Hela recensionen av Anita Goldmans nya roman

Den glömda historien om Mallorcas förföljda judar.

Hur är det att leva varje dag av sitt liv utan yttrandefrihet, utan religionsfrihet, utan rätten att församlas kring sina traditioner? Att ständigt smyga med sin tro? Miljoner människor har haft det så och har det så, än idag. Anita Goldmans bok Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Natur&Kultur) kan stå för dem alla, trots att den handlar om ett stort – och säkert för många okänt – kapitel i det judiska förtryckets historia. 

Platsen är Palma de Mallorca, denna vackra stad, på denna vackra ö. Där pågick under mer än 1000 år olika grader av repression mot den ganska stora judiska befolkningen, förföljelser som gick från förbudet att församlas, till rivningen av synagogor och tvångsanslutning till Katolska kyrkan under tyranniska former. Något senare drog Inkvisitionen fram med biskopar, provinsföreståndare och katolsk justis. Fanatismen och omvändelseprocedurerna blev alltmer sadistiska och vedervärdiga. Så blev judarna, precis som i Östeuropa och på många andra ställen, offer för demonisering och rasism inte bara från kyrkan, utan också från den folkpöbel som 1391 vällde in i de judiska kvarteren, mördade trehundra judar och plundrade deras hem. Och precis som nu sker, i stora delar av Europa, blev också de andra, främlingarna, i detta fall judarna, projektionsytor för allmänt missnöje när tiderna var svåra. 

Samtidigt levde dessa judar i Palma i tät sammanhållning med varandra, de firade Pesach och höll sin egen sabbat, sina egna rituella föreskrifter kring mat och tvagningar, och var ständigt rädda för att bli upptäckta. Anita Goldman gör många omtagningar av detaljerna i det judiska livet, av rädslan och skyggheten för de andra, de kristna, för eventuella spioner och angivare. Ibland blir det, konstnärligt sett, för mycket av samma; samma oroliga situationer, samma obehag vid bevistandet av katolska mässan, samma understrukna smygande. Men det finns också en generositet i Goldmans berättelse: Hur hon skapar en kollektivroman där många karaktärer tar plats; handelsmannen, lumpsamlaren, de unga mödrarna, vid sidan av pigor, skomakare och kristna ur angivarskaran. Hon är bra på att beskriva det sensuella och varma, små tecken av omsorg och gemenskap i vardagen och i den trädgård där judarna i staden firar sina högtider, i avsaknad av synagoga. En del av dem, som Moxina, lumphandlaren, och Valls, den skriftlärde, är som tagna ur den gamla chassidiska miljön av naiv gudsfruktan och berusande andlig upprymdhet.

Romanen rör sig över ett stort tidsspann, från tidiga förföljelser, massakrer och omvändelsekrav i det sena 1300-talets Spanien, då synagogorna revs (och över 50.000 judar avrättades), till sextonhundratalets ”praktfulla” och djävulska iscensättningar av katolsk justis och judisk förnedring, de så kallade autodaféerna.

På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly. 

Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.

De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud. Ett passionerat samlag mellan en av romanens huvudpersoner, Cathalina, och hennes man Morrofés. Det är filmiska bilder, och sådana finns det många i Goldmans roman. Likaså masscener, när judarna drivs i flockar till fängelset, eller inkvisitionsdomstolen, ständigt pådrivna av maktens herrar och deras fångvaktare.

Mot slutet stegras tragiken till en sorgesång över de judar som dömdes för kätteri, halshöggs eller brändes på bål, medan 30.000 mallorciner var församlade för att se på. De återgivna källskrifterna från katolska kommentatorer vittnar om inkvisitionens falska fromhet, hyckleri, sadism, rasism och förkalkad självgodhet. Vi hör den sortens inkrökta tongångar idag igen, från Vit Makt, från rasister här och i USA, och från religiösa fanatiker. Det är en inre och yttre konflikt i människan som aldrig tycks upphöra. Vi måste om och om igen betrakta den. Och det patos Anita Goldman lägger in i sina avslutande kapitel - vrede, medkänsla, förtvivlan - kan gälla alla som lider och är förföljda än idag.