Frankrike ena dagen, Belgien nästa, Tyskland den tredje. Nice, Bryssel, Paris, München, Utöya, Kabul, Orlando. Listan är mycket längre. Men resultatet är känslan vi alla lever med nu: Att dessa vedervärdiga terrorattacker bara ökar och fortsätter och att knappast några statliga, internationella, polisiära eller andra åtgärder kan hindra dem från att ske.
Mycket har naturligtvis hindrats, saker som vi inte ens vet om, liksom vi inte heller vet huruvida franska, belgiska, engelska eller tyska poliser och underrättelsetjänster kunde fått mer inflytande över situationer där en tänkbar terrorist redan var uppfångad som ett potentiellt hot, men ändå inte kunnat hindras. Detta gäller för samtliga terrorhandlingar i Europa under den senaste tioårsperioden.
Det går tydligen inte att få full kontroll på de kadrer av unga män, som i vissa fall tränats i jihadiska läger, i andra fall enbart agerar utifrån ungdomlig, psykiskt våldsam självhävdelse.
Man kan göra långa listor på vad som är utmärkande för IS och deras likar - hur vedervärdigt, omoraliskt och rasande inhumant de agerar. Hur blodtörstigt och grymt de utdelar sina straff. Hur sjukligt sammansvurna de är kring sina fanatiska idéer. Precis som Breivik lever de ofta i ett isolat, en kollektiv eller ensam bubbla av hysteriskt uppförstorade idéer om världen.
Detta har nu varje samhälle att ta hand om: Var finns de, och hur kan de upptäckas, hjälpas eller förhindras? Finns det - som en del psykiatriker gör gällande - tecken och varningssignaler för någon på väg in i en fanatisk dröm om terror? I en artikel i The Daily Beast analyseras ett antal kännetecken och varningssignaler, för såväl skolskjutare som IS-anhängare. Och en väl bevandrad religionshistoriker som Karen Armstrong skriver i sin bok om Våld & Religion, att många av de s.k. islamistiska terrordåden begås av frustrerade unga män, med knappt någon insikt i eller kunskap om Islam. Det är aggression och frustration som är de utmärkande egenskaperna.
Jag tänker att vi har en dold armé av lösa individer, fulla av testosteron och mindervärdeskänslor, som hittar en utväg för sina aggressioner genom en inbillad anslutning till Islam, eller IS, eller nationalism, eller nazism eller någon annan crazy formation av likasinnade. Det är den psykiskt störda anarkistiska armén. Samtidigt är den i många avseenden lik en organiserad armé: Där man måste utesluta känslor av empati för fienden, där man blir inlärd på att inte känna, där man stuvas om i hjärnan med hjälp av kraftig indoktrinering och hård träning i militär rättshaverism: Inställningen att vi har alltid rätt, de andra alltid fel. I det avseendet är det inget som skiljer de invaderande amerikanerna i Vietnam, Irak och Afghanistan från deras motståndare i samma länder, eller från deras motståndare i den oorganiserade terroristiska kadern.
Bilderna från Abu Graib, de civila bombningarna i Afghanistan, Palestina och Irak, och vittnesmålen från Guantanamo visar - som så mycket annan krigshistorik - att det mordiska, hatiska, förnedrande och urskiljningslöst våldsamma är en följd av krig, och av en mentalitet med manikeisk särskiljning av De Goda från De Onda, där de senare är de man kan göra vad som helst med. Brutaliserade unga amerikaner skiljer sig inte så mycket från brutaliserade unga islamister; det är huvudsakligen tillhörigheten till en ordnad formation, legala vapen, och invanda former av dödande som gör dem mer "humana".
Jag är i högsta grad motståndare till europeisk masochism; ständigt undflyende gentemot aggressiva subgrupper, med hänvisning till kolonialismens historia, de många invasionskrigen, de ekonomiska krigen etc. - särskilt med tanke på att jag personligen, liksom många med mig, inte haft någon som helst del i denna historia, eller några val att göra, annat än att gå i de sammanlagt milslånga europeiska marscherna och demonstrationerna MOT Irak-kriget. Men även om jag själv, och andra, inte har någon skuld i de militär-industriella västerländska invasionsmönstret, så vet vi ändå att den historien finns, och är en viktig - kanske den viktigaste - faktorn i den nuvarande vågen av terror.
Vedervärdig terror, meningslösa handlingar, splittrade subgrupper, maniska individer; det är - som Zygmunt Baumann sagt - som om vi lever i ett minfält. Men ändå måste vi tänka på de barn, mödrar, män, gamla, oskyldiga människor, som helt konkret haft dessa minfält omkring sin närmaste stad eller by. Och som haft dem där på grund av sovjetisk, israelisk eller amerikansk ockupation.
Oavsett terrorhandlingar, oavsett vår enorma bedrövelse, måste vi klara att se sammanhangen, om vi ska kunna tala oss vidare, diplomatiskt, psykologiskt, socialt, genom den här uppenbara eldhärden i 2000-talets historia. Vi måste se att alla krig är brutala. Och att de mördade muslimerna i Srebrenica är lika verkliga som de mördade i Nice.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
För att lite grann komplettera den vanliga fokuseringen på unga män, så länkar jag till den här artkeln om rehumanisering och psykologisk hjälp till unga kvinnor som dragits in Islamism och rekryterats av Daesh-grupper i Frankrike.
Länkar även till en samvetsöm artikel av den fransk-marockanske författaren Tahar Ben Jelloun, om alla muslimers ansvar för sina förvildade utstickare."Si nous continuons à regarder passivement ce qui se trame devant nous, nous serons tôt ou tard complices de ces assassins".
onsdag 27 juli 2016
lördag 16 juli 2016
Lux, calme et volupté.
Vet inte hur det blir med lugnet den här sommaren. Det började ju helt ljuvligt i Lappland, med ett pärlband av vackra dagar, hög blå himmel, lätta moln och en sjö som förvandlades från is till klart, blått vatten. Gräs och träd och liljorna på marken slog ut. Jag gick upp och ner i de vackra backarna, där jag gått så många år.
Och jag känner mer och mer att det är mitt andra hem på jorden. Fjällen, forsarna, det stora ljuset under sommaren. Bäckarna och stigarna genom skog och ut på myr.
Det förekom en del varma dagar, när vi ropade yippie man slipper bylta på sig, och man kunde sitta barärmad i solen. Barfota gick jag nästa alltid. Min fötter ser ut som jag föreställer mig en herdes från Kalahari. Och apropå det - så är det just nomadfolken jag associerar till i mitt leverne där uppe: Det är en lång kulturantropologi, där samerna ingår, men också tuareger, beduiner, massaier och mängder av jordens jägar-och-herdefolk.
Det är i den antropologiska sträckningen jag känner en så anakronistisk identifikation. Det finns - eller fanns - en särskild frihet i de där folkens hårda livsföring: Inga överherrar, inget nigande och bockande, men en stolt stamtradition av att klara sig själv och de sina, och gå vidare.
(Just nu läser jag för övrigt Karen Armstrongs strålande kulturhistoriska överblick över våld och religion*), från de tidiga stamsamhällena till de något senare stadsstaterna, där man omedelbart började ta kontroll över böndernas produktion, och därmed såklart samtidigt förtrycka dem.)
Herdarna i bergen, och de som jagade, hade en annan livsstil. De var de icke underkuvade. Till dem räknar jag mig, symboliskt - förstås. Deras liv var också tufft; enorma vandringar genom kyla eller hetta. Och naturligtvis kan jag inte i uthållighet mäta mig med dessa nomadiserande folkstammar. Men jag kan utveckla min styrka under liknande förhållande i skog och mark och på vatten.
Men, låt oss inte hymla om att vi i de allra flesta fall får byta ut både kamelen och hästen till en cykel, eller möjligen en kajak. Och att vi cyklar eller tar sparken till handelsboden, inte springer i timmar för att skjuta ner gnuer. Men i den sortens avbyråkratiserade livsföring finns mycket av min joi-de-vivre. När den inte enbart är lat, luxe och calme.
Bild: Picasso |
Not ') Karen Armstrong, "Med Gud på vår sida", Religion och våld genom historien (Natur& Kultur)
torsdag 14 juli 2016
Ingmar Bergmans födelsedag och några klipp
Den här lilla krönikan skrev jag efter Bergmans död för några olika tidningar.
Citat:
"Själv ser jag efter fyrtio års bekantskap om "Det sjunde inseglet" och känner djup beundran, för dess innehållsrikedom, mod och rytmiska bildsinne. Berättelsen om medeltida människor blir samtida, modern som den upproriske väpnaren Jöns, och riddaren, med sin rädsla för undergången.
Vad jag tror att svenskarna, de som bryr sig om kultur, kommer att sakna, är den store sagoberättaren. En modern sagoberättare, som mot kvällen samlar folk för att ge dem ännu en historia, om hur man tacklar häxorna och trollen, demonerna och rädslan, här, i vår tid."
Sen ett par andra texter: Om Mikael Timms Bergmanbok. Från TCO-tidningen.
Och den här, allra mest lästa Nattvardsgästerna revisited.
måndag 11 juli 2016
lördag 2 juli 2016
På perrongen i Umeå
Mannen som slår sig ner bredvid mig på perrongen är berusad. Han håller hårt i sin berusning, liksom stramar upp sig, när han börjar prata med mig. Min första instinkt är att hitta på en ursäkt och gå därifrån. Men det känns onödigt fegt. Vad är det nu han vill säga den här gamla pojken runt femtio, en söndagskväll efter midsommar på en tom perrong i Umeå?
Jo, han vill ha sällskap ut och dricka öl, innan det
försenade tåget kommer in. Det vill jag inte. Det måste jag säga tre, fyra
gånger om. Sen pratar vi om hans hemby i Tärna; om hur alla åkte skidor, och
ja, det vanliga. Han har en oerhört stark stirrande blick, blå ögon som känns
lite som små stenar.
- Om du int´ säger till när tåget går då kan det
bli bråk, säger han.
- Det blir inget bråk, säger jag och ser honom
rätt in i ögonen.
- Jomän, om du int´ - då blir det bråk.
- Vadå bråk? Det blir inget bråk.
Jag ser honom ännu bestämdare i ögonen. Då vänder han bort
blicken och ser generad ut. Sen pratar vi lite till om livet i fjällen, om
hans föräldrar som är 90 och 85, och att han har det stora missödet att han
måste resa ner till Stockholm och jobba. ”Det är ju fan”.
Efter en stunds tjat om den där ölen som jag inte vill ta
lommar han iväg själv till närmsta pizzerian. Friden sänker sig. Men jag tänker
att det är så här man ska göra. Så har manliga (och kvinnliga) författare
alltid gjort: Var skulle annars Faulkner och Hemingway, Doris Lessing och Sara
Lidman fått sina karaktärer och bifigurer ifrån? Den lille mannen med den
istadigt berusade blicken var också en del av det myllrande människosläktet.
Inte att jag är sentimental, bara lite snäll.
En sak har varit en fördel för skrivande män; att de aldrig
behövt skydda sig så mycket som kvinnor: De har kunnat gå in på de tuffa
barerna och lukta av stämning och jargong. De har kunnat färdas hur som helst
med nästan vem som helst utan att vara rädda om sig. De hade möjligen tackat ja
till den där ölen med en främling.
För mig räckte det att testa det jag tror på: Att om man vet
att man har rätt och säger det; då har man makterna på sin sida. ”Det blir
inget bråk”.
Som skrivande människa måste man våga ett och annat. Och
efter att ha varit i den stora vilda naturen nära fjäll, åsar och sjöar, kan
man ju inte bli så plutteborgerlig genast att man väjer för en ensam berusad
man. Människointresset är en bundsförvant, så länge inget hot uppstår. När
Tärna-mannen avvikit talade jag med en statistiker som satt och tänkte på sin
master-uppsats. En ung kvinna, målmedveten och kul. Hon skulle ner till
Göteborg för att höra Springsteen med en vän.
Den sotens korta möten är som alla vet en charm med
resandet. Men det att återvända trofast är ännu större. Så har Marsfjällen, Kultsjön, vattenfallen och forsarna, förkastningsblock,
sandstränder, myr och skog, fått fäste i mig. Och när jag reser dit, är det
målandet/skrivandet jag har med mig. Myren skriver in i mig tusentals vita
hjortronblom. På papperet landar färgerna från barmark och stränder, från
glödande himlar och gråa moln.
I ICA-affären i Umeå gick en stor fet man och hans kvinna
långsamt och surt mumlande mellan mathyllorna, stannade vid köttdisken. Tvekade
och tvekade: ”Jamen för fan vi tar väl det där då”, kom det efter en stund.
Utanför ICA satt en rumänsk gammal kvinna, smal som en spik och med röda
blemmor i ansiktet. ”Jag har lupus” sa hon. Inte vet jag vad det är, men hon
såg lidande ut. Jag gav henne pengar och lättade mitt samvete för jordens
fördömda. Som man måste göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)