En absolut glasklar artikel om Israel-Palestina-konflikten och kriget

...och den enda ni verkligen behöver läsa.  Det är en sådan oerhörd lättnad att ta del av en sann röst, och en intelligent historiker som tar det stora greppet på denna infekterade krigs-situation.

Tack Omer Bartov.

Tö på isen

Så här såg det ut för ett tag sen, när isen lagt sig men sen töat upp igen. Märkligt. Aldrig sett förr. Nu däremot är det kallt som tusan och isen är tjock nog för skotrarna, och jag åker spark på skarsnö. 

 

Ni anar inte...

...hur tidigt vintern kom här i år, och hur häftigt. Det har redan varit 23 minus tidig morgon. Idag cirka 16 minus när jag var ute med sparken i det stillsamma blåvita landskapet. Jag ser att både räv och rådjur gått förbi mina fönster och undrar lite hur rådjuren klarar sig en sån här fimbulvinter. Har hört att några snälla människor lägger ut pellets till dem. Om några dar är det varningar på neråt 30 grader. Men det gör inget. Det finns saker att göra inomhus också. Idag målar jag, en annan dag skriver jag, nån dag träffar jag vänner. 

Oavsett allt är det alltid så vackert här, man blir betagen bara man kommer utanför dörren. På kvällarna fortsätter jag att läsa Stefan Sweig och Zagajevskij, och undrar om jag inte borde byta poet snart. Samt ser jag den välskrivna, välspelade serien Saknad, aldrig gömd på Svt Play. Älskar den där kolugna indiern som spelar detective Khan (vad han nu heter). Gillar folk som spelar under.

Jag skriver inte nu om de två vedervärdiga och meningslösa krigen. Det läser ni på annat håll. Rekommenderar P2 klassiskt när man har behov av att distansera sig från det onda till det vackra. Det är tillåtet.

 

Foto: Ewa Nilsson

Rådjur på Halloween

Inga halloweenbestyr här uppe. Kvällen lämnade efter sig en solig dag, med fullt ljus över snön, och en nästan full måne som gick upp över fjället på andra sidan sjön. Jag bara stod stilla och njöt. Som Rumi sa: Do not feel alone. The whole Universe is inside you. Så känner jag ofta här uppe mellan bergen och sjöarna. Vilket inte hindrar att jag tänkte på tre av mina käraste döda, igår. Bo, Per och Pappa. Det är väldigt skönt att känna den kärleken som en levande kraft fortfarande. 

Jag lyssnade på vacker musik. Åt middag med tända ljus. Och strax innan jag skulle gå och lägga mig tittade jag ut genom fönstret, som jag brukar göra. Om inte annat för att insupa den enorma tystnaden över nejden. Men det jag fick se var tre rådjur, som strök förbi alldeles intill mitt hus. Tre saknade män. Tre rådjur. The Universe is inside us.