Efter en lång promenad med tung påse landade jag vid gatukorsingen där kvarterets syrian har sin kiosk. Satte mig och åt en banan helt sonika. Klockan var väl ungefär nio och solen lyste ännu i kronorna på höga lindar, popplar och kastanjer. Ett par barn singlade förbi på cyklar och bromsade in vid kiosken. Jag hörde hur de dividerade med syrianen om vad som var godast, korven eller hamburgaren, och var det den med ost eller gurka eller kanske bådadera. Det lät som om de hade väldigt stort förtroende för kioskägaren. Jag kan förstå det. Han är en tålmodig och vänlig människa, en sån som hejar på alla i kvarteret och de hejar tillbaka.
När barnen var klara blev det tomt ett tag i kjorren och då kom syrianen ut och satte sig bredvid mig på bänken. Vi pratade en del om allt som hänt eller snarare inte hänt sen sist och eftersom jag övergått till att smaska på en Anton Bergs chokladlimpa med cognacsmak så gav jag en till honom också. Vi pratade om hans fru och att en av hennes släktingar dött i Coviden i vintras. Hon var ledsen för det, sa han, men hans eget ansikte vilade i den evigt lugna mask han bär. Eller är han sån?
Jag sa att jag var trött på allt som har med coviden att göra, och att själva min hjärna är trött. Jag har börjat glömma ord mycket mer än förr. Jag hör detsamma från mina vänner. Syrianen förstod. Sen sa han att jag nog behövde ge mig ut i naturen mer. Han sa exakt detsamma till mig som jag sa till mig själv igår kväll. Alltså är han en människa som förstår sig på människor. Det är mer än vad de utlänningshatande sverigedemokraterna gör, tänker jag nu. Men det tänkte jag inte där på bänken. Vi åt upp våra chokladbitar i godan ro och jag hälsade till hans fru. När jag reste mig för att gå sa han: Om det är nåt du behöver hjälp med kan du säga till. Detta var ju osannolikt snällt. Men som alla syrianer är han kristen.
Jag vet ingen annan människa i kvarteret som skulle säga så. Men jag är säker på att han säger det till fler än mig. Jag handlar inte ens hamburgare eller korv hos honom. Men han hade sett att påsen var ovanligt tung. När jag hade ett kvarter kvar till min port var jag på vippen att be en ung man som stod och pillade med mobilen om att ge mig ett handtag fram till porten. Men så gör jag ju inte. Än.
VAD jag känner igen det där med tröttheten, ordtappandet. En stor del är att allting blivit jobbigare, det är en hinna i kommunikationen hela tiden. Jag vet inte om det är oschysst mot dem som lider av funktionshinder att tänka att det är som att vi alla får uppleva en dos av det, hjärntrötthet och att allting är ett steg jobbigare. Eller två.
SvaraRaderaOch så att det aldrig bryts av.
Det är som att den här pandemin också är en slags sjukdom som har drabbat oss alla.
Hej Anna. Ja, precis så är det. Tror jag känner en sorts hämning i hela kroppen (och därmed också hjärnan) av allt man inte kan göra. Kommer till exempel inte iväg till Lappland i år, eftersom delta fortfarande sprider sig och jag inte tycker jag kan sitta på en buss i 8 timmar(efter nattåget). Men jag ska i alla fall ut i skärgården igen, och sist jag var där kändes även hjärnan bättre, för att inte tala om humöret. Men fulla bussar där folk inte kan (eller vill) hålla avstånd är inte grejen. Vi har flera exempel på att folk blir smittade även efter 2 vaccineringar. Mindre allvarligt, men ändå.
SvaraRaderaTur ändå att du bor nära havet. Antar att du tar dina språngmarscher och simturer där, som vanligt. Trots att Porto kanske just nu är mer drabbat än Stockholm. Men även här har smittan stigit med 70% de senaste veckorna. Ungdomar och resande som slarvar. Anti-vax-idioter som inte vaccinerar sig. Man blir trött bara av att tänka på det. En till höst och vinter med klaustrofobiska känslor.
Men, du, vi får ha det så gott vi kan. Det är ändå en lättnad att veta att vi har det ungefär likadant.
Ja, tappa ord och glömma, seg i kolan. Nog är det väl något som inte står rätt till när jag - som enligt maken är ett socialt monster - funderar på om det inte vore rätt skönt med en höst och vinter till i isolering i smålandsskogarna?
SvaraRaderaJa, åk ut i skärgården och vila! Vi tänker ta bilen till Norrland snart.
All förståelse för ännu en vinter i Småland ; )
SvaraRadera