söndag 24 februari 2019

Om Clarice Lispector

En utforskare av psyket

 

Clarice Lispector föddes i Ukraina 1920, men flyttade med sin judiska familj till Brasilien som liten. I debutromanen Nära det vilda hjärtat skildrar hon denna uppväxt, helt från flickans perspektiv: En flicka med egensinnighet, fantasi och stort mod. Man blir omedelbart tagen av den flickungen; rastlös, egensinnig och svår för omgivningen att fånga in. Boken skrev hon vid 22 års ålder, och det är en enastående debutroman som snabbt vann erkännande i Brasilien.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet. 

En stor och glupsk sensualism löper parallellt med en kall och iakttagande sida, och en oerhörd leda vid all anpassning till ett så kallat normalt liv. Få kan som Lispector gestalta uttråkning som en metafysiskt ond nivå. Där blir impulserna till elakhet en självbevarelsedrift, ett sätt att aldrig låta sig kuvas. Föraktet är hennes fula sida. Den stolta människans förakt för svaghet och förljugna mänskliga beteenden. Ett exempel: Den stackars läraren som tonåringen, Lispectors alter ego, lyckas förolämpa så att han blir löjlig och ynklig. ”…jag åstadkom alltid samma resultat: han blev störd, undvek min blick och började stamma. Vilket fyllde mig med en makt som fördömde mig. Och med medlidande. Vilket i sin tur gjorde mig irriterad. Det irriterade mig att han tvingade en liten skitunge att förstå en vuxen man. ” (Hemlig Lycka). Här och på andra ställen märker man intryck från Nietzsche och surrealisterna, tillåtelsen att ta fram det obehagliga, göra det till en styrka, skapa något av förbjudna energier.

Över huvud taget har jag efter Virginia Woolf sällan läst en författare som så grundligt utforskar en hemlig och ”opraktisk” del av livet, den del som berör stämningar och tecken, det vi kallar psyket. Lispector prövar gränsen för tänkandet, gränsen för kännandet, gränsen för hur mycket man kan gå helt upp i tillvaron, i morgonljuset, eller i det ökenljus som hon ofta närmar sig, som i en blandning av askes och extas. Gud är inte av en tillfällighet en ofta återkommande part i hennes texter. Gud är som en nära vän till henne, en svår typ, som hon ändå fattar mod och tar i handen och säger ifrån till. Kanske är det en Gud inom henne själv, det vet man inte. Hos Lispector är gränserna mellan jag och du, ditt och mitt, Gud och världen, gott och ont alltid flytande. Hon är gränsövergångarnas författare. Det är det som gör henne så äventyrlig att läsa. Ibland till och med lite farlig. 

I den stora experimentella romanen Passionen enligt G H tilldrar sig nästan hela berättelsen i ett rum där en kvinna konfronteras med en kackerlacka. Kompositionen stegras som i en konsert: Jaget och detet, rummet och kroppen, människan och djuret vävs in och ut i varandra, obehagligt och på gränsen till psykotiskt. Men den mynnar ut i en sorts mystisk förening med världen, med ett avstående från jaget till förmån för, ja vad? Hon skriver: ”… det första steget i förhållande till den andre är att i sig själv finna alla människors människa”. 

Det fanns en tid när psykologiska författarskap var lite omoderna. Men när det nu kommer tillbaka till oss via Clarice Lispector är det i en annan form: Det finns saker jag känner igen först när jag läst en novell av henne. Så skickligt kan hon beskriva underströmmar mellan människor, det omedvetnas alla skuggor i en scen. Det är välviljan som gömmer en hämnd, och kärleken som ruvar på sin egen förträfflighet. Det är ett barn som äter sig in i en vuxen människa, och det är en vuxen kvinna som skiftar mellan sin ömhet för världen och sin fasa inför en råtta, det andra, det fula. Det är också trots allt kärleken mellan man och kvinna: ”det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som upplevt vissa ögonblick tillsammans”. (Nära det vilda hjärtat).
I Blåsa liv och Levande vatten vill Lispector göra något som är på en gång dagbok och undersökning, på en gång litteratur och antilitteratur. Intrycken blandas med filosofiska idéer, som en sida längre fram motsäger sig själva. Det är som att hon alltid måste rädda sin andliga frihet från att fastna, till och med från att fastna i hennes egna tankeformer. 

Men om det finns något som irriterar mig hos henne så är det upprepningarna. De sena böckerna Levande vatten och Blåsa liv är mycket likartade, med olika gestalter. Blåsa liv är den manliga berättarens dialog med en sensualistisk kvinna, som är en motsats, en antites. I Levande vatten pågår författarens diskussion med sig själv och en f.d. man; iakttagelser som övergår i existentiella perspektiv. Det är aldrig ointressant, men det inger mig känslan av att Lispector fastnat i något. En ekokammare där hon spekulerar över livet. Det jag saknar är då den enkla generositeten i att faktiskt berätta en historia. Jag tycker mest om Lispector när hon gör just det. Som i Hemlig Lycka, där novellen om den förnumstiga flickan, som besöker en kvinna och undervisar henne om livet, når komiska höjder. Eller Familjeband, där varje novell är suveränt gestaltad, med små oförväntade händelser där tillvaron spricker upp i absurditet och skönhet. Detsamma gäller för debutboken Nära det vilda hjärtat. 

I en av sina sista böcker, Stjärnans ögonblick, gör hon experimentet att skriva om en kvinna mycket olik henne själv; en fattig obetydlig flicka i utkanten av samhället. Hon gör det med finess och stor distans, som om det är enda sättet för henne att inte sentimentalisera den andra. Läsaren får själv fylla i det som anas under den stiliserade berättelsen om Macabea; flickan som inte vet om att hon lider. Det är ett strålande och ovanligt försök att omfatta den andra människan. 


Clarice Lispector som barn
                   Artikeln har tidigare publicerats i DT, ST, Vlt, ÖP, m.fl dagstidningar.

torsdag 21 februari 2019

Fest, passion och kaos - Brøggers 70-tal



Det börjar med ett himla pladder. Några förströdda och turistiska anteckningar från Jerusalem. Men – tänker jag – hur kan en författare som skrivit tjugotalet böcker tillåta sig att vara så pladdrig? Efter femtio sidor svänger det, nu blir hon riktigt intressant, och det blir hon i och med de starka erfarenheterna, de som är Suzanne Brøggers essens: kärlek, förälskelse, sex och konst.

Koral (Norstedts) är biografiskt sett en omtagning av tidigare romaner; den utspelar sig under ungefär samma tid som den mellan Fräls oss från kärleken (-73) och Transparence (-93). En avgörande skillnad är att hon i den här återberättelsen har släppt masken av frigjord frontfigur och stigit djupare ned i vad som hände med den unga Suzanne under de år då hon både påbörjade sitt författarskap och drabbades av en omvälvande kärlek. 

När jag intervjuade Brøgger, på 90-talet, förväntade jag mig en tigrinna i rummet, men författaren var vänlig, ödmjuk och hyperkänslig och berättade om sin förändrade inställning till allt det där med barn, trohet och äktenskap. Hon hade gift sig, sen några år, fått en dotter, och bodde på landet. Där är hon än.

Men i Koral är det fortfarande 70-tal. Den unga Suzanne odlar sitt skrivande och kommer ut med den bok, Fräls oss från kärleken, som blir en skandalsuccé. Parallellt med det möter hon på en fest den man som under några år blir hennes passionerade älskare: En svensk läkare som söker arbete i Danmark, och som pendlar mellan Stockholm och Köpenhamn på det sätt som ger upphov till kärlekens dragspelsdramaturgi. Han kommer, han far, de längtar, hon väntar, han ger sig av för tidigt, hon förtvivlar, han ångrar sig och kommer tillbaka, etc. Men det är så levande återgivet att det funkar. Man väntar. Vad ska han nu hitta på den oberäknelige typen?

Författaren rör sig hit och dit, både i geografin och biografin, men den röda tråden, och den svarta, är hängivenheten. Den har hon gott om, kan man säga. Brøgger har också en alldeles strålande berättartalang, och jag tror aldrig hon har varit roligare än i den här romanen. Hon skonar inte den något ingenjörsmässiga virile svensken som hon älskar och förtvivlar över, men hon skonar inte heller sig själv. Hon kan beskriva råa och känsliga emotionella tillstånd så att man exakt begriper dem; hon öppnar sina sår och låter vinden blåsa in tills det uppstår någon sorts ljus. Det är som i Leonard Cohens sång: ”There´s a hole in everything. That´s where the light gets in.”
 
Det händer att jag störs av att hon på typiskt självbiografiskt maner vänder ut-och-in på sig själv en gång för mycket, i ännu en skicklig formulering. Samma formuleringslusta som också blir extra kvick och krystad i dialogerna, (varför är dialoger så ofta en författares akilleshäl?). Den ”dumme” läkaren, som sen blir överläkaren, får i alla dialoger demonstrera vilken känslomässig träbock han är, en ängslig svensk, som använder abstrakta termer när han ska tala om deras relation. Han ”tror inte att det leder till någonting”. Han får ”inget grepp om henne” och han motsätter sig på många sätt hennes publicistiska uppmärksamhet, samt hindrar henne från att gå på fest, utan underkläder, i en genomskinlig klänning. I viss mån är han en karikatyr, men det ger förstås många komiska poänger. En höjdpunkt utgör beskrivningen av en sommarseglats med den båtälskande mannen. Brøgger är handfallen inför att göra slag, gå upp i vind, och vet inte vad en båtshake är, vilket alltsammans är enormt irriterande för en allvarsam seglare.
Medan jag helst ville förhålla mig horisontalt och ligga med oändligheten, satt han och tog ögonmått på hur många meter det var till botten, och hur många grader syd vi låg i förhållande till Grebbestad, och när jag tog honom om midjan reste han sig för att hämta kikaren.”
Men det blir roligare än så.

Ibland tycker jag att Suzanne Brøgger gestaltar en mer förfinad och intressant version av det upplevelseknarkande som är vår tid sjukdom. Men så vänder hon på handen och utsätter sitt alter ego för bråddjup, förtvivlan och sorg. Och är man med på formerna för hennes självutveckling, är man med på extasen, grotesken och de tänjda gränserna, så kan man följa henne in på festen, in i det karnevaliska, som Bachtin kallade det. Man kan också kalla det för 70-talet.




Recensionen tidigare publicerad i MittSveriges många tidningar. Tyvärr låsta sidor, så jag länkar inte.

måndag 18 februari 2019

Emma Reyes originella barndomsskildring - oavkortad recension


Brev från min barndom (Norstedts).



Majsgröt, makaroner, potatis, en banan, en bit bröd. Bara beskrivningen av den mat hon fick under hela sin mer eller mindre undernärda, fattiga barndom, gör det än mer fantastiskt att Emma Reyes tog sig ut i världen, blev konstnär och en uppskattad person i Paris artistiska kretsar. 


Hon föddes i Bogotá, Colombia, och levde sin första tid i livet med en kvinna, Maria, som tog hand om henne och hennes äldre syster. Någon mamma och pappa fanns inte. Omhändertagerskan var heller inte omhändertagande, mer än minimalt; Emma och hennes syster hade tak över huvudet, bodde i ett hål i väggen, samlade grejer på en soptipp, och lekte där, ganska uppfinningsrika lekar, med de andra fattiga barnen. Regimen hemma i hålan var sträng, men i och med en förflyttning till en by på landsbygden, blev livet aningen lättare. Den lilla familjen fick en indiansk tjänsteflicka, som var snäll, och Maria fick, under manligt beskydd, jobb i en chokladbutik. 


Så går historien vidare till den då sexåriga – och övergivna - Emmas liv i ett kloster, med samma trista föda, och med katolska nunnor, ömsom vänliga, ömsom stenhårda. Det är här hon lär sig brodera, det hantverk som hon senare använde i sin konst. Mycket mer än så ska jag inte avslöja om historiens förvecklingar. Men det är inte förvånande att Emma Reyes´ vänner i Frankrike, som kände till hennes stora berättartalang, uppmuntrade henne att skriva ner historien om sin barndom. Emma tvivlade på sin förmåga att hålla samman ett så stort projekt, men vännen och kritikern Germán Arciniegas sa: Skriv den i form av brev! 


Så gjorde hon. Och under mer än tjugo års tid, med början 1969, droppade breven ner hos Germán, och efter ytterligare femton år, först efter Emma Reyes´ död, publicerades de av ett litet förlag i Bogotá. Till allas förvåning blev det med tiden en storsäljare, och den fattiga flickan kunde le från den Gudomliga Himmel hon eventuellt inte trodde på.


Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var ”det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören”. 


Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus. För det första är det ofattbart att någon kan ha så tydliga, bildrika minnen från tidig barndom. Själv minns jag ungefär att jag grävde efter metmask med morfar. Men Emma Reyes minns varenda grej; hur hon gömmer sig i utrymmet där hönorna bor, hur hon väntar på att de ska lägga ägg och hur hon tar det ännu varma ägget i sin hand och stryker det mot kinden. Hur hon blir intvålad och sedan avsköljd med en kalebass tills vattnet rinner över hela golvet, och småflickorna beordras att torka upp det. Hur fysiskt komplicerat och invecklat broderiarbetet är. Hur mycket av ett klassamhälle som ryms i klostret, och hur bara små flockar av kamrater kan hålla stånd mot trycket.


Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret.


Man är helt på barnets sida, den där lilla flickan, som är så tacksam för varenda godhjärtad gest, eller för ett besök hos den snygge, vänlige prästen, som bara skrattar när hon ”bekänner sin synd” – att hon kissat på sig. Och: Vilken märklig liten kärlekshistoria hon berättar om den enögde mjölkbäraren vars öga möter hennes genom en liten glugg i ett fönster: ”Jag tittade genom hålet och mötte hans öga. Ja, vi befann oss öga mot öga, jag tyckte mycket om hans, det var fint, mörkbrunt, runt och glänsande och det vita var vitare än något jag sett i klostret. En annan sak jag tyckte om var att hans öga kunde skratta, ja det skrattade hela tiden.”


För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket!

Emma Reyes, målare, senare i livet


fredag 15 februari 2019

Hela recensionen av Anita Goldmans nya roman



Den glömda historien om Mallorcas förföljda judar.

Hur är det att leva varje dag av sitt liv utan yttrandefrihet, utan religionsfrihet, utan rätten att församlas kring sina traditioner? Att ständigt smyga med sin tro? Miljoner människor har haft det så och har det så, än idag. Anita Goldmans bok Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Natur&Kultur) kan stå för dem alla, trots att den handlar om ett stort – och säkert för många okänt – kapitel i det judiska förtryckets historia. 

Platsen är Palma de Mallorca, denna vackra stad, på denna vackra ö. Där pågick under mer än 1000 år olika grader av repression mot den ganska stora judiska befolkningen, förföljelser som gick från förbudet att församlas, till rivningen av synagogor och tvångsanslutning till Katolska kyrkan under tyranniska former. Något senare drog Inkvisitionen fram med biskopar, provinsföreståndare och katolsk justis. Fanatismen och omvändelseprocedurerna blev alltmer sadistiska och vedervärdiga. Så blev judarna, precis som i Östeuropa och på många andra ställen, offer för demonisering och rasism inte bara från kyrkan, utan också från den folkpöbel som 1391 vällde in i de judiska kvarteren, mördade trehundra judar och plundrade deras hem. Och precis som nu sker, i stora delar av Europa, blev också de andra, främlingarna, i detta fall judarna, projektionsytor för allmänt missnöje när tiderna var svåra. 

Samtidigt levde dessa judar i Palma i tät sammanhållning med varandra, de firade Pesach och höll sin egen sabbat, sina egna rituella föreskrifter kring mat och tvagningar, och var ständigt rädda för att bli upptäckta. Anita Goldman gör många omtagningar av detaljerna i det judiska livet, av rädslan och skyggheten för de andra, de kristna, för eventuella spioner och angivare. Ibland blir det, konstnärligt sett, för mycket av samma; samma oroliga situationer, samma obehag vid bevistandet av katolska mässan, samma understrukna smygande. Men det finns också en generositet i Goldmans berättelse: Hur hon skapar en kollektivroman där många karaktärer tar plats; handelsmannen, lumpsamlaren, de unga mödrarna, vid sidan av pigor, skomakare och kristna ur angivarskaran. Hon är bra på att beskriva det sensuella och varma, små tecken av omsorg och gemenskap i vardagen och i den trädgård där judarna i staden firar sina högtider, i avsaknad av synagoga. En del av dem, som Moxina, lumphandlaren, och Valls, den skriftlärde, är som tagna ur den gamla chassidiska miljön av naiv gudsfruktan och berusande andlig upprymdhet.

Romanen rör sig över ett stort tidsspann, från tidiga förföljelser, massakrer och omvändelsekrav i det sena 1300-talets Spanien, då synagogorna revs (och över 50.000 judar avrättades), till sextonhundratalets ”praktfulla” och djävulska iscensättningar av katolsk justis och judisk förnedring, de så kallade autodaféerna.
På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly. 

Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.

De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud. Ett passionerat samlag mellan en av romanens huvudpersoner, Cathalina, och hennes man Morrofés. Det är filmiska bilder, och sådana finns det många i Goldmans roman. Likaså masscener, när judarna drivs i flockar till fängelset, eller inkvisitionsdomstolen, ständigt pådrivna av maktens herrar och deras fångvaktare.

Mot slutet stegras tragiken till en sorgesång över de judar som dömdes för kätteri, halshöggs eller brändes på bål, medan 30.000 mallorciner var församlade för att se på. De återgivna källskrifterna från katolska kommentatorer vittnar om inkvisitionens falska fromhet, hyckleri, sadism, rasism och förkalkad självgodhet. Vi hör den sortens inkrökta tongångar idag igen, från Vit Makt, från rasister här och i USA, och från religiösa fanatiker. Det är en inre och yttre konflikt i människan som aldrig tycks upphöra. Vi måste om och om igen betrakta den. Och det patos Anita Goldman lägger in i sina avslutande kapitel - vrede, medkänsla, förtvivlan - kan gälla alla som lider och är förföljda än idag. 

onsdag 6 februari 2019

Emma Reyes - Brev från min barndom

Så kom denna bok lite slumpartat i min hand. Och som det ibland är, när man inte har några förutfattade idéer om en författare så överraskade den mig totalt. Jag skrev om den i Mellansveriges tidningar. Och som vanligt citerar jag bara en del av texten här, och skriver in den senare, när den är mindre ny i tidningarna.





"Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören.
Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus."

"Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret."

"För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket! 
                          

Emma Reyes föddes i Colombia 1919 och dog i Bordeaux, 2003. 
Några länkar:  DT, St.nu. Vlt Gefle Dagblad

måndag 4 februari 2019

Coltrane

Så blir det natt, medan jag skriver, i pauserna lyssnande på Coltrane och annan musik. Jag hörde en relativt nyskriven jazzkomposition på radio idag där den märkliga rytmen Coltrane gör här var direkt kopierad. Men det är väl så det går till i de konstnärliga generationsförloppen. Just den här versionen av Equinox är nog lite horsig, men det blir ju bra. Ändå.





Och så tycker jag om den här nyfunna ambient post-rock-musiken, som Péter Tóth ‏har gjort. Funkar att skriva till också. Det går inte med Beethoven.

fredag 1 februari 2019

Anita Goldman om judarna och inkvisitionen på Mallorca

Författaren Anita Goldman har gjort ett gediget historiskt grävarbete, om tusen år av judisk historia på Mallorca. Om det skrev jag i ett stort antal tidningar, på minnesdagen av Förintelsen.


"På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly.
Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.
De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud."

Hela recensionen av Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Norstedts) finns att läsa bl.a, här och här. Eller här, för de av er som har tillgång till de tidningarna. Skriver in hela texten gör jag senare.