Det Stora Vita

Jag går och går i det Stora Vita. Inatt föll nysnö igen och gjorde landskapet fint. Ute på isen är det skoterspår överallt, mycket få mänskor åker skidor här. Jag går i skoterspåren och står och ser mot höjderna, eller blundar mot isen där skaren glittrar intensivt och bländande.

Det är nästan alltid tyst, utom när det är dans på hotellet, eller när ett par skotrar drar iväg över sjön. De stör mig verkligen inte. Men i påsk lär det bli mer fartigt och en och annan skidåkare syns redan spåra på isen. Jag och vänfamiljen äter påskmiddag på hotellet, så som det anstår en främling i vidderna. Hotellets fönster är öppna mot sjön och landskapet, och det går bra att mumsa och konversera samtidigt som fjällen täcks av rosa solnedgångsljus.

Hastade till affären idag för att ta ut min beställning från vin&sprit, som kommer en gång i veckan. På vägen dit kom jag in i en mycket jämn och oansträngd takt, som jag av någon obskyr anledning förbinder med nomader, här närmast samer. Man ska alltså inte ta stora germanska steg för att komma fortare fram, utan korta stadiga i gångtakt eller löp.

På hemvägen öppnades molntäcket över det ena fjället. Väl hemmavid, mens jag vände ryggen till för att måla, kom ett snöfall så kort som en bris. Nu är det sol igen och en rosa skymning över det högsta fjället. Mina ögon fäster sig vid 1.590 m över havet. Undrar ofta om det är domherren som hörs. Har ingen aning längre.

Inte jag såklart, men nån grabb  från byn.

Men Tusen Tack för Bach igen

Lyssnat igenom en hel mängd musik efter en lång dag med möten: Joan Baez sjöng om Gud, Leonard Cohen sjöng om The Miracle to Come, Schuberts Trio Op 100 drog in mig i en lyrisk manlig rytm, och så till sist en snabb utflykt mot glädjens berg och försoningens överseende höjder. Dit är det bara, fullständigt, och hur lätt som helst att nå tillsammans med Johann Sebastian Bach.

Så här finns den - kultur och musik, det absolut vackra - som ingen fånig schism kan applicera på sin lilla idé om tillvaron. Bach slår ut den mentaliteten med en enda harmoni, med matematik som lek.

                                                               GLÄDJENS!

                                     För här kommer höjdpunkten i denna natt!

Lux, calme et volupté.

 
Vet inte hur det blir med lugnet den här sommaren. Det började ju helt ljuvligt i Lappland, med ett pärlband av vackra dagar, hög blå himmel, lätta moln och en sjö som förvandlades från is till klart, blått vatten. Gräs och träd och liljorna på marken slog ut. Jag gick upp och ner i de vackra backarna, där jag gått så många år.
Och jag känner mer och mer att det är mitt andra hem på jorden. Fjällen, forsarna, det stora ljuset under sommaren. Bäckarna och stigarna genom skog och ut på myr.

Det förekom en del varma dagar, när vi ropade yippie man slipper bylta på sig, och man kunde sitta barärmad i solen. Barfota gick jag nästa alltid. Min fötter ser ut som jag föreställer mig en herdes från Kalahari. Och apropå det - så är det just nomadfolken jag associerar till i mitt leverne där uppe: Det är en lång kulturantropologi, där samerna ingår, men också tuareger, beduiner, massaier och mängder av jordens jägar-och-herdefolk.

Det är i den antropologiska sträckningen jag känner en så anakronistisk identifikation. Det finns - eller fanns - en särskild frihet i de där folkens hårda livsföring: Inga överherrar, inget nigande och bockande, men en stolt stamtradition av att klara sig själv och de sina, och gå vidare.
(Just nu läser jag för övrigt Karen Armstrongs strålande kulturhistoriska överblick över våld och religion*), från de tidiga stamsamhällena till de något senare stadsstaterna, där man omedelbart började ta kontroll över böndernas produktion, och därmed såklart samtidigt förtrycka dem.)

Herdarna i bergen, och de som jagade, hade en annan livsstil. De var de icke underkuvade. Till dem räknar jag mig, symboliskt - förstås. Deras liv var också tufft; enorma vandringar genom kyla eller hetta. Och naturligtvis kan jag inte i uthållighet mäta mig med dessa nomadiserande folkstammar. Men jag kan utveckla min styrka under liknande förhållande i skog och mark och på vatten.

Men, låt oss inte hymla om att vi i de allra flesta fall får byta ut både kamelen och hästen till en cykel, eller möjligen en kajak. Och att vi cyklar eller tar sparken till handelsboden, inte springer i timmar för att skjuta ner gnuer. Men i den sortens avbyråkratiserade livsföring finns mycket av min joi-de-vivre. När den inte enbart är lat, luxe och calme.

Bild: Picasso

Not ') Karen Armstrong, "Med Gud på vår sida", Religion och våld genom historien (Natur& Kultur)

Det sanna, det sköna och skorna.

Vi människor är så stora, och våra drömmar så vilda
att det är ett under att vi ryms på våra skosulor.
Ja, det är själva skosulorna som fått jobbet att hålla oss på stigen.
I ljuset där allting är ljust är bara skosulor svarta och pessimistiska.
Även skosnören känner till något om begränsningens villkor.

Gamla vykort från Skottland

Gamla vykort, som det ovan, är bland det vackraste jag vet. Helt i paritet med gamla kartor. Man ser dem ett ögonblick och förflyttas till en annan atmosfär. Älskar även sjökort, särskilt de från farvatten där jag seglade med min pappa, eller själv, med min Oslojolle. Eller med Pelle och Blenda Bernhard på en sailfish, som var bland det snabbaste och modernaste man kunde ha när jag var fjorton år.

Vykortet på min vinjettbild är från Fort William i Skottland, och berget är Ben Nevis. Jag sov över där en enda natt, på väg mellan Edinburgh och Hebriderna. Det var i september, och rummet där jag bodde var ganska rått och gasvärmen fick man bara på genom att stoppa i en liten pollett. Jag hade ingen pollett. Mitt minne av Fort William är alltså att jag är ute rätt sent på kvällen i en ganska död liten stad, ungefär lika öde som Flen en tisdagskväll, och letar efter någon som kan sälja polletter. Jada, jag fann en.
Sen for jag vidare nästa dag, till Oban, där jag också bara sov en natt vid ett fönster där det blåste in, intill en järnvägsstation där tågen kom och gick väldigt tidigt. Det var på den tiden man tålde allt.

Med båt kom jag så fram till Mull, och vidare till Iona, och tillbaka till Isle of Skye och ut till North Uist, vidare till South Uist, vidare till Barra. Och detta var en av de allra vackraste resorna i mitt liv. Men det stora mäktiga berget Ben Nevis, Storbrittaniens högsta, det såg jag bara en kort stund från ett tågfönster.

Bilden ovan är från South Uist. Nedan från North Uist, den första plats på jorden som fått mig att fälla "skönhetstårar".