måndag 25 juli 2022

Min pappas melankoliska visa

Jag har försummat bloggen. Lennart påminde mig om det idag. Och jag har så mycket vackert att berätta. Men storheten och skönheten här uppe är liksom en självklarhet. När man nu bor här.

Jag vet inte om det är nostalgi, eller bara kärlek, men i mina uppackningsbestyr hittade jag en del papper jag nästan glömt. Det första kommer här, en av många visor min pappa skrev. Och just den här sjöng han också en bit av i ett av de två program som Bo Bjelvenstam gjorde med honom för SR. Den här skrev han någon gång i mitten av sitt liv. Jag ger er den nu. Memento mori. Men "glömd uti världen" är han inte.

 

En dag förs jag bort härifrån resolut

bort från fyllda pokaler och kvinnor

för mig är livet och glädjen då slut

och brustna är ögonens hinnor

Och Döden han har en så mager gestalt

han klär av mig min fåfängas kläder

Jag fryser, jag darrar, här är ganska kallt

Ja, det råder ett rysansvärt väder

Den kropp som jag bär faller av som en hamn

Jag blir rädd som ett barn sent om natten

 och döden mig bär i sin intighets famn

över brunsvarta strömmande vatten

 

Den vägen blir lång till Guds paradisport

den är gropig och stenig och sliten

Jag snubblar, jag stapplar, jag går inte fort

och jag känner mig ynkeligt liten

Men en dag efter många hundratals år

är jag framme vid målet för färden

och glömda är sorger och smärta och sår,

och glömd är jag själv uti världen.