måndag 8 juli 2019

Hela recensionen av Karin Smirnoff

Vi for upp med mor.


Det är de fattigas Norrland, det är snövinter och blåst, det är en familj med två barn, tvillingarna Jana och Bror, som söker tröst i symbiosen. Det är en allsmäktig far – här kallad fadren – som sliter med sin lilla bondgård, som super och slår både kvinna, barn och djur och våldtar sin dotter. Familjen är kärlekslös, fadern är en moraliskt uppfostrande sadist, och man är helt på barnens sida när de försöker slå ihjäl honom. Bror hamnar en tid på anstalt, och Jana försöker rädda sin enda nära familjemedlem från alkoholmissbruket. Så ser familjebilden ut i Karin Smirnoffs prisade debutroman Jag for ner till bror

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången.

I jag for ner till bror påbörjades en relation med mannen John, en udda och självständig typ som hon lämnar när även han slår henne. Som fadren tänker hon, och går. I Vi for upp till mor finns John kvar, som ett känslostarkt minne, men i stället träffar hon Jussi, en man som går att lita på.

Jussijesus kunde inte gå på vatten dela fem mjukkakor till en hel by eller tre harrar till ett folk men han ingav någon sorts hopp. Om det berodde på långsamheten. Det verkade inte finnas något som kunde skyndas på.

Det är hos Jussi hon får bo under den besvärliga återkomsten till moderns hemby, där hon och bror ska begrava henne. Kukkojärvi är en Knutby-by, med en pastor som håller byn och församlingen i ett starkt grepp. Han salvelsepredikar om söndagen, slår sin fru och våldtar där han kommer åt, i guds namn. Men sekten är stark och förförisk och Bror dras med i den.

Så här långt är romanen övertygande. Jana går runt som en egen motståndsrörelse, en vägran, en sanningssägare som snart blir utfryst av alla, utom Jussi. Det finns också ett arv inblandat, ett hus efter modern. Där bor några alkisar som inte vill flytta ut, och Jana får, som vanligt, jobba på även med dem. Hon måste stanna en tid. Och så tar hon, som vanligt, de jobb hon kan få, i hemtjänst eller skola, eller på hotellet, som alla andra i glesbygd. 
Scenerna från sekten och kyrkan doftar av makt och misstänksamhet. Det är en helvetesvandring med skogen som enda ro, och känslan för brodern och Jussi som enda ljus. 

Jag for ner till bror, Karin Smirnoffs debut, var en väl sammanhållen historia, med rytmiskt fördelade återblickar och ett dynamiskt skeende i nuet. Vi for upp med mor är något mer splittrad; återblickar i form av brev från den gamla mamman växlar med ett nästan plågsamt händelserikt nu där huvudpersonen Jana går in och ut hos gamlingar och nya bekanta i moderns hemby, och överallt får veta något svart och sorgligt. Det är som om hela byn är besatt av våldtäkter, kvinnoförtryck och hyckleri, av maktmissbrukande pastorer och folk som aldrig kommer ut ur sin fylla eller sin underkastelse under omständigheternas makt. Det är också ett ständigt dramatiskt förlopp: Moderns hus som brinner ner när Jana vill elda upp resterna av det förflutna på gårdstunet, elen som går, scootern som fastnar i djupsnö och iskylan som faller, beroendet av en hjälpande granne som kommer med fyrhjuling eller traktor och plockar upp henne. Och just de senare, hjälpsamma gesterna kommer som en vind av ömhet genom det hårda livet. Jag blir rörd varje gång. Jag blir också berörd av hur fysiskt påtagligt hon skildrar både bra och dålig sexualitet, åtrå eller vilt behov av att tröstknulla, hon är nära allt vad kroppar har för sig.
Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer.

Sista fjärdedelen av boken tappar också något av stämningen och koncentrationen, trots författarens energi. Det är för många oroliga händelser på tråden; en obehaglig italiensk turist, ett knarkbeslag, polisförhör, slädhundsturer under norrskenet som slutar i kaos, turer med bil upp-och-ner i landskapet på jakt efter den förlupne brodern, och ännu ett knull som inget betyder.
Det är som en konsert med stor uppfinningsrikedom och forte, men man önskar sig ett adagio emellanåt, ett något långsammare tempo, för trovärdighetens skull. Ibland måste en författare våga lämna utrymme för att ”less is more”.

Men det sagt har jag avlastat mina invändningar mot en roman som annars är en gåva; en gripande svart historia, tillika kärlekshistoria, från det mörkaste Sverige, det Knutby-aktigt ofria.


Karin Smirnoffs romaner är utgivna på Polaris förlag.

Artikeln tidigare publicerad i Gd, Dt, ST, m.fl tidningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar