Weeping willow

 

The scattered limbs of a marriage

speaking in tongues

 

Death will tear us apart

Life will tear us together 

Målning Claude Monet: Näckrosdamm med tårpilar

Snöpromenad

Igår kväll var det en ny värld omkring mig. Snön hade fallit, tjock och mjuk, och det knarrade under fötterna när jag gick min kvällsrunda, närapå lycklig i den omedelbara sensoriska förvandling som snöandet innebär. Jag ska inte prata om minnen av alla vintrar med snö, men det handlar om kroppen och vädret, sinnena och pulsandet. Om hur kastanjen på gården plötsligt fått alla sina grenar fyllda med snö i lager lika tjocka som grenen. Hur den tecknar sig så stiligt och litografiskt. Och de andra träden, almar och popplar, och taken som är lysande i snön, och snön under gatlyktorna och på trottoaren och refflor från bilarnas däck i snön, som med ens gör deras närvaro barnslig, som om någon tecknat ett mönster i snön: Kilroy was here. 

Och jag går och går i mina kvarter där de flesta husen är fina, och det är tillräckligt sent så att bara jag och hundägarna är ute, samt en hygglig invandrare som varnar mig: Det är halt under snön. Och det fortsätter snöa och jag får snö i ansiktet och en liten stund lyfter det mig ur tyngden av karantäntillvaron och förbannelsen i att leva i ett litet land med 10.000 döda i Covid. Jag fortsätter gå och går ivrigt medan snön rasslar ner över min kapuschong och en svärm med kajor flyger upp och när jag kommer tillbaka till vår gård har bambuskogen böjt sig under snön, men därunder är den grön, alltid grön. I fönstren hänger julstjärnorna kvar. I kastanjen sitter tolv svarta kråkor. Alla har tystnat. Någon har skottat gångarna på gården, någon har sopat trappen.

Ännu en målning av Maurice Utrillo från Paris 1910.

There will be blood

Paul Thomas Anderson hör till de regissörer jag av någon anledning missat det mesta av. Men nu ligger hans "There will be blood" på Svt Play, en stark anledning att se den, särskilt som huvudrollsinnehavaren Daniel Day Lewis hör till de intressantaste skådespelare som finns. Ingen annan skulle kunna bära upp den här filmen så som han gör.

Ytligt sett handlar det om en self-made man i oljebranschen, och några av de starkaste avsnitten beskriver hur maniskt han arbetar i gruvor och med fyndigheter, ensam, hård och härdad, med bara ett par manliga medarbetare. Det är svart och smutsigt, han faller och bryter ben, andra får något fallande över sig och dör. Gruvschakten är trånga och mörka. Bara långsamt visar det sig att även Daniel Plainviews psyke är trångt och mörkt.

Jag ska inte berätta hela storyn, men den ensamme mannen adopterar ett faderlöst barn, en pojke, som följer honom under smarta affärsuppgörelser om oljerikt land, pojken blir som en söt maskot som bidrar till de goda affärerna. På sin väg från ett svart gruvhål till en rikedom utan gräns blir Plainviews sinnelag allt hårdare, han sviker, han mördar, han lämnar även sin adoptivson ifrån sig. Allt ensammare och alltmer alkoholiserad framlever han sitt liv som self-made rikeman.

Filmen är koncentrerad på den ensamme Daniel, och Daniel Day-Lewis skådespeleri är så högoktanigt att det ensamt driver filmens story in i en monumental storhet, en story som ju annars är rätt enkel, from rags to riches.

Mycket svart film, i karga landskap, och utan kvinnor. Utan-kvinnor är liksom en del av filmens undertext. Liksom den ännu starkare undertexten: This is America. Så här går det till att slå sig fram och gå över lik och landgränser. Den egenmäktiga amerikanska andan, som leder till stora rikedomar och inre förluster, känslomässig misär. Och vars enda antipod i denna story är en hycklande evangelisk ung präst. Det var rätt underligt att se denna film, gjord 2007, just när Trump framhärdar i sin sinnessjuka me-first-politik i sällskap med halvgalna tungotalande evangelister. Men nu så, snart - är han borta.

Lite synd var det att den tidiga, kämpande fackföreningsrörelsen - som spelade stor roll i Upton Sinclairs roman - inte fick någon plats i filmen. Men Paul Thomas Anderson har tillåtit sig att använda Sinclairs story "Oil" med manusskrivarens frihet. Hur som helst: Se den, alla!

Länk till filmen.

 

Nyårsdag...

 ...på den gamla goda tiden. Målning: Lucas van Valkenborch, 1575.