Snöpromenad

Igår kväll var det en ny värld omkring mig. Snön hade fallit, tjock och mjuk, och det knarrade under fötterna när jag gick min kvällsrunda, närapå lycklig i den omedelbara sensoriska förvandling som snöandet innebär. Jag ska inte prata om minnen av alla vintrar med snö, men det handlar om kroppen och vädret, sinnena och pulsandet. Om hur kastanjen på gården plötsligt fått alla sina grenar fyllda med snö i lager lika tjocka som grenen. Hur den tecknar sig så stiligt och litografiskt. Och de andra träden, almar och popplar, och taken som är lysande i snön, och snön under gatlyktorna och på trottoaren och refflor från bilarnas däck i snön, som med ens gör deras närvaro barnslig, som om någon tecknat ett mönster i snön: Kilroy was here. 

Och jag går och går i mina kvarter där de flesta husen är fina, och det är tillräckligt sent så att bara jag och hundägarna är ute, samt en hygglig invandrare som varnar mig: Det är halt under snön. Och det fortsätter snöa och jag får snö i ansiktet och en liten stund lyfter det mig ur tyngden av karantäntillvaron och förbannelsen i att leva i ett litet land med 10.000 döda i Covid. Jag fortsätter gå och går ivrigt medan snön rasslar ner över min kapuschong och en svärm med kajor flyger upp och när jag kommer tillbaka till vår gård har bambuskogen böjt sig under snön, men därunder är den grön, alltid grön. I fönstren hänger julstjärnorna kvar. I kastanjen sitter tolv svarta kråkor. Alla har tystnat. Någon har skottat gångarna på gården, någon har sopat trappen.

Ännu en målning av Maurice Utrillo från Paris 1910.