Om att redigera och räkna de döda

Redigera allt du skriver noga, en lång roman kräver åratal av redigering, du måste under tiden redigera ditt liv, betala av lån på redigeringen, och hoppas att räntan på redigeringen inte går upp, sen måste du redigera dig själv, ett plagg som får ett hål, ett ihåligt ord. Substantivet som hänger slappt under blusens adjektiv. Håret. Det måste formas. Liksom dina sidor grängar sig i varann, och du måste forma och rytmisera, du pågår, du måste räkna ord, räkna sidor. Din hushållskassa. Dina steg? (nej). Men du kan nästan klara den oerhörda pressen att redigera allting, även livet under Covid-19 kan du redigera, om du jobbar en liten bit i taget. I hyllan finns asken med munskydd, i datorn finns gamla kopior som kan bli användbara och som i motsats till munskydd ska hålla längre än ett dygn. Och i hallen skor, andra kläder, onödiga att räkna upp. Men de deltar i redigeringen pga att man tidigt, kanske allra först, lärde sig att knyta skor, och redan det är en form av redigering. Man var aldrig säker på att alla tårna fick plats där i början. Numera är man osäker på om alla tankar får plats, alla erfarenheter och om det ens är nödvändigt eftersom redigeringen ändå ska sluka minst häften av dem, så som coronan nu slukar minst hälften av dem som bor på äldreboenden. Och en gammal skuld kommer upp, en gammal nedskärnings enorma likgiltighet, som förnyat blossar upp i små krig om de döda och alla kastar skuld på alla. Men sen redigerar man antalet döda i en större jämförelse, en med Europa, en med världen, en med tidigare år på ålderdomshem och under svåra influensor. Så kan man tillvarata statistiken som en del av redigeringen och en onödig förvirring faller därmed snett åt sidan och man kan gå in i en rakare, och som man säger ”mer relevant” redigering av siffror och även av hela ord och meningar. Meningar som kanske sades i Februari redigeras bort i April, och de tecken på tillfrisknande man visade upp i rena tal återkallas av en del orena tal, så kallade ovissheter, det som författare och andra historieberättare kallar ”work in progress”, och inte förrän långt efteråt står en man upp på en presskonferens och säger att redigeringen är klar, vi publicerar den här boken nu, om vilka som överlevde och vilka som dog. Vi redigerar ner det till åldersgrupper och sjuksängar, lindriga smittor och immunitet, och vi ska heller inte förhärliga det stora institutet varifrån utsagorna redigerades, /rätt omständlig redaktör där/ och sedan, nu, kanske en sista gång ska redigeras – lite grann för att till sist förbli på samma språkliga platå – innan den slutgiltiga boken kan komma ut.