torsdag 30 maj 2024

Plötsligt tänkte jag på döden...

Igår natt, innan sömnen. Tänkte på det obegripliga att vår fysiska existens bara faller bort, grävs ner, eller bränns till aska som strös för vinden. Att vi dör, kort och gott. Ofattbart.

Jag tycker den processen är lite oartig, på ett sätt. Å andra sidan, kanske befriande. Vem vet. Själv har jag inte den enkla trösten att vi ses i Himlen vid ett långbord, alla döda vänner, släktingar och jag. Och den käraste mannen. Den tröst som till och med den gamle kristendomsbekämpande Ingmar Bergman tog till sig, slutligen, när han gått ensam för länge medan Ingrid var "i Himlen". De skulle nog ses igen, sa han.

Jag vet verkligen inte. Men det vore rätt kul om Himlen fanns. 

Helvetet finns ju redan här på jorden, i Gaza och Ukraina och många andra ställen som jag inte ens kan räkna upp. Men - som jag ser det, finns också Himlen på jorden. De skönaste sommardagarna som nu. Med stilla blå vatten, ljus grönska som speglar sig, tystnad och sol och en och annan fågel eller granne som passerar medan man sitter och flummar på skönheten. I sina bästa stunder är man ett med allt. Och det är ju också en version av Himlen, som finns inte minst i de asiatiska, mer filosofiska religionerna, Taoismen t.ex. eller hos den bäste av muslimer, Rumi.

Men om man i andra stunder, som en gammal katolik, ändå ber sina böner, inte sällan för sjuka vänner, så är det ju en god tankevana. Såsom i Himlen så och på jorden, och om Himlen inte finns inom människorna, så blir jorden därefter: Ett paradis endast för egoister och maktmissbrukare. Aka Helvetet, men med mycket pengar och intriger och krig.

                                                                     ***

Jag måste förklara att jag inte lider av dödsångest. Det tror jag däremot kan drabba en om man aldrig tänker på döden, utan bara låter den ligga och lura i ett hörn som en mager byracka. 

Vi utplånas alltså. Och då börjar man genast hektiskt tänka på vad man kan mata byrackan med; dvs allt man ska hinna innan man dör. Det är ett sätt - och det är okej. Man kan också släppa ut byrackan i friska luften, låta den löpa liksom. Och medan den löper kan man tänka på allt möjligt som döden kanske lär oss. Till exempel att vi är rätt små, oavsett vad vi gör och inte gör. Till exempel att vi är rätt stora. Vi är faktiskt allt vi kan se och fatta med våra öppna ögon och sinnen och tankar.

Då närmar jag mig panteismen, i det att jag kan uppleva Gud som det totala uppgåendet i världens vackraste utsikt över fjällen, eller i en riktigt storartad kyrka. Människor har ju alltid lutat åt det storartade för att ge rum åt det gudomliga, fastän små kapell också har sin mystiska charm. 

I ett eller annat kloster, kristet eller buddhistiskt, jobbar folk med att upplåta sitt jag för det himmelska, för godheten, sanningen, skönheten, tystnaden. Uppgåendet är liksom deras jobb. 

Men det finns ett annat uppgående, Eros. Kärleken alltså, och då inte enbart den altruistiska agape, utan den svindlande starka, erotiska feelingen. Freud skrev en bok som hette Eros och Thanatos. Minns inte om jag läst den. Men den handlar alltså om dödsdriften Thanatos, kontra skapardriften, livsdriften Eros.

Dödsdriften i hans tappning är förstörande, destruktiv, upplösande. Eros förbinder och bygger upp och älskar och har sig. Men i Eros finns också ett försvinnande. Emellanåt blir man ett, i en enda stor känsla. Man går upp i, ger sig hän, sjunker i ett hav. Och fransmännen, som alltid är lite sisådär finsmakare när det gäller erotik, kallar tillståndet efter orgasmen för Le petit mort, den lilla döden.

Detta har säkert Lacan sagt något smart om, så jag behöver inte.

Någon annan har sagt: Ingen frigjord agape utan frigjord eros.

Själen då? Finns den. Fastän Dawkins och andra ska impa med sin materialism. Självklart finns själen för alla som upplevt den. Och om inte får man väl sitta där med sin karta över signalsubstanser, kemiska reaktioner, limbiska system, och annat kontrollerbart joks, medan själen flyger fritt som den vill, och den magra byrackan döden kommer skuttande efter. Quelle joissance.




måndag 6 maj 2024

Jösses - vilken vinter!

Det känns som en långdistans genom mörker och kyla är passerad. Den mest vintriga vintern i mitt liv. Snöfall följde på snöfall, högarna av plogad snö växte från två till sju meter, vid stranden. På taken låg massor av snö, på träden återkom den vita skruden, ibland i övergångsformen frost. Glittrande träd i morgonsolen och frostgnistor som långsamt föll från björkarna när solen låg på framåt dan. 

I centrum av vintern flera snöstormar. Jag stod i mitt sovrumsfönster och såg snön flyga horisontalt i stora sjok under gatlyktorna. Men vägarna plogades och om dagarna tog jag mig fram med spark som är mitt bästa fortskaffningsmedel. Mot kvällningen stundtals frostklädda träd som gnistrade mot den mörka bakgrunden. Några blidvädersdagar i februari och sen började allt om. Med lite tur får vi snö den här veckan igen. Jag skojar.

Men det mest märkliga: att denna långa vinter, mörkret, kylan, de återkommande enorma snöfallen inte alls har stört mig. Jag tycker bara det är härligt. Det enda jag saknat är norrskenen, som jag tydligen råkat missa varje gång.

Ändå är det naturligtvis underbart nu när ljuset stormar fram. Ikväll var jag ute i solnedgångstimmen. En strålande klar kväll. Solen låg vid nio ännu en bra bit över fjällen, Isen gnistrade vit, och berg och granskog med långa blå skuggor. Solen gick ner i aprikosfärg. Det där som folk brukar använda adjektivet magiskt om. Så inte jag. Men himla vackert är det. Denna plats. Denna stund. Alldeles tyst.

Och sen träffade jag en konstnär från London som är uppe och målar i ateljén där jag också målat ibland. Det var kul. På Kristi Him ska vi ses på hotellet. 


Foto: Nina Ivarsson

onsdag 24 april 2024

Melancholia revisited

Jag såg om Lars von Triers Melancholia, nu när den låg på Svt Play. Det skulle jag inte gjort. Den gick rätt in som ett stålrör i den lugna atmosfären här uppe i min fjällvärld. Så svart, så sorglig, så störda mänskliga relationer. 

Jag mindes förstås att jag tyckte det var en stor film, först gången jag såg den. Den långsamma, tryckande stämningen, de otroligt fina skådespelarinsatserna: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland m.fl. Och så själva filmögat, det suggestiva fotot, både i drömsekvenserna och i nattens vandringar, där den nygifta bruden släpar runt på sitt tunga sjok av en klänning intrasslad i grå, tunga rep eller nät. 

Från upptakten med det avskyvärt upptrissade bröllopet, den stenhårda mamman och den slafsiga pappan, till Justines uppgörelse med sin gräslige, makthungrige chef mitt i bröllopsfesten tecknar von Trier en ödslig rikemans-släkt, med alla dess trista ambitioner, bittra uppgörelser och falska tjusigheter. Ingen är hemma. Alla är någon annanstans. Var och en i sin idé om tillvaron och hur den ska vara. Att Justine drabbas av en ångest-depression mitt uppe i allt denna overklighet verkar närapå logiskt. 

Det är alltså inget fel på storyn, inte på regin, inte på det filmiska, inte på skådespelarinsatserna. Men jag orkar bara inte. Den lämnar mig med en sorg jag inte behöver. Och även om hela filmens mytologi handlar om en förfallen värld på väg mot undergången, här gestaltad som ankomsten av den destruktiva planeten Melancholia, så är den, trots den djupt ödesmättade stämningen på något sätt alltför privat. Som om allt det svarta i Lars von Triers eget liv blåst ut i en story om alltings förfärande undergång. Med endast den luttrade Justine som en hjälpande moster i den stora olyckans stund. Hon är ju den som kan tackla döden, och berätta en saga för den lille pojken, hennes syskonbarn. Slutet som är mycket rörande är samtidigt en Wagnersk dödsdröm, och jag tänkte på Wagner innan jag såg/hörde att filmmusiken var Wagners. Det är alltså den graden av romantisk svärta, men utan någon annan hjälte än den i grunden goda och sannfärdiga Justine.

Hon kan inte bära världen, tänker jag. Och jag ska aldrig mer se om Melancholia. Men jag tycker fortfarande att Lars von Trier är en av vår tids största filmmakare.




söndag 25 februari 2024

Fullmånen och konstförstörelsen

Just som jag stod och klädde om för att gå på middag till mina vänner såg jag ut genom fönstret. Över de skymningsblå skogarna gick fullmånen upp, korallröd. Den ser alltid så stor ut just när den går upp, och några timmar senare hänger den som en gul kägla högt uppe på himlen.

Lars-Göran hämtade mig och stod sedan vid spisen och gjorde i ordning fisksoppan. Den blev god. Vi var alla egentligen en smula trötta, men stämningen var vänlig och förr eller senare kommer man in på sina älsklingsämnen. Jag: att göra smått komiska varianter av dåliga radiopratare. (Det hör till saken att Lars-Göran är gammal radioman och dessutom en utmärkt sådan, och att jag själv gjort en hel del radioprogram varav det om Rilke från Obs ligger här, så ni kan höra hur man naturligt talar i radio). 

Sen skulle Gerd och jag se filmen om Anselm Kiefer av Wim Wenders - men någonting sket sig fullständigt med tekniken (det gör gärna det vid fullmåne) så vi blev hängandes vid en mycket egendomlig jättelik utställning förmodligen från Kina eller Japan, vi kunde inte riktigt avgöra. Det var 90% fasansfullt måleri. Det där som jag kallar för Konstförstörelsen: äckel och sönderbombade färger och former, ingen halt, bara ett klatschande i stort format för de alltid lika ivriga tönt-konst-investerarna. Förfärligt.

Vi stängde av och ägnade en stund åt att samtala om konstnärer vi tycker om. Det finns ju många. Samt gjorde vi som vi tyvärr ofta gör numera; klagade på den ringa tillströmningen av konstnärer till ateljéerna i byn. Mer om den problematiken en annan gång. Spoiler: Det beror inte på konstnärerna.

På hemväg med L-G hängde månen högt och natten var glasklar med bara 4 minusgrader. Väl inne hörde jag på radion den basist som L-G just tipsat om: Ron Carter. På Svt Play ligger en hel film om honom

 


fredag 23 februari 2024

Dagens läsning: Den ukrainske författaren Andrij Ljubka

"Just nu, när flyglarmet ljuder över Kiev, springer nästan ingen till närmaste skyddsrum – människor fortsätter sina göromål utan någon större brådska. Döden har förvärvat de antika grekiska tragediernas anlete och över den härskar nu ödet. Du har nästan ingen kontroll alls. Kanske träffas ditt hus av en missil någon dag, eller så faller den på caféet där du beställer din cappucino, förstör stället där du träffar dina vänner. Den är näst intill omöjlig att undvika, så vi måste acceptera att det är något som kan ske i vardagen. »Ske din vilja«, som vi ateister säger.

Död finns det gott om. Våren 2022, när kistorna med de första soldater som hade stupat vid fronten fördes hem till min stad, kändes varje dödsfall som en personlig tragedi. När likvagnen körde på gatorna föll trottoarens människor på sina knän och lade ner blommor, folkmassor samlades för begravningar. Nu finns en hel avdelning militärgravar på stadens kyrkogård, varenda en dekorerad med Ukrainas flagga. Släktingar, civila kolleger and kamrater från krigsfronten följer kistan – det är ofta ett litet begravningståg. På gatorna stannar människor upp för att visa respekt, men de gråter inte längre eller faller på knä. Det är enklare för dem att titta bort eller skynda sig till närmaste affär, och undvika mötet med någon som offrat sitt liv för att vi ska kunna leva under förhållandevis fredliga omständigheter långt bort från fronten."

----------------------------------------------------

Alexander Svedberg har översatt och tidskriften 20-tal kommer att publicera ett stort nummer med Ukraina som tema, våren 2024. Hela texten finns att läsa här. Klicka på länken.

 

onsdag 21 februari 2024

Gun-Britt Sundström, Skrivliv

Återpublicerar den här texten som ligger bakom betalväggar, sen länge.

 

Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker.

När jag nu läser hennes dagbok om ett Skrivarliv är det med en så självklar fröjd. I början är hon fortfarande en ung universitetsstudent. Hon ”dödsdiggar” Hjalmar Söderberg. Hon läser humanistiska ämnen, dras än till litteraturhistoria, än till latinet, längtar till filosofin och får ständigt andra idéer om vad hon vill göra: Estetik, folklivsforskning, runskrift. Hon gör ett år på Journalisthögskolan, skriver magisteruppsats, köper ett litet hus, gör en resa till Grönland, allt med samma entusiasm. Hon delar det tidstypiska politiska engagemanget, känner ansvar för sitt samhälle och går till och med in i en stadsdelsförening (!). Men hon vill aldrig skriva böcker med krav på engagemang av politiskt slag. I stället fungerar hon som alla mångsidigt begåvade människor, med ständiga utflykter hit och dit, både mentalt och i geografin. Långfärdscykling och liftning är hennes vanliga transportmedel, och jag blir lite förskräckt i efterhand över hur omisstänksamt hon reser med olika män genom Sverige. Sen minns jag; vi gjorde så. Det var en annan tid.

Skrivarliv är tagen direkt ur hennes dagböcker från den tiden, redigerad endast med ett fåtal kommentarer, och – gissar jag – många strykningar. Men just direktheten blir så berörande: Det är en ung, spirituell och känslostark kvinna mellan 20 och 32 som berättar: Hur hon kämpar med sina kärlekshistorier, hur hon skriver, hur hon snabbt kommer in på DN och får roliga kollegor. Hur hon – trots all uppskattning och kollegialitet – ständigt dras med sin frihetsdrift. Visst, hon vill vara där hon är, en bit in på parnassen, men ännu mer vill hon vara fri, fri att tänka och skriva helt eget. Hon får redaktörserbjudanden från både DN, Svenska Dagbladet och Expressen, som hon inte tar emot. ”…bli en så offentlig person – nej – det har jag inte nerver till”.

Hennes förtjusning i kamratskapet på DN innebär också trassliga stunder med kulturgänget. Framfusighet mot kvinnor. Maktkamper. Hetsiga fyllediskussioner som ändar i slagsmål. (Än en gång häpnar man över det manliga alkoholintaget på svenska kulturredaktioner, samt häpnar jag över att kolleger på samma tidning recenserade varandra). Under en hektisk period på DN Kultur frågar hon sig: ”Har jag tappat min integritet?” Det är en bra fråga att ställa redan vid 25, vid 35 kan det vara försent.

Gun-Britt Sundström har blivit prisad för sin Söderbergska lätthet och sin anglosachsiska stil. Själv läser jag om en flicka som liksom dansar genom tillvaron, och bara då och då sätter ner foten, till exempel visavi Olof Lagercrantz, kultursveriges favorit, men också en streber som fick utbrott på redaktionen när det passade honom, och som kunde vara ogin mot unga begåvningar, som Sundström själv. I övrigt är det som om hon nästan alltid trivs bland sina murvlar, inte så få av dem äldre män med pappakvaliteter. Om kvinnor skriver hon betydligt mindre, kanske fanns det inte så många på redaktionerna på 70-talet. Men hon nämner sin aversion mot konkurrenten Maria Bergom Larsson, och konstaterar: ”Jag är klarare än hon”.

Vid sidan av det privata är det här i högsta grad en exposé över en tid: Det är Vietnamdemonstrationer, första-maj-tåg, kårhusockupation, uppror mot monarkin; det är en tid med stora öppningar, både för tankarna och experimenten med relationer och kollektivt boende. Sundström-flickan aktar sig noga för kollektivismens smetiga sidor, men är desto mera öppen och ömsint för allt som har med vänner och kärlekar att göra. Tre män passerar revy, varav den mittersta är en gift man, på en gång hennes själsfrände och stora passion. Jag rörs av hur hon beskriver denna omöjlighet som möjlig. Hon har en kvalitet som är ovanlig; hon klandrar inte människor, relationer, jobb för att de inte är som man skulle vilja ha dem. Hon betraktar, resonerar med sig själv, inser och har sig, men skyller nästan aldrig på någon annan, något annat - en cool hållning som smittar av sig även på hennes lätt ironiska språkstil.

Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt -ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då.

Dock, som med alla dagböcker, Anaïs Nin, Lars Norén eller Gun-Britt Sundström, blir man efter 300 sidor lite mätt på huvudpersonens funderingar kring sig själv. Då kan jag rekommendera att man tar de resterande 200 sidorna lite i taget. Så har man en riktigt god läsning, nästan som en liten inre sol, medan höstmörkret sänker sig.

 

lördag 17 februari 2024

Ljuset här...

 ...sent om eftermiddagen, har lustigt nog Paul Klee fångat, nån helt annanstans, i sin Moonlight, från1919.

 


 

torsdag 8 februari 2024

Ljusets återkomst

Fyra dagar med sol och uteliv. Uteliv här betyder att sticka iväg med sparken, sitta en stund i solen, prata med några som råkar komma förbi, sparka vidare med sparken, se Satsfjället i motljus och Marsfjällen i solljus. En stilla lycka att solen äntligen är uppe lite längre, det känns som en begynnande vår, trots de låga temperaturerna mellan 16 och 19 minusgrader. Innan dess hade vi två dygn med snöstorm. Noll sikt. Bara vitt, vitt, vitt. Igenmurade fönster.

Drömde inatt att jag hittade början till en roman, en upptakt som jag försökte minnas, och ingen fick störa mig. Flydde från familj och alla andra. Det kanske är det jag gör. Men var finns upptakten till den nya romanen? Jag kämpar rätt segt med mina gamla. Men jag vet att det är två bra grejer jag håller på med. Jag är inte osäker, bara lite långsam. Men så tänker jag på att Brahms höll på i 12 år med en symfoni, och blir gladare. 

Å andra sidan bör man nog inte säga ett dyft om vad man håller på med, utan låta det ligga och gro i mörkret. Annars blir det lätt som en nypig hand runt nacken; krav, inte kul.

 

Mitt "kvarter" vid tiden för snöstormen.

 

Marsfjällen. Foto: Gerd Ulander.

Foto: Peter Näsström.

torsdag 25 januari 2024

Utflykt mellan berg och skogar

Idag gjorde vi en liten utflykt, min granne Eddie och jag. Det hampade sig så lägligt, just som jag kände behov av att röra på mig kom han och frågade om jag ville hänga med till Vilhelmina. Vi startade vid tiosnåret, i en ljus dager med lagom frost på vägen. "Som sandpapper" sa Eddie. Passerade ett antal små byar men mest bara skog, fjäll, skogshöjder i svartvitt, och så den ännu levande lilla forsen vid Bielitje. Överallt frost i de ljusa björkarna och massor med snö i granarna och på de branta bergens fallsidor. 

Vi tycker båda att vintern är härlig, och lika vacker som sommarhalvåret. Under en dryg timmes färd hann vi också berätta lite mer om våra liv för varann. Lugnt och oforcerat med inslag av skratt. Tills den stora sjön Malgomaj öppnade sig och himlen ljusnade och vi var framme i Vilhelmina.

Fikade gjorde vi, som man bör, och begick tröttsam inhandling, som man måste. Kånka påsar, dra dramaten, in i bilen och hem. Hemvägen lika vacker som ditvägen, men lite fler mötande bilar. Det kom snörök från timmerbilen. Sen såg vi fullmånen gå upp över Malgomaj. Solen kom fram ur molnen och glittrade över Bielitje, innan den försvann bakom Gitsfjället. Vilken utflykt! Och när vi kom hem var det mulet, och jag tog min vanliga sparktur. Kort sagt, en bra dag. Trots att den började med besök hos (min trevliga) husläkare, och prat om knäoperation. 

 

Vilhelmina från sjösidan.



Kipling for Everybody

 


 

måndag 22 januari 2024

Tystnad

 

Vinternatten,

denna obundna tystnad,

inget rår på den,

ingen sätter på en

maskin 


har denna människa 

dragits tillbaka från världen

som de gamla asiaterna

vid hög ålder?


träd talar, fåglar visslar,

grannar småpratar,

blåst sjunger i dess

och e-moll


min egen obetydlighet 

intill fjället är lika med

fjället i min egen själ

tystnadens berg höjer sig.


söndag 21 januari 2024

"Vår" tid. Dagsdikt

 

De fattiga lägger upp sin röv

De rika stiger ut ur sina limousiner

 

De rika kastar miljarder i rymden                                                             

De fattiga söker mat på sopbergen

 

Satan Putin anfallskrigar för miljarder

Fattiga bondpojkar blir till köttslamsor

 

Netanyahu behåller sin galna makt

Barnen i Palestina är ingenting, intet

 

De rika snor miljoner möblerade rbnb

De fattiga får bo på 31 kvadrat

                                                                                                           

De rika skiter ur sig tonvis med avfall           

De fattiga sorterar deras slängda kläder

 

De rika lägger upp sin kåta röv

De fattiga masserar deras inälvor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Bild: Odilon Redon)

onsdag 10 januari 2024

Stormbyar

Det driver vind över hela fjällkartan ikväll. Jag hänger ut genom fönstret och lyssnar på blåstens variationer, från den milda susningen till ett häftigt brus i träd och grenar. Björkarna svajar, och uppe på kalfjället är det stormbyar. Men ingen nysnö. Allt har fallit av och ner. Och det som inte smält och glidit ner av sig själv från träd och grenar och tak, det skottar någon bort. En man i sextioårsåldern sågs kämpa med de snöiga taken närmast mig. Jag var imponerad; av styrkan, balansen, farten. Vi hejade på varann.

- Du är tusan så stark, sa jag.

- Jag är snål, sa han och skrattade. Jag får ju betalt för det här.

L-G och jag åkte till affären på snorhal väg, men det var inget problem, sa han. Det var in och ut ur bilen som var problemet, och jag hade för första gången i livet ett par riktigt rejäla broddar på skorna. Men nån promenad blev det inte idag. Bara en fruktansvärd massa påsar med grejer. Aka mat. Och så packar man in och packar upp och lagar till. Alla dessa vanligheter. Men jag hade rött vin. Och så har jag blåsten. Den är helt underbar nu. Tar friska tag ända bortifrån fjällhöjderna, över isen på den stora sjön, och rätt in mot mitt fönster. Vindens musik. Living la vida loca.

 


 

söndag 7 januari 2024

Världens vackraste park

Det har börjat blåsa och är 15 grader varmare. Snö blåser från taken och ploppar ner från träden. Jag hör björkarna gnissla lite mot varann. Jul-och nyårsferierna är över och "alla" har åkt hem. Dvs inte vi som bor här. Den tappra skaran som uthärdat allt från 30 minusgrader till evigt snötyngda bilar och ett evigt skottande. Jag tog t.o.m. själv och skottade lite snö utanför ingången till vårt (kollektiva) hus.

Sju älgar har synts inte långt härifrån, men fåglarna är få nu. Egentligen bara ett par talgoxar som jag matar regelbundet. Lars-Göran och Gerd har domherrarna, jag har talgoxarna, och många småfåglar dör i den bistra vinterkylans nätter. Frid över deras minne. Men grönfinkarna är på sydligare ort.

Jag firade julafton med Gerd och hennes familj. Tomten kom, och det var den barnsligaste familjära jul jag upplevt på ett tag. Mycket trevligt. Och ikväll var två grannar med livlig sjuårig son inne på glögg. Också bra, och nu kan vi alla pusta ut, för nu blir det inga mer helger på ett tag.

Det har som sagt varit dagar med stark kyla, minus 23 på dagen här, och minus 37 i närmaste grannbyn. Men ingen blåst, så jag har knappt frusit när jag varit ute. Igår tog jag en tur med sparken en bra bit ut på isen, där hela panoramat öppnar sig och man bara står och glor, hänförd. Sen träffade jag på en grupp engelsmän som var här för att filma åt något turistbolag, så det var fullt med folk på hotellet igår igen. Som vid jul och nyår och trettondagsafton.

Nu alldeles tyst. Förutom det milda blåsandet. Det är något djupt och outgrundligt med tystnaden. Och - som jag sa till min granne Nina - vi bor i världens största och vackraste park: Lappland. Och nu slår vädret om till nollan. Godnatt.

 















SMHI: På kalfjället hård till mycket hård nordvästlig eller västlig vind. På sina håll även byar av snö och efter hand också regn. Bland annat risk för förfrysning.