"På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly.
Anita
Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska:
Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig
viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig
till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk
man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste
kohandla.
De finaste styckena i den här romanen är ändå de där
Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i
sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och
fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som
tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen
över hans huvud."Hela recensionen av Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Norstedts) finns att läsa bl.a, här och här. Eller här, för de av er som har tillgång till de tidningarna. Skriver in hela texten gör jag senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar