fredag 25 februari 2022

Det finaste skilsmässobrevet

Det här brevet hittade jag nu, under pappersarbetet för min stora flytt. Men det finns sannerligen papper och papper: Bankpapper som ska sparas, skräp, avier, gamla anteckningar, gamla skrynkliga skisser, deklarationer från anno dazumal - och så: Detta brev. Jag blev berörd. Jag har tänkt så mycket på B sista tiden. Han var ju den som orsakade min första flytt från Stockholm, till Linköping, där vi tillbringade så många år, i trädgård, och på långa vackra utflykter i naturen. Men jag flyttade tillbaka till Stockholm och sen skilde vi oss. Med saknad. Så här skriver en storsint man:

 

Söta Gabi,

Du ska inte vara ledsen - och sova dåligt.

Tänk dig in i att det är mycket bättre för dig att gå vidare. Vi har haft ett fint liv tillsammans. Det vet jag och det kommer jag aldrig att glömma. Vi har gett varann så mycket. Men du har så många år framför dig. Du är fint igång med det skrivande som kommer att fylla ditt liv i årtionden som du ännu har framför dig. Du måste oundgängligen gå vidare just så som du börjat så bra under detta år.

Gemenskapen - närheten till en annan människa behöver vi alla. Du kommer att få även det när som helst. Det vet jag. (...)

Men jag vill inte alls tappa bort dig. Jag vill att vi ska kunna ses även i fortsättningen. Jag vet att vi har mycket att ge varann även under lite svalare förutsättningar.

Nu börjar kylan krypa in under golvet här. Råttorna prasslar under vasken. Jag gruvar mig för vintern och velar med fortsättningen här. Samtidigt som jag redan ser fram emot en fin vår och sommar i Onkels trädgård. Bella och du är välkomna att hälsa på.

Din B. 

 

 

torsdag 10 februari 2022

Liminalitet - del 1

Det är ljust till halv fem nu. Februari är en älsklingsmånad, ljuset stormar fram, vänta bara.

Jag packar böcker. Låda efter låda. Tjocka boken med Shakespeares pjäser, tung konsthistoria, tungt danskt lexikon, med flera tunga och trehundra lätta volymer. Papplåda efter papplåda fylls och jag staplar dem i rummet. Rotar i garderoben, slänger kläder. Fyller pappkassar med böcker jag ska ge bort.

Solen når in i mitt fönster igen mitt på dan och lyser upp väggen som vetter mot grannen. Hon som blev en vän, och är det ännu, efter 30 år i ett hus som haft sina oväder av renoveringar och översvämningar, och stundtals spänd stämning. Men vi har tagit oss igenom det. Hon och jag och andra grannar, hon som bodde på samma våning mitt emot, som också blev en vän under lång tid. Sådana händelser är en bra grej i livet; att bli vän med sina grannar. En annan bra grej är att jag alltid gillat den här lilla lägenheten, här är mysig stämning, en vacker gård, en ljuvligt hög kastanj, och nära till Brunnsvikens ljus och vatten, promenader och simning, och under flera år skridskor.

Den här lägenheten innehåller också mänskliga minnen, av min man, många vänner, en och annan fest, en ung älskare, samt några (älskare) till, som jag inte ska gå närmare in på. Men de bidrar till stämningen.

Jag befinner mig i uppbrottet. Mitt livs längsta och tyngsta flytt ligger framför mig. Allt här ska upp och iväg 79 mil norrut. Till södra Lappland och min älsklingsby där. 

Min själ och min kropp är i mellanrummet, mellan allt det gamla och det nya, som också innefattar en del "gammalt" - eftersom jag rest till denna by regelbundet i 35 år. Liminalitet innebär att vara på spänd lina, mellan det som ska lämnas och det som är framför. Både känslomässigt och praktiskt svävar och kämpar jag med konsten att lösgöra trehundra ting ur gravitationen, att sätta ner dem igen, att se den nya lägenheten framför mig, att vara fylld av minnen, vänner, konst, kultur - som bara finns i Stockholm, och å andra sidan: min stora trötthet på gator och sten. Jag väljer alltså, och då väljer man samtidigt bort. Jag väljer den oerhört vackra lappländska naturen, och jag har vänner även där uppe. 

Sen, när jag en gång vilat ut och landat, kan jag göra utflykter. Hit ner till Stockholm, eller till Umeå, Trondheim, Östersund. Men den här mellantiden är så pass jobbig att jag kommer att vara oerhört förankrad där uppe, en mycket lång tid, tror jag. Resfeber? Ja. På ett helt annat sätt än någonsin förr, vid utlandsresor. Jag har tagit ett modigt beslut, men på spänd lina vandrar också en liten tjej som byter liv, kanske för sista gången.