Våren är kall, men även i regnet hör jag koltrasten sjunga. Den är mer uthållig än jag men har å andra sidan ett enklare liv.
Jag går Nortullsgatan fram och tillbaka i ärenden. Är ohyggligt trött på Nortullsgatan. Är trött också på de andra gatorna, bilarna, stenen. Trött på mig själv. Trött på böcker, trött på tv, trött på kriminalserier. Trött på naturprogram, trött på debatter. Det enda jag inte är trött på är musik. Och nattens drömmar.
Snart kan vi vänner, syskon och grannar träffas igen, utan oro för smitta. Men innan dess reser jag till landet, familjens hus vid kusten, för att fyllas på med grönt och skönt och tystnad och vatten, liljekonvaljer och mandelblom, och små jättekorta bad i havet.
Jag tycker det har varit ett svårt år, och rätt så trist, och så har det varit för många. Fortfarande, som alla vet, ett rent helvete i Indien. Må vaccinen släppas fria för alla, må ingen kapitalistjävel hindra staterna i Afrika från att få licens till att kopiera vaccin (som de gjorde med HIV-vaccinen). Om det alls ska vara någon mening med ett år då hela världen drabbats av "onödiga " lidanden, så borde det väl vara att vi ska begripa andras lidanden bättre.
Påven har rätt. Kapitalet har fel. Nu gäller det oss alla.
Ja, sannerligen, trött på allt. Och lite orolig för hur det nya normala ska bli.
SvaraRaderaHa det jättefint vid havet! Den småländska skogen är fin, men havet, havet! I sommar måste vi komma iväg till västkusten!
Då gör ni det. Jag känner ständigt att de som bor på landet detta år inte har en aning om hur det var att bo i stan, bland folk som fortfarande inte snappat "hålla avstånd". Jag brukar inte klaga, som man säger, och jag tog det ganska bra under sisådär en tio månader, men de här senaste månaderna, ugh, enough said.
SvaraRadera