torsdag 31 mars 2022

Putins psykologi

 

Vladimir Putin föddes i en fattig familj i St. Petersburg. Fadern lär ha varit gravt alkoholiserad. Föräldrarna förlorade två barn, Vladimir var den son som överlevde. Man kan föreställa sig prins-drömmarna som omgärdade honom och den kompensatoriska framgång han skulle leva upp till. Putin var som ung delaktig i riktigt hårda ungdomsgäng och var bråkig och undermålig i skolan. På foton från sina tonår ser han allmänt sårad och butter ut. Ett sorts tungt komplex vilar över honom och hans aura har för alltid underdogens vrede i sig.

Sin aggressivitet fick han senare utlopp för i mer kontrollerade former i en judoklubb, och kanske var det också där han fann sina faderssubstitut. Han blev snabbt mer tyglad och ambitiös, bestämde sig tidigt för att det var KGB:are han ville bli. Makten och hemligheterna och maktspelen lockade honom. Ingenting tyder på att det fanns något annat än ambition i detta. Hans senkomna drömmar om ett Stor-Ryssland är mer som en överbyggnad, en "reklamkampanj" för folket. Andra menar att den ärke-konservative fascisten Ivan Ilyin har bidragit till Putins national-filosofi. Jag menar att maktmänniskor alltid hittar på sin lilla filosofi för att skiten ska se snyggare ut. Något av det vidrigaste beträffande denna nationalistiska överbyggnad är att ärkepatriarken i rysk-ortodoxa kyrkan, kirillen i Moskva, en s.k. kristen man, också stödjer Putins national-fascism. Kirillen har också - lämpligt nog - en bakgrund i KGB. Putin gör korstecknet och 210 barn dör i Mariupol, Ukraina.

Bortsett från det tal Putin höll för sina "ministrar" i början av offensiven - och som de flesta av er sett på nätet - där han visar upp en arrogant aggressivitet och äter hela rummet, så ser jag också bilder av en annan Putin: En samlad man, som möjligen gör intryck av att gå både på steroider och betablockerare. Inga miner rör sig i hans ansikte. Han har i 60 år lärt sig att dölja saker, först som halvkriminell ungdom, sen som KGB-agent, till sist som säkerhetsomgiven president. Men det mest betecknade och motbjudande är den belåtna min han nu visar upp på en del nytagna foton. Resultatet av en psykopatisk hjärna, som förnöjer sig med makten i sitt mördande "heliga krig"?

Fascister, ultranationalister och terrorister liknar varann världen över, inte så många av dem har den maktposition Putin haft i mer än två decennier. Och inte så många av dem kommer att få det. Men när vi är klara med Putins maktkomplex, dolt bakom nationalistiska haranger om Stor-Ryssland, kan vi vara mogna att ta itu med andra nationalistiska haranger. Intoleransen är det nya hotet, överallt. Och det är ingen tillfällighet att SD haft svårt att hålla rågången mot Putin och de andra fascisterna i Öst-Europa. Det är heller ingen tillfällighet att Putin hade ett spegel-förhållande till Trump - och troligen stort inflytande över penningflödet till Trumps valkampanj - det är ingen tillfällighet att han sagt att han förstår Trump, på grund av dennes kamp mot "eliten". Därmed menas alltså inte penning-och-bank-eliten, för den tillhör ju Trump, utan den tänkande, bildade eliten. Den som alltid väckt de komplexfylldas revanschism.

På bilder från Putins tid i Öst-Berlin ser man en man som vill vara minst lika flott som engelsk borgarklass. Hatten är vidbrättad, kostymen elegant. Väst-Europa-komplexet lyser i skräddarsnittet. 

Det finns mycket annat, geopolitiskt, ekonomiskt, materiellt, att säga om den här krisen. Men man kommer aldrig ifrån de bärande figurerna. Vi som vet att Volodomyr Zelenskyj, utan flotta kläder, utan stenansikte, men med ett känsligt och levande ansikte, kommer att bli Historiens Hjälte, vi har i alla fall ett litet hopp: Det att människan segrar över det sammanbitna djurets maskineri.

 

(Nu ligger hela artikeln på Magasin Opulens.)

 

Det stackars barnet
  

"
senare...

"Putin’s parents worked pretty much around the clock, his mother various unskilled jobs, his father at a factory. He was left to his own devices. He hung out in the courtyard with other boys, like all children did. And he was often picked upon and bullied until he started studying Sambo, a version of martial arts, and then later switched to Judo so he could compete.”

Putin reflected in 2015: “50 years ago the Leningrad street taught me a rule: if a fight is inevitable you have to throw the first punch.”

“He’s scrappy, very ambitious, very, very greedy.”

Citat från Masha Gessen som skrev boken: "The man without a face. The unlikely rise of Vladimir Putin".

“Once again, some potentate, sadly caught up in anachronistic claims of nationalist interests, is provoking and fomenting conflicts, whereas ordinary people sense the need to build a future that will either be shared, or not be at all,” / Påven Franciscus 

Bra artikel i The Economist, om fördelningen av solidaritet  med Ukraina, i världen. Och utvecklingsländernas ofta stora beroende av Ryssland/Kina, och deras motvilja mot äldre kolonialmakter.

lördag 19 mars 2022

Cohen kontra makten

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Detta krig är så ont. Putin är så iskall och död. Hans krig så meningslöst. Jag låter Cohen sjunga om den gamla vanliga mänskliga smärtan, för oss som inte är maktmänniskor.

fredag 11 mars 2022

Sonat i cissmoll


Kände bara att det behövdes något lite roligt här idag och fann den här.

Olof Astrup Hällkvist: Sonat i cissmoll

söndag 6 mars 2022

Krig och försvar

En gång, på en kollegas 50-årsmiddag, hade jag som bordskavaljer en israelisk man. Han var mycket charmerande och vänlig, men när jag förstod att han tjänstgjort på hög nivå inom den israeliska armén, fick jag tillfälle att ställa en fråga som länge molat inom mig: Hur är det ni känner när ni går ut i krig?

Han svarade: Det är helt berusande, man känner sig fruktansvärt levande och itänd. Konstigt nog, precis det svar jag väntat mig. 

Samme man hade efter striderna vid Gaza senare kommit till insikt om att han hellre ville kämpa för fred. Han reste vid den här tiden runt i världen på olika fredskonferenser och uppdrag för universitet rörande fredsfrågor. Jag minns tyvärr inte hans namn, annars skulle jag googla på honom nu.

Det är ungefär så nära en f.d. stridande person som jag kommit. Till bilden hör förstås att stridsgnistan är beroende av motivation, tron på den egna saken. Det är något som kommer att fattas de ryska soldaterna i längden, nu, i Ukraina. Inga krig är jämförbara, inga människor, inga män. Men de känslomässiga  aspekterna på krigföring är inte oväsentliga. Man tänker sig dråsar av unga män, ibland även kvinnor, som levt ett alldagligt, kanske rentav lite tråkigt liv, och så plötsligt ställs inför möjligheten att på liv och död delta i en farlig krigsaktion. Kanske i tron att deras land är hotat, kanske som del av en myt om fiendelandet. Kanske - som i fallet Ukraina - i ett rent och osjälviskt försvar av det egna landet, friheten, demokratin.

En sannfärdig motivation och försvarsvilja, så som Ukraina och deras ledare Volodmyr Zelenskyi visat upp, är naturligtvis inspirerande för alla de unga frivilliga som nu ställer upp och ger sig iväg till Ukraina. Man kan ana deras glöd. Och i det här läget finns ingen anledning att fördöma stridsviljan. Hur mycket hellre man än skulle vilja vara en helt vardaglig pacifist.

_ _ _ _ _ _ _

En artikel i The Guardian 14.3. tangerar det här ämnet, utifrån frivilligas horisont. Det lär finnas fler, och säkert mer rutinerade.