lördag 31 december 2022

Nyårsafton - igen. Med Claes Andersson

Idag har jag varit ute på en premiärtur med min nya spark. Den är stark och robust men med så mycket nysnö blev det inget vidare glid. Men vänta bara, tills vägarna är plogade igen och jag kommer susande fram. I alla fall en mycket vacker dag, men helt översnöade träd och det där särskilda ljuset som en viss snövind ger. Mötte en dansk kvinna från Roskilde och fick tillfälle att prata lite Danmarksminnen. Och nu är jag så pass mör i kroppen efter sparkturen att jag ska ha en alldeles stillsam nyårsafton och inte kånka över till mina vänner ett par kilometer bort. Musik och god mat, blir det, och - det absolut oundgängliga - Sveriges domkyrkoklockor i radion.  

Jag säger Gott Nytt År till alla som läser här och tar en dikt av Claes Andersson som hälsning.

 


 


söndag 25 december 2022

Annie Ernaux - Super8-åren

Annie Ernaux är inte en författare jag läst, men det lär jag väl göra. Nu blev jag i alla fall intresserad av henne via den super8-film om henne, som ligger på Svt Play. Det är i viss mening en familjefilm. Två unga människor med två små söner skaffar en super8-kamera och börjar filma lite varstans i sitt äktenskapliga liv. Småkillarna är ofta uppspelta och showiga inför kameran, Annie själv är återhållsam, kanske lite blyg, maken Philippe Ernaux bara synlig i några få bilder. Bakom dem: Bergen i Annecy.

Det här är alltså en film som vilket som helst ungt par kunde ha gjort. Jag och min första sambo t.ex. med vår super8kamera. Men det gjorde vi inte. För den blev snabbt utlånad och så gott som stulen av Kjartan Slettemark (gammalt och förlåtet).

Det specifika med den här Super8filmen är både Ernaux´ lite ungflicksaktiga och aningen sorgsna röst, när hon berättar om semestrar med barn som lär sig simma, om resor till Chile och Albanien, om besök från svärföräldrarna. Och om mamman som tidvis bor med dem. Allt berättat med en närmast homerisk distans som känns rätt visavi figuranterna. Tidens gång har gjort dem alla till några andra. Men det är också själva super8-kameran som gör  filmen så skör och vacker. Den är inte särskilt skarp, allt antar en skrapig, suddig ton. Horisonten är sällan rak, bergen blånar på avstånd och semestrarnas flimrande medelhavsljus blir som en dröm. Kamerans begränsningar blir en estetisk fördel, vemodig, nostalgisk och väldigt tidstypisk. 

Annie Ernaux i hippiepäls, långa klänningar eller jeans, långt hår, de glada grabbarna, de vackra miljöerna. Och så Ernaux´s egen berättarröst, som förklarar var de var, vart de reste, och hur hon under de här åren envist skrev på sina första romaner, och fick igenom dem. I en av utflyktsfilmerna ser hon in i kameran med en blick som säger: Jag är inte riktigt här, och lite senare förklarar hon att det var så hon kände sig. Den blivande författaren som just under denna tid blir författare. 

 


Se den. Se även den irländska filmen om Joyce 100 år, också på Svt Play.

lördag 24 december 2022

Topelius hälsar

 

Nu så kommer julen!

Nu är julen här,

Litet mörk och kulen,
 
Men ändå så kär.
 
Han i salen träder
 
Med så hjertligt sinn’,
 
Och i högtidskläder
 
Dansa barnen in.
 
 
– Zacharias Topelius
 



lördag 17 december 2022

Snöblåsten

Gå ut och ställa sig i blåsten. 

Lukten av blåsten, snön yr ned från taken.

Björkarna gungar i takt med vindbyarna

långdragna moln i ljusa fläckar 

                                        
svart himmel, enstaka stjärnor

Jupiter står stadig i snön som far

genom natten, ned från granen, över ladan,

slår ut som fjäderplymer av ljus från taknocken

far in över mitt ansikte, virvlar upp från taken

 

Vinden skyfflar ner kornsnö, västlig vind

Atlantväder, fridriven luft från Island, från

vikvalar och späckhuggare vid Lofoten 

till ripor i motvind uppe på fjället, räven i lä. 

 

Järven den lede, och lodjuren grottar in sig.

Norrsken i Kiruna, strömavbrott i Stalon,

men min granne säger: Bra om det kom mer snö,

det lindar in huset från draget, 

det blir som varmare....



måndag 5 december 2022

En tjeckoslovakisk filmsaga - och vår reaktionära tid

Jag såg "En tjeckoslovakisk filmsaga" på Svt Play igår. Jag blev oerhört berörd, närmast sorgsen. Först av rent nostalgiska skäl: Den tjeckiska filmvågen var ju parallell med min ungdom, och vi såg de där filmerna och älskade dem: En blondins kärleksaffärer, Låt tågen gå, Det brinner min sköna, Det svarta fåret, med flera. Men samtidigt på grund av vad som bara några år efter denna geniala filmvåg hände i Tjeckoslovakien: Den ryska invasionen och Pragvårens död. När jag var i Prag på 70-talet mötte jag mängder av unga humanister och kulturälskare, alla sorgsna av den tillbakagång till kommunistisk repression de nu levde med. De fick nöja sig med att spela musik på hippiemanér, nere vid Moldaus stränder.

Samtidigt satt dramatikern och samhällsdebattören Václav Havel vid olika tidpunkter i fängelse, och en längre sådan var 1978-1981, då han bland annat samlade artiklar och essäer till En dåre i Prag som kom ut 1989. Samma år svepte nya vindar in över Östeuropa och en frigiven Václav Havel, tillsammas med hans fru Olga och många andra vänner inom kulturen, ställde sig i fronten för frihetsrörelsen Charta 77. Jag följde deras verksamhet på slutet av 80-talet och skrev även en lång artikel om Havel. Men då var han redan vald till president i hoppets tid. 

Den tiden är inte nu. En ytterligare signal om vemod är hur filmen böjer av mot det nya kommunistiska förtrycket, censur, kommittébeslut på politisk grund etc. Milos Forman, Milan Kundera och många andra försvann utomlands. Sen kom frigörelsen 89 och Havels sejourer som president, men efter det har mycket stagnerat. Dagens Tjeckien har istället en unken höger-regering och knappast några högtidsstunder för kultur och radikalitet. Som i många andra delar av Europa har reaktionärer tagit makten, och nu även här. Man känner lukten av inkrökthet och blir sorgsen.

En viss besvikelse, rent konstnärligt, var att filmen i så hög grad kretsar kring en enda centralgestalt i den tjeckiska filmvågen: Jan Procházka. Min ungdoms älsklingsfilmer kom bort i den franske filmarens iver att berätta en kronologisk historia. Till dess föremål valde han Procházka som var (jag citerar) "en av tidens mest lovande manusförfattare och producenter, och när hans bana sammanflätas med den tjeckoslovakiska nya vågen ska det komma att påverka både hans eget öde som konstnär och hela landets historia". Samtidigt var Procházka från början en välmående kommunist, med tillgång till ateljéer, pengar, auktoritet etc - en maktposition som han efterhand tydligen använde positivt för att andra filmare som Věra Chytilová, Jiří Menzel, och Miloš Forman m.fl. skulle få ta ut svängarna under 60-70-tal. Och det gjorde dom, som vi vet. Men ta varning av hur fort auktoritära, kulturnegativa, hatiska krafter återigen kan ta över.

Högerrepressionen är redan här. Men just därför: Se denna lilla underbara film på Svt Play. Länken ligger överst. Fotot nedan är taget ur Jiří Menzels "Låt tågen gå" från 1966.

 


 


fredag 2 december 2022

Civilisation

Jag går och går. Ibland tror jag att jag är den enda i den här byn som är ute och går en timme om dan. Men så möter jag ibland den gamla 90-åriga kvinnan som också tappert går sina turer nästan varje dag. Så byter vi ett par ord och jag tänker: Jag ska också vara som hon när jag är 90.

Idag var här strålande vackert igen. Jag går i det miljoner, tusende år gamla landskapet som om det är min civilisation. Saknar sällan den andra s.k. civilisationen. Kulturen i städerna. Nåja, jag lär besöka dem ibland. Men här är min kärlek. Den strålar från alla håll. Ändå kan jag knappt fatta hur samerna har klarat sig här uppe, när jag packar in mig i alla kläder jag har för en promenad i 10 minusgrader. 

Solen länge över fjällmassivet, och över frostvita träd. Markens snöljus lyfter skönheten ett snäpp till. Stor tystnad. Så när som på två karlar som bygger om ett tak, och isen som dångar lite när den fryser på igen efter några blidvädersdagar. Annars inga ljud. Några bilar som far upp till helgen i hytterna. Månen stiger upp gyllene, går mot full. Jag går in och dricker varmt te. Sätter på P2, min ständiga följeslagare. Min kultur.

 


 


:
Foto:Ewa Nilsson