Jag gick ner till sjön. Satt vid sjöboden där jag inte suttit sen midsommar. Det är min zen-plats. Nu var solen på nedgång vid fem, inte vid elvasnåret, som i juni. Den lyste som en spotlight över fjällkedjan mitt emot, studsade mot topparna, bredde ut sig på högplatån. Marken däruppe ännu gul, ljusockra, och över det gula fältet fanns ett alldeles blått streck i himlen. Under högplatån var höjderna blålila, i molnskugga.
Vattnet i bleke, så ljust, och alldeles klart. Även de flata och runda stenarna på stranden fångade upp det sista ljuset i sin långa remsa utmed vattenlinjen. Den närmaste holmen helt svart i motljuset. En enorm rak gran stirrade ner på mig. Men jag har inga som helst auktoriteter längre, sa jag till den. De har alla tappat greppet. Som du vet, sa jag.
Sen gick jag hemåt och det var fortfarande sällsamt vackert, vindstilla, lugnt.
Jag blir glad av att läsa om ditt lugn och din tacksamhet däruppe i din nya värld. Och lite avundsjuk. Här har min höst inte lyckats öppna något stort, klart fönster. Men det kommer väl.
SvaraRaderaDet kommer andra dagar. Här en oerhörd nordvästlig vind idag. Jag höll på att vingla till i blåsten. Men vackert som tusan ändå.
Radera