Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg

lördag 20 mars 2021

Ishiguro: Konstnär i den flytande världen

När jag läser ännu en Kazuo Ishiguro är det omöjligt att inte jämföra med Återstoden av dagen, en av de kanske bästa samtida romaner jag vet. Jag undrar hur det är för en författare att ha en sådan "bench-mark" i sin produktion? Och om det är det som fått Ishiguro att säga (i en intervju) att han vill skriva knäppare, vildare, mer okontrollerat?

Men nu läser jag hans tidigare roman: Konstnär i den flytande världen. En, ska det visa sig, mångtydig romantitel på en långsamt framskridande och stillsam roman.

Berättelsen löper genom huvudet och minnena hos konstnären Masuji Ono. Omgiven av två döttrar, svärsöner och ett barnbarn, samt några kollegor, lever och återupplever han sitt liv i en labyrintisk rörelse mellan nu och då. Hans livsstil är mycket gammal-japansk, en variant av asiatisk högborgerlighet där artighetsfraser och undvikande av konfrontation ingår lika självklart som det estetiska arvet av akvareller och tuschmålningar med geishor och softa naturmotiv. 

Både berättandet och dialogerna är ingjutna i denna formella atmosfär, som är på en gång behaglig och överslätande. Ono leker med sitt excentriska barnbarn, samtalar med sina döttrar, besöker gamla konstnärskollegor och - vid ett visst tillfälle - i samband med hans ena dotters giftermålsarrangemang, blir han tvungen att återhämta den del av sitt förflutna som han helst förtränger. Man förstår ganska snart att det rör sig om en politiskt nationalistisk period i hans liv, som - från en nyare tid sett - är  blamerande. Så han uppsöker gamla kollegor för att be dem om hjälp med att hålla tyst om det som skulle kunna skada hans dotters förlovning.

Mer ska jag inte berätta, då förtar jag ert nöje. Men det intressanta är hur Ishiguro får denna politiska bakgrund att ligga och sväva genom berättelsen som en vag dimslöja. Det är mycket skickligt, och förvandlar romanen till en konstant fördröjd cliffhanger, ja, hela romanen är en cliffhanger och jag blir oupphörligt förvånad över hur han lyckas få mig att hänga kvar i denna långsamma, dämpade berättelse som om det var en spänningsroman. 

Historien vecklar ut sig långsamt, i slowmotion, och vissa saker nämns knappt: Som det japanska erövringskrig som utlöstes av den nationalism Ono företrädde. Och miljonerna döda i dessa krig. De finns inte ens inskrivna i romanen. Det som finns är en man som elegant slirar förbi sin livslögn; tittar på den, anar den, men låter den passera i en sorts undanglidande återblickar som aldrig blir farliga. Man kan säga att han - likt Kierkegaards estet - valt att leva det förfinade livet, skönandens eftermiddag, efter nationalismens trehundra vargtimmar. 

Ishiguro skriver in honom i ett ekonomiskt berättande, med en kraft som kommer smygande underifrån. Mitt i konventionella eller oskyldiga händelser, känner man hotet av något opåtalat. Med de nyanser och detaljer Ishiguro gjort sig känd för skapar han också en psykologisk träffsäkerhet som är filmisk, iakttagande, inte förklarande.

Det japanska utbytet av artigheter, samhällskonventionerna, är här mindre påträngande men lika hämmande som hierarkierna i Återstoden av dagen. Där, en engelsk butler, här en framgångsrik japansk konstnär, båda inavlade på dygder som snart nog blir fortifierade hämningar eller livslögner. När vi lämnar Masuji Ono har ingenting förändrats. Inte ens konfrontationen med hans problematiska förflutna kan få honom att erkänna det historiska misstag han bidragit till.

Jag vill ogärna moralisera omkring en romangestalt, men jag vill ändå föreslå alla SD-vänliga moderater, folkpartister och andra att läsa den här romanen. Och ta ställning. Annars återstår bara att flyta omkring - i den flytande världen.

................................................................................................................

Konstnär i den flytande världen utkom 1986, och fick 2019 en nyöversättning av Niclas Wahl.

måndag 22 februari 2021

Birgitta Trotzig; tre olika rum.

Två gånger i mitt liv mötte jag henne. Första gången var hemma hos Göran Tunström och Lena Cronqvist. Jag hade gjort en intervju med Göran och blev inviterad att stanna kvar på te. Då kom Birgitta Trotzig, kanske var hon på hastigt besök i Stockholm. Glädjen var stor i hallen, och Göran tilltalade henne med epitetet ”Babusjka”. Kramar och skratt. Ett intensivt samtal tog fart över köksbordet, främst mellan Göran och Birgitta, medan Lena satt tyst, och jag var uppmärksam, road. Här satt nu den kvinna som skrivit Sveriges mest seriösa romaner och skojade och pratade om vädret i Skåne, om skrivandet, om Görans New York-resa, och allt vad det nu var som förestod.

Andra gången mötte jag henne på en vernissage i Kungsträdgården. Laris Strunke ställde ut, och Birgitta och jag hejade på varandra. Hon hade nyss blivit invald i Akademin, jag gratulerade och frågade hur det var.
- Jo, det är bra, sa hon. Kul att få dela ut pengar till folk.

Det var den opretentiösa Birgitta, hon med kontinental savoir vivre. Det fanns en Babusjka i henne och en god kamrat, men också en elitist. Det märktes när jag av en bekant, Elin Iskra i Malmö, fick mig tillsänt ett radioprogram hon gjort med Trotzig. Den ärevördiga författarinnan satt där och lät just ärevördig. Distanserad. Lite snobbig, som om Elins frågor och ivriga intresse var något hon behövde skydda sig mot. Kanske var hon bara lite trött.

Men just så där är vi, tänker jag. Dubbla naturer. Heliga och överlägsna. Vänliga och ointresserade. Snobbiga och otåliga. Jag känner igen den där snobben i mig själv också, utan alla jämförelser. Jag ska jobba på den. Men inte för mycket.

Nu går vi över till dagens text, hämtad ur en fragmentarisk essä-bok som Birgitta Trotzig skrev på 50-talet, och som jag nog läste alldeles för tidigt, i sjuttonårsåldern.

”Från en fixerad idealistisk utgångspunkt blir konflikten mellan form och innehåll, mellan vad som kallas det estetiska elementet och vad som kallas det etiska, oundviklig. Slutsatsen kan bara bli att det estetiska, den individuella formen, måste ses som sekundär, underordnad det etiska, underordnad idén. Det vill säga: den estetiska faktorns egenvärde måste förnekas, bortbesvärjas.
Men hur mycket man förnekar – kvar står att det element som förvandlar anhopningen av ord, färger, sten, ljud till någonting som förnims som en helhet, existerar vid sidan av, oberoende, förbryllande likgiltigt för den ideologiska anknytning, det ”idéinnehåll” som den betraktande finner eller inte finner i det.
Kvar står i oroande påtaglighet dessa ord, dessa linjer, dessa färger. Ingenting annat än dem är det betraktaren har framför sig. En helhet varken ond eller god, lika oåtkomligt som trädet vilar i sin trädnatur vilar den i sig själv.”

Ur Ett landskap, Bonniers, 1959.

Och här gör jag ett par tillägg: Läs Agneta Pleijels fina minnestext, från Svd

(Repris på en text tidigare publicerad på Den blinde Argus).

måndag 16 mars 2020

Recension: Josefine Adolfssons Rippad

Rippad, rispad och såld

Jag påbörjar läsningen av Josefine Adolfssons roman Rippad (Natur&Kultur) i en stämning av glad förväntan: Här finns uppenbarligen någon som kan skriva och som gör det originellt, i en egenartad rytm och respektlöshet för romanformen. Men jag, läsaren, är till för att göras besviken, det vill säga störd, ska det visa sig. 

Julia är huvudpersonen i en historia som börjar och slutar där den börjar: med en halvgalen mamma som tillbringat långa tider i vården, och en dotter som aldrig fick det hon behövde. En ung tjej som förnumstiga psykologer skulle kalla trasig. Men hon klarar sig på sitt mycket bisarra sätt. Hon är maskrosbarnet som tar ströjobb, som städar i medelklasshem och underhåller en del manliga sexuella önskningar så att säga på köpet. Interiörerna från hennes städsväng i Köpenhamn hör till de mer träffsäkra tragikomiska passagerna i boken. Själv bor Julia i Malmö, i kvarter präglade av halvkriminella grannar och kamratlig sammanhållning. Närmaste vännen är Omid, en transsexuell pojke som både horar och knarkar och som drar in Julia i en av sina relationer där hon får spela dominatrix utan att själv ha minsta lust till det. Så passerar den numera obligatoriska porrscenen förbi som ett litet ornament i Julias liv, en episod inte starkare än en brustablett. Men värre ska det bli.
Förutom Omid så finns den hygglige grannen och ligaledaren Milan, och – viktigare – en arkitekt som Julia haft en förbindelse med sen Köpenhamn. Alla dessa tre män är skissade utifrån sina samtal med Julia. Det är tunna figurer, och dialogerna är tunna. Särskilt ofattbart är det att en begåvad författare kan utnyttja en kliché som ”Seriöst?” på var och varannan sida i dialogerna. Det är inte ens realism.

Realism är annars det som Adolfsson vill vara bra på, och ofta är. Miljöskildringen är säker, bland annat den från träningslokalen där hon arbetar på att bli just ”rippad”, idel muskler, inget fett. Men förbindelserna med andra människor tecknas så lätt och ofta så platt att de förblir pappfigurer. Konstruktioner – som Arkitekten - som alltid pratar som en parodi på medelklassen, eller Alicia, en väninna och nybliven mamma som låter som hon förläst sig på månadsmagasinet Mama. Det är en sorts figurer man kan göra narr av i en krönika, av en roman begär man mer. Den enda människan förutom Julia själv som har en karaktär är den mentalsjuka mamman; här finns en ton av vemod och rentav sorg, som förlöser något av den annars känslostumma romanen. 

Julia gör så mycket, hon är så äventyrlig, hon tycker om folk i sin omgivning, hennes karaktär är generös men fullständigt självutplånad. En klasspräglad tjej som inte kan säga ja eller nej men ofta okej da, kanske, vi gör väl så. Jag förstår att författaren velat teckna just detta, det överkörda barnet, som planlöst kastar sig in i allt möjligt som utlopp för inre tvivel; en energi utan mål. Man kan sympatisera med denna syster och hennes aktiva ångest. Men romanen hade vunnit på att ta en djupare dipp in i det som knakar under ytan. Som läsare blir man sittande kvar med enbart den överförda olusten, men okej - det var kanske meningen: Att vi skulle känna tomheten sprattla medan vi vänder blad som i en trashig vakendröm, där folk sover på golvet i hallen och någon kliver in och trampar på dem, varpå nästa scen utlöser vapen och våld. Ett mer genuint värde är dock de passager där Josefine Adolfsson odlar sin prosalyriska förmåga. Mer av den vill jag se, en annan gång.




Texten tidigare publicerad i Sundsvalls tidning, DT, Gefle Dagblad, ÖP, med flera mittsvenska tidningar.

måndag 10 februari 2020

Bästa artikeln idag: Italo Calvino om klassiker

Calvino, elegant resonant som alltid, berättar om varför vi ska läsa klassikerna. En listig liten tur från skolans måste-lista till ungdomens rusning och mognadens återvändo eller nyupptäckt. Det är en bra artikel att hänvisa till också när det gäller diskussionen om en eventuell kanon för läsning i skolor. Calvino verkar inte så intresserad av litteratur som en form av kalkbrytning, men.....

"The classics are books that we find all the more new, fresh, and unexpected upon reading, the more we thought we knew them from hearing them talked about.
Naturally, this only happens when a classic really works as such—that is, when it establishes a personal rapport with the reader. If the spark doesn’t come, that’s a pity; but we do not read the classics out of duty or respect, but only out of love. Except at school. And school should enable you to know, either well or badly, a certain number of classics among which—or in reference to which—you can then choose your classics. School is obliged to give you the instruments needed to make a choice, but the choices that count are those that occur outside and after school.
It is only by reading without bias that you might possibly come across the book that becomes your book. I know an excellent art historian, an extraordinarily well-read man, who out of all the books there are has focused his special love on the Pickwick Papers; at every opportunity he comes up with some quip from Dickens’s book, and connects each and every event in life with some Pickwickian episode. Little by little he himself, and true philosophy, and the universe, have taken on the shape and form of the Pickwick Papers by a process of complete identification. In this way we arrive at a very lofty and demanding notion of what a classic is:
10) We use the word “classic” of a book that takes the form of an equivalent to the universe, on a level with the ancient talismans. With this definition we are approaching the idea of the “total book,” as Mallarmé conceived of it".

Hela artikeln finns här i The New Yorker vare sig ni vill eller ej. Dessutom finns ju hans Six Memos for the Next Millenium, en av de bättre essäböcker jag läst om litteraturens fundamenta, om exakthet, bilden i litteraturen, kvickhet med mera. Allra mest tycker jag om kapitlet om lätthet och tyngd.
Denna till svenska översatta bok ligger osynliggjord någonstans i mina bokhyllor, och ett annat ex gav jag till min käre vän i Danmark med dedikationen: Till Per, från Gabrielle, 1999. "Skall det ikke stå noget mer?" sa han. Lidt skuffed. Men det kom mer.

Här finns, för de riktigt intresserade en pdf-version av Six Memos for the next Millenium. På engelska.  Och här finns en till pdf-version, möjligen snyggare att läsa. Fasen vad folk är generösa på nätet! Nästan bättre än i verkligheten. Den svenska utgåvan ser ut så här.

torsdag 23 januari 2020

Wolfgang Herrndorf - vackraste tyskan jag läst i år


Det goda med nätet: Jag hade aldrig hittat den här författaren utan det. Slumpens skördar. Precis som när jag hittade Faulkners As I lay Dying (som jag skrev om här.) och Sofia Robergs blogg Axon Terminal, långt innan hon kom ut med sin diktsamling (som jag skrev om här.)

Men Wolfgang Herrndorf alltså. Mannen med det kanske vackraste tyska språk jag läst. Som fick mig att ägna dagar åt att sitta och läsa högt och återfinna mina egna tyska ljud, de jag haft med mig från barndomen och de tyska hembiträdena och inte egentligen praktiserat sedan min vän österrikaren Robert Pick dog för några år sedan.

Herrndorf var konstnär innan han blev författare och har skrivit ett par böcker, däribland Tschick, Sand, och några till, flera prisbelönta, som fått stor uppmärksamhet, men inte i Sverige. Men den jag hittade heter Arbeit und Struktur, och handlar om de sista tre åren efter en cancerdiagnos. Hjärntumör.

Men den handlar om så mycket mer. Här finns inget ält. Sakligt och aggressivt tar han sig an sin sjukdom. Sakligt: Hur länge? Ska jag verkligen orka flytta från min lilla etta, som är trång även för en författare. Hur i helvete ska jag orka med all byråkrati och allt släpande som ingår i en flytt? Han står inte ut med att gå på visningar. Han ger upp. Så småningom hittar hans kvinna en lägenhet på högsta våningen, där de lever med utsikt över en stor esplanad. Han glädjer sig åt himlarna, det sista han har.
Och författarna: Don DeLillo, Munro, Mann.

Men han är också en vanemänniska, cyklare, simmare, läsare. De ständiga utflykterna till en sjö i parken med vänner eller ensam är njutningsfullt beskrivna. Allt det vackra han ser, under träden, utmed Schönbrunn, vid Plötzensee, Tegeler see och Leopoldplatz, förstärks av tidens korthet. Han ser allt med förgänglighetens klarhet. Också vännernas ansikten - och vänskapen är stark och hjälpsam i denna bok.
Han gråter förtvivlat mot sin kvinnas axel. Han tänker frenetiskt på hur han ska hinna skriva ett par böcker till (han hinner en, förutom denna dagbok), och han är totalt disciplinerad. Han har inte tid med onödiga eller sentimentala besök. Han avvisar bryskt en gammal bekant, eftersom han behöver all sin tid till skrivandet. Livet är för kort för småprat. Med tiden försvinner också hans talförmåga helt. Han blir sittande passiv på en stol bland vänner som festar. Han tänker allt oftare på att avsluta sitt liv själv.

Men så är han också så oerhört uppmuntrande förbannad, på ett roligt sätt: Arg på alla  fantasilösningar rörande cancer, antroposofiska kurer med ringa resultat, tanter som hör av sig med sina skenheliga förslag, alternativa kostkurer och gud vet vad som inte kan hjälpa. Han föreställer sig att han, förutom de nära vännerna och vårdspecialisterna, står helt allena med sin död, avvisar också all religiös tröst.
Men det är den humor, skönhet, filosofiska intelligens och frenesi med vilka han kämpar sig igenom allt detta som gör det till en omistlig bok. Den fullständigt ärliga forskande redogörelsen för allt som händer inom honom, allt av värde, all galenskap, all smärta och ömhet. Stort.
Ni måste läsa, alla som kan tyska måste läsa Wolfgang Herrndorf.





Fick just veta att hans genombrottsroman Tschick finns utgiven på svenska: Nilsson förlag, de har även gett ut översättningen av Arbete och struktur.

onsdag 11 december 2019

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 


Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....


Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.


Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.
Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.
    



















fredag 22 november 2019

Anna Fock - hela recensionen

Nästan en rysk roman

En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Mile Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.

Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar. Där finns också en lätt susning av något pastischartat, som så-här-skriver-man-en-rysk-roman-idag, vilket går väl ihop med den värme Fock håller vid liv gentemot människorna i historien. Det märks att hon både läst rysk litteratur och rört sig i den postsovjetiska delen av Europa.
Berättelsen utgår ifrån katastrofen i Majak, en explosion i en kärnindustrianläggning vars skadeverkningar drabbade tusentals och vars följder är mätbara än idag i milsvida naturområden. Men framförallt koncentrerar sig historien kring en familj och deras vänkrets. Fyra generationer, alla på olika sätt drabbade av den nedtystade olyckan. Där finns farfadern, som jobbade på anläggningen, och vars strålskador var så fruktansvärda att huden föll från hans ansikte. Där finns mormor och mamma, båda drabbade av cancer, och där finns den älskade barndomsvännen Darja, och hennes dotter, miljöaktivisten Ksenia. Men huvudpersonen är Igor, en pojke som samlar vänner omkring sig, är trofast och uppfinningsrik, och aldrig ger sig när det gäller att ta reda på sanningen. När väninnan, Olga, har dött i skogen under mystiska omständigheter vill han veta om hennes död på 80-talet är kopplad till olyckan 1957.

Det finns en stor närvaro i bilderna av familjen, deras sammanhållning och konflikter i en tid som är fattig, med tomma butiker och en övervakande statsmakt. När Igor börjar forska i vad som egentligen hände med Olga får han besök av en rapportör som varnar honom, och – allra konstigast ur Igors perspektiv – även beskyddar honom, något som senare får sin förklaring.
Från att vara en motsträvig son och envis skolkamrat, går han till att bilda ett band (det senare ger en uppfriskande bild av sovjetisk punk), till att gifta sig med sin punkbrud, läsa på teknis och bli kunnig på området radioaktiva metaller. Utbildningen leder honom till en anställning i olyckans centrum, Rosatoms anläggning för upparbetning av kärnbränsleavfall, dit han söker sig för att komma närmare sanningen om vad som hände där, 1957.
Eftersom ”utvecklingen” går framåt, har den f.d. fabriken för kärnstridsspetsar förvandlats till en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle.(Inom parentes sagt: en anläggning som förorsakade kraftigt förhöjd radioaktivitet i Europa så sent som 2017).
Fock styr sin intrig som en krimiförfattare.  Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverksskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Först i sista tredjedelen av romanen tycker jag att den spretar. Fock mjölkar sin berättelse lite för länge. Det är vådan av att göra för mycket av en redan välsignad roman, att putta in ett par överflödiga trådar, och aningens för mycket prat. Många förvecklingar, många väsentliga sådana, men också några man hade kunnat vara utan. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Anna Fock är nominerad till Augustpriset 2019.
(Tidigare publicerad i Dt, ST, Öp, Gefle Dagblad, Nlt, med flera tidningar i mitt-Sverige.)

torsdag 14 november 2019

Döden i Venedig - del två


I somras, i det juniljusa Lappland, läste jag om Thomas Manns Döden i Venedig. Det var Linda Östergaards fenomenala nyöversättning av novellerna som fick mig att ta med Mann upp till fjällen. Ett bra val. Tonio Kröger, en av få berättelser som kunnat röra mig till tårar, om jag var sån, blev ett djupt konstnärligt återseende. Och så Tristan, med den roliga, tokiga Herr Klöterjahn och hans väninna i flummig, sjuklig romans på sanatoriet. Hon förestår hushållet men kan också spela piano. Chopins nocturner är det som lyfter dem båda i en salighet bortom tid och rum. Få kan som Thomas Mann förena humor, medkänsla och stor distans i sin syn på människorna.

Och så kom jag till Venedig. Tillsammans med den gamle Aschenbach, som vilar blicken på havet och därefter på Tadzio, och så på Tadzio igen: "Var han sjuklig?". Novellen är förstås mästerlig, men jag kommer alltid ihåg Viscontis filmatisering, med den undersköna gossemannen, skådespelaren, som jag många år senare återsåg i mina kvarter så förändrad att han hade blivit den gamle. En sliten Tadzio med rysk vinthund.

Döden i Venedig är fylld med sinnesintryck; doften av hav, av unket vatten, den klibbiga luften, den skämda lukten från lagunen. Den vackre pojken i strandkanten, den äldre mannen som alltmer orolig vandrar runt i ett Venedig där kolerasmittan hotar.

"Några dagar därefter lämnade Aschenbach badhotellet senare på morgonen än han brukade, eftersom han inte mådde bra. Han kämpade mot en sorts bara till hälften fysiska yrselanfall som åtföljdes av en häftigt tilltagande fruktan, en fruktan för att det inte längre skulle finnas någon utväg och inget hopp, och det förblev oklart om det rörde sig om yttervärlden eller om hans egen existens".

Igår läste vi om Venedig, om siroccon och väderkatastrofen, havet som stigit 187 meter över det vanliga vattenståndet. Översvämmade gator och hus, Markusplatsen och kyrkan fyllda med vatten. Oron för att kyrkans kolonner som rotar sig i den slamrika underjorden inte ska stå pall för översvämningarna. Det är nu inte Aschenbach som vittrar död och förintelse, det är Venedig. Och turisterna vänder sig om för att få en sista blick på skönheten: Ack, Tadzio, Ah, Tadzio. Vi vill så gärna återse dig. Alltmedan invånarna själva förbannar den alltför hungriga turism som urholkat deras bostäder med Airbnb, uthyreslägenheter åt de rika, medan de fattiga får bo i Mestre. 

Artikeln i DN här.


måndag 30 september 2019

Min recension av Steve Sem-Sandbergs W



Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?
Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.
Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman.
  
Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 
W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 
Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 
Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling. 


Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.

måndag 2 september 2019

Ivar Arpi ser inte människan

Igår var det tumult på twitter. Det blir lätt det. Särskilt på den politiska flanken. Höger-Vänster-und so weiter. Men nu ska ni höra:
Ivar Arpi, välbeställd ledarskribent i Svd går ut med en ledare där han föreslår invandrare att återvända "hem". Naturligtvis grundar han sin åsikt på volymer och antal och statistik. En del skrämselpropaganda blandat med en alltmer SD-fierad samhällssyn. Även hyggliga konservativa reagerar över detta som en human människa bör göra, med hån och ironi, med satir och förbannelse.

Jag hör själv till dem som menar att det måste gå rätt till med invandringen, med asylskäl och anhöriginvandring. Det finns ingen anledning för Sverige att bli lika snålt mot invandring som det rika Norge är, men det finns heller ingen anledning att bli det mest öppna landet i Europa (näst Tyskland). Men det finns en oerhört stark anledning att mota såna högerkrumbukter som Ivar Arpis i grind. Han är en populist. Han talar till de sämsta inom den svenska kommuniteten. Folk som tror att det fortfarande finns någon liten speciell återvändsgränd i tiden, nån liten extra väl inredd grotta, för de rasistiska grottfolken i Sverige, Polen, Ungern, Italien, att dra sig tillbaka till och smaska på sin husmanskost i trygg förvissning om att allt är lika lugnt som 1930 (?). Det finns det inte.

Den tid vi lever i ägnar sig inte för sentimentala idéer om någon liten ficka i tiden för just svenskar. Allt sånt är en illusion. Vi lever i en svår historisk epok, folkvandringar äger rum, på grund av krig, på grund av miljökatastrofer. Den bästa "ledarartikeln" om allt detta skrevs av Doris Lessing, 1979. Romanen Shikasta. Den är fylld med komplicerade historiska, globala sammanhang, katastrofer, krig, men också en djupt mänsklig sammanhållning. Allting berättat ur ett vardagligt interplanetärt sci-fi-perspektiv. Den är allt man behöver läsa för att veta vilken tid vi lever i och sluta hoppas på lederhosen och den reaktionära scoutrörelsen som - likt Ivar Arpi - berikar sig på swishpengar från den anonyma massan av nostalgiska det-var-bättre-förr-svenskar. Samma massa vars företrädare inom SD hör till den mest kriminellt belastade delen av riksdagens ledamöter.

Grejen, bland annat, med såna scouter som Ivar Arpi är att de bara ser hur knopar ska knytas och knappar ska knäppas och grillkolen skötas och halssnodden fästas och alla ska ropa: Hedra ditt fosterland, lev och dö för dess ära. Men de ser inte människan.

De mörka folken är i gatubilden. Scouterna tycker inte de knäpper sina knappar rätt. De kan inget om knopar. De har inte övat. Har de ens läst svenska, tänker den där lilla scouten som själv stavar och talar lika illa som Donald Trump. De ser inte människan.

Men en av dem är Ibrahim, som var fjorton år när USA anföll Irak, och som levt med islamistiska terrordåd och amerikanska bombningar, innan han och hans familj kunde fly till Sverige. Tycker ni det är naturligt att han ska resa tillbaka till det land som härjade hans uppväxt? Ibrahim är en s.k. "twittervän". Han är också journalist, och idag publicerade han ett kort och alldeles hövligt svar till Ivar Arpi. Det kan ni läsa här, i Expressen.


Doris Lessing. En som ser.


måndag 26 augusti 2019

Anna Fock - Väderfenomen



En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Miles Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.
 
Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar.
                  (...)

Fock styr sin intrig som en krimiförfattare. Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverkskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Det är en mycket ovanlig "svensk" roman, med en stor och lyhörd närhet till människorna som lever i helt andra miljöer, på helt andra villkor. 

Eftersom artikeln är nypublicerad skickar jag er vidare till tidningar där den finns, innan jag skriver in den här.
Länk till DT, till Sundsvalls tidning, till GD, till ÖP för er som har någon av de tidningarna. Eller andra, i mittsverige.

måndag 8 juli 2019

Hela recensionen av Karin Smirnoff

Vi for upp med mor.


Det är de fattigas Norrland, det är snövinter och blåst, det är en familj med två barn, tvillingarna Jana och Bror, som söker tröst i symbiosen. Det är en allsmäktig far – här kallad fadren – som sliter med sin lilla bondgård, som super och slår både kvinna, barn och djur och våldtar sin dotter. Familjen är kärlekslös, fadern är en moraliskt uppfostrande sadist, och man är helt på barnens sida när de försöker slå ihjäl honom. Bror hamnar en tid på anstalt, och Jana försöker rädda sin enda nära familjemedlem från alkoholmissbruket. Så ser familjebilden ut i Karin Smirnoffs prisade debutroman Jag for ner till bror

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången.

I jag for ner till bror påbörjades en relation med mannen John, en udda och självständig typ som hon lämnar när även han slår henne. Som fadren tänker hon, och går. I Vi for upp till mor finns John kvar, som ett känslostarkt minne, men i stället träffar hon Jussi, en man som går att lita på.

Jussijesus kunde inte gå på vatten dela fem mjukkakor till en hel by eller tre harrar till ett folk men han ingav någon sorts hopp. Om det berodde på långsamheten. Det verkade inte finnas något som kunde skyndas på.

Det är hos Jussi hon får bo under den besvärliga återkomsten till moderns hemby, där hon och bror ska begrava henne. Kukkojärvi är en Knutby-by, med en pastor som håller byn och församlingen i ett starkt grepp. Han salvelsepredikar om söndagen, slår sin fru och våldtar där han kommer åt, i guds namn. Men sekten är stark och förförisk och Bror dras med i den.

Så här långt är romanen övertygande. Jana går runt som en egen motståndsrörelse, en vägran, en sanningssägare som snart blir utfryst av alla, utom Jussi. Det finns också ett arv inblandat, ett hus efter modern. Där bor några alkisar som inte vill flytta ut, och Jana får, som vanligt, jobba på även med dem. Hon måste stanna en tid. Och så tar hon, som vanligt, de jobb hon kan få, i hemtjänst eller skola, eller på hotellet, som alla andra i glesbygd. 
Scenerna från sekten och kyrkan doftar av makt och misstänksamhet. Det är en helvetesvandring med skogen som enda ro, och känslan för brodern och Jussi som enda ljus. 

Jag for ner till bror, Karin Smirnoffs debut, var en väl sammanhållen historia, med rytmiskt fördelade återblickar och ett dynamiskt skeende i nuet. Vi for upp med mor är något mer splittrad; återblickar i form av brev från den gamla mamman växlar med ett nästan plågsamt händelserikt nu där huvudpersonen Jana går in och ut hos gamlingar och nya bekanta i moderns hemby, och överallt får veta något svart och sorgligt. Det är som om hela byn är besatt av våldtäkter, kvinnoförtryck och hyckleri, av maktmissbrukande pastorer och folk som aldrig kommer ut ur sin fylla eller sin underkastelse under omständigheternas makt. Det är också ett ständigt dramatiskt förlopp: Moderns hus som brinner ner när Jana vill elda upp resterna av det förflutna på gårdstunet, elen som går, scootern som fastnar i djupsnö och iskylan som faller, beroendet av en hjälpande granne som kommer med fyrhjuling eller traktor och plockar upp henne. Och just de senare, hjälpsamma gesterna kommer som en vind av ömhet genom det hårda livet. Jag blir rörd varje gång. Jag blir också berörd av hur fysiskt påtagligt hon skildrar både bra och dålig sexualitet, åtrå eller vilt behov av att tröstknulla, hon är nära allt vad kroppar har för sig.
Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer.

Sista fjärdedelen av boken tappar också något av stämningen och koncentrationen, trots författarens energi. Det är för många oroliga händelser på tråden; en obehaglig italiensk turist, ett knarkbeslag, polisförhör, slädhundsturer under norrskenet som slutar i kaos, turer med bil upp-och-ner i landskapet på jakt efter den förlupne brodern, och ännu ett knull som inget betyder.
Det är som en konsert med stor uppfinningsrikedom och forte, men man önskar sig ett adagio emellanåt, ett något långsammare tempo, för trovärdighetens skull. Ibland måste en författare våga lämna utrymme för att ”less is more”.

Men det sagt har jag avlastat mina invändningar mot en roman som annars är en gåva; en gripande svart historia, tillika kärlekshistoria, från det mörkaste Sverige, det Knutby-aktigt ofria.


Karin Smirnoffs romaner är utgivna på Polaris förlag.

Artikeln tidigare publicerad i Gd, Dt, ST, m.fl tidningar.

måndag 3 juni 2019

Butcher´s Crossing och manlighetens gränser




Det händer då och då under läsningen av Butcher´s crossing att jag störs en smula av rikedomen på detaljer. Jag får lust att viska till John Williams: stryk, bara lite. Han är nämligen fena på realism och konkreta iakttagelser; om sadlar och vagnshjul, om gräsets och vädrets och jordens variationer, om ett rum fyllt av värme, dunkel och vemod. Och inte minst - om hanteringen av bisonskinn efter en våldsam jakt och slakt.

Men - vilken roman! För även om författaren leds vid handen av den realism som hans mentor förespråkade (och Butchers Crossing är mer präglad av en litterär auktoritet än vad Stoner är) - så fyller han varje sida med en alldeles egen själ. Och jag tror aldrig jag blivit så rörd av en manlig roman bestående av rätt trista män, ett svindlande landskap och en kort, sexuell lycka.

Så här börjar det: Året är 1837. En ung man lämnar sin hemstad och sitt lärdomssäte i Boston för att söka äventyret västerut. Han har fett med pengar på fickan, och med dem vill han göra något nytt. I Butcher´s Crossing, en liten håla i Kansas, finner han en bekant till sin far, och via honom, ett gäng jägare och en bison-kännare. De drar iväg fyra man starka, med vagn och oxar och ett par hästar. Man läser tills man hör vagnshjulen knirka och hästarna fnysa och man känner träningsvärken i unge Andrews lår.  Andrews är nykomlingen som när en dröm, de andra tre är karlar som varit med förr. Miller är ledaren som styr färden, och som vet att det någonstans, längre västerut, mellan bergen, finns en bisonhjord så väldig att ingen tidigare kan mäta sig med den.

Enorma strapatser följer. Brist på vatten är nära att torka ut dem. Men de finner en å. Fortsätter vidare och vidare genom väder och topografi som är skildrade som det enda konstanta motståndet. Tills de når bisonhjorden vid Klippiga Bergen och Miller börjar skjuta som en galning. Hur Andrews lär sig skjuta, lär sig flå ett skinn, lär sig uthärda lukten av ruttnade kadaver, hur han fryser, hungrar och törstar är skildrat med exakthet.
De lyckas med sitt företag momentet innan en snöstorm drar ner över landskapet med en hårdhet av bibliska mått. På ort och ställe grejar de en bivack och överlever under månader, nätt och jämnt, på tinad snö och bisonkött. Och de har tusen skinn på hög, som ska forslas hem, framåt våren.

Men nu spoilar jag. Det räcker att säga att jag lever mig igenom en berättelse om fåfängligheters fåfänglighet. En särskilt manlig variant av fåfänglighet, som Williams gestaltar utan moralism, och med en stor känsla av vemod. Ensamma män och deras lust att lägga under sig saker, mer och mer. Dödsdriften, som Freud kallade det *). Det kärva prärielivet, det fantastiska ljuset, nödvändigheternas skitliv, är bara ett ackompanjemang till driften mot nästa gräns. Men herre, vilken naturskildrare Williams är. Där finns hans religion.

Och sen, en stund mot slutet: Den sensuella kärleken. Inte den romantiska, men den där fumlande, ivriga, köttsliga lusten i mörkret hos en kvinna där Andrews äntligen får vila. Den tysta närheten, i det dunkla rummet.

Storheten i Butcher´s Crossing ligger i fasthållandet vid ett enda tema. Kampen mot ödemarken, människans jordbundna villkor. Fåfängligheten i all strävan. Men också i de manliga arketyperna: Vildheten, kommandot över naturen, begäret att jaga och döda, stoltheten att uthärda, oförmågan att ge upp när gränsen är nådd. Det är manlighetens attribut, sen långt tillbaka, inte minst i Amerika.
Man önskar att Jordan Peterson läste John Williams illusionslösa roman, innan han fortsätter att bedriva kampanj för sina pop-jungianska manliga arketyper. Grejen är nämligen att personen är större än arketypen. Annars skulle ingen John Williams kunnat skriva Butcher´s Crossing.



 
Om John Williams Stoner skrev jag tidigare här.

*) "the death drive –  a blind insistence that follows its course with utter disregard for the requirements of our concrete life-world"

onsdag 22 maj 2019

Jag skrev om Karin Smirnoffs nya roman


Den heter Vi for upp med mor och är uppföljaren till hennes debutroman Jag for ner till bror. Båda på Polaris bokförlag.



Utklipp:

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången. 
- - - - 

Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer. 

Hela recensionen kan läsas här i dt. Eller i någon av de andra mittsvenska tidningarna: ST, ÖP, Vlt, Gefle Dagblad, m.fl.