lördag 31 december 2022

Nyårsafton - igen. Med Claes Andersson

Idag har jag varit ute på en premiärtur med min nya spark. Den är stark och robust men med så mycket nysnö blev det inget vidare glid. Men vänta bara, tills vägarna är plogade igen och jag kommer susande fram. I alla fall en mycket vacker dag, men helt översnöade träd och det där särskilda ljuset som en viss snövind ger. Mötte en dansk kvinna från Roskilde och fick tillfälle att prata lite Danmarksminnen. Och nu är jag så pass mör i kroppen efter sparkturen att jag ska ha en alldeles stillsam nyårsafton och inte kånka över till mina vänner ett par kilometer bort. Musik och god mat, blir det, och - det absolut oundgängliga - Sveriges domkyrkoklockor i radion.  

Jag säger Gott Nytt År till alla som läser här och tar en dikt av Claes Andersson som hälsning.

 


 


söndag 25 december 2022

Annie Ernaux - Super8-åren

Annie Ernaux är inte en författare jag läst, men det lär jag väl göra. Nu blev jag i alla fall intresserad av henne via den super8-film om henne, som ligger på Svt Play. Det är i viss mening en familjefilm. Två unga människor med två små söner skaffar en super8-kamera och börjar filma lite varstans i sitt äktenskapliga liv. Småkillarna är ofta uppspelta och showiga inför kameran, Annie själv är återhållsam, kanske lite blyg, maken Philippe Ernaux bara synlig i några få bilder. Bakom dem: Bergen i Annecy.

Det här är alltså en film som vilket som helst ungt par kunde ha gjort. Jag och min första sambo t.ex. med vår super8kamera. Men det gjorde vi inte. För den blev snabbt utlånad och så gott som stulen av Kjartan Slettemark (gammalt och förlåtet).

Det specifika med den här Super8filmen är både Ernaux´ lite ungflicksaktiga och aningen sorgsna röst, när hon berättar om semestrar med barn som lär sig simma, om resor till Chile och Albanien, om besök från svärföräldrarna. Och om mamman som tidvis bor med dem. Allt berättat med en närmast homerisk distans som känns rätt visavi figuranterna. Tidens gång har gjort dem alla till några andra. Men det är också själva super8-kameran som gör  filmen så skör och vacker. Den är inte särskilt skarp, allt antar en skrapig, suddig ton. Horisonten är sällan rak, bergen blånar på avstånd och semestrarnas flimrande medelhavsljus blir som en dröm. Kamerans begränsningar blir en estetisk fördel, vemodig, nostalgisk och väldigt tidstypisk. 

Annie Ernaux i hippiepäls, långa klänningar eller jeans, långt hår, de glada grabbarna, de vackra miljöerna. Och så Ernaux´s egen berättarröst, som förklarar var de var, vart de reste, och hur hon under de här åren envist skrev på sina första romaner, och fick igenom dem. I en av utflyktsfilmerna ser hon in i kameran med en blick som säger: Jag är inte riktigt här, och lite senare förklarar hon att det var så hon kände sig. Den blivande författaren som just under denna tid blir författare. 

 


Se den. Se även den irländska filmen om Joyce 100 år, också på Svt Play.

lördag 24 december 2022

Topelius hälsar

 

Nu så kommer julen!

Nu är julen här,

Litet mörk och kulen,
 
Men ändå så kär.
 
Han i salen träder
 
Med så hjertligt sinn’,
 
Och i högtidskläder
 
Dansa barnen in.
 
 
– Zacharias Topelius
 



lördag 17 december 2022

Snöblåsten

Gå ut och ställa sig i blåsten. 

Lukten av blåsten, snön yr ned från taken.

Björkarna gungar i takt med vindbyarna

långdragna moln i ljusa fläckar 

                                        
svart himmel, enstaka stjärnor

Jupiter står stadig i snön som far

genom natten, ned från granen, över ladan,

slår ut som fjäderplymer av ljus från taknocken

far in över mitt ansikte, virvlar upp från taken

 

Vinden skyfflar ner kornsnö, västlig vind

Atlantväder, fridriven luft från Island, från

vikvalar och späckhuggare vid Lofoten 

till ripor i motvind uppe på fjället, räven i lä. 

 

Järven den lede, och lodjuren grottar in sig.

Norrsken i Kiruna, strömavbrott i Stalon,

men min granne säger: Bra om det kom mer snö,

det lindar in huset från draget, 

det blir som varmare....



måndag 5 december 2022

En tjeckoslovakisk filmsaga - och vår reaktionära tid

Jag såg "En tjeckoslovakisk filmsaga" på Svt Play igår. Jag blev oerhört berörd, närmast sorgsen. Först av rent nostalgiska skäl: Den tjeckiska filmvågen var ju parallell med min ungdom, och vi såg de där filmerna och älskade dem: En blondins kärleksaffärer, Låt tågen gå, Det brinner min sköna, Det svarta fåret, med flera. Men samtidigt på grund av vad som bara några år efter denna geniala filmvåg hände i Tjeckoslovakien: Den ryska invasionen och Pragvårens död. När jag var i Prag på 70-talet mötte jag mängder av unga humanister och kulturälskare, alla sorgsna av den tillbakagång till kommunistisk repression de nu levde med. De fick nöja sig med att spela musik på hippiemanér, nere vid Moldaus stränder.

Samtidigt satt dramatikern och samhällsdebattören Václav Havel vid olika tidpunkter i fängelse, och en längre sådan var 1978-1981, då han bland annat samlade artiklar och essäer till En dåre i Prag som kom ut 1989. Samma år svepte nya vindar in över Östeuropa och en frigiven Václav Havel, tillsammas med hans fru Olga och många andra vänner inom kulturen, ställde sig i fronten för frihetsrörelsen Charta 77. Jag följde deras verksamhet på slutet av 80-talet och skrev även en lång artikel om Havel. Men då var han redan vald till president i hoppets tid. 

Den tiden är inte nu. En ytterligare signal om vemod är hur filmen böjer av mot det nya kommunistiska förtrycket, censur, kommittébeslut på politisk grund etc. Milos Forman, Milan Kundera och många andra försvann utomlands. Sen kom frigörelsen 89 och Havels sejourer som president, men efter det har mycket stagnerat. Dagens Tjeckien har istället en unken höger-regering och knappast några högtidsstunder för kultur och radikalitet. Som i många andra delar av Europa har reaktionärer tagit makten, och nu även här. Man känner lukten av inkrökthet och blir sorgsen.

En viss besvikelse, rent konstnärligt, var att filmen i så hög grad kretsar kring en enda centralgestalt i den tjeckiska filmvågen: Jan Procházka. Min ungdoms älsklingsfilmer kom bort i den franske filmarens iver att berätta en kronologisk historia. Till dess föremål valde han Procházka som var (jag citerar) "en av tidens mest lovande manusförfattare och producenter, och när hans bana sammanflätas med den tjeckoslovakiska nya vågen ska det komma att påverka både hans eget öde som konstnär och hela landets historia". Samtidigt var Procházka från början en välmående kommunist, med tillgång till ateljéer, pengar, auktoritet etc - en maktposition som han efterhand tydligen använde positivt för att andra filmare som Věra Chytilová, Jiří Menzel, och Miloš Forman m.fl. skulle få ta ut svängarna under 60-70-tal. Och det gjorde dom, som vi vet. Men ta varning av hur fort auktoritära, kulturnegativa, hatiska krafter återigen kan ta över.

Högerrepressionen är redan här. Men just därför: Se denna lilla underbara film på Svt Play. Länken ligger överst. Fotot nedan är taget ur Jiří Menzels "Låt tågen gå" från 1966.

 


 


fredag 2 december 2022

Civilisation

Jag går och går. Ibland tror jag att jag är den enda i den här byn som är ute och går en timme om dan. Men så möter jag ibland den gamla 90-åriga kvinnan som också tappert går sina turer nästan varje dag. Så byter vi ett par ord och jag tänker: Jag ska också vara som hon när jag är 90.

Idag var här strålande vackert igen. Jag går i det miljoner, tusende år gamla landskapet som om det är min civilisation. Saknar sällan den andra s.k. civilisationen. Kulturen i städerna. Nåja, jag lär besöka dem ibland. Men här är min kärlek. Den strålar från alla håll. Ändå kan jag knappt fatta hur samerna har klarat sig här uppe, när jag packar in mig i alla kläder jag har för en promenad i 10 minusgrader. 

Solen länge över fjällmassivet, och över frostvita träd. Markens snöljus lyfter skönheten ett snäpp till. Stor tystnad. Så när som på två karlar som bygger om ett tak, och isen som dångar lite när den fryser på igen efter några blidvädersdagar. Annars inga ljud. Några bilar som far upp till helgen i hytterna. Månen stiger upp gyllene, går mot full. Jag går in och dricker varmt te. Sätter på P2, min ständiga följeslagare. Min kultur.

 


 


:
Foto:Ewa Nilsson


måndag 28 november 2022

By i mörker

Det hampade sig så att jag hade rätt lite mat hemma några dar. Det tar nämligen en dos extra beslutsamhet att komma till handelsboden här. Så idag när jag fick skjuts med Gerd till affären gjorde jag sen den godaste middagen på ett tag. Råstekt potatis blev det, som jag nästa aldrig gör, av ren lättja, men som faktiskt är tio gånger godare än sladdriga pommes. Till det skinka, ost, finn crisp. Och ett ljuvligt vitt vin, Sauvignon blanc. 

Vitt vin i ett vitt landskap. Intensiv arom och frostiga träd. Så mycket snö på marken nu att jag ser spåren efter räven när den gått förbi. Och detta är den enda tecknet på vilt djurliv, om jag inte räknar alla fåglar som kommer och äter solrosfrön på mitt fönsterbleck. Talgoxar mest, men också en och annan nötväcka. 

Sen var jag ute och gick på kvällen, i den stora tystnaden. Vandrade en bit bortom byn, där natten tar över, och man ser byn på håll, med alla sina ljuspynt och upplysta fönster. Granar med slingor, gatlyktor. En liten seglivad knutpunkt, omgiven av mil efter mil med skogar, sjöar, fjäll, älvar och myrar i det stora vilda. På Google Earth ser den ut som en stjärna i mörkret.

torsdag 17 november 2022

Så går en dag

Jag går i gräs och löv som knastrar av frost. Solen lyser snett över landskapet och färgar fjällens snötoppar blå i skuggorna. Isen har lagt sig på sjöarna och en och annan långfärdskridskoåkare är ute och rör sig. Skolbarnen också ute på sjön i små klungor. Isen är blank. Varenda skär efter skridskorna är synligt. Innan solen går ned färgas himlen rosa. Det är mycket romantiskt men rätt kallt. Jag går in och tar en whisky. Sen går jag ut igen med brev till postlådan. Då dångar isen i långa vackra ljud. Stjärnorna lyser, en halv måne, och Jupiter. Isen dånar när den expanderar, när vattnet fryser. Min själ expanderar under det stora valvet, och inför de långa linjerna. Om man inte ska vara alltför försiktig med ordet lycklig, så - ja. Det händer.
Foto överst: MagnusJohansson. Underst: Ewa Nilsson.

måndag 14 november 2022

En hyfsat halvbra teckning

Men jag publicerar den ändå. För att det är så roligt med olika väder här uppe. Idag alltså: Tjocka moln ovanför högsta fjället. Det andra tittade fram ur dimman med sin snökalott. Dimman kryper också under berget såna här dagar. Detta är i skymningstimmen. Berättar mer sen.

torsdag 10 november 2022

Svart figur i snö

Den här figuren såg jag strax innan jag gick in igen, efter promenad - och sparkåkning - för första gången i år. Det har fallit snö i ett dygn, så nu är det riktig vinter här. Allt, barrträd, lövträd, hus och lador och den eviga granskogskanten är tecknat som i en svartvit litografi. Men inte ens fjällen är helt vita, ett av de största ligger som en stor fint strukturerad kolbit och ruvar under snön. Allt är tyst.

söndag 30 oktober 2022

We roam the mountains

Den här sången skrev jag till Gerd Ulander, som är jazzsångerska, och bor i samma by som jag. Den inkluderar hennes man och barn och vem som vill, "roam the mountains"

 

We roam the mountains, we cross the sea,

Whatever happens it´s you and me

The winters comin´, the days grow dark

Many months for´ we hear the lark

Silver mornings, silver sun

Is all we get until the winters done

 

Frosen days on the lake with skies

Cosy parties with friends and fries

We make a fire in the dunes

Sit around and sing our tunes

Silver mornings, silver sun

Is all we get until the winters done

 

Slowly fading, slowly melting

Winters cold is growing old

Once an evening, ice is cracking

Making heavy sounds unfold

Silver mornings, silver sun

Is all we get until the winters done

 

The light gets brighter, days grow long

We become lighter, hearts grow strong

The reindeers begin the yearly move

Soon they´ll be here and start to groove

Golden mornings, golden sun

Is our gift when summer´s come

 

People get out in fair weather

Planting potatoes on sandy slopes

The rain falls, and no night comes

There are no nights no more

Golden evenings, golden sun

Is our gift when summer´s come

 

.

fredag 28 oktober 2022

Rallarrosornas sista suck

Så här såg de ut nyss, rallarrosorna. När blommen fallit och bladen slokade och hösten grep tag i helt nya färger av denna häftigt blommande varelse. Nu är alla färger slut och här är svartvitt och första snön har fallit. (Återigen ber jag om ursäkt för det lilla taffliga verktyget paint i min dator, som har många begränsningar, precis som vi alla).

 
















onsdag 26 oktober 2022

Mats Arvidsson in memoriam

Han var en av de absolut mest begåvade pojkarna i min ungdom. Ja, det var nog ingen som kunde slå honom. Men det visste han inte om. Inte ens efter hundra extremt bra och roliga radioprogram och Stora Journalistpriset var han riktigt säker på att det han gjorde var lika mycket värt som att skriva en bok. Men - vafan, böcker finns det ju hur många som helst, men bara en Mats Arvidsson. 

När jag var i 20-årsåldern var han en i ett gäng radikala ungdomar med kulturella böjelser och anlag. Men Mats var roligast, hade en otippad humor, gärna lite åt eländeshållet. Sarkasm var en av hans favoritgrenar. Sen var han, och det uppskattar jag enormt, helt enkelt vänskapsbegåvad. Det fanns en öppenhet och generositet i hans sätt att närma sig andra människor, i alla fall mig. Men jag tror kollegorna på radion skulle hålla med.

Sen kommer jag ihåg en gullig utflykt vi gjorde han och jag, och hans son Nisse, vi tog färjan till Djurgården. Och jag minns det som att ví bara fnissade hela tiden. En annan gång, när Nisse kanske var 12, var jag ute hos Mats och Kitte i Älta, med en fin Arktis-äventyrs-bok till Nisse. Sen gifte jag mig, flyttade till annan ort, och såg dem inte mer, på många år.

Tillbaka i Stockholm fick jag kontakt med Mats igen, och gjorde några program för konstradion. Vi var glada att se varann. Men efter ett par omgångar sket det sig. Han var sur på ett surgubbigt sätt. Och jag blev arg och sa: Ska det va så här så ska vi nog inte jobba ihop mer (så har jag alltid gjort). Så skrev han ett kort: Vaja con Dios. Och det har jag väl gjort.

Så kan det gå. Men det som blir kvar är ändå det roliga. Vänskapen. Några fester, några kyssar. Plus en väldig radda originella radioprogram, inte minst dem där Mats fick hålla på i 40 minuter om Goya eller Giotto, Walter de Maria eller Hieronymus Bosch - som jag länkade till här. Men ni kan hitta hur mycket som helst i Radions arkiv. 

Vaja con Dios, Mats.


Mats Arvidsson 1944-2022.

fredag 21 oktober 2022

Lugnet

Jag gick ner till sjön. Satt vid sjöboden där jag inte suttit sen midsommar. Det är min zen-plats. Nu var solen på nedgång vid fem, inte vid elvasnåret, som i juni. Den lyste som en spotlight över fjällkedjan mitt emot, studsade mot topparna, bredde ut sig på högplatån. Marken däruppe ännu gul, ljusockra, och över det gula fältet fanns ett alldeles blått streck i himlen. Under högplatån var höjderna blålila, i molnskugga.
 
Vattnet i bleke, så ljust, och alldeles klart. Även de flata och runda stenarna på stranden fångade upp det sista ljuset i sin långa remsa utmed vattenlinjen. Den närmaste holmen helt svart i motljuset. En enorm rak gran stirrade ner på mig. Men jag har inga som helst auktoriteter längre, sa jag till den. De har alla tappat greppet. Som du vet, sa jag.
Sen gick jag hemåt och det var fortfarande sällsamt vackert, vindstilla, lugnt.

söndag 16 oktober 2022

Tacksamheten

Söndag. Men inte tacksägelsedagen, det var förra söndagen. Vilket tydligen inte hindrar att jag känner stor tacksamhet. Samt optimism och glädje. Detta kommer lätt till mig idag, när jag går den saligt vackra långpromenaden på näset mellan två sjöar. Och jag har skrivit på min bok, regniga dagar innan, och känner iver för arbetet. 

Idag var det helt vindstilla, helt tyst. Fjällen i moln, skiftande mellan ljusgrått och svagt rosa. Sjöarnas två speglar dubblerade de långa milsvida linjerna av taggig granskog. Minimalism, som ett upprepat tema. Skog, moln, vatten, skog, moln, vatten. Björkstammar, stenstrand. Skog, moln, vatten. Jag kom helt ansträngningslöst att tänka på Arvo Pärts Spiegel im Spiegel.

Detta är platsen. Sakteligen har min bostad börjat bli ett hem. Jag tror det är först då man kan slå sig ned i soffan med sin lap och scrolla i sitt manus, rätta, stryka, fundera på tidslinjerna, karaktärerna, balansen mellan kapitel. Roligt. Och det finns en poäng med långa tysta dagar i en lågsäsong där inget händer. Det bidrar till koncentration.

Jag har mycket få nöjen (undantag: nätet) och mycket få plikter förutom de jag själv väljer. Sociala möten sker lite hipp som happ, med grannar, några vänner, en dansk konstnär som är här uppe och målar i ateljén, och som jag inte träffat sen på Skagen 96. Och idag, på vägen, ett litet samtal med Mats, som är sjöman, och snart ska ge sig iväg för att resa mot Panama.

Men detta är platsen för mig. Mitt hjärtas resa.

https://www.youtube.com/watch?v=FgAp-KrCxM0 

 

onsdag 12 oktober 2022

Karg höst

Färgprakten är över. Idag ligger ett stilla dis över fjällen. Sjön är en ljusgrå spegel för mörka träd och berg. Jag ser mot marken: Inga blommor mer, men andra färger. Ljungen lyser fortfarande ljuslila i den steniga strandvallen, mossorna skiftar från gulgrönt till mörkare som här och var övergår till renlavens ljusgrå. Spridda löv från björk, asp och sälg. Ett lysande apelsinskal i kråkriset. 

När fjälltopparna tittar fram ur diset ser man att den första snön har lagt sig där. Idag lugnt, igår stormande blåsigt och så kallt att jag knappt gitte stå på vägen och prata med en vän. Ändå roligt att han är här, en konstnär från Danmark som jag lärde känna 1996 i Skagen och inte har sett sen dess. Han stannar här ett bra tag så vi lär ses igen. 

Tranorna hörs inte längre. Kanske i Skåne. Här är tundra. Här kommer snön redan i morgon, kanske blötsnö, men sen den "riktiga" som lägger sig på ängar och stränder. Jag behöver köpa en längre och tjockare dunrock, that´s for sure. Sen går jag vidare på de vackra vägarna och stigarna som alltid glädjer mig, oavsett väder och vind.

 

Foto: Gerd Ulander


söndag 2 oktober 2022

Berget, vattnet, outtömligt

Berget har ett hål och ur det hålet forsar det friskt vatten, oupphörligt. Som om det djupt under fjällkanten finns en outsinlig brunn, som ger och ger. Berget mörknar i skymningen, skogen mörknar, en asp lyser ännu orangeröd, och nere vid strandkanten forsar bäcken fram. Den lyser helt vitt mot de mörka träden och stenarna långt där borta på andra sidan sjön. En korp flyger över mitt huvud och kraxar sin ton. Forsen brusar och susar, en enda bil far förbi. 

Det finns förstås inget hål under fjället, om inte bergakungar och liknande Ibsenska väsen håller till där. Men jag tror det är oockuperat, fritt från dramatik. Det fjället gör är att samla allt regnvatten som fallit nu under en vecka och forsla det vidare i strömmar och strilar till bäckar och åar, som sedan blir forsen. Nu i skymningen lyser den vitt och skapar en liten vattrad ström där den faller ut i sjön. Det ser ut som om den kommer ur ett hål i berget. Outtömligt.




måndag 26 september 2022

En "talman" från sekten

Det finns en ny gest i politiken. Den började synas i samband med Ukraina-kriget. Välvilliga personer som van der Leyden och andra anlände till besök hos Vlodomir Zelenskyij i Kiev och höll sin hand framför hjärtat, som tecken för sitt ärliga deltagande, sin vilja att hjälpa. Men som med allt som överanvänds medialt har den gesten nu vattnats ur till något annat. Precis vad som hänt med ordet magiskt - (förbrukat i alla möjliga sammanhang där det tappat sin halt) - händer nu med hand-över-hjärtat-gesten. Jag har sett alla möjliga busar i politiken använda den, jag tror de senast var den rysliga maktrepublikanen Marjorie Taylor Greene. Och inte för att jag (redan) vill kalla Julia Kronlid för en maktrepublikan, så är det ändå så att hon står för något utomordentligt reaktionärt, vetenskapsfientligt och anti-kvinnliga-rättigheter, som aborträtten. Precis som Taylor-Greene. För att nu inte nämna rasismen i SD och hos USAs republikaner.

När så en "modern" riksdag väljer denna lilla sekteristiska fröken till andra vice talman är det ju precis som Oísin Cantwell skrev i AB: Sverige gör sig till internationellt åtlöje.

”Klockan var kvart över tre när riksdagen till slut hade lyckats med sitt försök att utse Sverige till Europas byfåne. Men det hade åtminstone slutat regna.”
 
Och då, trehundra år efter vetenskapsrevolutionen, reser sig denna lilla ovetande varelse upp i Sveriges Riksdag efter att hon valts som andre talman, och gissa vad. Jo, hon gör - som alla stora elefanter på den politiska arenan - gesten med handen framför hjärtat. Vad innehåller denna gest numera, annat är en efterapning? Men efterapning får man väl inte tala om med folk som inte accepterat evolutionen.
 

tisdag 20 september 2022

Jag vill bara vara här

En av de vackraste dagarna i mitt liv. Igen. Jag som älskar Juni, med de ljusa nätterna, häpnar över hur galet skönt September är här uppe. Strålande sol över landskapet idag, och höstfärgerna vibrerar i  kromgrönt och ljusgult. Röda rönnar, ännu ljusgrön sälg och björkarnas oändliga nyanser av gulgrönt och häftigt orange.

Jag gick den långa vägen utmed sjön, där stränderna nu är bredare, sen vattnet sjunkit. Sjöarna växlade mellan violblått och dunkelt gråblått, när ett och annat moln for förbi. Vinden friskt nordlig. Trädens alla glödande färger tecknade mot bergens blågrå, och fjällens dimblå toner. Marken ceriseröd av blåbärsris. Här och var en bergknalle med renlav, något ljusgrått i allt det rödgula. Man ville vara Monet och klara att måla detta. Men jag blir nog aldrig någon landskapsmålare.

Strunt samma. Jag bara älskar att vara här. Är så oerhört glad att jag pallade att göra detta val. Kan just nu inte tänka mig någon bättre plats att bo på. Så här kommer jag att gå, ömsom lyrisk, ömsom huttrande i blåsten. Men existensen är hel och ren. Inget skit bakom något hörn, inga konstiga narcissistiska modemänskor, inga jetplan, inga flyg. Förutom då ett och annat fjällflygplan - vars landning man följer som en nyfiken liten grabb - eller samernas helikoptrar när de driver samman sina stora renhjordar uppe på fjällen.

Min vän här uppe, Gerd, och jag gjorde en resa upp till Stekenjokk, högfjällsmassivet på gränsen mot Norge, med många blå toppar, och brusande åar, och Gaustafallet. På hemvägen mötte vi en stor renhjord, hundratals djur, drivna över vägen och ut mot nästa fjälldal, med män på fyrhjulingar och helikoptrar efter sig. Sen följde en och annan avfälling utmed vägen. Har aldrig i mitt liv sett så många renar. Det är stort. Och att en sorts nomader ännu bebor fjällriket. Jag är glad för tillvaron här. Ingen vet hur länge den varar. Men så får jag ändå leva en del av min tid i denna vida horisont, denna vildmark. Blånande. Brinnande. Stadig.


Foto: Matilda Johansson













Foto: Kultsjögården




















 

söndag 18 september 2022

Bordet

Man köper ett nytt bord. Det har en smeksam yta av ek, och en svag båglinje utmed långsidan. En aning av natur. Det står på fyra stadiga ben och ser ett tag ut att dominera rummet. Man smeker bordets yta när man går förbi. Man sitter där og spiser sin morgenmad, och begrundar att det är det första matbord man köpt i sitt liv. Alla de andra delades med någon annan, eller ärvdes. Detta är mitt bord, fast Jysk har gjort det och någon har ritat det och Elias har hjälpt mig att montera det.

Sen börjar man lägga ifrån sig saker på bordet. Ett brev som ska skickas av. En hög med böcker som man packar upp och ska placera i någon hylla. Bordet är stort och tål mycket, tre ljusstakar, en blå skål med frukt, en stor röd keramikskål för lite av varje - salt, peppar, mjölksyretabletter. Efterhand har man levt sig in med bordet. Som om det vore det rätta bordet. En självklarhet.

En annan bra sak är att det har plats för sex matgäster, self included. Tids nog blir det ju alltid gäster.

Här regnar det. Jag packar upp böcker som sagt och dammar bokhyllorna. Går ut med sopor. Läser i en bok. Undrar varför en hel kartong med urnor och husgeråd kom bort i flytten. Det var en rätt improviserad flytt, må jag säga. Men jag bryr mig ju inte så mycket om saker. Det räcker just nu att jag har det rätta bordet ; )

fredag 16 september 2022

Dagens dikt: Det var lättare att heta Agnes

 

Det var lättare att heta Agnes

och vara gift med en guldsmed

Dagarna kom och gick

Monogrammet på en silversked

Klickljudet av ett låst guldarmband

Förlovningsringarna

 

Namnet Gabrielle är svårare

Ängel och älskarinna

en fransk konstnärs modell

Inspirationen är böljande

och oberäknelig som eros

Åtta Shivaarmar vet inte alltid

vad den andra handen gör

 

Jag går ut och in i en havreåker

av nästan mogna ax, stryker dem

under handen, väntar

I Guldsmedsaffären ringer klockan

varje gång någon går in

genom dörren, köpenskap

råder, på bestämda tider

 

Jag skulle kanske gift mig

Med en guldsmed, eller i varje fall

med en museichef, och det gjorde jag

Men han var så vacker, så sinnlig

och distraherande. Jag glömde

min havreåker, försummade

mången sådd. Nu väntar jag

igen på skördetiden i september

Ensam med vingarnas kropp

Ingen klocka ringer i dörren

när folk kommer och går

 

 

fredag 9 september 2022

Leo Tolstojs födelsedag...

...så jag länkar igen till min härliga gamla text ur DN. 

"Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha - och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå." 

 Hela texten här

  

söndag 28 augusti 2022

My heart is in the Highlands

Jag har försummat denna blogg, försummat allt skrivande, så där som det kan bli när landskapet man lever i är så vackert och stort att man bara vill vara i det, ta in det. Skönheten, tror jag, måste vara lika stor som det sanna och det goda. Därför är fula miljöer inte befrämjande för det goda hos människan. Men jag ska inte dra så långt i den tanken nu.

Här är jag, här går jag. Och att var och varannan dag på bloggen utbrista: Det är fantastiskt, vackraste landskapet i världen, kan man ju inte alltid hålla på med. Men jag går min stig mellan de mossbelupna flyttblocken, jag vadar fötterna i kristallklart vatten, jag ser solen gå ner klockan elva, jag hör tranorna på andra sidan stranden, svalungarna flyger in och ut på min veranda, räven går förbi, jag pratar med folk från Göteborg och Örnsköldsvik och Stockholm, åker till affärn med mina vänner eller tar bussen upp till Klimpfjäll där jag kan köpa rökt renhjärta av samerna. Rökt renhjärta är det godaste som finns, och dyrt som oxfile.

Jag ser sjön, uddarna och en bit av högfjället (1500m) från fönstret vid mitt skrivbord där jag sitter nu. Jag har björkar utanför fönstren och de börjar bli aningen gula här och var. Allt annat är friskt grönt skönt, inte ett torrt strå i markerna. Förutom de soliga, varma dagarna har här ju varit helt bibliska skyfall som trummat på taket och förvandlat vattenpölar till små sjöar. Sen kommer solen fram, och tre barn vadar genom vattenpölarna. 

Jag går och går och går, och min kropp är starkare än på länge. Jag tar ut allt jag kan av sommaren, och sitter ofta på den höga verandan i solen. Njutningsmänniskan och vandraren är just nu starkare än kulturmänniskan och jag har knappt läst något mer än en återkomst till Lispector (som jag skrev om här) - och arbetet med min bok spar jag medvetet till höstens och vinterns kallare mörkare dagar och nätter

Kort sagt: Jag har haft mitt livs längsta sommarlov på 35 år. Och kanske den vackraste sommaren någonsin. Och nu är jag bliven en höglandsmänniska, bofast i en by, 800 m över havet. My heart is in the Highlands, sjöng Bob Dylan. Men det var jag som flyttade.

 

Foto: Magnus Johansson


 

måndag 22 augusti 2022

Celan

Tobias Freeman, på twitter, vidarebefordrade den här korta strofen från Celan, och så gör även jag. 

 

wir fallen und liegen und fallen. 

Und fallen: 

Wir waren. Wir sind. 

Wir sind ein Fleisch mit der Nacht. 

In den Gängen, den Gängen.