lördag 30 april 2022

Liminalitet - del 2

Dammet yr så jag nyser. Packar rullar med målningar i en rimligt lång kartong. Hittar bilder jag längesen gjort. Gläds åt dem och alla rullar som trillar ner i kartongen och som sen ska packas upp i ett rum enbart för måleri. Ivern har fått greppet om mig. Det är bra. Men jag är fortfarande lite trött efter en månads covid. Avresans försening blev därefter. Nu närmar den sig och allt känns mer verkligt. Ja, jag kommer att få se de första vårtecknen i Lappland. Höra tranorna på andra sidan myren. Sitta till bords med mina vänner i ett midsommarljus som aldrig slocknar. 

Men trött är jag och källartrappen är brant. Tvättas måste det och bäras. Saker ska forslas bort och väldigt mycket ska slängas. Glad är jag då att jag inte är nån samlarnatur, det gör slängandet enklare. Och så hade jag turen att stöta på en grabb i källaren, en ung granne som gärna gav bort en massa prima flyttlådor till mig. Och dessutom bar dem till mitt förråd. Detta efter att postnord strulade med packkartonger jag beställt och väntat på två långa eftermiddagar. 

Flytten blir extremt dyr har jag fattat, 80 mil tur och retur för flyttgubbar som också måste sova över nånstans på vandrarhemmet en natt. Samt kånka. Samt städning av lägenhet. Halva min sparkassa går åt till det och till ett badkar och en elcykel där uppe. Men - som alla vet finns det mycket värre saker här i världen. Vi rör oss mellan det mörkaste mörka - det satans maktkriget - och ett ljus som aldrig dör, även om vi dör. Det känns som om jag flyttar närmare ljuset.

 














Liminalitet - del 1 ligger här.

lördag 23 april 2022

Skönheten och kriget

Vacker är våren, lika vacker som alltid. Scilla och påskliljor, små virvlar av blåsippor, kastanjens knoppar och lönnens nästan utslagna blommor. Koltrasten sjunger inte på vår gård i år, men någonstans på promenaden hör vi den. Och bofinken. Och skogsduvornas hoande. Men genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina. Jag tänker på kriget varje dag, och blir förtvivlad över massgravarna och fasthållandet av människor i Mariupol, över nedbrytningen och bombandet av civila mål, över tvångsdeportationer till Ryssland (det nya slaveriet?). Läser om det satans kriget varje dag, försöker glömma det emellanåt, med musik och skönhet, med en film, ett samtal med en vän. Men det är där ändå. 

Till alla som kanske inte hunnit läsa Peter Englunds två artiklar i DN, vill jag länka till dem. I den ena finns hoppet: Putin har kört ner sig i en totalt ogenomtänkt krigsmaskin. I den andra, känslan av att detta tar tid, tiden det tar innan en diktator gjort så många fel att motståndet - förhoppningsvis även det ryska - blir hans fall. 

"Vid det här laget står det klart för de flesta av oss att historien om Putins invasion av Ukraina också är historien om en kedja av underskattning, misstag och felbedömningar.

Han underskattade gravt den ukrainska viljan till motstånd samt västländernas förmåga till snabb och gemensam aktion. Trodde han kanske på sina egna trollarméers tjat om väst som fegt, svagt, bekvämt, degenererat etcetera? Eller att alla nyttiga Putinkramande idioter i väst skulle ge honom understöd i proportion till alla de pengar han köpt dem med? Genom sitt övervåld har han hur som helst stärkt en nation han trodde sig skingra, och svetsat samman en allians han trodde sig splittra."

Därför kommer Putin att förlora. / DN 14.3.22.

"Samtidigt krävs det en inte alltför halsbrytande akt av fantasi för att se logiken i Putins handlande. Eller snarare logikerna, för det går att förnimma flera olika som i hans fall förenats på ett både unikt och fatalt vis. Vi har den imperialistiska nostalgin, som han ej är ensam om på rysk botten, och som skänker en stark, närmast överhistorisk identitet i ett land som genomgått så många radikala och djupt olyckliga omvälvningar; vi har desperationen sprungen ur insikten att för vart år som går blir Ukraina rikare och starkare, än mer demokratiskt och än mer en del av Europa.

Vi har paranoian och aggressiviteten hos en man präglad av en karriär i KGB och ett decennielångt samarbete med den organiserade brottsligheten, och som efter allt sitt konspirerande för att undergräva och splittra väst omöjligt kan tänka sig annat än att väst söker göra samma saker mot honom; vi har självbilden hos den Starke Man som räddade sitt land ur ekonomiskt och politiskt kaos, som verkligen varit populär, och som vill fortsätta att erbjuda stolthet åt de förödmjukade och hjältedåd åt de räddhågade (inte minst då han själv är en av dessakränkta och rädda)."

Putins överfall på Ukraina är inte uttryck för ett obegripligt vanvett - där finns en logik. / DN 9.3.22. 

För övrigt: Ukraina "hör till" Sovjet ungefär lika mycket som den fasansfulla svälten Stalin arrangerade i Ukraina på 30-talet "hör till" Sovjet. Holodomor. Om den kan ni läsa här.

SLAVA UKRAINI! 

måndag 11 april 2022

Patrick Melrose och Cumberbatch

 


Benedict Cumberbatch alltså, i serien om Patrick Melrose: Jag vet inte om jag någonsin sett en så känslig tolkning av en man på gränsen till sammanbrott och förfall, det skulle i så fall vara David Thewlis i Naked, (för att nu inte tala om den suveränt begåvade Katrin Cartlidge som gör den andra stora rollen i Mike Lees film). Men jag minns inte. Det Cumberbatch gör av sin roll kommer jag däremot alltid att minnas. Det är enastående skådespeleri. Tusen nyanser och aldrig en enda sekunds överspel, aldrig ett falskt tonfall. Han har själv sagt att rollen som Melrose är den han allra helst velat ha, förutom Hamlet. Jag förstår. Här finns mycket att bita i när man vill få bruk för hela sitt register.

Jag har inte läst Edward St Aubyns böcker, men jag har sett honom berätta, alltid rolig, alltid distanserad. Något av detta roliga, distanserade, ironiska och självironiska finns hela tiden med i filmatiseringen av hans romaner. Det är just den kvalitet som hindrar huvudpersonen från att helt falla samman och upplösas i knark och alkohol. Han håller stilen även när han är på väg utför. Han kolkar hela flaskor sprit med viss elegans. Han till och med faller vackert. Men sen börjar han skaka i hela kroppen, antingen av heroinavtändning eller delirium tremens. Det är förfärligt.

Ni som läst St Aubyn vet förstås vad hans självbiografiska romaner handlar om: Uppväxten i en oerhört överklassig familj, med oerhört dysfunktionella drag. To say the least. Hans pappa missbrukar honom sexuellt under tre år av hans barndom, hans alkoholiserade mamma tittar bort och är inte mycket till mamma hon heller. När Patrick i vuxen ålder berättar för henne att han blivit våldtagen av sin far, säger hon: Me too. Det är ett sorgligt svar, med tanke på me-too-rörelsen, men det är också ett totalt egocentriskt svar, som aldrig lyckas ta in det lidande som hennes lilla pojke varit igenom. När hon dör är han tacksam. Liksom - naturligtvis - när fadern dör.

Jennifer Jason Leigh, som mamman, är också värd att nämnas. Men Cumberbatch huvudroll dominerar serien totalt och det är bara för att han är så nyanserad och förtvivlad och witty som man inte tröttnar på gestalten. Han bär den genom fem avsnitt som ett väder, en laserstråle av energi och smärta. Mellan interiörerna från familjens flotta hus, mellan mötena med några kvinnor, i livet med hustru och barn, flimrar hela tiden hans barndomsbilder in som störande minnen, den sadistiska pappan, den lilla söta pojken, ödlan på väggen som han dissociativt flyttar in sin själ i när han våldtas. Det är grymt sorgligt, liksom alla hans tripper och droger och ångestanfall. Men han är ju begåvad. Han kommer igenom det med hälften uppror och sanningssägande, hälften satiriskt snabb replikföring.

Det är vackert gjort och vackert filmat, och alla skådespelarna är utmärkta. Det enda som skär sig lite för mig är upprepningarna, som i ett lite för tjusigt limbo, där kontrasterna mellan rikedom och förfall hela tiden snurrar runt varann aningen veckotidningsvackert. Jag tror inte det ligger i romanen, jag tror det ligger i filmatiseringen. Det är något ljust rosa, något lätt kitschigt och exploaterande över serien, som ibland får mig att backa lite i min beundran. 

Trots det, utan tvekan, denna sega vinters bästa serie på Svt. Regi: Edward Berger. Se den, se den, se den!



lördag 9 april 2022

Tulpaner

Jag kände att det behövdes något vackert och livsbejakande här igen. Som denna tulpan-kaskad, fotad av Eva Nordgaard.