söndag 30 maj 2021

Blå kväll

När jag går min sena kvällspromenad vid halv elva är himlen fortfarande lysande blå. Alla fönster i det ockragula huset lyser blått och speglar himlen. Jag är behagligt ensam i kvarteren, bara någon granne nickar till när han går förbi. Sen kan jag stå en stund och häpna över ljuset. Glo ner i tulpanrabatten med vita och violetta blommor. Sniffa på den utslagna syrenen. Mina kvarter är ljuvligt tysta om natten. Inte ens en hund hörs.

Jag fortsätter genom valvet, uppför den lilla trappen till de gamla tjugotalskvarteren med sina harmoniska hus och färger. Nu blommar snart körsbärsträden i rotundans lilla park. Olvonen blommar redan och allt möjligt annat jag inte riktigt ser i kvällsljuset. Jag passerar de trevliga husen i engelsk stil och ser in mot gårdarna. De liknar vår gård, små oaser i stadens arkitektur, på vår gård en jättelik kastanj, en alm, en lönn, och många andra små träd som min bästa granne planterat, japanska buskar, rododendron och bambu. På de andras gårdar någon lind, forsytia, liljor och akvileja.

Om natten är staden också vacker rent måleriskt: Neonljusen utmed Elite Palace Hotel lyser med en annan valör än själva himlen. Elektriskt blått. Lyftkranarna över byggområdet tecknar sig dunkelt mot himlen och signalerar med röda lampor. Träden, om dagen så ljusa, nu svarta mot det lysande blå. Den stora tegelklossen vid änden av staden ser imposant ut. Men trevligast är nog ändå den nya kommunala skola som byggts alldeles vid slutet av vår stadsdel; den är enkel och funktionell, stor och modern, och helt byggd i tegel, vilket gör sig bra mot de gamla "engelska" kvarteren. När man bara har ett par dagar kvar i staden kanske man ser den bättre. Den har ändå en viss stil. Just här.

 


 

lördag 29 maj 2021

Dikt: Harry Martinsson

 Med tack till Mats Söderlund, som publicerade denna på Twitter idag. In the midst of chaos.


 

torsdag 27 maj 2021

Våren är kall

Våren är kall, men även i regnet hör jag koltrasten sjunga. Den är mer uthållig än jag men har å andra sidan ett enklare liv.

Jag går Nortullsgatan fram och tillbaka i ärenden. Är ohyggligt trött på Nortullsgatan. Är trött också på de andra gatorna, bilarna, stenen. Trött på mig själv. Trött på böcker, trött på tv, trött på kriminalserier. Trött på naturprogram, trött på debatter. Det enda jag inte är trött på är musik. Och nattens drömmar. 

Snart kan vi vänner, syskon och grannar träffas igen, utan oro för smitta. Men innan dess reser jag till landet, familjens hus vid kusten, för att fyllas på med grönt och skönt och tystnad och vatten, liljekonvaljer och mandelblom, och små jättekorta bad i havet.

Jag tycker det har varit ett svårt år, och rätt så trist, och så har det varit för många. Fortfarande, som alla vet, ett rent helvete i Indien. Må vaccinen släppas fria för alla, må ingen kapitalistjävel hindra staterna i Afrika från att få licens till att kopiera vaccin (som de gjorde med HIV-vaccinen). Om det alls ska vara någon mening med ett år då hela världen drabbats av "onödiga " lidanden, så borde det väl vara att vi ska begripa andras lidanden bättre.

Påven har rätt. Kapitalet har fel. Nu gäller det oss alla.


måndag 24 maj 2021

Dikt

 

Det stora undret drog förbi

liknade en massaker.

Kajornas skräniga flockar

allt svartare,

vita människor, träd.

En örn cirklade högt

som om den ville överge

det lätta bytet.

Barn flytande i vatten.

 

fredag 21 maj 2021

En röst för Palestina

Om ni bara ska läsa en artikel om Gaza och om Israel-Palestina-konflikten idag, låt det bli den här: Fatima Bahja, en klar röst från regionen. Man lider. Men man måste hela tiden veta. Jämför också med den svenska debattens "both-sides-ism" som gått upp i rationaliserad falsett. Och då menar jag inte bara i just den här frågan.

"We have also grown so accustomed to the “both-sides-ism” that is often considered the gold standard of journalism that it is easy to forget how outrageously misleading it actually is. If you were to read about the Gaza crisis now in outlets as prominent as The New York Times or Washington Post, you might assume that this is a conflict between two military forces, and not in fact, an attack by one of the region’s most powerful military forces on a people who are essentially trapped, who are stateless, who have no freedom of movement or an army to protect them. You certainly also wouldn’t know that the very state that is raining bombs on Gazans also controls their access to water, power, and basic services which we take for granted. To present this as an attack-and-response conflict between two sides is to actively conceal the fact that only one “side” of the “conflict” controls all the levers of power.

This is the arbitrary nature of objectivity in many newsrooms ⁠— power dynamics are ignored in favor of whatever opinion lends itself to keeping editors, and their readers, comfortable with the status quo."

Här är länken.

 


 

onsdag 12 maj 2021

En lille fortælling på dansk

 

The last ending is always short.

It´s like: I have to go. I just have to.

Eller: Jeg holder ikke ud med det her mere, dette hist op og her ned, og frem og tilbage, og rundt et andet hjørn. Igen.

Eller: Vem har du sovet med denne gang - ude i verlden. Fuck You.

Eller: Vi snakker ikke mere såden som vi plegede. Du er blevet en musling.

Jeg kan ikke ha det såden.

                                                             ***

Eller, det helt anderledes scenario.

De går ud på trappen til hans store hus, ut på planen, der taxan venter som han bestillet og betalt for. Hun omfavner ham meget let og siger helt uskyldsfyldt:

 - Nu ses vi måske ikke mere. 

Og manden blir blød, han faller ind i mørket helt tæt på den stærke gadelampe der gør ham dunkel. 

- Man ved aldrig, siger han. 

Og hun vinker fra taxaen og ser at han står helt vimmel på trappen som en vinthund der endnu sporer efter hende i luften. Og luften er kun luften, efterårsfrisk og sød af kølige blade, nedbrudte celler, træernes guld og sure stoffer fra ingentingstrømmen som rådner og friskner fra dag til anden dag, før det hele er gjort og vinteren kommer med andre bekymringer og lidt mere job.

Og så - aldrig mere. Men man-vet-aldrig er det bedste avsked. 

De fleste andre avsked er dramatíske ting, og det er letheden som taler om noget dypt. Det dramatiske taler om noget som er dypt for nogen. Gravitation. Skæg og ballader, harm og hån, anklagelser og anklagelser tilbage. Det dramatiske avsked er fyldt op med egots alle store kabbaler, med hæftige skridt mellem sal og salon og badeværelse og seng. Og op av sengen. Og her kan jeg ikke sove, du går jo aldrig igang på mig. Jag vil for fanden ikke være din kusine. Og manden siger, bliv her, jeg går ned i stuen og sover på sofaen. Okay? Manden går. Sorti. Konen i sengen er lidt forbaused fordi det ikke var hun der fik gøre det sorti. Nu hyler hun, men manden er allerede på den anden side alle vejer, og ned ad trappen, og in til sit ateljé og arbeijder hele natten, den passion har ventet lang tid nu. Og det kan han ikke tåle, han kan ikke tåle og være lang tid veg fra sit arbeijd, for at B. ønsker ta ham med på det ene og det andre som slets ikke drejer sig om kunst, men om at sælge kunst, og han skal kun være til stede som den charmerende kunstner som ska tale for varerne. Og han hader det. Eller – han er begyndt at hade det. Selvfølgelig er det super at ha en businesswoman som partner, men – tænker han – det er også en måde at ta over fra mig, det der rødstrumpe-kække at hun skal nog endog hjælpe mig at sælge kunst, hun med hele sit kontaktnet i København og hele verlden, selvfølgelig tænker hun at vi er et godt makkerpar. Ligesom det der Leonard Cohen-sang. We played the fancy couple, but I never liked the part. Og nu er jeg traet av at spille den model alle vil have, jag er simpelthen bare træt av det. Spil den rolle selv, du som nyder det.

Nu maler kunstneren på adrenalin. Nu tar han kraft av skorpionens sting. Nu er farverne vinger. De flyver med fart ret in i hans øyner og in gennem hovedet og blir hængende som fane og flor og flagrende kåre. Og, endelig, han forlader fortøjningen, han går op i vind.

Nu ses vi måske aldrig mer. Man vet aldrig. Man ved at en maler ska male, og ikke altid vaere til stede i alle andres drømme. Om success og ting. Farvel sucess og ting. Nu ses vi måske aldrig mer.

Man vet aldrig. 

 


 

lördag 8 maj 2021

Teji Grover, indisk poet

 

Jag mötte Teji under de lyckligaste omständigheter, hos en granne i mitt eget hus, tillsammans med Lars Andersson som jag då samarbetade med i en redaktion, och som var upp över öronen förälskad i Teji. Så här löper historien.

In till mig kommer en lång entusiastisk värmlänning, Lars. Jag är i morgonrock, men bjuder honom på fin sherry, och ett livfullt samtal följer. Jag ska just börja samarbeta med honom och Ylva Eggehorn på den lilla kristna tidskriften Vår Lösen, som trots sitt lite gammaldags namn var en av de bästa kulturtidskrifterna i Sverige, både före och efter vårt "övertagande". En av de bästa, på grund av att den inte var inflikad i de för dagen absolut mest påträngande kulturella trenderna. Den gick lite vid sidan av, och den redaktionen var den mest kongeniala av de tre jag samarbetat med. Där satt förutom Lars, Ylva och jag, också den briljante Ulf Eriksson och några till, fina grabbar. Lars och jag hade alltid ett fullständigt flyt i vårt samarbete, vilket också resulterade i en hel del bra texter, bland andra denna om Carl Hill, och denna, om Claudio Magris. Många fina texter också av Lars, Ylva, Ulf, Magnus Ringgren, m.fl. som jag inte kan länka till eftersom de inte ligger på nätet.

Men den här dagen alltså: Lars befinner sig i huset för att han och Lars Hermansson, en granne, samarbetar kring en utgivning av Tejis dikter. Ett samarbete som resulterade i att hennes första diktsamling kom ut på svenska, översatta av de två, och andra svenska författare. (Tranans förlag).

Jag klär på mig något anständigt och följer med upp till Lars H. Och där, vid det lilla köksbordet sitter en vacker indiska, med ett leende som kan försätta berg. Köket som står öppet mot vårkvällen är fyllt av roliga samtal, men kanske framförallt av den osande kärleken mellan Teji och Lars. Vi har så roligt.

Ett par år därefter kom Lars ut med den lilla romanen Kavita, inspirerad av hans år i Indien med Teji. Jag fick tillfälle att recensera den i en facktidning. Läs romanen, det är en ovanlig Andersson, och jag ska snart lägga in texten på min blogg. 

Senare möttes vi igen på Sigtunastiftelsen, där vi hade vårt första redaktionsmöte, och Teji lyste till i environgerna. Vi kunde alltid skratta ihop. År av samarbete följde, tills Kyrkans Kulturstöd upphörde på grund av att de goda kristna - ähum - lagt för stor del av sina kulturpengar i aktier som sjönk och sjönk under någon finanskris som jag helst vill glömma. Slutet för Vår Lösen, som för så mycket annat, var alltså Kapitalismen. Bättra er, Svenska Kyrkans Kulturråd! Här följer en av Tejis dikter.


Det här är inte en dröm 

Från natthimlen halvtre 

faller svepningslakanet över mig

Jag flyttar mig inte från sovmattan 

Till höger om mig har jag bara din sömn 

Så ska jag erkänna? 

Att inte ens i så tät kärlek 

kan nån rädda nån annan 


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Teji Grover föddes 1955 i Punjab och bor idag i Bhopal i mitten av Indien. Hon skriver på hindi och har med sina fem diktsamlingar trätt fram som en av de främsta indiska poeterna i sin generation. Till hindi har hon också översatt svensk poesi och flera norska verk, och hon är även verksam som konstnär.