Den glömda historien om Mallorcas
förföljda judar.
Hur är det
att leva varje dag av sitt liv utan yttrandefrihet, utan religionsfrihet, utan
rätten att församlas kring sina traditioner? Att ständigt smyga med sin tro?
Miljoner människor har haft det så och har det så, än idag. Anita Goldmans bok Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Natur&Kultur) kan
stå för dem alla, trots att den handlar om ett stort – och säkert för många
okänt – kapitel i det judiska förtryckets historia.
Platsen är
Palma de Mallorca, denna vackra stad, på denna vackra ö. Där pågick under mer
än 1000 år olika grader av repression mot den ganska stora judiska befolkningen,
förföljelser som gick från förbudet att församlas, till rivningen av synagogor
och tvångsanslutning till Katolska kyrkan under tyranniska former. Något senare
drog Inkvisitionen fram med biskopar, provinsföreståndare och katolsk justis. Fanatismen
och omvändelseprocedurerna blev alltmer sadistiska och vedervärdiga. Så blev
judarna, precis som i Östeuropa och på många andra ställen, offer för demonisering
och rasism inte bara från kyrkan, utan också från den folkpöbel som 1391 vällde
in i de judiska kvarteren, mördade trehundra judar och plundrade deras hem. Och
precis som nu sker, i stora delar av Europa, blev också de andra, främlingarna, i detta fall judarna, projektionsytor för
allmänt missnöje när tiderna var svåra.
Samtidigt
levde dessa judar i Palma i tät sammanhållning med varandra, de firade Pesach och
höll sin egen sabbat, sina egna rituella föreskrifter kring mat och tvagningar,
och var ständigt rädda för att bli upptäckta. Anita Goldman gör många
omtagningar av detaljerna i det judiska livet, av rädslan och skyggheten för de
andra, de kristna, för eventuella spioner och angivare. Ibland blir det, konstnärligt
sett, för mycket av samma; samma oroliga situationer, samma obehag vid
bevistandet av katolska mässan, samma understrukna smygande. Men det finns
också en generositet i Goldmans berättelse: Hur hon skapar en kollektivroman där
många karaktärer tar plats; handelsmannen, lumpsamlaren, de unga mödrarna, vid
sidan av pigor, skomakare och kristna ur angivarskaran. Hon är bra på att
beskriva det sensuella och varma, små tecken av omsorg och gemenskap i vardagen
och i den trädgård där judarna i staden firar sina högtider, i avsaknad av
synagoga. En del av dem, som Moxina, lumphandlaren, och Valls, den skriftlärde,
är som tagna ur den gamla chassidiska miljön av naiv gudsfruktan och berusande
andlig upprymdhet.
Romanen rör
sig över ett stort tidsspann, från tidiga förföljelser, massakrer och
omvändelsekrav i det sena 1300-talets Spanien, då synagogorna revs (och över
50.000 judar avrättades), till sextonhundratalets ”praktfulla” och djävulska
iscensättningar av katolsk justis och judisk förnedring, de så kallade
autodaféerna.
På spanska
fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar
måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan
dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida,
paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i
Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno,
den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska
judar drömde om att fly.
Anita
Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska:
Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig
viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig
till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk
man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste
kohandla.
De finaste
styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara
ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och
ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka
brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt
och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud. Ett passionerat samlag
mellan en av romanens huvudpersoner, Cathalina, och hennes man Morrofés. Det är
filmiska bilder, och sådana finns det många i Goldmans roman. Likaså masscener,
när judarna drivs i flockar till fängelset, eller inkvisitionsdomstolen,
ständigt pådrivna av maktens herrar och deras fångvaktare.
Mot slutet
stegras tragiken till en sorgesång över de judar som dömdes för kätteri,
halshöggs eller brändes på bål, medan 30.000 mallorciner var församlade för att
se på. De återgivna källskrifterna från katolska kommentatorer vittnar om inkvisitionens
falska fromhet, hyckleri, sadism, rasism och förkalkad självgodhet. Vi hör den
sortens inkrökta tongångar idag igen, från Vit Makt, från rasister här och i
USA, och från religiösa fanatiker. Det är en inre och yttre konflikt i
människan som aldrig tycks upphöra. Vi måste om och om igen betrakta den. Och
det patos Anita Goldman lägger in i sina avslutande kapitel - vrede, medkänsla,
förtvivlan - kan gälla alla som lider och är förföljda än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar