tisdag 19 oktober 2021

Nätterna, pandemin

 

Nätterna när fullmånen lyste rakt in genom fönstret

och man hängde i fönstret och sögs ut mot rymden.

Nätterna när man vred sig utan att kunna somna

och gick upp och tog ett bad mitt i natten.

Nätterna när man mindes drömmarna när man

vaknade och blev tagen av allt de berättade,

bild efter bild och i långa händelsekedjor

berättade drömmarna om vad som var illa,

om vad som var gott, om vad som var lögn,

om vad som varit de större undren i ens liv,

om vart man ville hän och ta sig ut i det fria,

allt för att man vaknat under REM-sömnen.

 

Andra nätter inget alls, man sover som en stock

och vaknar som en stock, kliver upp som en stock

och om himlen är blå, och solen skiner,

vet man att stocken ska ut och röra på sig

så att det växer ut nya grenar, blad och blommor,

och det gör det, men långsamt i lång isolering.

Natten kommer och man skriver, hör på musik,

någonstans i Farsta blir en ung man skjuten.

Mitt emot på andra sidan gården, har en man

som varit sjuk, kommit tillbaka, flickan

på andra sidan väggen är mycket tyst av sig,

det gläder mig, jag sa till henne, det är jag

som spelar mycket klassisk musik, men bara till 10.

Jag vet att hon går och lägger sig tidigt. Hon sa:

Jag är en sån som alltid går upp klockan halv åtta

och går och lägger mig prick halv elva, och

så skrattade hon åt sig själv. Jag kunde just då

inte vara lika uppriktig om mina besynnerliga tider

under denna pandemi, 24-timmarsdygn som avlöses

av 16 timmars sömn (ibland). Någon gång det 

ljuvliga bonnläget; att vakna 4 och ha en lång

ostörd morgon (skrivande, läsande) framför sig innan

de andra vaknar, de med små skrikande barn, 

och de som går med hunden i trappen och

alla mina hyggliga grannar, lugna och osynliga.

 

Den enda stora olyckan, under natten, var

mannen som brände upp både sig själv

och lägenheten i en stor eldsvåda förra hösten.

Då stod vi i kalla mörkret, alla grannarna, 

på en gräsmatta utanför huset klädda i gula filtar

av bomullsfrotté, som vi fått av brandmännen.

En granne i huset mittemot, erbjöd oss att sitta

i hans farstu, så det gjorde vi, och denne man

var bror till Per, på våningen under mig, så

där satt vi och pratade under natten, hade lite trevligt,

tills en brandman kom in och sa att nu skulle vi

kolla hur lägenheterna var, kolmonoxidnivåer med mera.

Hans trygga person följde mig upp till min lägenhet,

mätte luften och sa det var okej (jag bor högt upp).

Flera av de andra fick inkvarteras på hotell,

(de bodde längre ner). Det var den natten, 

jag såg branden genom köksfönstret, hur röken vällde ut,

en samling unga stod på gården, i tre olika mobiler ringde de

till brandkåren. Några skrek, några var lite fulla. Det var helg.

 

Jag klädde på mig snabbt och tog hissen ner. 

När brandmannen och jag kom tillbaka till huset,

in i farstun, var det blod i trappen, och en

svag lukt av bränt kött. Det var den melankoliske pojken

som dött. Det var den natten. Och sen for jag ut till

stjärnhimlen ute vid kusten.


onsdag 13 oktober 2021

Trädens anarki och en release

Jag kommer in kall och frusen nu, för att jag satt en stund på en bänk vid sjön. Men det är det värt. Där nere finns alltid en stämning av frid. Och solen gick ner över trädens ännu lummiga kronor i lysande färger. De höstar till sig anarkistiskt, träden. Några lindar är nästan helt avlövade och har fällt sina ljusgröna blad, andra står fortfarande murrigt gröna, kanske de närmare vattnet. Björken är milt orange och pilen, som alltid är sist och uthålligast, bär ännu sina långa slöjor av grågröna blad.

I november reser jag kanske till Köpenhamn, till ett releaseparty för en tidskrift jag medverkat i, ett svenskt-danskt samarbetsprojekt. Det ska gå av stapeln i Nordatlantens hus, ett av de gamla omgjorda magasinshusen vid Strandgade. En lång smal bro leder dit ut. Riktigt stiligt är det, men jag har aldrig varit där, trots mina år i Köpenhamn. Vi får väl se om jag kan övervinna min återstående pandemi-noja och helt enkelt ge mig av, ut i världen, till en fest hvor man kan få snakke dansk igen. Jag lovar inget. Men texten kan ni få läsa här. Senare. 

 



fredag 1 oktober 2021

Kastanjen. Dagsdikt

 

Vind lyfter trädet

loop efter loop

drar genom grenverket

svävar som dunkelgrön

mumlande skrift.


Å chestnut-tree, 

vind lyfter ljus

moln drar minnen

genom trötta höstens

blekgrå sinnen.

 

Som det hampar sig

vandrar sinnen och minnen

flätar grenar

nuddar stenar

under vatten.

 

Här går hon

som alltid hade rätt

men livet flyter 

stilla stående

kan gå så snett.

 

Å, källa till allt ljus

vad gör små mänskor inte

medan kastanjen kastar

sina frukters stenar

över mörka hus.