torsdag 9 september 2021

Lyckan att höra Sibelius 2:a symfoni en torsdag kväll

Satte på P2, som jag ofta gör, och hörde den härliga finlandssvenskan och gissade genast att det var Esa Pekka Salonen som var igång igen. Och det var han. Nyss utkommen från Covid-isoleringen dirigerade han idag Sibelius 2:a symfoni i Berwaldhallen. Plus en del annat. Det jag hörde var alltså intervjun i pausen, och hur Salonen berättade om sina unga års kringgående rörelse visavi Sibelius. Finlands störste komponist. Orka ta upp den stafettpinnen liksom. 

Som vanligt var Salonen oerhört charmerande och opretentiös. Men detta är kanske en bisak med tanke på vad som sedan följde. Jag satt som fastgjuten med öronen mot radion. Med huvudet fyllt av Sibelius vanvettigt vackra klanger. Ibland är han överdramatisk, men jag vet att det handlar om smärtans erfarenheter, inte om show. Stråkarna går upp i höga nivåer, störtar fram krigiskt, för att sedan sjunka ned igen i den ljuvligt fina melodin, som kanske är en folkvisa. Tror jag upplevde den vackraste instudering jag (mig veterligen) hört av 2:an. Och en av finesserna med Salonens lyhördhet är att han är fena på pauser - pauserna blir liksom en del av musiken, och pianissimot är så soft att tiden stannar.

Man tackar Public Service, och Östersjöfestivalen. Och så skickar jag vidare: Här kan ni höra hela konserten .

onsdag 8 september 2021

Blå himmel, grön-orange fotboll

Som vanligt gick jag ut lite sent, för att slippa trängas med folk. Det var somrigare än jag trott och min hoodie visade sig överflödig. Himlen låg som himlen gör och väntade på att jag skulle se den. Vattnet likaså. Sjön låg spegelblank, änder höll ihop i en liten flock. Kaninerna betade på gräsmattan. Jag fyllde mig med blått och gick vidare under de höga träden; den omistliga pilen som kunde vara målad av Monet och den enorma lönnen som är det praktfullaste trädet. Här och var luktar det bajs och jag vet inte om det är folk som glömmer ta upp efter sina hundar. Hundarna voffar och viffar, men dessemellan är det tyst. Jag står stilla och tar in det alltmer illande blå. 

Går vidare förbi den stora fotbollsplanen som nu är upplyst med starka lyktor. Sätter mig på bänken intill och vilar. Där inne spelar två lag i orange och ljusgröna kläder. Jag noterar att nästan hälften av dem är svarta pojkar. Även en av lagledarna, en kvinna, är svart. De andra pojkarna ser ut som svenskar gör mest. I en paus går jag fram och pratar lite med dem. Får veta vad laget heter. Frågar om ett och annat. De säger att många av pojkarna kommer från utkanten av stan. Men klubben har namn efter stadsdelen där vi bor. 

I pausen dribblar de svarta pojkarna boll med varandra. De ser ofantligt lätt ut, som en andra natur. Om något är detta en bild av integration. Här är de, allihop, pojkar kring bollen. Och precis som i de riktigt stora lagen har deras talang ingenting att göra med deras härkomst. Fotboll är på det viset anti-rasistiskt. Or so I hope.

 


tisdag 31 augusti 2021

Lindarna och Skönheten

Och så kom det en till kväll, vacker som en tavla. Jag hade just avslutat ett långt samtal med min äldsta, bästa vän, och drog ut i parken. Någonting händer när man sysslat med sina egna bilder några dar, eller konst överhuvudtaget; man kommer ut i naturen och ser allt som måleri. Färgerna som djupnat faller ner från träden i stora elementära sjok av mörkgrönt, himlen är illande blåviolett, vattnet blänker i kornblått, violblått, mörk materia. Det var svindlande vackert ikväll. 

En båt låg ute på vattnets spegel i silhuett mot den svagt rosa himlen. Kullarna svängde i ljuset. Himlen i zenit var mystiskt obeskrivligt blå. Jag var fullständigt lycklig. Mindes med ens hur det var ibland när jag kom ut från konstvetenskapen där vi sysslat med bild i flera timmar: Hur jag plötsligt såg världen som konst. Till och med en rondell där bilarna låg med röda baklyktor kunde vara vacker. Men, som alltid, framförallt träden, vattnet, himlen, våra eviga vänner. Och aldrig har jag som ikväll lagt märke till hur just lindar har enormt knotiga, bulliga stammar nere vid roten. Måste ut och rita av dem innan det blir för kallt. Likaså den trolska jättestenen som isen flyttade för 400.000 år sen.

 



måndag 30 augusti 2021

Slutet på sommaren

Det är slut på den här sommaren nu. Två, tre dagar till, sen är det över. Men jag ser fram emot brittsommardagar, som jag vet kommer, längre fram.

Under regniga dagar satt jag mest inne, ritade och skrev, men igår kväll var det äntligen en ljus himmel igen. Jag gick som jag alltid gör, under de stora träden i parken och såg upp i deras nu mörka kronor. På de frivilligas plantering stod solrosorna höga.

Ängarna i parken var gröna igen, efter allt regnande, och det förfärliga ljudet från konsertmaskinen var över. Jag har undvikit parken i fjorton dagar, på grund av den högljudda dunka-musik som spelats där. Och jag fattar inte hur Stockholms stad kan tillåta att en restaurang får hålla utekonserter på en plats där alla andra människor söker frid och ro. Men det är väl moderaterna i Stockholms stad, som vanligt. De där som alltid tycker pengar går före alla andra allmänmänskliga behov. Nåväl, nu var den skitmusiken över. Jag och de andra i parken hade en vacker stund i skymningen. Kvällshimlen övergick i ljust violett, diset la sig över ängarna, och en räv gick förbi. Det är andra gången jag ser den. 

Satt en stund vid sjön och bara glodde på det vackra. Noterade att det började skymma redan strax efter åtta. Och att inga vilda ungdomar badar längre i sjön - men kanske idag, när en strimma sommar föll ner över Stockholm igen.

 

 


lördag 21 augusti 2021

Marguerite Duras

Eftersom det inte händer så mycket på den här bloggen just nu, så återutsänder jag min kortessä om Marguerite Duras. Den ligger bland annat här: på en länk från en av de 22 tidningar som publicerade den.

 


 

torsdag 19 augusti 2021

Film om samer och Rabindranath Tagore

Ja, inte samma film förstås. Tagore var aldrig och hälsade på hos samerna. Jag bara råkade se dessa två dokumentärer samma kväll. Först den om samerna, som var gjord redan på 40-talet, en tid då samerna kallades lappar. Men bortsett från det saknades inte respekt för det samiska livet. Denna dokumentär skildrar samernas liv med otrolig noggrannhet, deras fabulösa organisationsförmåga som grupp, vid tider när det är livsnödvändigt att alla är snabba; med att få upp en kåta för natten, med att driva hjorden till sommarvistet, med märkningen i rengärdet, med slakt och torkning av renkött. 

Sen är det rent filmiskt oerhört bra gjort; man förnimmer energin i gruppen, fåordig och saklig. Kameran dröjer länge vid kalvning, slakt och en vild slädfärd efter snabba härkar på väg mot ett bröllop. Landskapet är norr om Kvikkjokk, i Padjelanta nationalpark, sydväst om Sarek. Strålande tagningar, från konten med små barn, till brödbak och den sista seglatsen hem över den stora sjön, efter sommaren. Ett hårt liv, men ekologiskt hållbart, än idag. Och jag, gamla lapplandsfarare, fick mig en törn i same-romantiken. 

Här är filmen: Från vinterviste till sommarfjäll. 


Den andra var från Indien och handlade om Tagores inflytande där. Folke Isaksson, poeten, ledsagar oss in i allt det som var Tagores värld, helt vid sidan av Nobelpriset. Den här filmen är från 70-talet, och något av 70-talets Indien-romantik vidlåder även Folke Isaksson. Men han berättar fint, på sitt milda vis, om allt möjligt som jag inte kände till om Tagore. Och vad beträffar fotot och miljöerna: Indien är ju ändå alltid Indien.

Här är filmen om Rabindranath Tagore.

 

lördag 14 augusti 2021

När årstiden stillnar

Det kom ett regn och ett regn igen. Ett väldigt regn och ett litet regn. Buskar och blommor på gården ser fuktiga ut. Kastanjen mörknar i augustinatten. Duvornas ljud är dämpat. Husen mitt emot har stillnat, som i en målning av Utrillo, det ljust grågröna huset och det sandgula. Växtlighetens olika nyanser antar en blå ton och skuggorna är disiga av fukt. Det är färdigt nu. Väntan på månadernas gång, datumens oroande växt, tidens mossa. Jag bestämde mig för att inte bry mig om det, dagarnas passage, sommarens eviga krav. Jag fick de friska gräsen, blommens juniljus och julihettan. Jag hade gärna fått en höstresa till Grekland. Men delta-mutationen hindrar mig.

Kanske gör jag någon liten resa igen, ut till kusten. Kanske är det viktiga att jag skriver. Om natten, när allt är tyst händer andra saker än almanackan har beräknat. I natt stillnade årstiden. Den blev fotografisk, nästan redan ett minne. Mitt i Augusti, min födelsemånad, en sommar som var ännu varmare än det år jag föddes. Och jag tänker på Mars i Lappland, jag tänker på snön. Gud, vad jag älskar det enkla livet. Och särskilt när ljuden tystnar och natten ljusnar och den högsta Kastanjen sprider sin aura. Kastanjen hedrar jag genom att ge den en del av min uppmärksamhet varje dag. Ett barn skriker i natten. Grannen som röker på balkongen intill mitt öppna fönster frågar om jag vill ha en cigg. Nej, tack, skrattar jag, det var länge sen. Någonstans faller Perseiderna, men vi ser dem inte.

                              

torsdag 5 augusti 2021

Kvarterets syrian

Efter en lång promenad med tung påse landade jag vid gatukorsingen där kvarterets syrian har sin kiosk. Satte mig och åt en banan helt sonika. Klockan var väl ungefär nio och solen lyste ännu i kronorna på höga lindar, popplar och kastanjer. Ett par barn singlade förbi på cyklar och bromsade in vid kiosken. Jag hörde hur de dividerade med syrianen om vad som var godast, korven eller hamburgaren, och var det den med ost eller gurka eller kanske bådadera. Det lät som om de hade väldigt stort förtroende för kioskägaren. Jag kan förstå det. Han är en tålmodig och vänlig människa, en sån som hejar på alla i kvarteret och de hejar tillbaka. 

När barnen var klara blev det tomt ett tag i kjorren och då kom syrianen ut och satte sig bredvid mig på bänken. Vi pratade en del om allt som hänt eller snarare inte hänt sen sist och eftersom jag övergått till att smaska på en Anton Bergs chokladlimpa med cognacsmak så gav jag en till honom också. Vi pratade om hans fru och att en av hennes släktingar dött i Coviden i vintras. Hon var ledsen för det, sa han, men hans eget ansikte vilade i den evigt lugna mask han bär. Eller är han sån? 

Jag sa att jag var trött på allt som har med coviden att göra, och att själva min hjärna är trött. Jag har börjat glömma ord mycket mer än förr. Jag hör detsamma från mina vänner. Syrianen förstod. Sen sa han att jag nog behövde ge mig ut i naturen mer. Han sa exakt detsamma till mig som jag sa till mig själv igår kväll. Alltså är han en människa som förstår sig på människor. Det är mer än vad de utlänningshatande sverigedemokraterna gör, tänker jag nu. Men det tänkte jag inte där på bänken. Vi åt upp våra chokladbitar i godan ro och jag hälsade till hans fru. När jag reste mig för att gå sa han: Om det är nåt du behöver hjälp med kan du säga till. Detta var ju osannolikt snällt. Men som alla syrianer är han kristen. 

Jag vet ingen annan människa i kvarteret som skulle säga så. Men jag är säker på att han säger det till fler än mig. Jag handlar inte ens hamburgare eller korv hos honom. Men han hade sett att påsen var ovanligt tung. När jag hade ett kvarter kvar till min port var jag på vippen att be en ung man som stod och pillade med mobilen om att ge mig ett handtag fram till porten. Men så gör jag ju inte. Än.


onsdag 28 juli 2021

Jag, jag, jag - och Gustav Mahler

Eftersom nästan alla bloggar handlar om ego in absurdum, för att nu inte tala om allt annat här i livet som handlar om ego, så inviterar jag Gustav Mahler till en liten stund med mig. Gustav och jag har egentligen ett rätt kort förhållande, som utvecklades till det bättre efter att jag haft en sjukdom och en tids konvalescens. Denna period i mitt liv gav så mycket genom alla konserter jag äntligen gick på. Mest kyrkokonserter, men även i Berwaldhallen och Konserthuset. Så jag sätter 2011 som året för en viss förälskelse i Gustav. Hörde bland annat Mahlers 1:a i Gustaf Vasa kyrka, och blev helt upplyft. Det är, för er som inte minns, den roliga, rätt experimentella symfonin där den barnsliga satsen med Broder-Jakob-melodin fogats in helt sömlöst. Sen följde många andra konserter, Brahms, Bach, Prokofjev, Sandström, Rachmaninoff, Mozart, Benjamin Britten, Dvorak. Särskilt den sistnämnde var en ny bekantskap som rymde stor förtjusning. Men det där med Gustav var och är ändå något speciellt. Jag tror det har att göra med hans rätt ovanliga kombi av det seriösa och det lekfulla, det dramatiska och det lätta, det romantiska och det stringenta. Givet att ni inte redan vet det så är 1:an, 2:an och kanske 4:an bland det bästa han gjort. Erkänner frankt att jag just nu glömt bort 3:an.

Ikväll spelades i Sveriges Radio P2 hans 7:e symfoni. Till en början några helt förtrollande satser, så vackert, så fritt och till synes enkelt. Men sen vet jag inte vad som händer i sista satsen. Den är helt enkelt inte bra. Känns som om kompositören går på tomgång och klampar lite hit och dit i korridoren till sitt eget verk. Ach, meine Liebe Gustav - det där var som så mycket annat festligt: Man ska sluta i tid. Eller så är det som med all konstnärlig verksamhet: Överansträng den inte med enbart ambitioner!

Måste tillägga: De här trångsynta höger-reaktionärerna som nu är ute efter att kontrollera eller avveckla Public Service, de är det mycket synd om. De har inte ens fattat vilken rikedom av kultur SR (och även Svt) bibringar oss alla, inte minst i en pandemi när vi sitter hemma mycket, eller för alla dem som bor i avkrokar där kulturutbytet är litet. Hela denna klump av SD-högerreaktionär-moderater och fake liberaler tål alltså inte folkbildning? Men inte bara det, även sporten vill de förstöra. Nu under OS, som jag inte tittar på, hör jag inget annat än jämmerliga klagomål över sändningar som ständigt avbryts och förstörs av reklam. Det är alltså den sortens falska frihet moderat-liberalerna och SD vill gynna. Jag och Gustav Mahler är helt emot detta. Och många andra med oss. Vi vill att alla ska få ta del av kultur och vetenskap (och sport) utan inblandning av kapital-maffian.

Här är Mahlers 7:e symfoni, för kännedom.

 


Glöm inte heller att hans musik bannlystes av nazisterna, han var ju radikal och modern, och dessutom jude. Varningsflagg igen då för de storsvenska reaktionärerna!

måndag 26 juli 2021

Filosofer går ur tiden - i fler än en bemärkelse, här t.ex. Focault

 

Leonidas Aretakis gör en snabb genomgång i hur det som en gång var radikalt, kan framstå som reaktionärt, i ett annat sammanhang. Focault, hans exempel, lärde oss mycket om att ständigt vara skeptiska mot övervakningssamhällets juridiska, biopolitiska och psykologiska påföljder. Vartefter svängde han alltmer i riktning av en galen frihetlighet till varje pris. Aretakis artikel avslutar med nuläget:

"Vad pandemin har tydliggjort är att de institutioner som Michel Foucault framför allt vände sig emot – nationalstaten och vetenskapen – behövs för att hålla oss vid liv. ­Alternativet är att de rika inrättar sina egna vaccinationsprogram och att resten lämnas utanför. De länder som snabbt stängde ner räddade också fler, medan högerpopulister som Jair Bolsonaro och Donald Trump spred massdöd genom att låta staten vara passiv. Impulsen att omedelbart fördöma demokratiska staters kraftsamling för att rädda liv, samtidigt som deras legitimitet utmanas från alla håll, är i dag på gränsen till reaktionär.

En del unga vänsterintellektuella avfärdar därför poststrukturalismen som ”boomerteori”, en term vars elakhet bottnar i en ilska över att en så privilegierad generation la all kraft på att kritisera välfärdsstaten. Vilket arv har de lämnat dagens unga, som måste ta itu med en värld som svämmas över medan våra rikaste kapplöper till mars? Jo, den förlamande förmågan att i varje försök att bygga ett bättre samhälle se ännu en av maktens omvandlingar."

Läs hela hans artikel här, det är den absolut värd.

Lite grann med anknytning till detta, men naturligtvis helt fristående, är artikeln om Allra-härvan och dess upplösning. Friheten att sko sig på pensionssparares pengar mynnade ut i kriminellt rafsande av miljoner till egen fördel. Investeringar som skulle gått till pensionssparare gick till lycksökande rikemansliv.

"Fängelse i mellan fyra och sex år och ett skadestånd på 170 miljoner kronor plus ränta från 2012. Efter den friande domen i tingsrätten var hovrättens utslag i veckan en stor seger, inte bara för åklagaren utan också för alla oss som via pensionsavgifter och arbetsgivaravgifter på våra löner bidragit till att finansiera kalaset. Även om sista ordet inte är sagt är domen viktig. Staten, det allmänna, vi tillsammans klev fram och sade ifrån."

Också en bra artikel.  

fredag 23 juli 2021

Strindberg - mycket roligt sällskap

Nu läser jag Strindbergs brev igen, och jag måste säga - det var länge sen jag hade så roligt med en författare. Jag vet ju alla politiskt korrekta invändningar man kan ha mot mannen, främst de feministiska (hans kvinnohat är ju hans neuros), men just nu skiter jag lite grann i det. Entusiasmeras av hans obändiga självständighet, den stora humorn, uppfinningsrikedomen - även av praktisk-komisk art, som då han instruerar en producent om alla konkreta detaljer för en uppsättning av Hemsöborna på Djurgårdsteatern - samt hans stora vänskaplighet som ändå aldrig blir mesig. I ett brev till Heidenstam om idealism kontra realism, kan man följa hur elegant han desavouerar idealismen utan att direkt trampa Heidenstam på tårna.

"Vad konjunkturerna beträffar för en återinträdande idealism, synas de mig i Sverige vara gynnsamma,  men i utlandet hopplösa, då vi nordiska naturalister hälsas som renässansförfattare i Tyskland, då Gengångare spelas i London och Berlin...."

Andra brev, till Ola Hansson, Birger Mörner, för att inte tala om Frida Uhl, är av ömsintare art. Och han korresponderar friskt med alla samtidens stora: Georg Brandes, Bjørnstjerne Bjørnson, Carl Larsson, Hjalmar Branting. Öppenhjärtig mot alla och ständigt självdramatiserande. Än är han socialist, än Rousseauan, än vill han gå i kloster, än är han Nietzschean, och alltid förstår jag honom. Sen hör det ju till saken att han är så stånkig och aggressiv, och slår ut med armar och ben mot allt som skulle kunna fånga in honom, eller hans ande. Det får man ta.

Han har noll populära åsikter, hans syn är helt egen (men allt det där vet ni ju), han står alltid lite utanför, och det är lätt att beteckna honom  - tillsammans med Ernst Josephson - som en av Sveriges första stora outsiders bland konstnärer. Idag finns i Sverige inga outsiders bland konstnärer, möjligen ett par författare. (Men Lars Norén är ju död).

Nåväl, i stället för att ytterligare prisa honom salig, avslutar jag med att citera något ur ett brev.

Du kan tänka huru svårt det är att träffa mig då jag reser blixt genom hela vårt stora land. Huru skall jag då kunna skriva artikel till Magazin. Säg att AugSg ist ein Sonderling som tycker det är roligt att han spelas, men ger fan i hur det går; att han nu är ute och vandrar i Sverige, icke kan anträffas med brev, och går i självmordstankar som vanligt; kan således icke avlockas någon artikel om ock ära och guld väntade. Han s---r med ett ord i hela världen och icke minst i sig själv, minst dock sina barn vilka han önskar framgång i Berlin.

Om sitt författeri och dess mål vet han ingenting ty hans dikt växer fritt i hans huvud som druvor eller mögel.

 

Ur brev till Ola Hansson, 13 okt, 1890.

August Strindberg, Brev, Bonniers 1965

fredag 16 juli 2021

Om den teknisk-ekonomistiska människosynen

"As for inventing new metaphores of the self, what often happens is that we create grotesques and caricatures. And some of these grotesques are taken very seriously, such as the self as digital computer (...)

They take a little part of man for the whole, and that´s absurd. It´s worse than absurd, it´s dangerous, because we´re talking about a science of man complete with various technologies. We´re not just talking about a dozen clever bur vapourous figures of speech.

Here is another one: The self as calculator of self-interest, the metaphor the economists have always beleived in. Even that hoary old halftruth seems to be having av revival, and among psychologists of all people, who ought to know better."

Brewster Smith in Psychology today

Ja, det var nog bara det idag.

onsdag 7 juli 2021

Dagens poet: Zbigniew Herbert

The Envoy of Mr. Cogito

 
Translated by Bogdana Carpenter 
 
 
Go where those others went to the dark boundary
for the golden fleece of nothingness your last prize

go upright among those who are on their knees
among those with their backs turned and those toppled in the dust

you were saved not in order to live
you have little time you must give testimony

be courageous when the mind deceives you be courageous
in the final account only this is important

and let your helpless Anger be like the sea
whenever you hear the voice of the insulted and beaten

let your sister Scorn not leave you
for the informers executioners cowards—they will win
they will go to your funeral and with relief will throw a lump of earth
the woodborer will write your smoothed-over biography

and do not forgive truly it is not in your power
to forgive in the name of those betrayed at dawn

beware however of unnecessary pride
keep looking at your clown’s face in the mirror
repeat: I was called—weren’t there better ones than I

beware of dryness of heart love the morning spring
the bird with an unknown name the winter oak

light on a wall the splendour of the sky
they don’t need your warm breath
they are there to say: no one will console you

be vigilant—when the light on the mountains gives the sign—arise and go
as long as blood turns in the breast your dark star

repeat old incantations of humanity fables and legends
because this is how you will attain the good you will not attain
repeat great words repeat them stubbornly
like those crossing the desert who perished in the sand

and they will reward you with what they have at hand
with the whip of laughter with murder on a garbage heap

go because only in this way will you be admitted to the company of cold skulls
to the company of your ancestors: Gilgamesh Hector Roland
the defenders of the kingdom without limit and the city of ashes

Be faithful Go

 

torsdag 1 juli 2021

Karin Mamma Andersson

En av de riktigt bra svenska konstnärerna, Karin Mamma Andersson, återfann jag i den här intervjun som gjordes för hennes utställning på Louisiana. Den pågår till en bit in i oktober, kanske får jag tillfälle att se den. Hittar igenkänningar i en hel del av det hon säger. Scrolla ner till intervjun. 

Hon har säkert i sin tidiga utveckling varit starkt påverkad av Dick Bengtsson. Jag ska lägga in min långa artikel om honom från Konstperspektiv, om några dar, så kan ni själva se släktskapet. Men hon har också utvecklat en känsla för människor i situationer som är mer ömsint figurativa än Bengtssons stil tillät.

 


 
 
 
 

onsdag 30 juni 2021

De goda råden i pandemin...

Vi tar allt det här en gång till, eftersom det fortfarande verkar vara en alltför stor del av befolkningen som inte fattat allvaret. Ja - den vuxna befolkningen är till hälften vaccinerad nu. Vaccinen har helt förändrat smittläget. Men på match i Ryssland smittades en massa finnar, och risken för smitta finns kvar. Så varsågod för den här infon om igen, från Aftonbladet.

Och här finns en betänksam professor, angående öppnandet i England, från The Guardian.

Och här varnar WHO för en ny våg pga Delta-varianten, AB 1/7. Annan viktig artikel från CNN :

"This is now becoming a virus of younger people, and we are letting that happen by not preventing transmission in those settings," said Gurdasani. Recent outbreaks of the Delta variant in schools in Israel -- another country with high vaccinated rates -- has fueled concerns further.
"We need to refocus our entire strategy on reducing transmission," Gurdasani said. "All countries need to have long term focus on masks and ventilation, (and to) clamp down on outbreaks as they occur."
 
Och nu tar Spanien tillbaka en del av sina restriktioner på grund av ökad smittspridning bland unga. I Frankrike är man oroad för en fjärde våg på grund av den höga frekvensen av delta-varianten.
Senaste nyheterna om Covid finns alltid här på Svt.
 
Den här rtikeln från The Guardian: Surging Covid and unlocking: does England risk being a variant factory? är också tänkvärd. 

Och WHO varnar nu för att öppnandet i Europa kommer för tidigt och är för riskabelt, med tanke på Deltavarianten.

Så gör du för att bromsa smittspridningen

  • STANNA HEMMA i minst sju dygn om du haft symtom, även milda, i över ett dygn, och inte testat dig. Gäller både vuxna och barn. Du ska ha känt dig frisk och varit feberfri de två sista dagarna hemma.
    Läs mer här.
  • TESTA DIG FÖR COVID-19 vid symtom. Gäller även skolbarn. Hur du går tillväga för att testa dig i just din region finns information om på 1177 Vårdguiden.
    Läs mer här.
  • ISOLERA FAMILJEN om någon är smittad. Stanna hemma i minst sju dagar och testa dig/barnen efter fem dagar.
    Läs mer här.
  • JOBBA HEMIFRÅN om du har möjlighet.
  • ANVÄND MUNSKYDD i kollektivtrafiken och undvik om möjligt rusningstid om du måste resa.
  • HÅLL AVSTÅND till andra och avstå från fester, bröllop, begravningar och liknande större tillställningar. Max 8 personer är tillåtna vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
    Läs mer här.
  • UMGÅS MED FÅ PERSONER och träffas gärna utomhus.
  • HANDLA GÄRNA ENSAM och undvik miljöer där det kan uppstå trängsel.

Bästa infon om Covidläget och Deltavarianten: dr John Campbell

lördag 26 juni 2021

Om Ingela Lind

Ingela Lind dog i april 2021. Jag blev tagen; hur kunde denna enormt vitala och - som jag såg det - friska människa dö så alldeles för tidigt?

Men liv och död har inga regler. Först när jag såg dokumentären om Ingela Lind fick jag veta att hon haft bröstcancer i sexton år, och att den nyligen börjat spöka med metastaser. Jag fick också veta mycket mer om hennes liv, vilket också berörde mig.

Ingela och jag möttes första gången på Sveriges Radio. Jag hade gjort ett program och hon inviterade mig till att göra mer. Under ett par år bidrog jag till det nu dessvärre bortdomnade Konstfönstret i P1. 

Jag gjorde inslag med intervjuer och essäer och vi producerade ett program om sexualitet i konsten. Senare flyttade Ingela till DN och Maud Reuterswärd blev min producent, bl.a. för en lång programserie som hette "I barnets tid" och som senare även publicerades i bokform av Norstedts. Under ungefär samma period skrev jag en radiopjäs för SR.

Sen mötte jag min man, och lät karriären segla iväg bakom mig. Flyttade från Stockholm och kände mig befriad. Någon karriärist har jag aldrig varit. Men senare, när jag flyttade tillbaka till Stockholm, satt Ingela som främsta konstkritiker på DN och hon hade bl.a. en sida som numera är nedlagd (pengarna, pengarna) och som hette Galleriet. Där kunde jag och andra konstskribenter skriva korta essäer om en enda konstnär, eller målning. 

Ingela var generös, opretentiös och en väldigt öppen människa. Öppnare än jag var för en massa konstigheter i den nya konsten. Kanske därför jag trivdes så bra med min man, också konstvetare (och museichef) - vi föredrog båda måleriet, det som jag sen har fortsatt med själv. Ingela målade också, man kunde ana en del av hennes målningar i det fina huset på Gotland där en del av programmet om henne spelades in.

Sista gången vi sågs var på Svenska Akademin, i Gyllene salen, inför Harold Pinters nobeltal. Hon verkade som alltid glad att se mig, och jag henne. Eller kanske var sista gången uppe på Mosebacke torg, en energisk Ingela, som alltid såg ung ut. 

Hon var nominerad som chefsperson till Moderna Muséet en gång, men en kader av manspesoner stod före och hon fick inte det jobbet. Jag tänker på det nu, när Mårten Carstenfors (Ikea ni vet) ska avgå från Liljevalchs konsthall och har delat ut sitt ämbete som present till nån konsult han gängat sig med i den alltmer kindpussande, nätverkande, affärsmässiga konstvärlden. Önskar att Ingela levde, och att hon blev den nya chefen för Liljevalchs. Men hon har alltså gjort sitt. Och det är mycket.

Mest rörd blev jag nog ändå av att se henne och hennes gänglige man gå hand i hand över en äng på Gotland för en sommardag vid havet. De höll ihop hela livet.

Här finns programmet om Ingela Lind.

söndag 20 juni 2021

Käre Alex Schulman

Ägnade några svala kvällstimmar åt att läsa Alex Schulmas bok om sin mamma: Glöm mig. Det är nog en av de värsta barndomsskildringar jag läst. Han skriver med lätt hand, rättframt, dialogiskt, tecknar med några enkla snitt miljöer och situationer. Men det är så förfärligt: En mamma som under trettio år är mer eller mindre alkoholiserad. Som ofta gör sig onåbar för sin familj. Som blir direkt fientlig mot Alex när han vill att hon ska sluta dricka. Då förintar hon honom, talar inte med honom, ser honom inte. 

Alkoholen, beroendet, är den första kärleken för denna kvinna. En intelligent och begåvad person som själv haft en besynnerlig barndom; ständigt bortskickad från sina föräldrar till olika skolor och internat, helt sedan hon var en ung flicka. Jag ska inte gå närmare in på släktrelationerna, det lämnar jag till er att upptäcka.

Men när denne unge man, Alex, med sin välvilja, ska bjuda ut sin mamma på middag, är hon så berusad att hon knappt lyfter sina ögon mot honom, från tallriken. Denna lilla pojke, Alex fem år, och hans bror Calle, blir utskällda när de tillsammans med pappa Allan, vill fira Mors dag med tårta på sängkanten. Mamman skriker. Hon skriker ofta. Hon talar om sitt hem som ett dårhus. Hon kastar saker. Beroendet av alkoholen förändrar en från början glad och kul person till ett sängliggande masochistiskt - och sadistiskt - monster. Så småningom kommer pojkarna till hennes undsättning med ett behandlingshem. Då är deras snälla pappa sen länge död. 

Om jag hade anlag för att gråta mig igenom berättelser skulle jag göra det. Men det har jag egentligen bara gjort en gång, med Ib Michaels Vanillepigen, om hans barndom med en polioskadad syster. Och då hade min egen mamma - inte heller hon särskilt moderlig - nyss dött, och jag var känslig. Jag gråter inte för boken Glöm mig, men jag känner en oändlig systerlig sympati för den lille och den store Alex. Kära du: Vilket himla jobb du gjort som kom ifrån det där! Och vilken kvalitet, den där obändiga viljan att fortsätta tala klart om saker. Jag tänker dessutom, apropå min egen mammas värre sidor: Well, it could be worse, much worse. Men så finns ju de där räddande varma papporna.

 


 

Glöm mig valdes till årets bok 2017. Jag hittade den, som så ofta med böcker jag inte letat mig fram till själv, i sommarhuset.

"– Jag skriver för att få vara med min pappa. Så är det. Varje gång jag lämnar det rum jag skapat med pappa, känner jag sorg. Ibland ren förtvivlan. "

Ur en intervju i Viläser

fredag 18 juni 2021

En tid på landet

Kom ut till det gamla stället. Allt stod i blom, gullvivor, liljekonvaljer, syrener, äppelträd och plommon. Den ena blommen har följt den andra. Nu lupiner, olvon, iris, klöver, midsommarblomster, och min älskling - blodnäva.

Naturen och ljuset faller in i mig. Första dagarna är jag astrött efter den här besvärliga vintern. Sen öppnar själ och ögon alla sina gluggar och hela härligheten blir ett med mig. Skönhet och tystnad, borde vara de första buden. Först när man har skönhet och tystnad orkar man älska nånting. 

Jag går omkring och ser på gräsen, de som Dürer målat så fint. Och ormbunkarna, som Lena Cronqvist målat. Och iris, som jag själv målat, när maken och jag hade dem i trädgården. Det är nog bästa tiden att vara här ute i skärgården, innan alla pinkat in sina revir, med motorbåtar, vattenscootrar, och allt annat som bullrar och har sig. Nu tyst. Bara fåglarna och jag. Taltrast, korpar, bofink, talgoxe - den har ungar under taket -  och en fiskmås som spatserar framför mig på verandan och antagligen vill ha en matbit. Men vi har små bra pratstunder. Sen kommer haren. Den åt upp alla blommorna på penséeerna. Det gör inget. Det är inte så noga här ute.

Jag vattnar systerns och systerdotterns små odlingar, och glor betagen på månhalvan när den stiger upp. Läser gör jag också. En Kristina Lugn: Hennes små tal och essäer för Akademin. Sen för första gången en Raymond Carver, Short Cuts, och Tove Ditlevsens Gift. Mer om det en annan gång. Nu läser jag Alex Schulmans bok om sin alkade mamma. Inte stor litteratur, men ärlig. Och jag tycker så mycket om honom. Det finns ju saker i en sån familj som jag inte vet så mycket om. 

 

söndag 30 maj 2021

Blå kväll

När jag går min sena kvällspromenad vid halv elva är himlen fortfarande lysande blå. Alla fönster i det ockragula huset lyser blått och speglar himlen. Jag är behagligt ensam i kvarteren, bara någon granne nickar till när han går förbi. Sen kan jag stå en stund och häpna över ljuset. Glo ner i tulpanrabatten med vita och violetta blommor. Sniffa på den utslagna syrenen. Mina kvarter är ljuvligt tysta om natten. Inte ens en hund hörs.

Jag fortsätter genom valvet, uppför den lilla trappen till de gamla tjugotalskvarteren med sina harmoniska hus och färger. Nu blommar snart körsbärsträden i rotundans lilla park. Olvonen blommar redan och allt möjligt annat jag inte riktigt ser i kvällsljuset. Jag passerar de trevliga husen i engelsk stil och ser in mot gårdarna. De liknar vår gård, små oaser i stadens arkitektur, på vår gård en jättelik kastanj, en alm, en lönn, och många andra små träd som min bästa granne planterat, japanska buskar, rododendron och bambu. På de andras gårdar någon lind, forsytia, liljor och akvileja.

Om natten är staden också vacker rent måleriskt: Neonljusen utmed Elite Palace Hotel lyser med en annan valör än själva himlen. Elektriskt blått. Lyftkranarna över byggområdet tecknar sig dunkelt mot himlen och signalerar med röda lampor. Träden, om dagen så ljusa, nu svarta mot det lysande blå. Den stora tegelklossen vid änden av staden ser imposant ut. Men trevligast är nog ändå den nya kommunala skola som byggts alldeles vid slutet av vår stadsdel; den är enkel och funktionell, stor och modern, och helt byggd i tegel, vilket gör sig bra mot de gamla "engelska" kvarteren. När man bara har ett par dagar kvar i staden kanske man ser den bättre. Den har ändå en viss stil. Just här.

 


 

lördag 29 maj 2021

Dikt: Harry Martinsson

 Med tack till Mats Söderlund, som publicerade denna på Twitter idag. In the midst of chaos.


 

torsdag 27 maj 2021

Våren är kall

Våren är kall, men även i regnet hör jag koltrasten sjunga. Den är mer uthållig än jag men har å andra sidan ett enklare liv.

Jag går Nortullsgatan fram och tillbaka i ärenden. Är ohyggligt trött på Nortullsgatan. Är trött också på de andra gatorna, bilarna, stenen. Trött på mig själv. Trött på böcker, trött på tv, trött på kriminalserier. Trött på naturprogram, trött på debatter. Det enda jag inte är trött på är musik. Och nattens drömmar. 

Snart kan vi vänner, syskon och grannar träffas igen, utan oro för smitta. Men innan dess reser jag till landet, familjens hus vid kusten, för att fyllas på med grönt och skönt och tystnad och vatten, liljekonvaljer och mandelblom, och små jättekorta bad i havet.

Jag tycker det har varit ett svårt år, och rätt så trist, och så har det varit för många. Fortfarande, som alla vet, ett rent helvete i Indien. Må vaccinen släppas fria för alla, må ingen kapitalistjävel hindra staterna i Afrika från att få licens till att kopiera vaccin (som de gjorde med HIV-vaccinen). Om det alls ska vara någon mening med ett år då hela världen drabbats av "onödiga " lidanden, så borde det väl vara att vi ska begripa andras lidanden bättre.

Påven har rätt. Kapitalet har fel. Nu gäller det oss alla.


måndag 24 maj 2021

Dikt

 

Det stora undret drog förbi

liknade en massaker.

Kajornas skräniga flockar

allt svartare,

vita människor, träd.

En örn cirklade högt

som om den ville överge

det lätta bytet.

Barn flytande i vatten.

 

fredag 21 maj 2021

En röst för Palestina

Om ni bara ska läsa en artikel om Gaza och om Israel-Palestina-konflikten idag, låt det bli den här: Fatima Bahja, en klar röst från regionen. Man lider. Men man måste hela tiden veta. Jämför också med den svenska debattens "both-sides-ism" som gått upp i rationaliserad falsett. Och då menar jag inte bara i just den här frågan.

"We have also grown so accustomed to the “both-sides-ism” that is often considered the gold standard of journalism that it is easy to forget how outrageously misleading it actually is. If you were to read about the Gaza crisis now in outlets as prominent as The New York Times or Washington Post, you might assume that this is a conflict between two military forces, and not in fact, an attack by one of the region’s most powerful military forces on a people who are essentially trapped, who are stateless, who have no freedom of movement or an army to protect them. You certainly also wouldn’t know that the very state that is raining bombs on Gazans also controls their access to water, power, and basic services which we take for granted. To present this as an attack-and-response conflict between two sides is to actively conceal the fact that only one “side” of the “conflict” controls all the levers of power.

This is the arbitrary nature of objectivity in many newsrooms ⁠— power dynamics are ignored in favor of whatever opinion lends itself to keeping editors, and their readers, comfortable with the status quo."

Här är länken.

 


 

onsdag 12 maj 2021

En lille fortælling på dansk

 

The last ending is always short.

It´s like: I have to go. I just have to.

Eller: Jeg holder ikke ud med det her mere, dette hist op og her ned, og frem og tilbage, og rundt et andet hjørn. Igen.

Eller: Vem har du sovet med denne gang - ude i verlden. Fuck You.

Eller: Vi snakker ikke mere såden som vi plegede. Du er blevet en musling.

Jeg kan ikke ha det såden.

                                                             ***

Eller, det helt anderledes scenario.

De går ud på trappen til hans store hus, ut på planen, der taxan venter som han bestillet og betalt for. Hun omfavner ham meget let og siger helt uskyldsfyldt:

 - Nu ses vi måske ikke mere. 

Og manden blir blød, han faller ind i mørket helt tæt på den stærke gadelampe der gør ham dunkel. 

- Man ved aldrig, siger han. 

Og hun vinker fra taxaen og ser at han står helt vimmel på trappen som en vinthund der endnu sporer efter hende i luften. Og luften er kun luften, efterårsfrisk og sød af kølige blade, nedbrudte celler, træernes guld og sure stoffer fra ingentingstrømmen som rådner og friskner fra dag til anden dag, før det hele er gjort og vinteren kommer med andre bekymringer og lidt mere job.

Og så - aldrig mere. Men man-vet-aldrig er det bedste avsked. 

De fleste andre avsked er dramatíske ting, og det er letheden som taler om noget dypt. Det dramatiske taler om noget som er dypt for nogen. Gravitation. Skæg og ballader, harm og hån, anklagelser og anklagelser tilbage. Det dramatiske avsked er fyldt op med egots alle store kabbaler, med hæftige skridt mellem sal og salon og badeværelse og seng. Og op av sengen. Og her kan jeg ikke sove, du går jo aldrig igang på mig. Jag vil for fanden ikke være din kusine. Og manden siger, bliv her, jeg går ned i stuen og sover på sofaen. Okay? Manden går. Sorti. Konen i sengen er lidt forbaused fordi det ikke var hun der fik gøre det sorti. Nu hyler hun, men manden er allerede på den anden side alle vejer, og ned ad trappen, og in til sit ateljé og arbeijder hele natten, den passion har ventet lang tid nu. Og det kan han ikke tåle, han kan ikke tåle og være lang tid veg fra sit arbeijd, for at B. ønsker ta ham med på det ene og det andre som slets ikke drejer sig om kunst, men om at sælge kunst, og han skal kun være til stede som den charmerende kunstner som ska tale for varerne. Og han hader det. Eller – han er begyndt at hade det. Selvfølgelig er det super at ha en businesswoman som partner, men – tænker han – det er også en måde at ta over fra mig, det der rødstrumpe-kække at hun skal nog endog hjælpe mig at sælge kunst, hun med hele sit kontaktnet i København og hele verlden, selvfølgelig tænker hun at vi er et godt makkerpar. Ligesom det der Leonard Cohen-sang. We played the fancy couple, but I never liked the part. Og nu er jeg traet av at spille den model alle vil have, jag er simpelthen bare træt av det. Spil den rolle selv, du som nyder det.

Nu maler kunstneren på adrenalin. Nu tar han kraft av skorpionens sting. Nu er farverne vinger. De flyver med fart ret in i hans øyner og in gennem hovedet og blir hængende som fane og flor og flagrende kåre. Og, endelig, han forlader fortøjningen, han går op i vind.

Nu ses vi måske aldrig mer. Man vet aldrig. Man ved at en maler ska male, og ikke altid vaere til stede i alle andres drømme. Om success og ting. Farvel sucess og ting. Nu ses vi måske aldrig mer.

Man vet aldrig. 

 


 

lördag 8 maj 2021

Teji Grover, indisk poet

 

Jag mötte Teji under de lyckligaste omständigheter, hos en granne i mitt eget hus, tillsammans med Lars Andersson som jag då samarbetade med i en redaktion, och som var upp över öronen förälskad i Teji. Så här löper historien.

In till mig kommer en lång entusiastisk värmlänning, Lars. Jag är i morgonrock, men bjuder honom på fin sherry, och ett livfullt samtal följer. Jag ska just börja samarbeta med honom och Ylva Eggehorn på den lilla kristna tidskriften Vår Lösen, som trots sitt lite gammaldags namn var en av de bästa kulturtidskrifterna i Sverige, både före och efter vårt "övertagande". En av de bästa, på grund av att den inte var inflikad i de för dagen absolut mest påträngande kulturella trenderna. Den gick lite vid sidan av, och den redaktionen var den mest kongeniala av de tre jag samarbetat med. Där satt förutom Lars, Ylva och jag, också den briljante Ulf Eriksson och några till, fina grabbar. Lars och jag hade alltid ett fullständigt flyt i vårt samarbete, vilket också resulterade i en hel del bra texter, bland andra denna om Carl Hill, och denna, om Claudio Magris. Många fina texter också av Lars, Ylva, Ulf, Magnus Ringgren, m.fl. som jag inte kan länka till eftersom de inte ligger på nätet.

Men den här dagen alltså: Lars befinner sig i huset för att han och Lars Hermansson, en granne, samarbetar kring en utgivning av Tejis dikter. Ett samarbete som resulterade i att hennes första diktsamling kom ut på svenska, översatta av de två, och andra svenska författare. (Tranans förlag).

Jag klär på mig något anständigt och följer med upp till Lars H. Och där, vid det lilla köksbordet sitter en vacker indiska, med ett leende som kan försätta berg. Köket som står öppet mot vårkvällen är fyllt av roliga samtal, men kanske framförallt av den osande kärleken mellan Teji och Lars. Vi har så roligt.

Ett par år därefter kom Lars ut med den lilla romanen Kavita, inspirerad av hans år i Indien med Teji. Jag fick tillfälle att recensera den i en facktidning. Läs romanen, det är en ovanlig Andersson, och jag ska snart lägga in texten på min blogg. 

Senare möttes vi igen på Sigtunastiftelsen, där vi hade vårt första redaktionsmöte, och Teji lyste till i environgerna. Vi kunde alltid skratta ihop. År av samarbete följde, tills Kyrkans Kulturstöd upphörde på grund av att de goda kristna - ähum - lagt för stor del av sina kulturpengar i aktier som sjönk och sjönk under någon finanskris som jag helst vill glömma. Slutet för Vår Lösen, som för så mycket annat, var alltså Kapitalismen. Bättra er, Svenska Kyrkans Kulturråd! Här följer en av Tejis dikter.


Det här är inte en dröm 

Från natthimlen halvtre 

faller svepningslakanet över mig

Jag flyttar mig inte från sovmattan 

Till höger om mig har jag bara din sömn 

Så ska jag erkänna? 

Att inte ens i så tät kärlek 

kan nån rädda nån annan 


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Teji Grover föddes 1955 i Punjab och bor idag i Bhopal i mitten av Indien. Hon skriver på hindi och har med sina fem diktsamlingar trätt fram som en av de främsta indiska poeterna i sin generation. Till hindi har hon också översatt svensk poesi och flera norska verk, och hon är även verksam som konstnär.


fredag 30 april 2021

Joe Biden gör skillnad

Eftersom det var ett historiskt ögonblick satt jag uppe igår natt och hörde Joe Bidens tal. Det var första gången efter att högerterroristerna invaderade Capitolium som jag såg samma rum, men nu i en civiliserad dager. Och det var första gången på fyra år som jag hörde en civiliserad president tala. Och inte bara civiliserad, Joe Bidens tal innehöll många löftespunkter som var betydligt mer radikala än någon president varit sen Franklin D. Roosevelt. Det är inte fel att tala om Bidens New Deal.

På sitt lågmälda och ändå känslostarka sätt lade han fram ett antal nya förslag. Mest impopulärt bland de halvsovande republikanerna: höjda skatter för de stora företagen - som han så riktigt påpekade har undgått att betala sin beskärda del till samhället i många år genom trixiga skatteupplägg och överföringar till skatteparadis, på folkets bekostnad. "My fellow Americans, trickle-down, trickle-down economics has never worked."

Han ska heller inte höja några skatter för folk med låg-och-medel-inkomster. Men skatter behövs tas in för det stora reformpaket Joe Biden vill se och lån blir det. Paketet innebär en engångsutbetalning till alla låg- och medelinkomsttagare, det förlänger den statliga a-kassan, den ger pengar till barnfamiljer. Det innefattar bland annat: 12 månaders betald barnledighet och en bestämd lägstalön för alla arbetare. 

Amerikanska familjer har aldrig varit i närheten av de fördelar som svenska barnfamiljer har. Biden vill utveckla barnomsorgen, så att förskolebarn i alla samhällsklasser får en kortare väg till lärandet. En annan fråga där USA ligger långt efter är kostnaden för mediciner när man är sjuk; Biden vill sänka medicinpriserna rejält och även vårdpriserna via allmänna försäkringar.

Den verkligt stora samhällssatsningen är kanske ändå de infrastrukturella åtgärder som ska garantera jobb för alla dem som hamnat utanför under den stora Covid-depressionen. Utbyggnad av vägar och broar, förstärkning av kollektivtrafiken, och utveckling av laddstationer för elbilar över hela landet. Den planen har en grön omställningsflagg. Vindkraftsturbiner, vindkraftsvingar, byggandet av elbilar ingår.

Jobbpaketet innebär dessutom att: "Nearly 90% of the infrastructure jobs created in the American Jobs Plan do not require a college degree. 75% do not require an associate's degree. The American Jobs Plan is a blue-collar blueprint to build America." De med lägre utbildning ska inte behöva känna sig utslagna. Men Biden vill även stärka den betalda utbildningen med fyra år i början och i slutet av skolåldern.

Det finns mycket mer att berätta om: En absolut ärlig hållning gentemot rasism och segregering, mot kvinnoförtryck, och för en positiv syn på invandring. "Vi består av invandrare" sa han. "Det är invandring som gjort Amerika starkt".

Det som gör hans tal och löften väl förankrade är bland annat den enorma och verksamma satsningen på vaccinering av hela amerikanska folket. De utlovade 100 miljoner doserna på 100 dagar blev 200. Det gör att Biden framstår som en ordhållig man. En som tjänar folket och inte står som en stor gris och babblar om sig själv, sig själv och sig själv, som den vedervärdige föregångaren.

Jag tycker det är rätt fantastiskt att se denne 78-årige man växla upp ett varv, från den behaglige och kultiverade presidentkandidaten som kanske inte skrämde nån, till en kraftfull reform-president med mycket god vilja (och en möjligen ännu radikalare talskrivare), som vill genomföra större förändringar än det varit tal om sen - ja - Roosevelts New Deal. Good luck, dear! Vilken lättnad.

 

 

Länkar till CNN och till Karin Pettersson i AB. Och här en länk till hela Bidens tal. Och så här skriver Robert Reich i The Guardian.