Jag är så lycklig att jag kom till just den här platsen, sent i livet. Dvs sent i livet som jag bor här för gott. I övrigt har jag rest hit upp i 39 år. Nu märker jag hur platsen flyter in i mitt måleri, med sina stora linjer. Och färgerna, som skiftar från blågrått till höstgult och röda mattor av ripbärsbuskar.
Idag har hösten kommit, efter fem dagars ljuvlig sensommarvärme. Jag tog på mig dunrocken och drog ut i solen efter regnet. Frisk luft och en hel del höstfärger, även om de bara sakta börjat lysa. Sälgen är ännu grön, asparna fäller gula blad som ligger i solen och glittrar med regndroppar.
Visst kan jag sakna en del av mina vänner i Stockholm, men de får så gärna komma hit. Och jag har vänner även här, och en massa grannar som är trevliga. De jag tänker mest på av saknad är ju hur som helst två döda män. Kära män. Ibland också min pappa. Och så saknar jag kyrkokonserterna, som var mina största kultur-upplevelse under femton år innan jag flyttade hit. Inte mycket sånt här. Men i gengäld: De stora vyerna, de många bergen som omger mig, de stora skogarna, de forsande vattnen. Norrskenen. Och - den stora tystnaden.
Är glad för din skull att du känner att du är på rätt ställe. Jag håller ställningarna här i Vasastan ... Och så måste jag bara säga: vilken fantastiskt vacker vy du visar upp med fotot! Förstår att miljön är en njutning för ögat - och inte minst för själen.
SvaraRaderaJa, man blir glad bara man kommer ut här. Men Vasastan är ingen dålig stadsdel.
SvaraRadera