år, inga förhoppningar om att finna "den rätte" (vilket jag ju gjorde redan i 20-årsåldern). Jag är helt enkelt van att arbeta ensam. Jag är också van vid mycket enkla nöjen; som naturens skönhet och trofast vänskap, eller en film jag gillar, kanske en konsert.
Konserter är det jag kommer att sakna nu, näst efter den stora Lapplandsresan, som jag inte vet när den kan bli av.

Men det mest påtagliga är något som sker med begreppet tid: All tid finns, och/eller ingen. Framför mig sträcker sig en period som av vissa sakkunniga beskrivs som en tvåårig bana av risker för Covid-19, en tid som saknar normal rytm, normala avbrott, resor, mm. En tid som är lite som att bli stoiker (det är nödvändigt att först och främst skydda sig själv och andra) eller att bli ett klosterväsen (man uthärdar genom att avstå, och fördjupar sig i någon "studie"). Det mer optimistiska alternativet är förstås att vaccin sprutar ur jordens alla labb och/eller att vi uppnår immunitet snabbare än vad det just nu verkar.

Mitt psyke verkar inställt på den långa varianten. Jag känner, som kanske mest positiv bieffekt, ett konstant ointresse för att jäkta med någonting. Jag går mina promenader när det är så folktomt som möjligt (gryning/skymning), jag ringer mina vänner, beställer mat på nätet, får lite extra inhandlat av min grannkompis, skyndar inte ens på mina projekt, men sover länge om natten. Jag tror att basics är min grundinställning mer än annars; Ät något gott, dryck därtill, sjung dina gamla sånger, sov länge, hör den vackraste musiken, öppna fönstret mot fågelsången. Och så har jag för en gångs skull "bingeat" en TV-serie: Den lagom eskapistiska och skickligt iscensatta engelska serien "Sanditon". Visserligen konstant irriterad över huvudpersonens sätt att kisa med ögonen, men man blir inte helt igenom storsint av en jävla pandemi. I alla fall, denna Austen-filmatisering roar mig, och ger mig en lisa från den 35 vetenskapsartiklarna om Corona som jag också läst, och läser.

Nästa större plan - som gärna får ta två år av tålmodigt intresse - är att förvandla mitt vardagsrum till en ateljé. När jag vilat upp mig från karantän-chocken - (skrev för några veckor sen i "dagboken": Känner mig dödstrött på coronaskiten. Fången. Distressed, vemodig, okoncentrerad, tom, tappat allt) - och diverse besvikelser den onekligen för med sig, så ska jag bara lugnt och stadigt vara i det som är. Måla, skriva, gå ut i naturen, och dessemellan "bingea" en och annan TV-serie. Eller konserter på nätet. Ibland är "interesting times" inte så mycket mer än en övning i tråkighet. Ändå: Kanske kommer vi ut ur det här med både personliga och politiska förändringar som är av godo. Den som lever får se.

Det lukkede København

Från Kastellet

Igår kväll var jag inne på en nätkarta över Köpenhamn; mest för att se efter om det fanns ett hotell på Bredgade som jag glömt bort. Det fanns det inte. Men Bredgade sträcker sig från Kongens Nytorv ungefär fram till Kastellet, och vid Kastellet gör gatan en sväng och då heter den plötsligt Grønningen.

Kastellet, Langelinie, galleriet vid Gothersgade, Glyptoteket, alla dessa platser som var mitt andra liv under tolv år, det är soft spots på kartan. Så glad jag var i Köpenhamn; vänskaper och kärlek, och intressanta möten: Inger Hanmann, Per Kirkeby, Palle Mikkelborg, Pia Tafdrup och min käre gamle ungdomsvän Kalle Marosi som lät mig låna hans lägenhet de första åren där, när han var bortrest. Sen bodde jag rätt ofta över hos Inger på Gammel Kongevej, och även hos Gitte på Lille Kannikestraede, ibland på de små hotellen vid Stationen, ett par gånger hos Anna och Torben i Helsingör, för att nu inte nämna den unge mannen på Parosvej långt ute på Amager. Men vi håller honom utanför detta idag.

På kartan hade man varit inne och uppdaterat platserna i det karantäniska Köpenhamn. Det är en minimalistisk dikt. Melankolisk till sitt innehåll, saklig i sin upplysning.

Det Kongelige Bibliotek. Midlertidigt lukket.
Amalienborg. Midlertidigt lukket.
Den sorte Diamant. Midlertidigt lukket
Rundetaarn: Midlertidigt lukket
Statens museum for Kunst. Midlertidigt lukket
Niels Bohr Institutet. Midlertidigt lukket
Nationalmuseum. Midlertidigt lukket
Sigurds Bar. Midlertidigt lukket
Tycho Brahe Planetarium. Midlertidigt lukket
Østre Gasværk Teater. Midlertidigt lukket
Fitness World. Midlertidigt lukket
Københavns Universitet. Midlertidigt lukket
Nyboder skole. Midlertidigt lukked
Fredriks Kirke. Midlertidigt lukked
Thorvaldsens museum. Midlertidigt lukket
Hard Rock Café. Midlertidigt lukket.
Kulturhuset Islands Brygge. Midlertidigt lukket.
Ny Carlsberg Glyptotek. Midlertidigt lukket.
Nørrebro Brygghus. Midlertidigt lukket.
Tivoli. Midleretidigt lukket.
Fhasal Thai Massage. Midlertidigt lukket
Vor Frue Kirke. Midlertidigt lukked

Men Buddha Bikes är inte stängt, inte Café Fata Morgana (såklart) och inte Grundtvigskirken.
Och där uppe på Bispebjergs kyrkogård vilar min stora kärlek i konsten: Per Kirkeby.
Tur han slapp denna skiten. Och så typiskt att Boston Consulting Group håller på och dribblar som vanligt, även i det stängda Köpenhamn. Men Kind of Blue er midlertidigt lukket.

Bild från det inre av Rundetaarn, som det ju ser ut nu, när ingen är där.
Se även tidigare text från Köpenhamn i september: Förfärliga tåg underbara människor.

Then - in another part of America

Dylans vemodiga mässa

Om ni känner att mycket gått förlorat, om ni mitt uppe i Covid-19-katastrofen undrar vad människor går för, om ni undrar vad de någonsin gått för, om ni tänker att det fanns en ljusare tid, att det fanns en rörelse i tiden som övergick förståndet hos de handikappade ha-människor som nu befolkar världens maktcentra, om ni undrar vilka de bästa människorna är, de som överlevde 80-talets paradigmskifte med hjärtat i behåll, om ni tänker att det fanns människor av en annan kvalitet någon gång, ett tag där i tiden, och om ni känner ett visst vemod över att så få av dem är kvar, att så få av dem ännu finns som ljus i mörkret, eller ledstjärnor i en alltmer materialistiskt sinnessjuk värld, om ni tänker att det fanns en tid....

så berättar Dylan om det, i sin långdragna litania, vemodig som fan, sann som helvete; för där finns hela skeendet vars ändprodukt vi nu bevittnar, begynnelsen till slutet, den stora grisen som landat i Vita Huset, och i generationer bakom honom, de vapenbärande reaktionärer som sköt Kennedy, och som fortsatt att skjuta sig in i maktens boningar, utklädda till politiker, eller något annat, alltid kopplat till de stora oljebolagen, de stora tidningskungarna, de undermåliga yrkespittarna och börsfittorna; de kyliga, de lögnaktiga, de fatalt kortsiktiga maktmanipulatörerna och deras alltid lika ynkliga ägandemoral, som inte är någon moral, utan bara ett djuriskt pinkande i reviret...

"Business is business, and it´s a murder most foul..."

Och därutöver: Sångerna, de om kärleken, de om friheten, de om Pussy Cat och Tom Dooley, och Cry me a river. Sångerna som alltid beledsagat hoppet och våra känslor av alltings lysande möjlighet; men som hos Dylan återkallas som en remsa av drömmar, som något tåget susat förbi, något vi önskat oss som krympts av tiden och rispats av desillusioner, men ännu lämnar en strimma kvar....

Covid-19. Tänk lite nu på varandra alltså, även om det tar emot!

Klicka på länken här så få ni upp kortversionen som handlar om varför ni inte ska gå omkring och smitta folk, inte ni, generation Odödlig 30-åring, Odödlig 17-åring, Omnipotent 45-åring, och inte heller ni Generation Boomer 70: "Jag blir aldrig sjuk jag har ju PENGAR"

Tack på förhand!!
Nu får ni en Vanitasmålning från 1600-talet. Roepel målade. Hamlet drar monologen! To be or not to be. Eller också dividerar han lite med sin käre Yorrick. Glömmer dödligheten genom att skoja om den.
Och kom ihåg: Shakespeare skrev Kung Lear när han var isolerad på grund av pesten och The Globe var stängd. Här kan ni läsa mer om Shakespeare och pesterna han genomlevde. Uppmuntrande ju!

Apropå en litteraturdebatt

Sådärja, nu var vi där igen. I den oerhörda dispyten om vad som är bra litteratur och vad som ska utses till tidsandans hackkycklingar. Autofiktion, oh lala, vad trist. Tjejer som skriver om kärleksnöd, svartsjuka, och vem–ska-jag-knulla-med? Könskampen, mäns allmänna hopplöshet, och hela den jazzen.

Killar på Söder som skriver om ungefär samma medelklassångest, privat, petigt och självupptaget. Nej, tack. Nu vill vi ha den stora romanen om det verkligt stora eländet. Ge oss apokalypser i långa banor, ge oss tidens flyktingläger (även om författaren bara besökt ett sådant under några veckors tid). Ge oss kollektivromaner. Var är dagens Dostojevskij, vem fyller tomheten efter Sara Lidman?

Något svar finns inte. Det härliga med författarskap är att de skiftar färg och läge, kan växla från hyper-privat till storartad samtidsskildring. Ta Terézia Moras Monstret, där romanen - tydligt typograferad på varje sida med en linje mellan de båda rösterna – skiftar mellan den depressiva inåtvända Flora som tog livet av sig, och den handlingskraftige men osynkade Darius Kopp, hennes man, som reser omkring i Östeuropa med Floras aska i en urna, förtvivlat sökande efter en begravningsplats. Det är en roadmovie över en geografi, som samtidigt är ett öde och en humoristisk europeisk gemenskap. Strålande bok! Är den autofiktiv? Nej. Kvinnor kan. Handlar den om tidens stora frågor? Nej. Bara samma gamla eviga frågor.

Annars är det ju som att se en 70-talsdebatt komma tillbaka: Alla dessa kvinnor – Susanne Brøgger, Erica Jong, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor – som skrev bekännelselitteratur. Det blev då ett litet skällsord, ibland med viss rätt. Men det drabbade bara kvinnor. Konstigt. För Ulf Lundell, Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Robert Pirsig, skrev ju också självupplevt och självcentrerat. En del av det blev bra; kanske särskilt Lindqvist. Men mer originell ändå är Pirsig med sin Zen, och konsten att sköta en motorcykel, som skildrar hans brottningsmatch med det akademiska livet, filosofiska frågor applicerade på underhållet av en motorcykel, och en själskris som övergår i halvpsykotiska visioner. Det var stort. Och ingen skulle ha kommit drällande med ordet autofiktion. Men nu får Knausgaard höra.

Men visst: Under åren som recensent, har jag gnetat mig igenom romaner vars största fix är att få en dildo nertryckt i halsen, eller få en brinnande cigarett på armen, som - ehh – förspel. Men sen innehöll dessa böcker inte så hemskt mycket mer av sensationella situationer, idéer, eller angelägenhet. En som däremot hade ett jäkla driv i sin berättarlåda är Johanna Frid, hennes roman Nora – eller brinn Oslo brinn hör till det mer originella jag läst bland nyare romandebutanter. Ja, en Biskops-Arnö-odlad begåvning. Men så stor, så generös med sig själv, sån humor! Att klassa ner henne i någon sorts ”felklubb”, kan bara ske om man är en självhögtidlig svensk med ringa humor, och noll koll på brittisk absurd elegans i litteraturen.

Andra som inte alls hör till den generationen, och som också utgått från sitt eget liv är Kjell Westö, Susanne Brøgger, Carolina Zetterwall, Beate Grimsrud, med skiftande grad av litterär dagshöjd, medan t.ex Maja Lunde och Erik Hågård ger sig in i de större ödesfrågorna: Maja Lundes bok Blå var en av de finaste romanerna i den genren, vilt närvarade i stor natur och kampen om miljön. Hågårds prisade debutroman Lilo gick tyvärr mitt sinne förbi; trots många vackra och innerliga passager blev den en överambitiös konstruktion av det som vi alla ska ta på allvar. Jag tror att jag gav upp lite på McCarthys Vägen, också. Vägen har liksom bara ett slut, och man ser det hela tiden. Låsningen förtar känslan av stora frågor. Läsningen sjunker under tyngden av svart dystopisk moral. Och det är inte vad som sker i till exempel Birgitta Trotzigs djupt allvarsamma romaner, eller i Don DeLillos aparta kamp med tidsandan.  

Okej. Så för de stora ödesfrågorna läser jag hellre Ursula K. Le Guin. Och min kära jäkla autofiktiva Doris Lessing, som har skrivit den största och mest fragmentariska romanen om just den här förfärande tiden, med alla dess komplexa skärningar mellan kulturer, naturkatastrofer, migrantskaror och överlevare, samlade på små öar av medvetenhet: Shikasta. Lessing har både det ”privata” djupet i kärleken och den stora överblicken. Läs henne, och läs Johanna Frid också, och var icke förskräckta! Snart får vi metafiktion.

 

Viktigaste artikeln idag: Umair Haque

Den här artikeln kom till under trycket av Coronaviruset, men uppfordrar oss att se The Big Picture: Människors ojämlikhet i tillgång till föda, sjukvård, och allt annat av vikt. Läs, eller var lite fega! Och varsågod att ta att Umair Haque också är en dramtaisk talang.

"What moonshot does an age of rising authoritarian-fascism tell us that we need to get serious about? Building a world where every life has dignity, stability, security. Nobody — and I mean nobody — should live the way that Americans live: terrified that they might lose their job, and with it goes their healthcare, their savings are nonexistent, and soon enough, they might find themselves on the street. Americans rarely question any of that — but they should. What good is a modern society if people go on living in despair and fear? That way, they become easy meat for demagogues. Democracy cannot sustain itself. So if we are serious about democracy, then, too, we must create a world where every life — every one — has the basics, and never lives in want and fear again."

Hela artikeln finns här:The Lesson the 21st Century is Trying to Teach Us.

Prokofjev var det ju

Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.

(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).

"It´s a shitshow!"

Om ni bara ska läsa en artikel idag, som man säger, så ta den här, om en ny bok som avslöjar skitshowen i Vita Huset. Det enda som retar mig är att Martin Jönsson i DN inte kunde få åtminstone 6.000 tecken till för en riktig genomgång av de här grejerna, så som det skulle sett ut i The Times eller Le Monde. Och detta efter att vi har hört evinnerliga radio-och-tv-program med respektfulla nullifierings-journalister som talar om att: Donald Trump säger, Trump anser, enligt Donald Trump osv, som om karln överhuvudtaget var värd att tas på allvar. Nej, det är en okunnig, maktgalen, falsk jävla show, ladies and gentlemen, get real!

Som kask till kaffet kan det kanske vara fint med en intervju med demokraten Elisabeth Warren, i The Rolling Stone. 
Och så en lite längre och grundligare depprunda med den alltid kämpande Robert Reich i The Guardian. Ja, det var allt från Amerikat för idag. Fler brev hem till bygden lär komma.

Just saying...

Klicka på bilden för bättre läsning.

Den sociala Idealismen

Häromdagen hade Lena Andersson en av sina rationalistiska missförståndstexter i DN. Ni vet de där när hon - asap - sätter två motsättningar emot varandra, tes, antites, och aldrig hamnar någon annanstans än i motsättningar. Hon lyckades med det tvångsmässiga konststycket att förvandla SD till idealister och den gamla socialdemokratin till dess motsats. Det passar ju bra så, när man vill glida vidare på nyliberalismens alltmer ekande tomma "friheter".

Därför blev jag uppriktigt glad över att läsa den här artikeln av Umair Haque. Den har något av torgmöte över sig, han upprepar sig, han är astrött på identitetspolitik (som jag), han hävdar rätten för varje varelse att växa och utvecklas, men han säger nästan ingenting partipolitiskt. Man anar en socialliberal hållning, men en som är långtifrån den nyliberala utförsäljningsvågen och de skattefinansierade vinstdrivna privatskolorna. Han låter egentligen som en tidig, en idealistisk, socialdemokrat, en August Palm. Allt åt alla. Han låter som det jag skulle önska att den nya motståndsflocken socialdemokrater - Reformisterna - kunde vara. (Men på sitt lite mer konkreta svenska vis då).

"The bad guys are winning across the globe because we gave up on the great, timeless, and most beautiful projects of civilization and progress. Yes, really. The result is that we’re trapped in a kind of pointless, self-destructive cycle. They frighten and scare us, with yet another provocation. We react. See what happens? We’re always the ones on the defensive. We’re always on the back foot. Then, maybe, we attack each other. Nobody has the courage, grace, wisdom or truth anymore left, really, to say something as outrageously, shockingly beautiful as: “We should have a world where every single life can prosper, even an insect or a meadow of flowers or a tiny baby tree.” What the? LOL — everyone would mock us and call us soft and stupid and naive. We’d be laughed at by a neo-fascist right…but also by a decadent left more obsessed by what to call what’s in whose pants than whether the planet’s burning down. See the problem?"

 "And so right about now, my friends, nobody much is passing the test of standing up for a better world — all of it, humanity, planet, globe. What happens when we forget the great projects of civilization and progress? Isn’t it obvious? Barbarism and regress. Hate and violence. Ignorance and fear. Stupidity and greed. The tribe re-asserts itself, the demagogues demand allegiance to the bloodline, and the frightened masses kneel in fear. All of which you can now see in India, China, America, Britain, and beyond".

Hela artikeln finns här.

Här är Lena Andersson.