tisdag 31 januari 2023

Här, igår, i skymning

Ännu en lite opretentiös teckning gjord i Paint. Ni anar snöhögarna, tystnaden, skymningen, glans över sjö och strand.

 



tisdag 24 januari 2023

Tolstoj och jag

Jag är nog lik Tolstoj på det viset att jag gillar folket. Och olik honom på det sättet att jag inte är en aristokrat som försöker vara folklig. Det gick ju inte så bra för honom, med bönderna. Men desto bättre med Krig och Fred och Anna Karenina.

Jag lär aldrig skriva sådana stora genomarbetade episka romaner som han, men jag har en på cirka 170 sidor på g, och det tycker jag i vissa avseenden är föredömligt. Många av de romaner jag läst på senare år har varit minst tre kapitel för långa. Det innebär en del ält. Något man ju aldrig upplever hos Tolstoj. Skruven håller liksom, genom hela det jättelika materialet.

Men åter till detta med folk. Idag var jag ute på en av mina en och en halv timme långa promenader. Träffar då en fyra, fem bybor. Inte minst Mats, som jag inte sett sen september, och som nu kommit hem efter 3 månader "på sjön". Han har varit i Panama, USA, Sydkorea och jag vet inte allt. Äventyrligt tycker jag, landkrabban. Slit från morgon till kväll, får jag också veta. "Man jobbar liksom dygnet runt". Men nu är han hemma och nu får han sova ut. Och så pratade vi om en del annat. Som att Mats alltid varit bra på att teckna. Och så frågade han hur det går med min bok. Jag som alldeles glömt att jag nämnt detta himmelens hemliga projekt till honom. "Bra", sa jag. Och förklarade att jag dock hamnat i den lite tristare avdelningen: redigering, efter att ha producerat 120 sidor med flyt.

Träffade även Eva och Lars, som flyttat upp hit efter pensioneringen och kan ses rajda fram på spark var och varannan dag. Idag var en värdefull dag för oss alla, på grund av vackert ljus över landskapet. På grund av att alla måste ut nu, emedan det i morgon blir blötsnö och sen frosthalka. "Nu är det gott att leva", sa kvinnan från äldrevården, också hon på spark. Och sen gulliga Ebba ute på stoisk stavgång igen, hon som fyller 90 i mars. Då ska vi fira.

Och här kan ni läsa min gamla krönika från DN om Tolstoj, folket och ensamheten: Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa. 

 

Foto: Magnus Johansson

 

söndag 22 januari 2023

Denna dagen

Vaknade till ljudet av brummande snöscootrar. Mullrande snarare. Tuffa grabbar har nämligen ingen ljuddämpare. Men nu har hela sportgänget åkt hem igen och här är så där tyst som jag älskar. Detta efter en strålande dag. Klar blå himmel, sol över alla fjäll, och en lång skymning med gyllenrosa ljus över landskapet. Riktig söndagsstämning ute på vägen också, där jag, på spark, mötte både Ebba, Agneta och Ella-Kari. Ebba fyller 90 år i mars och går ändå lika långa promenader som jag, med stavar. Var som Ebba. Samspråk i solen. Väldigt ljus från isen. Och en scooter som drog tre ungar på kälkar som skrattade så det hördes lång väg. Idylliskt, kan man säga. Det får vara det ibland. Trots att vi lever i en politisk idiot-tid. Ja, jag behöver inte räkna upp alla idiotier som hänt den här veckan. Klokt folk vet redan. Så jag säger Godkväll från Lappland med de här orden av Marcel Proust, som jag av en händelse fann på engelska. 

"One of those days which are not like other days, on which time starts afresh, casting aside the heritage of the past, declining its legacy of sorrows."
 
Foto: Ella-Kari Skum


måndag 16 januari 2023

Gryning, morgon, förmiddag

Jag var uppe före gryningen, vid sjusnåret. Då är det ännu natt här. Det som trots det lyser upp en smula, på andra sidan fönstret, är de skulpturalt snöformade träden. Jag sätter mig vid datorn, läser ett par artiklar, (av vilka den här av Peter Pomerantsev var den absolut viktigaste) glömmer bort tiden, och så långsamt förvandlas ljuset utanför mitt fönster från det midnattsblå till det gråblå till det ljusa gyllenrosa över skogskanten. Gryning.

Nu vet jag att det blir en vacker dag. Talgoxarna utanför mitt fönster stirrar uppfordrande in på mig, ibland knackar de med näbben i fönsterbrädet. Matdags hörru. Jag hämtar havregryn och solrosfrön och lägger ut på "deras" fönsterbräde. Det senare är delikatessen som lockar tiotalet småfåglar och raskt är uppätet. Från ett annat fönster ser jag ut över fjällen som lyser vita, gnistrande i morgonsolen. Jag måste ut.

Åter en rejäl frukost, omelett och stuvad spenat. Dricker kaffe, äter bröd, borstar tänderna. Ikläder mig de klunsiga vinterkängorna med rejäla sulor. Går ut och lösgör sparken ur snödrivorna. Nu är ljuset framme. Över alla träd i skulpturparken skiner en vag atmosfär av sol och gnistrar till i grenar och meterhöga snödrivor, ofta även tvåmeter-höga. 

Vägen är fint plogad, snön är fast och krispig. Knaster under fötterna. Sparken får ett litet driv så länge jag orkar. Jag orkar ungefär till platsen där sjöarna möts om sommaren i ett långsamt vattenfall. Där vidgar sig hela panoramat över sjön, med fyra fjäll på andra sidan den stora isen. Nu gnistrar de i solen, nästan bländande vackert. Jag står och glor. Raspar på med sparken ett tag till. Står och glor. Osv. När jag hållit på ett tag och är på väg hemåt måste jag sätta mig en stund och bara se på fjällen på den andra sidan. Detta är en fördel med spark, att man kan sätta sig på den och kontemplera skönheten. Samtidigt som tre scootrar far förbi ute på isen. 

När jag kommer hem är det förmiddag. Jag pratar med en granne en stund, innan jag går in och vilar en kvart. Denna fullständigt sköna, vindstilla dag. Snart blånar alltihop igen, och endast snön lyser, och månen i skära.



Träden utanför mitt fönster, om natten.

P.S.

Läser för övrigt också Antony Beevors bok Berlin, om de olika arméer som kämpade mot Hitler 1945. Han skriver: "..i likhet med andra framstående nazister vägrade Speer att inse att få saker avslöjar mer om politiska ledare och deras system än hur söderfallet gestaltar sig". Jag tänker på Putin.

"Min" vackra by

 


 

torsdag 5 januari 2023

Det riktiga julkortet

 Nu kommer det, äntligen.

Utsikt från mitt fönster i fullmånesken. Gjord i Paint. Skruttverktyget. Men roligt ändå.