Monastiraki - mon amour

I konsten har det talats en del om det nordiska ljuset, och de är kanske mer värt att tala om än krimiserierna Nordic Noir. Northern Light hette en hel utställning en gång, jag minns inte var.
Är inte så säker på om medelhavsljuset är ett annat ljus, men fotot ovan talar om värmen, kvällsljuset i Aten, just så här års och i en av de finaste stadsdelarna, Monastiraki, med den gamla moskén, strax intill ruinerna av Hadrians bibliotek, och helt nära den lilla kyrka, Agia Irini, där jag firade pingst för elva år sedan. Just vid den här tiden reste jag också ut till Egina och badade i havet, men återvände inte till det lilla Afajatemplet, där jag hösten efter min exmakes död gick och sjöng sånger till mångudinnan Afaja, egentligen bara en annan jungfru Maria.

Nu är det förutom Lappland, nästan bara Grekland jag längtar till. Tror det kommer att bli min första resa när pandemi-skiten är över. Så - i ren förtjusning för alla mina minnen från Grekland, repriserar jag texter om mina dagar i Aten och utflykter till Egina, den stora parken Penteli och stranden vid Marathonas, med och utan vänner.

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
Utflykt med vänner

PS: Stranden i Marathonas var ju inte med här, såg jag sen. Den underbara bröllopsfesten har jag skrivit om någon annanstans, tydligen.

Lasse - min barndomsvän

Jag hade tappat bort hans telefonnummer, och började leta efter namnet Lars Oldryd i Norrtälje. Kunde inte hitta honom. Anade oråd. Till sist fann jag begravningsannonsen från själva lilla kyrkan i Roslagen. Lasse hade gått bort redan 2018. Så konstigt, flera gånger runt de åren hade jag tänkt åka ut och hälsa på honom, bara äta en middag så där, en vårkväll i Norrtälje. Det blev inte av - som så mycket annat här i livet.

Lasse var en snäll man, och en kärvänlig liten pojke. Första gången vi träffades kom han roende över sjön med en svart kattunge i en korg, och när han skulle lämna över katten till mig kunde han inte låta bli att gråta. Vi var båda sex år. Det var min första kattunge, och jag blev kär på en gång. Den hade ljusblå ögon. Lasse hade också blå ögon, stora och för det mesta glada. Katten var underbar, den fick heta Lotta, och sprang bort sig i älskogen redan sommaren därpå.

Men Lasse och jag blev kvar där i viken. Vi gjorde utflykter med båtar och han fick låna min kajak och välte också med den. Det var nog några år senare. Vi metade aborre på udden under tyst gemenskap, och ibland hälsade vi på hans fiskande farföräldrar som alltid var skrattlystna. Ännu lite senare kom vi i tonåren och jag minns en förlustelse i höet i ladan med mycket smek och kel och puss och hångel, som det kallas nu. Sen blev jag ihop med hans kompis, vilket nog inte var så roligt för Lasse.

Många år senare efter diverse skilsmässor träffades vi några gånger igen, i Roslagen. Det hände att han mötte mig vid bussen och hjälpte mig köra ner alla matvaror till huset. Vi åt middag ihop. Ibland kom han över en höstdag och satt i solen på verandan och var mestadels lika skrattlysten som sina förfäder. Några gånger rodde jag över viken till honom och vi åt ihop. Han bjöd på konjak. Vi pratade om allt möjligt, våra somrar som barn, men han var också beläst, så vi pratade böcker. Lasse hade lång kropp, långa händer och långa armar, som han gärna använde på ett afrikanskt sätt när han gestikulerade. Det, och hans humor, bidrog till nöjet att prata med honom. Sen följde han mig ner till båthuset i augustimörkret och lyste upp med en lampa så jag kunde vickla mig ut och ro hemåt i sena natten.
Det behöver väl knappast sägas att det bara är män man litar på som man är ensam med långt ute i skärgården om natten. Nej. Det behöver inte sägas. Det vore nästan en förolämpning. Far vidare lilla Lasse, hoppas himlen har en svart katt till dig. Med blå ögon.

Nycklar - en berättelse

Man trycker in en portkod på fyra tecken

och kommer in, man vrider om ett lås

och kommer ut, man står framför porten till

sin tandläkare på S:t Eriksgatan och har glömt koden

man ringer på hos Berg och han öppnar med ett klick

man tar den skramliga hissen, trycker på våning 3,

dörren är öppen, väntrummet tyst, fiskarna tysta

Man tar sig in genom Systembolagets dörrar

som öppnar av sig självt, man trycker på hissknappar

i ett hus där man inte varit, åker hiss som liknar barndomens,

på väg till en person man ska intervjua, hon öppnar vänligt.

Man har nycklar till sitt hem, sin tvättstuga, sitt källarförråd,

cykelstallet, tidskriftsverkstaden, grekiska föreningen,

man har en mycket gammal nyckel som inte går någonstans.

Man har nyckel till sommarhuset, innan någon slarvar bort den.

Man har nycklar till båthuset och bodarna. Man har nyckel till

en väns hus i Nacka och till en snäll bekant i Höganäs, man har

haft nycklar till vänner i Köpenhamn, en öppen dörr på Styrsö,

nyckel till det vackra huset med terrass vid Philopappos i Aten. 

Man hyr små hus, och stora hus, och hotellrum. Nycklar följer

med ens steg, om man så går upp på högsta berget och tar av

mot månen. Ibland glider dörrar upp, ibland knackar man hårt.

Man har en mycket liten nyckel till cykellåset, och en stor nyckel

till ett gammalt skåp. I en videkorg samlas nycklar som man inte vet

vart de går. Går de någonstans längre? Är det grannens X-tranyckel

eller äldre nycklar, dem jag delade med B? Vems? Man bryr sig inte.

Nycklar har funnits till ett hus som brann ner i Dalsland, och till ett

sommarhus på Arkö. Koder till festernas portar. Koder man glömt.

Någon bilnyckel har jag aldrig haft och aldrig någon pålitlig nyckel

till min mammas hjärta. Hon tog nycklarna och strödde dem för vinden.

Det var en egovind, en liten hämnd på livet. Men pappas nyckel finns.

Nyckeln till ett skyddat hus. Och nyckeln till Himlen.

Herodes och kärleksbarnet

Eftersom de destruktiva alltid är ute efter mera makt och eftersom maktgalenskap alltid hotar livets skönhet; eftersom Trump tillåter att barnfamiljer vanvårdas i burar, eftersom tusentals familjer sitter i läger, eftersom samhällen och familjer går sönder på grund av schismer och maktbegär, så blir bilden av Maria och Josef som flyr med det lilla Jesusbarnet giltig för alla, oavsett religion, oavsett nationalitet.
Och sen kommer de fram till stallet, och får besök av de goda herdarna, änglar och vise män. Oh, tidings of comfort and joy!

 

God rest ye merry gentlemen

Let nothing you dismay
Remember Christ our Savior
Was born on Christmas Day
To save us all from Satan's pow'r
When we were gone astray
Oh tidings of comfort and joy
Comfort and joy
Oh tidings of comfort and joy

 

In Bethlehem, in Israel
This blessed Babe was born
And laid within a manger
Upon this blessed morn
The which His Mother Mary
Did nothing take in scorn
Oh tidings of comfort and joy
Comfort and joy
Oh tidings of comfort and joy

Anna Fock - hela recensionen

Nästan en rysk roman

En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Mile Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.

Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar. Där finns också en lätt susning av något pastischartat, som så-här-skriver-man-en-rysk-roman-idag, vilket går väl ihop med den värme Fock håller vid liv gentemot människorna i historien. Det märks att hon både läst rysk litteratur och rört sig i den postsovjetiska delen av Europa.

Berättelsen utgår ifrån katastrofen i Majak, en explosion i en kärnindustrianläggning vars skadeverkningar drabbade tusentals och vars följder är mätbara än idag i milsvida naturområden. Men framförallt koncentrerar sig historien kring en familj och deras vänkrets. Fyra generationer, alla på olika sätt drabbade av den nedtystade olyckan. Där finns farfadern, som jobbade på anläggningen, och vars strålskador var så fruktansvärda att huden föll från hans ansikte. Där finns mormor och mamma, båda drabbade av cancer, och där finns den älskade barndomsvännen Darja, och hennes dotter, miljöaktivisten Ksenia. Men huvudpersonen är Igor, en pojke som samlar vänner omkring sig, är trofast och uppfinningsrik, och aldrig ger sig när det gäller att ta reda på sanningen. När väninnan, Olga, har dött i skogen under mystiska omständigheter vill han veta om hennes död på 80-talet är kopplad till olyckan 1957.

Det finns en stor närvaro i bilderna av familjen, deras sammanhållning och konflikter i en tid som är fattig, med tomma butiker och en övervakande statsmakt. När Igor börjar forska i vad som egentligen hände med Olga får han besök av en rapportör som varnar honom, och – allra konstigast ur Igors perspektiv – även beskyddar honom, något som senare får sin förklaring.

Från att vara en motsträvig son och envis skolkamrat, går han till att bilda ett band (det senare ger en uppfriskande bild av sovjetisk punk), till att gifta sig med sin punkbrud, läsa på teknis och bli kunnig på området radioaktiva metaller. Utbildningen leder honom till en anställning i olyckans centrum, Rosatoms anläggning för upparbetning av kärnbränsleavfall, dit han söker sig för att komma närmare sanningen om vad som hände där, 1957.

Eftersom ”utvecklingen” går framåt, har den f.d. fabriken för kärnstridsspetsar förvandlats till en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle.(Inom parentes sagt: en anläggning som förorsakade kraftigt förhöjd radioaktivitet i Europa så sent som 2017).

Fock styr sin intrig som en krimiförfattare.  Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverksskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Först i sista tredjedelen av romanen tycker jag att den spretar. Fock mjölkar sin berättelse lite för länge. Det är vådan av att göra för mycket av en redan välsignad roman, att putta in ett par överflödiga trådar, och aningens för mycket prat. Många förvecklingar, många väsentliga sådana, men också några man hade kunnat vara utan. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Anna Fock är nominerad till Augustpriset 2019.
(Tidigare publicerad i Dt, ST, Öp, Gefle Dagblad, Nlt, med flera tidningar i mitt-Sverige.)

Hans Grosin, min vän, i minnet

Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.

Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.

Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.

Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.

Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.

Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?

Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.

Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.

Foto: Nini Tjäder

that face gone, now. 
Into the company of love
it all returns.

Robert Creeley