Ja, inte samma film förstås. Tagore var aldrig och hälsade på hos samerna. Jag bara råkade se dessa två dokumentärer samma kväll. Först den om samerna, som var gjord redan på 40-talet, en tid då samerna kallades lappar. Men bortsett från det saknades inte respekt för det samiska livet. Denna dokumentär skildrar samernas liv med otrolig noggrannhet, deras fabulösa organisationsförmåga som grupp, vid tider när det är livsnödvändigt att alla är snabba; med att få upp en kåta för natten, med att driva hjorden till sommarvistet, med märkningen i rengärdet, med slakt och torkning av renkött.
Sen är det rent filmiskt oerhört bra gjort; man förnimmer energin i gruppen, fåordig och saklig. Kameran dröjer länge vid kalvning, slakt och en vild slädfärd efter snabba härkar på väg mot ett bröllop. Landskapet är norr om Kvikkjokk, i Padjelanta nationalpark, sydväst om Sarek. Strålande tagningar, från konten med små barn, till brödbak och den sista seglatsen hem över den stora sjön, efter sommaren. Ett hårt liv, men ekologiskt hållbart, än idag. Och jag, gamla lapplandsfarare, fick mig en törn i same-romantiken.
Här är filmen: Från vinterviste till sommarfjäll.
Den andra var från Indien och handlade om Tagores inflytande där. Folke Isaksson, poeten, ledsagar oss in i allt det som var Tagores värld, helt vid sidan av Nobelpriset. Den här filmen är från 70-talet, och något av 70-talets Indien-romantik vidlåder även Folke Isaksson. Men han berättar fint, på sitt milda vis, om allt möjligt som jag inte kände till om Tagore. Och vad beträffar fotot och miljöerna: Indien är ju ändå alltid Indien.
Här är filmen om Rabindranath Tagore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar